Folkhälsa med mera

Vill S ha regeringsmakten till varje pris?

2010-12-05T11:47:00.002+01:00

Ja, det verkar så. Men vad är det för mening att lägga sig så nära moderaterna att man knappt ser någon skillnad? Mona Sahlins tal igår var en uppvisning i politisk anpassning av det grövre slaget. Jag förstår inte poängen med att vinna nästa val med en sådan politik. Då kan Borg lika gärna fortsätta.

Ett parti - alldeles särskilt det socialdemokratiska - måste bäras upp av tydliga visioner om ett bättre samhälle. Och det man tycker är viktigt ska man föra fram i samhällsdebatten, oavsett om det leder till makten eller inte. Det man ska sträva efter är väl att påverka opinionen, driva de frågor man tror på? Inte anpassa sig så mycket att man tappar själva poängen?

Mona Sahlin sa: "Vi vill att människor ska utbilda sig, arbeta hårt, sträva framåt och uppåt, göra karriär, starta företag, bygga hus och skapa nytt." Vill vi? Är det verkligen socialdemokratins vision för framtiden? Inte är den min i alla fall.
Jag skulle säga: "Vi vill att människor ska bilda sig, vara solidariska, miljömedvetna, leva i gemenskap och må bra."

Varför ska det hårda arbetet och en personlig karriär vara en vision? Varför är inte gemenskap och tid med varandra viktigare som vision? Och varför uttryckte hon sig som hon gjorde om att S inte bara kan vara ett parti för människor när det blir svårigheter i livet? S borde väl vara stolta över att de arbetslösa och de sjukskrivna i så hög grad valde S - däremot kan man fundera över varför så få av de förvärvsarbetande valde ett annat parti.

Partiet lyfte inte fram alla de problem som t.ex. nya anställningsformer skapar, man hade inte formulerat ett program för den nya arbetsmarknaden. Det kan man vara kritisk emot. Och man kan vara kritisk mot att partiet inte lyckades med den viktiga pedagogiken att vi alla mår bättre av ett solidariskt samhälle. Istället verkar man nu vilja anpassa sin politik med mer morötter till dem som för stunden har det bra. Så enkelspåriga är inte människor! Människor tänker längre än den egna plånboken för stunden. Människor vill ha framtidshopp om en bättre värld - inte bara nya köksluckor.

Socialdemokratins berättigande ligger i att värna solidaritet och jämlikhet och gemenskap - för alla världens folk. Och det kräver en helt annan politik än moderaternas. Om man nu inte lyckas få majoritet för det i nästa val, så ska man väl fortsätta driva de frågorna i alla fall? Man påverkar ju genom att driva sina frågor. Inte genom att överge dem. Maktinnehav för sin egen skull är förödande.

Dessutom verkar det finnas en total missuppfattning om att "sträva framåt, skapa nytt" per automatik måste handla om hårdare arbete, ökad materiell tillväxt och ökad produktion. Självklart vill människan sträva framåt och förbättra. Dagens värld innebär så stora utmaningar att vi måste använda utveckling och förbättringsförmåga till annat än bara ökad tillväxt. Vi måste bli bättre på att minska miljöförstöringen, vi måste bli bättre på att skapa gemenskap mellan människor, vi måste bli bättre på internationell solidaritet.

Och det är en allvarlig signal att de unga i dagens rika samhällen mår allt sämre psykiskt. Man kan verkligen fråga sig: Är det ökad tillväxt och hårdare arbete som är lösningen på det problemet? Nej!

Min framtidsdröm är grön och röd och liberal (inte att förväxla med folkpartiet.)Jag drömmer om en värld där marknadskrafterna inte föröder vår jord, där konsumtionssamhället inte tar kål på människors gemenskap, där de som har arbete inte arbetar halvt ihjäl sig och där solidaritet med varandra är viktigare än personlig karriär.

Tänker regeringen skrota folkhälsopolitiken?

2010-10-07T20:55:00.002+02:00

Det verkar så. Inte ett ord om folkhälsan i regeringsdeklarationen. Jo vi bör minska alkohol och narkotikaanvändningen, men det fanns under rättsområdet. Och vi har inte längre någon folkhälsominister. Har regeringen kanske missat att en av de största ojämlikheterna i vårt land handlar om de stora klass- och könsskillnaderna i hälsa och livslängd?

Rika 80+ är friskare än fattiga 65+. Det är 15 års skillnad i hälsa! Livslängden skiljer flera år mellan olika sociala grupper. Männen i Danderyd lever nio år längre än männen i Överkalix.

Det är fyra års skillnad i livslängd mellan män och kvinnor - fast för 30 år sedan var det 6,5 år och för 65 år sedan var det bara 2,5 år. Så glöm det där med biologi som främsta förklaring till könsskillnader - det handlar om sociala villkor.

En tredjedel av all ohälsa hos personer med en funktionsnedsättning är helt onödig, den har inte ett skvatt med funktionsnedsättningen att göra. Det handlar om sociala och påverkbara villkor.

På regeringens hemsida säger nu Maria Larsson, tidigare folkhälsominister:
"Lyckliga människor kan inte skapas med politiska beslut, men jag kan och vill stimulera goda vanor och motverka missbruk och stress för att fler ska må bättre."

Men vad är det? Det är klart att politiker inte kan besluta: Nu ska du vara lycklig! Men varför är man politiker om man inte vill försöka skapa ett bättre samhälle där människor mår bättre och har större möjligheter att känna lycka? Jag vill ha politiker i regeringen! Inte några predikanter för goda vanor. Då låter det som om de stora skillnaderna i hälsa mellan olika grupper beror på individens eget val av osunda levnadsvanor. Det låter t.o.m. som om stress var en liten vana som man kan terapeuta bort. (ja i viss utsträckning på marginalen går det). Men den största stressen finns ju hos arbetslösa och fattiga personer med en funktionsnedsättning.

En samlad folhälsopolitik som sätter hälsan före allt annat - och att det är politikens uppgift att se till att de stora skillnaderna i hälsa minskar- det kräver samhällsinsatser. Det handlar inte om upplysning till individen. Den typen av insatser ger mycket lite i förhållande till ökad jämlikhet. Och nu går samhället mot att klyftorna ökar. Det är som att beställa en sämre folkhälsa, alltså att fördelningen av hälsan blir allt mer ojämlik.

Det räcker inte med demokrati

2010-09-25T08:34:00.002+02:00

Under många år har jag varit rädd för vad som händer när tillräckligt många människor får det bra i Sverige. Alltså: när majoriteten kan tjäna pengar på att delvis strunta i minoriteten som har det sämre. I en demokrati styr majoriteten. Så länge majoriteten i Sverige var fattiga arbetare så var det inget stort problem - det som gynnade majoriteten var också det som var mest humanitärt. Även om man glömde dem som tillhörde minoriteterna även i det samhället. Bristande intresse för människor med funktionsnedsättningar är ett sådant exempel.

Ändå var de reformer som lyfte fattig-Sverige till ett välfärdsland sådant som var bra för alla. Demokrati, solidaritet, jämlikhet - det var ledord som stämde på folkhemsbygget. Men hur är det nu?

Årets valrörelse, utom precis på slutet när sjukförsäkringen lyftes fram, handlade om 100-500 kr mer i plånboken för majoriteten. Men skulle det ske genom jobbskatteavdrag, lägre a-kasseavgifter eller lägre dagistaxor? Tidningarna var fulla av uträkningar över hur olika partiers förslag slog exakt i den egna plånboken. Visserligen finns det en ideologisk dimension även av det, men det rör sig mer kring detaljer än visioner.

Men! Den stora faran med årets plånboksvalrörelse är just: vad händer med de människor som inte gynnas av majoritetens huggsexa kring hur hundralapparna ska fördelas? De som blir utan och bara kan beskåda hur hundralapparna flyger deras näsor förbi.

I en demokrati där majoriteten av befolkningen har egoistiska intressen att ta tillvara, intressen som går ut över en utsatt minoritet - blir inte det farligt för humanismen och alla människors lika värde? Om man är stor och stark måste man vara snäll, brukar man säga. Det är nog dags för vår demokrati att slå fast mycket tydligt vad man menar med alla människors lika värde i praktiken. Annars blir det bara en filosofisk fras utan praktisk innebörd. För demokrati innebär inte automatiskt goda beslut.

Dessutom, de stora utmaningarna för mänskligheten finns inte i våra plånboksfrågor utan i världens totala tillstånd. Men om detta sas inte många ord i valrörelsen. Mitt hopp står till en ny lyftande rödgrön vision om solidaritet med hela världens folk, där hänsyn tas till miljön och där marknadskrafterna inte får utarma både människan och miljön. Sådana visioner kan faktiskt få människor att lyfta och se längre än den egna plånboken. Så kan också majoriteten bli engagerad för större saker än det egna kökets ombyggnad och om Rut har städat eller inte.

Dags för solidariteten i valrörelsen

2010-09-02T11:36:00.004+02:00

Vart har solidariteten tagit vägen i valrörelsen? Journalisterna verkar frossa i hur det ena eller andra förslaget slår för just DIG. Frågorna till partiledarna handlar också om detaljförslagen. Om jag var okunnig ideologiskt så skulle jag bli minst sagt förvirrad.
Jag börjar tror att vi hamnat i ett otäckt majoritetssamhälle, där medelklassen tror att de ska rösta på förslag som kortsiktigt "gynnar" dem. Så fel! Och så farligt på sikt!

Om ett samhälle ska hålla ihop så måste majoritetens intressen alltid vägas mot minoritetens. Krasst i det här valet: bättre att höja skatter för den som har jobb så att de som är arbetslösa eller sjuka får det bättre. Men då måste man få fram hur viktigt det är med solidaritet för att vi ska ha ett humant samhälle.

Men även av egoistiska skäl så kommer alla att må bättre på sikt om man bor i ett samhälle med små klyftor och där man själv kan vara trygg i vetskapen att om det händer även mig något, så behöver jag inte falla i ett svart hål.

Tänk förr när partiledarna fick diskutera med varandra, ta upp de frågor de själva ville - det var bättre! Politik handlar om visioner, inte detaljförslag. De rödgröna har allt att vinna på att prata solidaritet och jämlikhet.

Moderaterna- ett parti som skrämmer mig!

2010-08-15T18:51:00.003+02:00

I torsdags på DN-debatt blev det uppenbart vad moderaterna vill. De vill bli störst och de vill bli ett samhällsbärande parti som utgår från allmänintresset. Jaha? Att de tidigare endast företrätt de mest besuttna vill de förstås försöka plåna ut (även om det är en synvilla) - men vad vill de nu då? Jag citerar Per Schlingmann, partisekreterare i moderaterna:

"Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och vi ska långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Moderaterna ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna. Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik. Nyfiket och öppet ska vi fortsätta utvecklas och pragmatiskt utveckla svaren på hur Sverige kan bli bättre – tillsammans med alla som bor i Sverige och i takt med att vårt samhälle förändras."

Det är en skrämmande läsning. Ett politiskt parti i ett fritt demokratiskt land måste väl vilja mer än att bli samhällsbärande? Man måste väl ha en idé om vilket samhälle man vill sträva efter? Man måste väl ha en vision för samhällsutvecklingen? Man måste väl ha tydliga åsikter, som tilltalar en del men som irriterar andra? Eller vågar man inte det längre - man vågar inte tala om vems intressen man egentligen försvarar, alltså låtsas man stå för ett diffust allmänintresse.

