Jag har just läst Lars Danielssons "I skuggan av makten." Den gjorde mig riktigt beklämd. Vad är det för samhälle vi lever i? För några dagar tappade jag tilliten till både politiken och massmedia, en tillit som är viktig att den finns i ett demokratiskt samhälle.
Visst har jag både läst och varit med om "affärer" förr, ändå gjorde hans beskrivning av drevet mot honom kring vad "han gjorde annandagen 2004" mig riktigt illa till mods. Kanske var det för att den dåvarande politiska oppositionen gick i symbios med massmediamakten.
Tsunamin julen 2004 var en oerhörd katastrof. Men att då i flera år efteråt rikta uppmärksamhet mot vilket telefonsamtal en person i Sverige ringde eller inte ringde under annandagen - ett samtal som på intet sätt hade kunnat förhindrad katastrofen eller rädda människoliv, det är att dra uppmärksamhet från huvudsak till bisakernas bisak. Och hur kan halva Sverige ägna sig åt smutskastning av en person?
Jag känner inte Lars Danielsson, har aldrig träffat honom. Men hans bok gjorde mig osäker på om jag vågar lita på vår demokrati. De politiska partierna i riksdagen har en oerhört viktig roll att skilja på huvudsak och bisak, att inte förledas till att hitta enkla politiska poänger. Deras uppgift är att driva politik, föreslå nya lösningar, kritisera åsikter man inte gillar. Men deras uppgift är INTE att bedriva personförföljelse med riksdagens resurser.
Och massmedia ska granska makten - men inte tappa tråden. Också de har en viktig samhällsuppgift, istället för att vara hyenor.
En gång drabbades min familj av "drevet". Det var min tidigare man och far till våra fyra barn som drabbades. Han anklagades för att ha druckit för många öl på Stockholms stads bekostnad. Det är möjligt att det var så och det var inget fel att man granskade hans notor.(Inget av det han gjort ledde senare till något.) Men proportionerna i bevakningen! Att världen var galen insåg jag en kväll under värsta drevet när jag slog på Rapport. Huvudnyheten var att vår tonårsdotter ätit en portion köttbullar i Sydafrika på Stockholms stads bekostnad! Hon hade fått följa med sin far på en resa dit, vi hade betalat allt - från flyg till hotell och uppehälle. Men en kväll hade hennes köttbullar kommit på staden nota. Fel naturligtvis. Men inte så fel att det platsade som huvudnyhet i Rapport!!!!! Det finns faktiskt värre saker här i världen att granska.
Fast drevet mot Lars Danielsson tar priset. Om massmedia tappar all anständighet - men de politiska partierna håller sig till det de ska göra, då kan jag ändå känna förtroende för samhället. Likadant om ett eller flera politiska partier beter sig illa åt, men blir hårdhäntat granskade av massmedia - jag kan fortfarande känna att jag lever i ett tryggt samhälle. Men om både politiken och massmedia tappar huvudet samtidigt, då brister min tillit.
Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa Selma Lagerlöf, hoppas hennes värmländska skrönor kan ge mig tillbaka samhällshoppet.
lördag 30 augusti 2008
lördag 23 augusti 2008
Intresset ljuger aldrig?
Häromdagen spärrade jag upp ögonen lite extra när jag öppnade min mejlbox. Två meddelanden som handlade om samma sak fanns där- fast med fundamentalt olika ingångar.Ett från regeringen och ett från Handikappförbundens (HSO) ordförande Ingemar Färm.
Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."
De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.
Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:
"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.
Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.
"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.
Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.
Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.
Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."
De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.
Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:
"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.
Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.
"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.
Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.
Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.
söndag 17 augusti 2008
Äntligen - belägg för att övervikt inte är största hälsoboven!
I en mycket intressant artikel på DN-debatt häromdagen visar Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, att fetmarelaterade sjukdomar inte alls har ökat i samma takt som övervikten. siffrorna kommer från en stor WHO-studie. Tvärtom kan man nästan säga på befolkningsnivå. Andra faktorer som minskad rökning, mer medelhavskost, bättre socioekonomiska villkor har gjort att dödligheten i typiska fetmarelaterde sjukdomar minskat eller åtminstone inte ökat. Han visar också att trenden till fortsatt ökning av övervikten hos barn har brutits i Sverige. Kamnpanjer om mindre läsk och söta mellanmål har gett resultat.
Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.
Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:
Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.
Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".
Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.
Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.
Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.
Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.
Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.
Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.
Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:
Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.
Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".
Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.
Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.
Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.
Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.
Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