Men ett allmänintresse, vad är det? Tror man på ett jämlikt samhälle - ja det tror jag är något som gynnar allmänintresset - men tror moderaterna på det? Eller vill man egentligen, som blir effekten av den politik man för, faktiskt att klyftorna ska öka därför att man tror att det gynnar konkurrens och utveckling? Beroende på den ideologi man tror på så har man olika uppfattningar om vad som gynnar allmänintresset. Men om detta tiger moderaterna.

Ett parti måste ju också se längre än till det som gynnar majoriteten. Det finns nästan alltid en minoritet, som inte alls självklart får det bättre av att majoriteten av löntagarna får det bättre. Den som är sjuk, svårt funktionshindrad, missbrukare, bostadslös eller växer upp i en familj där föräldrarna inte orkar med - den personen behöver mer stöd än den som tillhör den majoritet som har jobb och bostad och har det hyfsat bra i livet. Ett politiskt parti måste alltså kunna ta ställning för minoritetens intressen- och inte bara som en vindflöjel
driva det som man tror gynnar majoriteten.

Alltså: moderaternas inlägg gjorde mig riktigt rädd. Jag vill ha en tydlig politisk linje som vill öka jämlikheten och som också vill förbättra för dem som inte tillhör majoriteten. Där solidaritet är en ledstjärna. De gamla moderaterna skrämde mig inte, de sa vad de tyckte, de stod för en helt annan samhällssyn än den jag har.

Men nu skrämmer de mig. Hur de trollar bort ideologierna, hur de trollar bort vilka intressen de egentligen försvarar. Hur de med nyspråk försöker trolla med orden.Det finns inget neutralt allmänintresse!

Rösta rödgrönt!

Regeringen förstår inte vad fattigdom är

2010-07-29T08:51:00.004+02:00

Det är med stor förfäran jag läser Lena Sommestads viktiga artikel i DN 24 juli. Hon beskriver hur den borgerliga regeringen lyckats få EU att ändra sin syn på fattigdomsbegreppet. Det är en jättefråga som verkligen hör hemma i den inrikespolitiska debatten.

Alla som jobbar med folkhälsa vet hur viktigt det är med vilka möjligheter man har som människa i förhållande till hur andra människor har det. Att det påverkar både hälsa och livskvalitet. I boken Jämlikhetsanden av Wilkinson/Picket visas i tabell efter tabell hur det just är de relativa skillnaderna i ett samhälle som påverkar allt från brottslighet, skolresultat till hälsa.

Att bara bry sig om de absoluta skillnaderna är att vara blind för verkligheten. Så hallå där Maria Larsson, du som representerar "verklighetens folk" - varför förnekar du denna verklighets betydelse? Att förneka det relativa i tillvaron är egentligen att vara blind för det mesta här i livet. Men utan att vara filosofisk så räcker det med att studera medellivslängd och brottslighet i olika västerländska samhällen - de relativa skillnaderna avgör det mesta.

EU har länge haft det relativa fattigdomsbegreppet, dvs att man betraktas som fattig om man tjänar mindre än 60% av medianinkomsten. Det är inte alls samma sak som absolut fattigdom, men inte minst i västvärlden säger det relativa begreppet mycket. Mellan 2004 och 2008 ökade den relativa fattigdomen i Sverige från 9 till 13%. Däremot minskade den absoluta fattigdomen något. Den borgerliga regeringen vill inte kännas vid det relativa begreppet. Det märktes också i en riksdagsdebatt i våras mellan Morgan Johansson och Maria Larsson. Fast då visste jag inte att regeringen helt enkelt vill sudda ut det relativa begreppet från vår värlsbild.

Nu har regeringen lyckats få EU att ändra i sitt vedertagna begrepp. Det kan synas handla om en statistikfråga - men är djupt politisk. Detta borde föras fram i valrörelsen. Det är ett solklart exempel på att det finns olika människosyn mellan de två politiska blocken. Den som bara kan se absolut fattigdom och inte den relativa, har ingenting förstått av hur social tillit skapas, hur ett gott samhälle ska byggas, hur diskriminerande behandling beroende på social status sätter sig i individens kropp och själ för resten av livet. Här har den borgerliga regeringen verkligen avslöjat sig. Hjälp till att sprida deras synsätt!

Jämlikhet i hälsa - det går!

2010-07-02T22:17:00.002+02:00

Det skriver dagens gästskribent Margareta Persson, idag verksam som folkhälsokonsult efter många års erfarenhet av folkhälsofrågor. Tidigare ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan och Nationella folkhälsokommittén. (inlägg på Ilija Batljans vårdforum: www.ilija.se 10 07 01)

Den svenska folkhälsan är mycket god. Men hälsan är ojämlikt fördelad. Klass- och könsskillnaderna i hälsa är mycket stora. Och i huvudsak är det ojämlika samhällsförhållanden som skapar detta. Gener och otur och virus har inte lika stor betydelse när man ser det på befolkningsnivå. Det individen styr över helt själv är också begränsat, eftersom t.o.m. levnadsvanor är starkt kulturellt betingade. Internationellt brukar man tala om ”orsakernas orsaker” till att t.ex. låginkomsttagare röker mest. Det går att skapa en jämlik folkhälsa – men det kräver medvetna politiska insatser på alla nivåer.

Även om hälso- och sjukvården inte kan lastas för att människor lever under skilda livsvillkor (jo att ge den lågavlönade personalen bättre villkor är ett led i det) – så är hälso- och sjukvården en mycket viktig samhällsaktör för att förbättra hälsan för de som mår sämst. Idag är det inte riktigt så. I rapport efter rapport under senare år har vi istället kunnat se att hälso – och sjukvården ger den bästa servicen till de som i övrigt mår bäst. Naturligtvis är det inte medvetet det sker. Men om man skapar ekonomiska incitament som premierar korta besök för lätta åkommor, då medverkar politiken till att öka skillnaderna i hälsa i befolkningen. Istället måste man ha system som premierar att hälso- och sjukvården verkligen når dem med störst behov, även om det tar mer tid och är ”jobbigare”.

”Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso” ”

De som har de största behoven söker mer sällan vård än de som har lätt att ta för sig. Och de som ofta upplever den största ohälsan – människor med funktionsnedsättningar – de har också sämre tilltro till hälso – och sjukvården än andra. Människor med psykiska funktionsnedsättningar har t.ex. också mycket dålig fysisk hälsa.

Det bemötande man får av hälso- och sjukvårdspersonalen är extremt viktigt. Jag känner flera personer med omfattande funktionsnedsättningar som är livrädda för att behöva läggas in på sjukhus. Deras tidigare erfarenheter har visat att personalen ofta är mycket okunniga om ”helheten”, man förstår inte hur man ska behandla en person som inte bara är en patient som är ” frisk/normal” på alla ställen utom i just den kroppsdel som man är expert på att behandla.

Hälso -och sjukvården är inte heller jämställd, män och kvinnor bemöts på olika sätt och ges olika behandlingar. Inte på grund av medveten diskriminering, men på grund av förutfattade meningar om hur män och kvinnor ”brukar” vara. En man som har ont i magen skickas t.ex. oftare på röntgen, medan en kvinna oftare bedöms ha psykiska orsaker till smärtorna. Fast det objektivt inte finns någon skillnad i symptomen.

Idag missar hälso- och sjukvården ofta att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. ”Har inte tid”, säger en del. Men i själva verket kan politiken styra även det, om man ersätter för den typen av samtal och insatser. Resultatet blir att man ständigt får nya patienter, som kräver vård och behandling, fast man skulle ha kunnat minska på vårdbehovet om man ”stämt i bäcken”. Man agerar som om man bara räddar de som håller på att drunkna, samtidigt som man inte hinner med simundervisning, vilket förstås leder till att alltfler kommer att dratta i och inte kunna ta sig upp själva.

Att stödja människor att lägga om levnadsvanor istället för att bara skriva ut ett recept är en mycket viktig uppgift för hälso– och sjukvården, men som man ofta försummar idag. Därför att systemet inte premierar det. Alltför ofta nonchalerar man att ens ta upp frågan om tobaksbruk, alkoholvanor, om man rör på sig och hur man äter, trots att det är tämligen uppenbart att personen ifråga har behov av att ändra en och annan levnadsvana. Eftersom levnadsvanorna är så kulturella, så är det inte så lätt att ”bara” ändra på dem. Det räcker oftast inte med enbart information om man i övrigt lever i en miljö där ingen annan lever hälsosamt. Då behövs mer stöd. Men hälso- och sjukvården har en unik möjlighet eftersom man träffar den enskilda människan och det inte handlar om ”allmän” information, utan om ett möte mellan fyra ögon. Därför har hälso- och sjukvården ett mycket stort ansvar för att arbeta mer hälsofrämjande än idag.

Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso”. Men då måste man våga se att man idag inte behandlar människor lika, fast man tror det. Och det politiska systemet ska premiera insatser för dem som behöver mest, både av hälsofrämjande insatser och av vårdinsatser. Det går! Men då får man inte vara förblindad av ”efterfrågan” och ”köer” och ”valfrihet”. Eftersom de med störst behov kanske inte ens finns i kön.

Maria Larsson förstår inte hälsans grundbultar

2010-05-31T22:28:00.002+02:00

Att antalet barn som lever i relativ fattigdom har ökat tycks inte bekymra folkhälsominister Maria Larsson. I en interpellationsdebatt i riksdagen förra veckan med bl.a. Morgan Johansson (s) sa hon:

- Det torde vara uppenbart att det för enskilda är viktigare att de egna inkomsterna utvecklas positivt än att andras inkomster minskar eller utvecklas långsamt. Av detta skäl finns det anledning att i första hand fästa vikt vid den positiva förändring som skett genom minskningen av andelen barn som lever i absolut fattigdom.

Så kan man säga om man inte förstår den relativa fattigdomens betydelse i västvärlden. Vem som helst begriper att den som nästan svälter i hjäl är beroende av att den absoluta inkomsten höjs. Men i västvärlden är det sällan den absoluta fattigdomen ser ut så. I forskningsrapport efter forskningsrapport under senare år har det fastslagits:

Det är de relativa inkomstskillnaderna i den rika världen som avgör människors hälsa, tillit och trygghet- INTE de absoluta nivåerna.Ju mer jämlikt samhället är - desto bättre mår människor, alla människor, i nästan alla avseenden. När ett land väl kommit över den absoluta fattigdomen, så är det människors möjligheter att utvecklas och att inte känna att man har det sämre/ uppfattas som mindre värd än andra som avgör hälsan.

WHO-kommissionen under professor Michael Marmot har ju sagt att det är möjligt att utjämna hälsoskillnaderna under en generation, både inom och utom länderna. Men det förutsätter en jämnare fördelning av inkomster bla. Nu hade Morgan Johansson frågat Maria Larsson om att hon borde tillsätta en svensk Marmotkommission. Men Maria Larsson nöjer sig med den snälla och regeringsanpassade myndighetsprodukt som Folkhälsoinsitutet lämnade för en månad sedan.

När man ser att hon inte förstår de grundläggande samhällsvillkorens betydelse för hälsan, så kan man förstå att hon inte vill ha en svensk Marmotkommission. En kommission som med all sannolikhet skulle föreslå en mer jämlikhetsskapande politik än den regeringen för, det skulle ju kunna bli pinsamt.

Fast jag tycker det är mer pinsamt att vi har en folkhälsominister som inte tycks ha tagit del av de mycket uppmärksammade rapporter som kommit de allra senaste åren. Byt regering och folkhälsominister!

Regeringen måste ta i den ökade ojämlikheten i hälsan

2010-04-09T13:40:00.004+02:00

Igår kom Statens folkhälsoinstitut med sin rapport till regeringen, om vilka lärdomar som kan dras för svensk del av det arbete som WHO:s oberoende kommission för hälsans sociala bestämningsfaktorer har drivit.

Den visar tydligt att en myndighet uppenbarligen inte kan föreslå politiska åtgärder mot ojämlikhet. Kanske ligger det i en myndighets grundläggande uppdrag; det är svårt att komma med tydliga, omdanande politiska förslag.Till viss del kan det också i det här fallet bero på feghet, man lyssnar så intensivt till det regeringen vill höra att man i princip bara för fram sådant som regeringen i huvudsak kan godta. (Man säger t.ex. att skatteavdraget för hushållstjänster kan inräknas som ett sätt att öka jämställdheten. Ett sådant påstående är en politisk flirt med regeringen och inget annat.)

Den referensgrupp som var knuten till arbetet i form av ledande experter, har tagit avstånd från FHI:s rapport av flera skäl. Man förde t.ex fram en mycket tydlig åsikt: att en parlamentarisk kommission måste tillsättas för att utreda just ojämlikheten i hälsan och föreslå politiska insatser. Det förslaget har inte FHI med i sin redovisning till regeringen. Mycket märkligt. Eller vill man bevara sin egen roll och vill inte ha några nya folkhälsotyckare?

Så var det även när den Nationella folkhälsokommittén startade sitt arbete 1997,som var en stor parlamentarisk kommitté och som la grunden för den nuvarande folkhälsopolitiken. Då vet jag att Agneta Dreber, som på den tiden var generaldirektör för FHI, var irriterad över att myndigheten inte fått uppdraget.

När man ska analysera och sedan föreslå åtgärder mot ojämlikhet, som bottnar i hur samhället ser ut - så krävs parlamentariker. Det kan inte tjänstemän eller forskare klara av själva. Eftersom det till slut handlar om värderingar om vilka politiska vägar man ska välja, för att uppnå en jämlik hälsa. Forskarna kan, som man har gjort i WHO:s kommission, hjälpa politikerna på traven genom att visa på tydliga samband mellan t.ex. satsning på generella välfärdssystem och bättre hälsa. Men till sist är det politiska ställningstaganden som måste till.

Tillsätt en parlamenatarisk kommission mot den ojämlika hälsan!

Jämlikheten blir valrörelsens "the tipping point"

2010-02-10T15:59:00.003+01:00

I denna evidensfixerade tid kan man inte annat än tacka och buga för de engelska forskarnas bok "Jämlikhetsanden" (Wilkinson/Picket).

Vi som pläderat för jämlikhet i hela vårt liv har gjort det därför att vi trott på de värderingarna. Vi har varit helt övertygade om att jämlika samhällen blir godare samhällen för alla. Allt fler "bevis" för detta har kommit under de senaste decennierna för att vi i sak har rätt.

Och nu har den kommit, the tipping point. Fint förpackad, med en strålande sammanställning av all aktuell forskning, visar den att jämlika samhällen i nästan alla avseenden är bättre än ojämlika samhällen. Även om de ojämlika samhällena har högre medelinkomst. I den fattiga världen är förstås en höjning av den materiella standarden mycket viktig - men inte i den rika.
Där hänger allt på hur man fördelar det man har, om man litar på varandra och har ett starkt socialt kapital i samhället.

Sverige ligger tillsammans med Japan på topp i många av de här avseendena, som t.ex. livslängd. Men just nu börjar ju just det som gjort Sverige till det goda land vi är, att förändras. Ju mer man pläderar för högre löneskillnader, skattesänkningar för dem som redan har, utförsäljning av allmännyttan, en valfrihet i skola och sjukvård som går utöver både kvalitet och solidaritet - ju mer lämnar vi det goda bakom oss.

Om inte de rödgröna tar tag i den här boken så missar man en historisk chans. Jag ser redan valaffischerna framför mig; hur jämlika samhällen blir bättre samhällen.

För socialdemokratin blir det här en extra utmaning, eftersom man också måste ta sig en tankeställare kring synen på tillväxt som alltings frälsning. Mycket talar för att den i sig skapar de problem som vi sedan vill lindra med ytterligare tillväxt.

Konkurrensmentaliteten har smittat av sig på det offentliga

2010-01-25T22:38:00.002+01:00

Vi ska bli världens bästa dagis! Eller: Vi ska ha världens friskaste befolkning i vårt landsting om några år. Eller: Vi ska göra den här kommunen till den bästa....

Usch, usch, vad jag tycker illa om sånt! Varför ska man sikta på att bli bäst? ALLA kommuninvånare i HELA landet borde ha rätt till den "bästa" servicen. Men det betyder att målet inte ska vara att vara bättre än alla andra, utan få alla andra att bli lika bra som den som är bäst. "Endast det bästa är gott nog åt folket".

Men då måste man väl tävla??? Nej, tänk för att jag tror att idrottens tävlingsmani och marknadskrafternas konkurrensmentalitet är direkt skadligt för det som rör samhällets åtaganden. Och jag tror t.o.m att tävlingar/konkurrens är skadliga för människors hälsa. Att hela tiden uppmana till att bli bäst och vinna - det skapar oändligt många "förlorare". Fast de egentligen inte alls är några förlorare, men eftersom de jämför sig m ed den som vinner - så är de förlorare.

Hela samhället börjar präglas av att vinna och bli bäst på allt. Och i samma takt får vi fler och fler förlorare.

Jag vet att jag är udda som avskyr tävlingsmomentet i idrotten, men när nu t.o.m. kommuner börjar annonsera om att man ska bli "bäst" - då tror jag att den offentliga sektorn tagit över ett språk som ska stanna i idrottens värld. Därför att annars gör man skillnad på folk och folk. Och man spär på revirtänkandet och det provinsiella, som i sig kan skapa konflikter och ointresse/olust inför "de andra".

Sjävlklart ska man ha öppna jämförelser, så att viktig offenlig verksamhet kan jämföra sig med varandra och få inspiration till att bli bättre. Det jag vänder mig mot är att man låtit idrottens/marknadskrafternas vinnar- och vinstspråk smitta ner även den verksamhet som borde vara lika bra för alla. Om man ska fortsätta med språket "världens bästa kommun" - så accepterar man ju att andra kommuner är sämre. Och så vill jag inte ha den samhälleliga verksamheten.

Dessutom vill jag inte att hela tillvaron ska bli nedlusad av tävlingsmentalitet.

Jag vet att jag skrivit surrigt nu. Och jag vet att många inte begriper varför jag tycker så illa om tävlingar och vinstmentalitet. Men jag står fast vid att jag tror att det är mer skadligt för människans hälsa och samhällets solidaritet, än de "vinster" som finns.

Klassamhället har fått en ny profil på DN:s ledarsida

2009-12-21T10:52:00.003+01:00

Nu har jag läst flera inlägg av skribenten Rikard Westerberg. De är mycket tydliga i sin totala brist på förståelse för hur människor reagerar inför orättvisor, klassamhället finns uppenbarligen inte i hans värld.

Senast idag har han ett inlägg där han upprörs över att fjärdeklassare skrivit till regeringen och påpekat orättvisorna med att lärarna får sitta i ett lärarrum och fika. Han förstår uppenbarligen inte att barnen känner sig orättvist behandlade, han ser inte det positiva i att de försöker protestera- nej, det han anmärker på är att de stavat orden fika och orättvist fel. Hur nedlåtande får man bli? Protester godtas möjligen som en akt att lägga till handlingarna, endast om de är framförda på felfri svenska.

Häromveckan gjorde han sig löjlig över LO:s rapport om de stigande inkomstskillnaderna i Sverige. Han fattade uppenbarligen inte ett skvatt av att de relativa skillnaderna i ett land, när man väl passerat den absoluta fattigdomen, är det avgörande för människors hälsa och välbefinnande. Nej, bara alla får det bättre så är det bra, oavsett om några fått en krona och andra hundratusen. Det är klassisk och okunnig konservatism. Idag visar världens folkhälsoforskare att det är just de relativa skillnaderna mellan människor i ett land som avgör hälsan. Senast kom WHO:s stora kommission under ledning av professor Michael Marmot fram till det.

Det handlar inte om avundsjuka! Utan om det sociala kittet i samhället. Att alla ska ha någorlunda lika möjligheter och inte bli diskriminerade.

Läs hans inlägg i fortsättningen med största vaksamhet.

Återta orden!

2009-12-20T22:34:00.005+01:00

Moderaternas nyskapade ord förra valrörelsen om utanförskapet har börjat accepteras av alla i samhällsdebatten. Fast det är rena galenskapen! De människor som inte fått jobb eller blivit sjuka har tidigare fått a-kassa och sjukpenning. Sånt kallar moderaterna för utanförskap. Fast det är samhället=vi alla som istället sett till att det INTE ska bli något utanförskap när sådant händer. Man ska känna sig någorlunda trygg även som arbetslös eller sjuk. Alltså: man ska inte puttas ut utan istället få vara kvar inne.

Det är NU det stora utanförskapet riskerar att börja, om människor helt hamnar utanför systemen. Fast å andra sidan blir det ju färre i försäkringsstatistiken, så utanförskapet kanske minskar då? Skatten kan antagligen fortsätta att sänkas för den som har inkomst, så ökat äkta utanförskap blir strålande tider för de som redan har.

Jag ryser av obehag när även andra politiska företrädare och journalister använder detta förfalskade ord. Utanförskap måste rimligtvis handla om människor utan inkomst och utan trygghet alls. Alltså det moderaterna just nu håller på att skapa.

Ett annat ord som det borgerliga samhället nu är på väg att radera ut är ordet bildning. Istället talar man om utbildning och kompetenshöjning i alla lägen.Men det är ju inte samma sak som bildning! Även arbetarrörelsen tycks ha gått på den borgerliga utbildningshysterin som bara gagnar ett produktionsperspektiv på kort sikt. Här har socialdemokratin slagit knut på sig själv. Högtidligt kan man fortfarande prata om bildningsideal. Alltså att människan ska kunna bilda sig och fördjupa sig utan annat syfte än att få ett rikare inre liv. Men i praktiken och t.o.m. i ideologiska dokument inför partikongressen så var det utbildning och kompetenshöjning som gällde och att Sverige som nation måste konkurrera med kompetens. Där hade man helt övertagit synen på utbildning som något som bara handlade om att människan som produktionsfaktor bättre måste passa in i företagens behov.

Jag vägrar använda ordet kompetenshöjning. Jo jag förstår att det är bra om kirugerna blir mer kompetenta vid operationer eller att ingenjörer kan räkna bättre så att broar inte rasar, men BILDNING handlar det inte om. Det känns mer och mer som om vårt samhälle håller på att bli bildningsfattigt, ju fler kompetenshöjarkurser som anordnas.

Arbetarrörelsen måste återta orden!

Hoppa över dörrknackningarna

2009-12-02T18:27:00.003+01:00

I morse fick jag bekräftat det jag tyckt länge - i Sverige vill vi inte bli dörrknackade och uppringda med politiska budskap. Jag blir så trött på partikampanjare (S)som vill kopiera Obama. För det första har vi gjort det förr- alla valrörelser på 70-talet knackade jag dörr som SSU:are. Med ytterst klent resultat- jag minns två människoöden som jag ofta tänkt på, men politik handlade det inte om. Och de flesta var inte hemma, öppnade inte eller stängde dörren snabbt.

Jag skulle tycka det vara rätt obehagligt om någon ringde på min dörr i höghuset, nu när barnen flyttat och det aldrig ringer någon på dörren som jag inte väntar. För någon månad sedan ringde det dock, jag kikade ut genom titthålet och såg två damer. Öppnade och samtalade sedan med Jehovas vittnen, bara för att jag hade tid och ville höra vilka stolliga argument de har. Men aldrig i livet att jag skulle vilja diskutera med några från ett politiskt parti. Och bli uppringd - jag skulle kasta på luren innan jag ens hörde var de kom ifrån, telefonförsäljarna har dödat den marknaden totalt.

Det finns ett annat problem också. Folk är idag mycket pålästa - kanske inte i alla frågor, men ofta är man mycket kunnig inom något särskilt område. Då kan man som partiarbetare inte svara alls, då blir det bara floskler. Och säga: "Du röstar väl"? tycker jag är förmyndaraktigt utanför någons hem.

Nej, låt torgen leva med kaffebord (utan högtalare) - där vi kan samtala med den som vill eller bara fika en stund. Men lägg av med det påträngande. Partierna tror att folk är dumma och måste upplysas och övertalas. Så är det inte. Ödmjuka samtal utan försök att påverka - däremot berätta om hur vi ser på saken - är det enda som är seriöst.

Stockholm är Sveriges kvalitetskommun- vilken verklighet lever juryn i?

2009-11-18T10:15:00.005+01:00

Igår blev Stockholm utsedd till Sveriges Kvalitetskommun 2009.
Utmärkelsen delades ut av Anders Knape (M), ordförande för Sverige Kommuner och Landsting och togs emot av finansborgarrådet Sten Nordin (M). I juryns motivering säger man bl.a. att det finns en väl fungerande valfrihet inom äldreomsorgen och att det är ett gott exempel på kvalitetsutveckling i kommunal verksamhet.

Betyder stort utbud samtidigt god kvalitet? Icke. Äldreomsorg är inte som att köpa frukt på Hötorget. När man handlar där kan man gå runt, klämma lite på frukterna och t.o.m. köpa ett par äpplen i olika stånd och testa innan man köper några kilo. När man behöver omsorg är det svårare att vara en god konsument. Hur ska den som är gammal och trött orka testa sig fram bland olika hemtjänstföretag?

När min kusin fick en stroke i julas fick han först god rehabilitering. När det sedan blev dags för hemgång så skulle han få hemhjälp. Med stor undran visade han mig ett fyrsidigt papper med oändliga namnförslag på olika hemtjänstföretag att välja mellan. Det ena med det mer fantasifulla namnet efter det andra. "Vet du någon som är bra"? frågade han mig. "Inte en aning", sa jag och stirrade lika fånigt jag på den långa listan. Sedan vet jag inte hur han gjorde, om han blundade och stoppade ner pekfingret på måfå. Eller om han gick på det namn som lät mest seriöst. Han försökte fråga kommunen om råd, men de var förstås förbjudna att rekommendera någon. Självklart är det bra att man inte är utlämnad till en enda vårdgivare- men då ska man också ha en möjlighet att välja på riktigt.

Det här var bara ett exempel på hur stort utbud inte behöver betyda äkta valfrihet eller ha ett skvatt med god kvalitet att göra.

Så här lanserar sig ett företag just nu på kommunens hemsida: "Hemtjänst som berör!
I en värld där behov av mänsklig beröring är allt större blir AB XXX det självklara valet för dig som kund." Undrar just hur mycket beröring man kan få???

Eller friskolor som skippar allt vad hälsofrämjande insatser heter, komprimerar undervisningen med ett minimum av raster - allt för att kunna utnytta lokalerna maximalt. Och minimerar lärartiden genom att kalla det ny pedagogik och överlåta anvaret för inlärningen till eleverna själva. Eller att låta all idrott utföras under en vecka på terminen, så slipper man störande idrottsaktiviteter under resten av läsåret. Hur det blev med hälsan bryr man sig inte om. Eller obefintlig skolhälsovård... eller.... som stockholmare får man nu höra de mest hårresande exempel.

Det är rent pinsamt hur kommunerna och landstingen släppt fram privata entreprenörer inom vård och omsorg och friskolor - UTAN att tydliga kvalitetskrav ställts. Den socialdemokratiska partikongressen slog äntligen fast att en rad krav ska ställas som också är uppföljningsbara. Men nu är det inte socialdemokrater som styr i Stockholm.

Tänk att jag bor i en kvalitetskommun..... hur har jag kunnat missa det?

Gick (S) på DN:s rubrik om att rödgröna gillar Reinfeldt?

2009-10-17T14:59:00.004+02:00

Jag börjar så smått undra. Partiet kalkylerar med att man inte vågar höja skatten för vanliga löntagare, mer än att återställa det fjärde jobbskatteavdraget. Mer törs man inte - man tror uppenbarligen att majoriteten av befolkningen endast ser kortsiktigt till den egna plånboken. Men ett parti måste våga, måste ha visioner och vara tydlig med vad man vill. Man kan inte å ena sida säga att alliansregeringen ökat klyftorna och sedan själv inte våga minska klyftorna nämnvärt.

(S) vill göra ytterligare skattesänkningar, så att pensionärerna jämställs. Då minskar klyftan mellan löntagare och pensionärer, men vad händer med alla som verkligen drabbats av försämringar i sjukförsäkring och A-kassa?
Det kostar pengar att sänka skatter - och tänk alla miljarder som redan satsats på skattesänkningar som inte gett några jobb - bara ökat klyftan i samhället. De skattehöjningar man föreslår är mer kosmetiska och ger inte så mycket pengar.

Var tuff! Återställ skatten till hur det var före 2006. Då likställs också pensionärerna och behöver ingen extra kompensation. Sköna miljarder rullar in som kan användas till att förbättra socialförsäkringssystemen och A-kassan, dvs verkligen minska den klyfta som nu uppstått mellan de som har jobb och de som inte har. Dessutom kommer stora satsningar att behövas på äldreomsorg och sjukvård. Där behövs också många fler jobb, som kostar att finansiera.

Jag tror att de flesta människor kan tänka längre än vad som ryms i den egna plånboken just den här månaden. Hur blir det sedan? Tänk om jag blir arbetslös eller sjuk? Och inte vill jag att andra människor ska få det sämre för att jag som har jobb ska få det bättre? Nog vill jag leva i ett samhälle med små klyftor, där trivs människor bättre och det är definitivt bäst för folkhälsan. Det är i jämlika - och jämställda samhällen - människor mår bäst.

Vågat inte S tro på sina egna ideal? Vågar man inte göra konkret politik av sin egen retorik?

DN har fel - man kan gynnas personligen men säga nej till moderaterna ändå

2009-10-08T10:30:00.002+02:00

Idag fick jag morgonkaffet i vrångstrupen. DN basunerar ut på första sidan: "Fler rödgröna väljare gillar Reinfeldts politik". Eftersom jag var en av dem som var tillfrågad i undersökningen kan jag klart konstatera att de dragit fel slutsatser.
Uppenbarligen har jag börjat gilla moderaternas politik bara för att jag personligen gynnats. Det är ju bullshit!

På frågan om jag gynnats personligen, svarade jag efter lång tvekan: Ja. Just nu har jag gynnats, men på lång sikt tror jag ju alla förlorar. Men just nu: Ja. Trots detta kan jag tänka längre än med min plånbok, har en hjärna och ett hjärta också. Jag tror hela samhället blir sämre om solidariten minskar och klyftorna ökar. Ingen fråga ställdes om man ändrat inställning om man gynnats personligen. Däremot fick man frågan om vad man röstade på förra gången - och vad man tänkte rösta på nu.
Detta redovisar DN ingenting om. Alltså - min slutsats- så har folk kunnat göra skillnad på vad som gynnar dem personligen och vad som de tror är bäst för landet.

Det vore ju fruktansvärt om all politik gick ut på att man röstar efter det som ger personlig vinning - även om socialdemokratin också förfaller åt den retoriken ibland. I så fall skulle vi få ett majoritetssamhälle som förtryckte minoriteten, som skulle kunna få det hur uselt som helst. Politik handlar inte bara om egennyttan utan också om samhällsnyttan, om ideologi och solidaritet.

Jag har haft mejlväxling med Henrik Brors som skrev DN-artikeln. Han tycker också rubriksättningen blev fel. Men han vidhåller att " det är ett steg i "positiv riktning" för regeringen om en väljare går från att i fjol ha ansett att regeringens politik missgynnade honom/henne till att nu anse att den gynnar väljaren personligen. För den som anser sig "gynnad" kan också börja "gilla". Därför är omsvängningen i opinionen intressant."

Kan och kan.... det är en vild tolkning som helt utesluter hjärta och hjärna och soliaritet och långsiktig samhällsnytta.

Borgerliga häxkonster ökar hälsoklyftan

2009-10-07T09:03:00.002+02:00

De borgerligas förvanskning av språket; "nu ska vi ta bort utanförskapet" - samtidigt som man gjort allt man kan för att öka klyftan mellan majoritetsbefolkningen och de som har det sämre- kan man inte kalla det för häxkonster? Först låter man sig lura, det låter ju bra, häxbrygden kanske fungerar? Så kan man inte låta bli att titta in i stugan, smaka en droppe av häxbrygden...

Och vad händer?
De som redan har mycket får det ännu bättre, mums vad gott det smakade! Och de kan knalla ut hur häxans stuga större och starkare än de var när de klev in. Och de som redan tidigare hade ont om pengar eller var sjuka eller var på väg att förlora jobbet- där blev drycken besk och de krympte av den otäcka drycken och blev så små så små när de tog sig ut ur häxans hus.

Nu får det vara slut! Klyftorna i hälsa kommer att öka i raketfart med den vallgravspolitik som nu förs. Problemet är bara att "majoriteten" av befolkningen antagligen till en början tjänar på politiken. Och om man då ska rösta för att man vill gynna sig själv, så finns ju risken att man fortsätter att rösta borgerligt.

Men då blir man lurad! All forskning från hela världen visar nu att i länder med stora inkomstskillnader mellan människor, där minskar sammanhållningen och där ökar ohälsan. Folkhälsan i sin helhet blir alltså sämre i länder där man har stora klyftor.

Nu ökar klyftorna i Sverige. Men så behöver det inte vara! Oavsett om man har hög tillväxt eller låg eller ingen alls - så kan man dela på den kaka som finns på olika sätt. Och en sak är säker: Den som druckit av häxbrygden och känner sig tillfälligt berusad av lägre skatter t.ex.- den personen kan stå där i morgon utan jobb eller med en sjukdom som plötsligt innebär kraftiga inkomstförluster. Eller man kanske har barn som drabbas av att de inte får jobb? Eller man kanske har anhöriga som behöver MER skattepengar för att få den omsorg de behöver? Så när den första berusningen gått över kommer baksmällan - även för de flesta som först blev glada.

Nu måste vi stärka de personer som krympt av häxbrygden!Det kan man bara göra genom att inge framtidshopp. Den nuvarande politiken går faktiskt att förändra! Vi är faktiskt ganska många som tror på solidaritet, oavsett om vi som personer i förstone tjänar på det eller inte. I det långa loppet kommer vi alla att må bättre av solidaritet.

Populär i skolan - bättre hälsa

2009-09-29T11:02:00.003+02:00

I DN idag kan man läsa om en ny studie kring rangordningen bland barn i skolan - och hur det påverkar hälsan hela livet.(från Centrum för forskning kring ojämlikhet och hälsa vid Stockholms universitet och KI) Barn som är populära bland sina klasskamrater och har hög status, får en positiv påverkan på sin hälsa hela livet. Detta är inte helt avhängigt föräldrarnas sociala position, utan tycks ha ett egenvärde.

Det är ytterligare ett bevis för hur vi människor påverkas av hur vi uppfattas av andra. Om vi blir bekräftade och uppskattade eller om vi blir nedtryckta och osedda eller t.o.m mobbade. Det stämmer väl med andra studier kring social position, som bl.a. Michael Marmot har gjort. Det intressanta med den här studien är att de här barnens sociala position inte riktigt överensstämde med föräldrarnas. Det visar att social position är mer mångfacetterat än föräldrarnas ekonomi och utbildning.

Det har tidigare visats i flera hälsostudier att människor som blir tydligt diskriminerade reagerar med ohälsa. Man har också visat att människor som vuxit upp längst ner i en social hierarki definierar sig själva på ett annat sätt än den som stått längre upp i hierarkin, och detta påverkar hela livet och hälsan.

Många invandrare och t.ex. människor med en funktionsnedsättning har ofta vittnat om den diskriminering de utsatts för. Allt tydligare belägg kommer nu för hur det just påverkar hälsan för lång tid.

Den här studien om barn visar detta också. Den som blir sedd och populär har lättare att må bra i livet. Det får förödande konsekvenser för självförtroendet och synen på sig själv om man är osedd eller förtryckt.

Tänk om folkhälsoarbetet kunde fokusera på detta.

Är ickerökarna arbetsrobotar utan behov av paus?

2009-09-06T03:46:00.003+02:00

Man kan ju undra efter att ha läst ett nytt pressmeddelande från Statens folkhälsoinstitut. Ja jag förföljer inte Folkhälsoinstitutet! Jag är en stor vän av FHI och tror att myndigheten har en mycket viktig roll för folkhälsan. Därför blir jag så upprörd när jag tycker att de sprider felaktig information.

Nyligen basunerade man ut följande nyhet:
Landets kommuner kan spara 2,6 miljarder på att införa rökfri arbetstid. Det är värdet av den arbetstid som idag används till rökpauser. Det visar nya beräkningar som Statens folkhälsoinstitut låtit genomföra.

Snälla, snälla.... Eller som Carl Lidbom skulle ha sagt: Trams!

Man redovisar hur man räknat ut denna siffra. Hur många cigaretter en normalrökare röker under arbetstid, tidsåtgången för att dra in skiten i lungorna och gångväg fram och tillbaka. Det blir 30 min per person som man tydligen stjäl från arbetsgivaren. Men har man i så fall räknat ut vad ickerökarna gör istället? Skulle inte tro det. Man verkar ha räknat med att de är kvar i full kapacitet på sitt jobb där de är fulländade robotar utan behov av paus.

Som ickerökare kan jag meddela att så fungerar inte de flesta av oss! Istället för att gå iväg och ta en rökpaus kanske vi stirrar rakt in i väggen och blir okoncentrerade, ringer ett privatsamtal, skriver en inköpslista för helgen, tar en runda i korridoren, snackar lite skit med en kollega, går till kaffeautomaten och hänger en stund. Om vi nu har ett jobb där man har svårt att göra något av detta, så kan toaletten bli en liten fristad. Oavsett kiss- och bajsbehov kan det vara skönt att sitta ifred en stund, stänga dörren och tänka på vad som helst.

Alltså: alla människor har behov av pauser för att orka med sitt jobb. Därför är det trams att argumentera för att arbetsgivarna tjänar pengar på färre pauser. Det finns hur många andra argument som helst för att stödja människor att sluta röka. Individen kan förlänga sitt liv med ganska många år och slippa en massa eländessjukdomar. Hela samhället, inkl, arbetsgivarna, tjänar förstås på att människor blir friskare (utom pensionsbolagen som nog vill att vi ska dö tidigt).

Jag tror att rökpauser på tuffa jobb har varit en sorts fristad för att man alls ska orka med. Om man ska motivera människor att sluta röka tror jag inte det är någon poäng med att säga att nu ska du istället bli en effektiv robot. Bättre då att säga att istället för att ta en rökpaus kan du få gå till personalrummet och äta frukt på arbetsgivarens bekostnad och sjunka ner i soffan medan du äter.

Tobak är ett gift som förstör kroppen men också möblerar om i hjärnans belöningssystem. Och det är snuskiga vinstintressen hos hela tobabsindustrin som fått och får människor att börja röka. Folkhälsoinstutet behöver inte söka falska poäng hos arbetsgivarna för att motivera dem att stödja personalen att bli rökfria.

Folkhälsoinstitutet måste sluta vara lydig knähund till regeringen!

2009-08-21T05:40:00.008+02:00

Man får inte skriva som Folkhälsoinstitutet gjorde i ett pressmeddelande i veckan. Inte om man vill vara en seriös myndighet inom folkhälsoområdet. "Brist på fysisk aktivitet, ohälsosamma matvanor, tobaksbruk och alkoholkonsumtion – våra levnadsvanor – är tillsammans den största orsaken till sjuklighet och förtida död."

Det är inte sant om man uttrycker det så.

WHO:s stora kommission under ledning av Michael Marmot har pekat ut de sociala bestämningsfaktorerna för hälsan. Man kan inte gå förbi att ett lands inkomstfördelning och statusskillnader mellan människor starkt påverkar hälsan. Den relativa fattigdomen har en mycket stor inverkan på folkhälsan - det är bara att se på alla internationella siffror som finns. Jämlikhet och fördelning av inkomster är alltså en bestämningsfaktor för hälsan som ingen hälsoupplysare kommer ifrån.

Det som också är så belagt är att människors livsvilkor, som påverkar deras stressnivå, mycket starkt påverkar den psykiska och fysiska hälsan och även immunförsvaret. Ensam, låg inkomst och inget jobb - tala om stress! Och det är en stress som direkt påverkar hälsan negativt, alldeles oavsett hur "sunda" levnadsvanor individen har i övrigt.

Internationellt talar man nu mycket om "orsakernas orsaker". Det gör även Socialstyrelsen i sin senaste folkhälsorapport, där man konstaterar att rökning är en viktig förklaring till de stora klasskillnaderna i hälsa. Men i samma andetag påtalar Socialstyrelsen att man måste se till det som finns "bakom".

Levandsvanor är alltid kopplade till människors sociala grupptillhörighet och skiljer sig alltså mellan olika "kulturer" i samhället. Naturligtvis kan alltid enskilda individer bryta mönstret. Men folkhälsopolitik handlar om att se mönster och strukturer och på befolkningsnvivå ge förslag på insatser. Att människor som idag har högre stressnivå, mindre makt, mindre pengar, lägre utbildning också har mer ohälsosamma levnadsvanor hänger alltså ihop.

Självklart ska samhället i hela sin verksamhet arbeta hälsofrämjande, i sina egna verksamheter som i skola och omsorg erbjuda bra mat och möjlighet till fysisk aktivitet för alla, (så är det inte idag.)Och självklart ska hälso- och sjukvården i sina samtal med enskilda individer visa på sambanden mellan levnadsvanor och ohälsa. I det enskilda patientmötet kan man göra mycket. Det är dags för sjukvården själv att inte medikalisera allt och skriva ut läkemedel för allt, när det är sånt som går att åtgärda på annat sätt. Om individen vill, kan och orkar.

Men! Det är inte denna helhetsbild Folkhälsoinstitutet basunerar ut till svenska folket i sitt pressmeddelande. Man bortser från de "stora" sakerna, som relativa inkomster och stressnivå. Man bortser från "orsakernas orsaker" när man talar om levnadsvanornas påverkan på hälsan. I sitt allmänna språkbruk talar man alltmer om verktyg och metoder för att få folk att ändra sina levnadsvanor. Men resten av sitt uppdrag, har de glömt det? Även om de säger att de kanske skickar ut andra pressmeddelanden kring det, så får man aldrig förfalla till så enkla slutsatser som i det här pressmeddelandet. Då bidrar man till att sprida myter om hälsans orsaker.

Den folkhälsopolitik som antogs av riksdagen 2003 med olika målområden och med utpekande av viktiga bestämningsfaktorer för hälsan gäller fortfarande. Även om den borgerliga regeringen i sina uppdrag till Folkhälsoinstitutet nu nästan helt betonar individens levnadsvanor och levnadssätt och blundar för de andra faktorerna. Självklart måste FHI som myndighet utföra en sittande regerings uppdrag. Men Folkhälsoinstitutet ska inte vara en lydig knähund till olika politiska uppfattningar - de ska fullfölja riksdagens uppdrag att ge kunskapsunderlag kring allt som påverkar hälsan. Sedan får politikerna av olika kulör dra sina politiska slutsatser.

Skärpning Folkhälsoinstitutet!

Lycka och hälsa förutsätter gemenskap

2009-08-11T06:41:00.002+02:00

Att söka lyckan bland materiella ting är omöjligt, det ger bara små snabbt övergående kickar. Att nå hälsa bara genom att avstå från droger och äta sunt och röra sig mycket - det ger inte heller automtiskt hälsa.
Både hälsa och lycka förutsätter social gemenskap och på samhällsnivå ett ganska jämlikt samhälle där människor har inflytande över sin situation.

Den indiska Nobelpristagaren i litteratur, V.S Naipaul, beskriver välbärgade människor i Bombay som tidigare levde under fattiga förhållanden. Trots sina lyxiga lägenheter har de valt att flytta tillbaka till trånga och sjabbiga bostadsbaracker där de växte upp. Orsak: Hustun kunde inte stå ut med tystnaden i den dyrbart inredda lägenheten och insjuknade i depression.

Om det och mycket mycket annat finns att läsa i den spännande boken "Lyckoformeln -vad vetenskapen kan lära oss om lycka" av Stefan Klein.

Politiker som tror att vi får ett bättre samhälle bara för att tillväxten ökar har fel. Till detta ska jag återkomma! (härligt när man hittar forskning som belägger det man hela tiden trott....)

Kommer svininfluensan att göra skillnad på människovärdet?

2009-08-04T20:27:00.002+02:00

Är medelålders och äldre inte lika mycket värda som 20-åringar? Jag börjar undra efter att ha läst ordval i olika artiklar om svininfluensan. Karin Bojs, chef för DN:s vetenskapsredaktion skrev t.ex. förra veckan i Dagens Nyheter:

"En obehaglig aspekt av den nya influensan är att omkring hälften av dem som blir allvarligt sjuka är unga och tidigare helt friska personer. Ofta är de i tjugoårsåldern. Här skiljer sig H1N1 från den vanliga säsongsinfluensan. Den dödar mellan tusen och två tusen personer varje år i Sverige. Men då handlar det nästan bara om gamla, sjuka och redan försvagade människor."(min kursivering)

Bara om redan försvagade människor? Vad menas med det? Om man inte är på topp och kanske är 50+ så är det alltså inte så allvarligt? Tänk efter hur vi ser på människovärdet!

Det är likadant när någon dött. Om vederbörande varit ovanligt vacker, musikalisk eller kanske idrottsstjärna, då säger vi lätt "och hon som var så söt", "hon som var så musikalisk" eller "han som kunde nått ända till en OS-medalj". Som om det var värre att en söt kvinna dör än någon som ser mer alldaglig ut eller att en idrottsstjärna dör jämfört med någon som är taxichaufför.

Menar vi det vi säger? I så fall sitter människovärdet väldigt löst. När det gäller svininfluensan kan jag hålla med om att det känns värre om en 20-åring dör än om en 95-åring dör. Men därifrån till att bagatellisera att "redan försvagade" människor dör är steget långt. I det ordet ryms nämligen väldigt många personer med funktionsnedsättningar i olika åldrar. Har de inte lika stort människovärde?

Och om det blir många som behöver konstgjorda lungor, hur prioriterar man då? Ja det bör vara någon som har chans att överleva, därmed kan åldern spela in. Men om allt annat är lika, chanserna att överleva är lika stora, ska då en 20-åring gå före en 40-årig ensamstående förälder? Eller ska man dra lott?

Vad tycker vi egentligen? Egentligen tror jag att allas lika värde är en princip som vi bara uttalar - men när man sedan granskar vad vi tänker och vilka ord som ploppar ur våra munnar så kan man bli ganska rädd.

Individualism och solidaritet- vad vill s i storstäderna?

2009-06-27T09:46:00.004+02:00

Måste individualism och solidaritet verkligen stå emot varandra? Förutsättningen för att alla människor ska ha möjlighet att utvecklas efter sin lust och sin förmåga är att livsvillkoren inte lägger hinder i vägen för det. Och det förutsätter ett solidariskt samhälle. Det är också de två grundbultarna - om man nu kan ha två?- för hälsan. Som individ ska du känna frihet och kunna styra ditt liv, men samtidigt måste du ingå i en social gemenskap och i ett samhälle där du känner tillit.

Just nu känns det som om samhällsutvecklingen, såväl den politiska som den kommersiella, skyndar fram för att minska solidariteten och gemenskapen i samhället. Individen blir ensam och allt blir ditt eget fel om du inte lyckas.

Jag har just läst socialdemokraternas Stockholmstidning, där ett antal s-kommunalråd i Stockholms län uttalar sig om varför det gick så dåligt för socialdemokraterna i EU-valet i Stockholm. Det gemensamma temat för de flesta är att tilltalet från partiet passar inte stockholmarna. Längst går Anders Johansson från Sigtuna, som säger:
"Vi måste ha en politik även för välutbildade, friska och framgångsrika och inte bara för outbildade, sjuka och arbetslösa".

Först blev jag alldeles kall. Sen började jag undra om han kanske inte är så brutal som det låter. Eller? Ett gott samhälle, där alla människor har möjlighet att må bra, förutsätter en hög grad av jämlikhet i livsvillkor och soldidaritet. Det kan man se om man jämför hälsan i olika typer av samhällen. Alltså: ALLA mår bra om klyftorna är små och det är ett välfungerande samhälle för alla grupper. Det förutsätter solidaritet, omfördelning, generella trygghetssystem.

Kanske har socialdemokratin inte varit tillräckligt tydlig på den punkten? Har det låtit som om man "bara" värnar de som har sämst livsvillkor? Har vi inte lyckats förmedla att vi alla mår bättre om även grannen har det bra? Samtidigt känner jag en stark oro för vad man menar när man pratar om medelklassen i storstäderna.

Anne- Marie Lindgren uttrycker i samma tidning att det är omöjligt att klara både skattesänkningar som kanske storstädernas medelklass vill ha och samtidigt behålla en god standard i välfärdssystemen. Och att överge välfärdssystemen kan vi inte göra.

I Dagens Nyheter i torsdags recenseras en ny bok av Åke Daun och Hans Norebrink; " Snällare än du tror, människan en social varelse". Den går tydligen ut på att även om vi har självbevarelsedrift innebär det inte att människan måste vara självisk. Snällhet, samarbete och kollektivism är i själva verket mycket effektivare medel i kampen för överlevnad än att bara se om sitt eget hus.

Det fångar det jag tror på och som varit socialdemokratins grundtanke. Vi kan värna individen, men medlen för det är samarbete och kollektiva välfärdssystem. Och då går det inte som Anne-Marie Lindgren så riktigt påpekar, att både sänka skatter och behålla välfärden. Kanske är det så att i de tider vi nu lever, där även den som är välutbildad och äger ett radhus kan bli arbetslös och sjuk och ramla ur systemen fortare än man tror - att även den personen är i behov av BÄTTRE trygghetssystem istället för sänkt skatt.

JAG tror alltså att det är med mer jämlikhetsskapande politik och goda välfärdssystem som individen bäst kan utvecklas, vilket borde tilltala storstädernas väljare också. Men då måste vi säga det också. Att flirta med medelklassen genom att urgröpa välfärdssystemen och sänka skatterna - den vägen kan i alla fall inte vara en socialdemokratisk väg. Och det är definitivt en väg som innebär en sämre folkhälsa med än större hälsoklyftor än vi redan har.

Klass, kön - men glöm inte funktionsnedsättningar

2009-05-29T21:00:00.002+02:00

Socialstyrelsens folkhälsorapport är mycket intressant. Den belyser klass- och könsskillnader i hälsan på ett tydligt sätt. Eftersom hälsan i stort förbättras, förutom den psykiska hälsan hos unga kvinnor, så var det extra viktigt att Socialstyrelsen visade de stora och delvis ökande skillnader som finns.

Men det finns ett stort fel - personer med funktionsnedsättningar är inte särredovisade. I Folkhälsoinstitutets "Hälsa på lika villkor? - hälsa och livsvillkor bland personer med funktionsedsättning" förra året, så framkom en ny dimension i folkhälsoläget. När man särskilt tittar på människor med någon funktionsnedsättning så visar det sig mycket tydligt att det är där den stora ohälsan i samhället finns. Och en tredjedel av denna stora ohälsa är onödig och beror inte på själva funktionsnedsättningen - det visar rapporten tydligt. Det handlar om det vanliga; de sociala livsvillkoren och levnadsvanorna.

När man jämför "övrig befolkning" med "personer med funktionsnedsättning" så blir ohälsan mycket låg hos övrig befolkning. De sociala bestämningsfaktorerna är också mycket tydliga; personer med funktionsnedsättning som saknar kontantmarginal och har låg utbildning har mycket högre ohälsa än personer med en funktionsnedsättning som har hög utbildning och hyfsad ekonomi.

Sammantaget tror jag att man lurar sig själv om folkhälsoläget, om man missar att se hur personer med funktionsnedsättning har det. Man kan helt enkelt missa de funktionshindrande faktorer som finns i samhället och som framkallar helt onödig ohälsa.

Det är bara att hoppas att Socialstyrelsens nästa rapport fångar upp den dimensionen.
För om man verkligen ser hur verkligheten ser ut, så tror jag att det skulle få stora konsekvenser för den politik som förs i samhället. De generella systemen får inte urgröpas - samtidigt som vissa riktade insatser behövs. Och hela den hälsopolitiska debatten skulle kanske se annorlunda ut; det är inte mer av "gym för redan friska" som behövs, utan insatser för dem som faktiskt mår sämst - helt i onödan.

Satsa på hälsan i kristider!

2009-04-30T11:23:00.003+02:00

Nu talar man om ekonomiska satsningar - eller sparsamhet, beroende på vilken politik man tror på. Men en sak är säker, folkhälsan hotas med den nuvarande politik som förs. Klyftorna ökar, arbetslösheten ökar, ungdomssituationen är katastrofal och nu kommer kommuner och landsting att få skära ned. Allt detta är frågor som vi vet kommer att påverka hälsan negativt på sikt, framför allt ökar det skillnaderna i hälsa mellan de grupper i befolkningen som klarar sig bra oavsett vad som händer - och de som är mer beroende av offentliga sektorn.

Jag tycker socialdemokraternas motion igår var bra på en viktig punkt: storsatsning mot ungdomsarbetslöshet och satsning på komvux. Den borgerliga poliken ger jag inte ett öre för, den ökar bara klyftorna i samhället och därmed försämras också hälsan. Därför står mitt hopp till oppositionen, men jag vill ha mer av socialdemokraterna! Slopa jobbavdraget! Det skulle ge mycket pengar, skapa rättvisa för pensionärerna, förbättra vård och omsorg eller åtminstone inte försämra och skapa möjlighet att utjämna skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har jobb.

Här ställs socialdemokratin inför ett svårt vägval: Vågar man (vi, ska jag säga, för jag är medlem)storsatsa på solidaritet och jämlikhet? Men då måste man också våga ta debatten med den majoritet av befolkningen som faktiskt har ett jobb - vågar man det? I det här läget är det i alla fall ytterst stötande med ett jobbavdrag, den som har ett jobb ska alltså ytterligare belönas?!

Jag tror socialdemokratin bara kan komma tillbaka om man är tydlig på grundläggande begrepp som solidaritet och jämlikhet och att man slutar flirta med s.k. "mittenväljare." Förtroende får man om man vågar stå för sina idéer. Nu gäller det! Efterkrigstidens politik var ingen konst alls, tillväxten gjorde att man kunde göra reformer som ökade allas standard - några riktigt jämlikhetskrävande reformer, som kändes i plånboken för majoriteten, behövde man inte göra. Det är nu det är svårt. Men visst är det roligare och ärligare att slåss för det man tror på? Det inger respekt och förtroende. Och utan förtroende vinner man inga val idag.

Blodgivarideologi krävs mot näringslivets rofferi

2009-03-31T11:09:00.003+02:00

Visserligen skriver väl alla om bonusar och VD-löner just nu, så vad har jag att tillföra? Men jag kan inte sluta grubbla över att vi som jobbat ideellt eller politiskt eller de som är hårt arbetande generaldirektörer eller statsråd - att vi/de skulle ha jobbat hårdare om vi haft högre lön? Nej, det skulle vi inte!

Varför är det så annorlunda för näringslivets toppar? Måste man enbart tänka på pengar, för att man ska bli en bra VD? Ja, utifrån aktiebolagslagen ska man tänka på företaget. Kanske man bara kan rekrytera människor som även för sin egen privata del bara har pengar i skallen? Är det alltså omöjligt att hitta människor med en moralisk kompass - om själva grejen är att man ska tjäna pengar? Visserligen ska man göra så att företaget tjänar pengar, men kanske den personligheten kräver en person som även är likadan för sin privata del?

Nej, jag tror inte det - inte om samhället ska överleva. De bästa VD:arna i fortsättningen måste vara sådana som har både personlig moral och allmännyttans intresse som en grund för att arbeta, även om företaget ska tjäna pengar. Kanske de bästa direktörerna blir de som har en hög lön, men ändå inom det begripligas gräns? (100.000- 200.000 kanske?)Tänk om det skulle bli pinsamt med att ha för hög lön! Det skulle visa att man var en girigburk utan moral..

Tänk på blodgivarna! Tänk hur man diskuterat ersätttningsnivån där. Om man gav för stora ersättningar så skulle det kunna locka personer som bara vill tjäna pengar, men som kanske inte är så lämpliga blodgivare. Nu får man lite ersättning som "tack- för- hjälpen"- men ingen blir blodgivare av det skälet.

Dags för blodgivarna att bli framtidens direktörer!

Hälsofasciststaten närmar sig...

2009-03-21T10:54:00.004+01:00

Idag läste jag en recension i DN om en ny roman som kommit ut i Tyskland av Juli Zeh.
Hon har skrivit en bok om vad som kan hända 2057, där samhället blivit ett paradis av hälsa och trygghet men också med total kontroll. Den liknar tydligen Aldous Huxleys "Du sköna nya värld". Hon har låtit kroppsfixeringen öka och fått det till att 2057 är det en lagstadgad plikt att sköta sig.

I boken njuter tydligen de flesta medborgare av livet, men de lever i en diktatur där man har allt under kontroll. Även hur man själv ska dö.

Det är en sorts protest mot vad som kan hända när man lägger allt ansvar för hälsan på individen och sen att samhället hakar på den synen.

Bara recensionen gör mig glad! Jag är usel på tyska men jag blev nästan inspirerad att köpa den ändå, innan den blivit översatt till svenska. Kanska kan jag knaggla mig igenom den?

Under flera år har jag i inlägg och föreläsningar försökt ta upp den här tråden, vad händer med oss om vi bara är kropps- och hälsofixerade? Och vad händer med vår människosyn? Med vårt samhälle? Varje gång jag tagit upp det har det känts som om folk är lite förvånade, inte avståndstagande - men stumma på något sätt.

OM nu den här boken är bra, kanske den kan bli en väckarklocka? Ibland måste saker uttryckas i romanform, för att fantasin och känslorna ska vakna.

Så nu håller jag tummarna för en snabb svensk översättning. Och att alla som jobbar med folkhälsofrågor börjar fundera över hur de goda tankarna kan leda käpprätt fel.Som det ser ut just nu är det just hälsofascismen som växer sig stark och det solidariska samhälle, som är hälsans viktigaste förutsättning, är inte på tillväxt.

Hallå Folkhälsoinstitutet- våga analysera!

2009-03-17T18:22:00.005+01:00

Igår hade Folhälsoinstitutets generaldirektör en artikel på DN Debatt om tobaksbrukets minskning. Det var mycket glädjande siffror som hon nu kunde presentera om utvecklingen. Alltfler slutar röka. Det var bara ett fel i artikeln - var fanns analysen? Var fanns funderingarna kring hur man nu ska fortsätta det framgångsrika arbetet?

Att arbeta mot tobaksbruk handlar bla. om vetenskapligt utprövade metoder när det gäller att motivera individen att sluta röka och ge stöd så att rökslutet fungerar. Det är inte särskilt kontroversiellt! Även om inte ens det görs i tillräcklig utsträckning på t.ex. våra vårdcentraler.

Men att arbeta mot tobaksindustrins försåtliga metoder, som går ut på att få fler personer att börja röka - det kräver politiska insatser och inte vetenskapligt pedagogiska metoder.

Alltså: Det är ingen slump att så många människor slutat röka sedan det blev tobaksfritt på krogen t.ex. Det var en åtgärd som handlade om politik och politiska beslut. En offentlig miljö där så många ungdomar träffas blev rökfri. Det är klart att det påverkade hur många som började röka och hjälpte dem som ville sluta. Men det beslutet var inte självklart, det togs i stark konflikt med tobaks- och restaurangbranschen. (nu har restaurangbranschen ändrat sig)

När jag läste artikeln från FHI igår blev jag besviken. Varför står det ingenting om analyser kring VARFÖR alltfler personer fimpar eller inte börjar röka? Varför finns ingen analys om vad som bör bli nästa steg, inte minst hur de personer som idag mår sämst och samtidigt röker mest- hur de ska kunna få hjälp att sluta?

De åtgärder man väljer handlar lika mycket om politik som vetenskap. Då måste Folkhälsoinstitutet bidra med sin analys kring utveckligen. Jag vill inte ha en lös "tyckar- myndighet". Men jag vill ha en myndighet som vågar analysera mot bakgrund av den kunskap man har, vågar dra slutsatser- så att de politiska beslutsfattarna får ett bra beslutsunderlag och därefter kan ta en politisk debatt med varandra och med olika intressen.

En ny vision behövs för det socialdemokratiska partiet om att alla ska kunna "må bra" och känna välbefinnande

2009-02-14T11:27:00.005+01:00

Det socialdemokratiska partiet lyfte från början människors blickar och förenade dem i en gemensam dröm, det var möjligt att skapa ett helt annat samhälle – och det samhället omfattade allt, från hur ägandet skulle fördelas till människors inbördes relationer till varandra.

Det är en liknande ny vision som nu behövs, som kan formulera de problem och ge ord åt de drömmar som människor idag har. Mycket av detta handlar om just hälsa och livskvalitet. I takt med att BNP stigit och det moderna folkhemmet skapats, så har dock inte människors välbefinnande ökat sedan andra världskrigets slut (det som nu går att mäta). Däremot har hälsan i termer av längre liv, minskad spädbarnsdödlighet etc. förbättrats enormt. Vi har under senare år haft mycket höga sjukskrivningstal, som trots alla diskussioner och forskning ingen riktigt kunnat beskriva orsakerna till, unga människor lider idag av en mycket större psykisk ohälsa än någon ung generation någonsin har gjort.

Att därför göra en distinktion mellan vad som är hälsa och välbefinnande tror jag inte går. En sådan distinktion bygger på det synsätt som blev förhärskande när man skilde kropp och själ åt. Om man går tillbaka till Hippokrates ord om att hälsa är ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig i harmoni med yttervärlden”- då kan man inte separera livskvalitet och välbefinnande från hälsa. Utan välbefinnande kan inte människan nå hälsa.

De unga människor som idag mår dåligt och har olika psykiska besvär är inte fysiskt eller psykiskt sjuka i traditionell mening. De lever i ett samhälle där det aldrig varit tryggare materiellt sett. Och de har mycket bättre kontakter med sina föräldrar än tidigare generationer har haft. Ändå mår så många unga dåligt. Deras brist på välbefinnande tar sig sedan uttryck i olika psykiska besvär som också leder till fysisk ohälsa.

Socialdemokratin måste tydliggöra den vision som man alltid haft, och som inte bara handlat om ägande och materiellt standard – utan också om att varje människa i frihet ska kunna forma sitt eget liv. Men i den gamla visionen finns inte hälsa och välbefinnande och ”må bra” med- man har nog trott att det ska infinna sig automatiskt om vissa maktförhållanden och materiella villkor förändras.

Idag kan vi konstatera att människor inte känner större tillfredsställelse med livet än innan den politiska skördetiden som inleddes efter andra världskriget, vi kan konstatera att unga människor aldrig känt en sådan oro och vi har i sjukskrivningstalen också kunnat se nya diagnoser som handlar om människors psykiska utmattning. Socialdemokratins vision är ännu inte förverkligad. Det blir nog aldrig en vision. Men om man bara sätter tilltro till den gamla visionen, så tror jag inte man kommer att lösa den brist på välbefinnande som människor idag känner.

Visionen måste kompletteras och förtydligas med andra mål, som handlar just om hur vi ska må bättre och känna större tillfredsställelse med livet. Vi kan inte fortsätta snickra på ett samhällsbygge som bara skapar fler och fler unga som tappat tron på livet. Visioner är inga färdiga ritningar för hur husbyggen ska se ut. Men de måste gestalta det vi drömmer om.

I inledningen till det socialdemokratiska partiprogrammet partiprogrammet finns följande:

”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället.

Här behövs ett tillägg: Varje människa ska efter sina förutsättningar kunna må bra och känna en tillfredsställelse med livet.”

Ett sådant tillägg kan ses som ord, men i praktiken borde det vara inledningen till en ganska stor omprövning av den politik som socialdemokratin fört under många år. Vad är det vi har missat i gemenskap och livsglädje i de materiella strävanden som varit så påtagliga?

Om man ser internationellt så finns det mycket lite koppling mellan BNP och befolkningens hälsa. USA som är ett av världens rikaste länder ligger först på 43:e plats när det gäller spädbarnsdödlighet. Och mycket fattigare länder ligger mycket högre upp på listan över låg spädbarnsdödlighet.

Jag tror det socialdemokratiska partiet har varit alltför fixerat vid materiell tillväxt - som en förutsättning för välfärd och indirekt för människors hälsa och välbefinnande. Hälsa och välbefinnandet infinner sig inte automatiskt när tillväxten ökar, ibland kan det också vara kontraprodukivt. Vad är det i välfärdsbygget som inte förmår ge unga människor framtidstro och en en god hälsa?

Hälsa och välbefinnande måste sättas högst på den socialdemokratiska dagordningen. Allt annat måste underordnas det. De stora klassklyftor i hälsa är inte minst ett exempel på vikten av detta.

Fast ibland är hälsa frånvaro av att ha ont!

2009-02-11T05:43:00.002+01:00

För ett par veckor sedan fick jag en häftig magsjuka, som bara pågick några timmar. Men det räckte för att jag efteråt började tänka på vad är hälsa? Och nu var jag helt inne på: Det är frånvaro av sjukdom!

När jag låg där så hade jag två tankar i huvudet:
1. Illamåendet måste sluta, annars står jag inte ut.
2. Hinken är på plats, jag har en säng och jag har en toalett. Tänk om jag inte haft det!

Några tankar på självförverkligande, nå livsdrömmar, vilja ha högre inkomst, köpa en ny soffa...glöm det! Sådana tankar var lika obefintliga som att jag inte vill åka till månen.

Efter ett par timmar klingade illamåendet av, min sambo kom in i rummet och öppnade fönstret och en mild vindpust nådde min svettiga panna. Han klappade mig lite på huvudet. Då kände jag nästan lycka. Och lyckan bestod av tre saker, frånvaro av att ha ont, en mild vind och någon som tycker om mig i rummet.

Så vad är grunden för hälsa? Jo det är frånvaro av ont som vi inte kan behärska och står ut med, men sen handlar det om livets mest basala materiella ting; en säng i ett rum med lagom temperatur, en toalett ,rent vatten och tillgång till mat. Och för att lyckokänslan- meningen med livet- ska infinna sig,tror jag också det behövs någon som tycker om en. (det behöver ju inte vara en sambo, det kan vara ett barn eller en vän).

NÄR allt det där finns, då kan man börja grubbla vidare om att förverkliga sina drömmar.

Det här var ett rysligt enkelt inlägg om hälsa, jag återkommer med fler. Men även min lilla magsjuka gav mig en politisk kick: i vårt land är det allmänt sett inte mer materiell välfärd vi behöver, utan mer ett samhälle där alla kan känna att någon bryr sig om just mig. Och att vi alltså måste ha det som bringar hälsa/välbefinnande för ögonen och inte nödvändigtvis materiell standard. För det är inte alltid samma sak.

Vad ska vi med materiell standard och "frihet från sjukdom" till - om vi ändå mår dåligt?

2009-01-22T06:23:00.004+01:00

För mig handlar hälsa mycker mer om lugn och ro i själen och känsla av välbefinnande än om frånvaro av vissa sjukdomskrämpor. Jag börjar närma mig den livsinställning som jag hört berättas att min pappas mormor hade - och som gått i arv i generationer. Hon bodde i ett litet fattigt torp i Sörmland för 100 år sedan, hon hade en katt och en ko och någon gris. På vintern var vattnet i hinken is på morgnarna, har min pappa berättat som bodde där under sina första år i livet. Hans mormor öppnade självklart sin dörr till den trånga och fattiga stugan för dottern, när hon kom hem och var gravid flera gånger.

Pappa har berättat om hur hans mormor spred lugn och ro och förnöjsamhet omkring sig. Om hur fint hon gjorde på lördagseftermiddagen, skurade golvet, la in nytt granris och satte på sig ett rent förkläde. Sen var det helg. Pappa kände den sköna helgstämningen i hela kroppen. Han kunde som vuxen inte förstå hur hon lyckades överleva där under vintrarna, utan pengar och helt ensam, sedan de flyttat.

Pappa som sedan blev aktiv i arbetarrörelsen pratade om konflikten mellan förnöjsamhet och kampen mot samhällets orättvisor. Det ansågs lite fult att vara nöjd med sitt liv, när det var så stora orättvisor. Den som var nöjd var inte tillräckligt kamplysten, ansågs det. Men nog kan man vara nöjd med livet och känna en meningsfullhet och samtidigt se orättvisor och kämpa mot dem? Det behöver inte stå i konflikt med varandra.

Vad jag vill komma till är att min pappas mormor kanske "hade hälsan", trots allt. Säkert hade hon krämpor och hon blev inte så särskilt gammal. Men hon var nöjd med livet, kände livsglädje och gav kärlek till sina barn och barnbarn. Hon var djupt religiös och fick antagligen styrka av det. Jag tror att ordspråket "var och en blir salig på sin tro" stämmer väl.

Min mamma fick polio 1953 och blev svårt förlamad. Hon fick tillbringa merparten av sitt återstående liv vid köksbordet, ensam många timmar om dagen när hon inte vågade dricka, hon fick inte bli kissnödig förrän jag kom hem från skolan. Det var långt före de personliga assistenternas tid. Många beklagade hennes situation. Själv tyckte hon att livet var bra, långt mycket bättre än hon haft tidigare när hon var frisk och visserligen kunde åka skidor och gå i fjällen, som hon älskade.

Jag vet inte hur många gånger hon sa under min barndom: ” Tänk om jag gift mig med min första fästman, då hade jag säkert haft det bättre ekonomiskt och kanske hade jag sluppit polio, för då hade jag flyttat till honom i Göteborg. Men så hemskt att vara gift med honom! Då har jag hellre polio och får bo med pappa och med dig.” Jag upplevde jämt att hon var frisk och mådde bra. Hon ”hade hälsan”. Min pappa och hon hade en stark, lugn och trygg kärleksrelation. Om hon dessutom fått bättre stöd av samhället hade hennes liv kunnat vara än bättre förstås.

Vad ska då samhället göra för att människors välbefinnande, känsla av att må bra, ska öka? För visst ligger mycket i den individuella inställningen till livet - fast även det går ju i socialt arv. Till slut handlar det ändå om att samhället måste göra vad det kan för att människor ska ha möjlighet att känna den där tillfredsställelsen i livet. Må bra.

Och en sak är säker: då handlar det inte bara om att öka BNP, öka inkomster och konsumtion. Då handlar det mycket mer om att socialt och kulturellt skapa ett jämlikt, jämställt, solidariskt, tryggt och kreativt samhälle där alla kan komma till sin rätt. Jag tror att socialdemokratin i viss mån måste ompröva sin syn på arbete och tillväxt – målet måste vara att människor mår bra och det är inte synonymt med tillväxt.

Även om min förnöjsamma pappas mormor inte var politiskt aktiv, hon hade ju inte ens rösträtt, så krävs både samhällsförändringar och att individen/familjen i sitt förhållningssätt till livet kan bli som hon. Arga, bittra och elaka kämpar i arbetarrörelsen har jag mött rätt många av. De som politiskt stridit för bättre och rättvisa villkor - men som människor har de inte spridit någon livsglädje eller solidaritet omkring sig.

Så "att ha hälsan" handlar både om de materiella förutsättningarna och att kunna känna tillfredsställelse i livet. Alla de barn som växt upp under villkor som känslomässigt inte gett någon god grund, måste få än mer stöd. Kom ihåg Astrid Lindgrens Bo Wilhelm Olssons snälla godistant i Vasastan – utan henne hade hans liv varit grymt.

Att höja den materiella standarden kan i vårt land inte vara ett mål i sig. Det handlar om hur vi fördelar det vi har och hur vi förhåller oss till livet. För vad ska vi med frihet från fysiska sjukdomar och god materiell standard till – om vi mår dåligt och inte trivs med livet?

Att må bra - är det att ha hälsan? Och vad är politikens ansvar?

2009-01-15T13:53:00.009+01:00

Vad är hälsa? Ju mer man funderar desto knepigare blir det. Och än knepigare blir det när man ska försöka göra politik av en sorts filosofisk inställning. Men det går! Jag ska i ett antal inlägg försöka beskriva min inställning till hälsa och vad som är samhällets roll, individens roll och inte minst partiernas roll. För det är en stor skillnad på vad som är "samhällets ansvar" och vad som kan finnas i ett partis långsiktiga vision och ideologi, som ju beskriver ett förhållningssätt människor emellan och som går vida längre än den offentliga sektorns ansvar.

Min erfarenhet är att i dagligt tal förknippas hälsobegreppet med frånvaro av sjukdom och att man lever "sunt". Folkhälsa kan man mäta i form av hur ohälsan och dödligheten ser ut. Så fort man säger att man jobbar med folkhälsa så tror de flesta att det handlar om sjukvårdspolitik och att få folk att motionera, äta rätt, inte supa och inte röka.

I andra sammanhang talar man högtravande om "hälsa som en resurs", möjligheten att förverkliga sina drömmar, ha kontroll över sitt liv. I FNS:s deklaration om mänskliga rättigheter finns hälsa med som en rättighet. WHO skrev 1946 att ”hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.

Hippokrates (ca 400 f. Kr.),läkekonstens fader, beskrev hälsa som ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig iharmoni med yttervärlden”. Under 1600-talets upplysningstid delades kroppen och själen upp i två delar.

Ett vanligt och ganska bra sätt att beskriva hälsa/sjukdom är att utgå från en tvådimensionell modell med välbefinnande längs den ena och sjukdom längs den andra axeln. Enligt denna modell(Katie Eriksson) beskrivs hälsa och sjukdom som två skilda dimensioner. Den visar tydligt att två individer med samma sjukdom kan uppleva varierande grad av egenupplevd hälsa eller välbefinnande.

I de politiska partiernas värld är hälsan nästan helt frånvarande. Den finns inte med i politiska visioner, bara som en del av sjukvårdspolitiken. Partierna talar i varierande grad istället om välfärd, frihet, trygghet och materiell standard.

Hur är det med hälsan i vanligt folks liv? Jag tror den är helt central. Och då handlar det mer om att "må bra", än frånvaro av sjukdom eller att följa olika hälsoråd. Det handlar, tror jag, om att känna sig tillfreds med livet, inte ha för ont- eller lära sig hantera kroniska smärtor, känna att man orkar med och inte är helt orkeslös och trött, känna ett sorts lugn och vila i tillvaron, slippa ångest och alltför mycket oro, känna att livet är värt att leva.

Om detta tänker jag återkomma. Och jag tänker återkomma om partiernas ansvar, framför allt socialdemokratins roll.

Bakom politikens kulisser är det en sandlåda

2008-12-23T08:21:00.003+01:00

Fast jag varit med så länge i politikens värld, så trodde jag inte att det var en sandlåda i högsta toppen. Där ville jag tro att det trots allt fanns en idésmedja, ett visionärt arkitektkontor för att skapa en politik som ger människor ett bättre liv.

Nu har jag hela hösten krupit bakom kulisserna och läst en rad böcker. Jag började med Ingvar Carlsson,sen blev det Göran Persson,Lars Danielsson, Margareta Winberg, Eva F Dahlgrens bok om Sigrid Gillner, Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök, Pär Nuder och till sist Christer Isakssons bok om Mona Sahlin.

Det är klart att de är helt olika. En del är spännande att läsa, andra bara träiga. En del, som "Fallet Sigrid Gillner", gav mig helt nya insikter både om politiken förr och faktiskt om hur jag själv kan bete mig. Men kvar efter denna bokläsande höst om politik finns en trist och trött känsla. Var det inte mer? Är politik bara ett hantverk, där man strider om vem som ska få slå i första spiken? Eller att få frottera sig med de kändaste människorna i världen?

Ibland,när jag inte riktigt förstått dagspolitiska ställningstaganden, så har jag tröstat mig med att jag nog inte har tillgång till alla fakta. Att "dom" nog trots allt vet bättre än jag, att de grubblat och tänkt och borrat igenom alla problem. Och visst har dom tänkt, men inte tänkt på det som jag trodde. Alltför mycket har handlat om prestige, personstrider, maktbehov, egoism, revanschbehov för Gud vet vad.

Men var finns dom då, de där visionära tankesmedjorna med tillgång till de bästa artiketerna och ingenjörerna?

Eller kanske jag ska se det så här: mina tankar är lika bra som någon annans. Diskussionerna som förs vid mitt köksbord är lika högtstående eller låga som de som förs i Rosenbad. Vi är alla människor med många tillkortakommanden. Kanske jag kan vända på det till något fint: Jag lever i en demokrati där mina tankar är lika viktiga som någon annans. Vi kan inte förvänta oss att någon ska tänka ut det goda samhället åt oss, vi får allt bidra med tänkandet själva.

Så.... trots min trötthet och besvikelse, så har jag fått nytt engagemang för att min röst faktisk är viktig. Men nu tänker jag inte läsa en enda bok om politikens inre liv på mycket länge. Nu vill jag få nya insikter, nu får det bli romaner och faktaböcker och deckare.
God jul!

Äntligen - börjar hälso- och sjukvårdens aktörer prata förebyggande folkhälsofrågor

2008-12-18T11:23:00.002+01:00

Igår blev jag glad en gång - och i morse en gång till! Det är inte alltid man blir det när man läser tidningen. I Dagens Medicin handlade ledaren om spelmissbruk och riskerna för folkhälsan. De uppmanade Folkhälsoinstitutet att agera kraftigare. Och i Dagens nyheter idag har Läkarförbundet en debattartikel om vikten av bl.a. en bra skolhälsovård. Artikeln utgår från det folkhälsopolitiska målet. De menar att det går inte att uppfylla målet om en god hälsa för hela befolkningen om inte insatserna i skolan stärks.

Hurra! Äntligen träder samhällets annars så medicinskt inriktade sjukvårdsföreträdare fram på den förebyggande arenan. Det har annars varit en gammal strid inom hälso- och sjukvården om hur mycket krut man ska lägga på förebyggande/främjande arbete och hur mycket man ska satsa på att plåstra om när skadan redan uppstått.

Är städa inte fint nog?

2008-11-28T13:42:00.002+01:00

Man kan ju undra efter veckans avslöjande om snusk på sjukhus. Visserligen är vi nog många som sett smutsen tidigare - i åratal har det funnits varningsrop. Men inte förrän i veckan tog det skruv. Ändå är kunskapen om bakterier och behovet av god hygien en grundläggande kunskap inom medicinen. Och den kunskapen var en viktig faktor för att folkhälsan skulle förbättras, allt från att barnmorskorna började tvätta sig till samhälleliga vatten och -avloppsfrågor.

Varför lever då inte sjukhusen efter denna kunskap? Medicinskt sett är det helt obegripligt. Kunskapen finns ju. Det måste alltså handla om något annat; vem utför städningen och vem opererar? Det är hög status att operera och låg status att städa. Ändå dör ju patienten om hygienen brister för mycket. "Operationen lyckades men patienten dog."

Lever de olika hierarkierna inom sjukvården så långt ifrån varandra att man inte ser vad som pågår utanför det egna lilla reviret? Och lyssnar bara ledningen när det är högstatusfolk som ryter till inom vården och stänger man öronen när lågstatusfolket ropar på bättre städning?

Om jag var kirurg skulle jag vilja att patienten inte bara överlevde operationen utan också tillfrisknade, istället för att drabbas av onödiga infektioner. Varför intresserar sig alltså inte kirurgerna för städfrågor?

Veckans städskandal blottar något djupt allvarligt. Jag har mött det förr inom hälso- och sjukvården, vissa saker är fina att göra och andra saker prioriteras inte alls. Det är fint att operera lungcancer men inte lika statusfyllt att vara en duktig tobaksavvänjare. Fast vem kan hindra flest människor från att dö av sin rökning? Kirurgen eller tobaksavvänjaren?

Sjukhusledningar landet runt får nog ta sig en funderare på vad som är absoluta grundvillkor för hur en god sjukvård ska bedrivas. Man kan inte skylla på dåliga städbolag, man har ju själv gjort upphandlingarna och satt ramarna. Ta tillbaka städningen till avdelningarna! Det är en lika viktig del av vården som något annat. Städpersonalen ska ingå i vårdteamet, eftersom det krävs kunskaper som ibland är anpassade till de sjukdomar som behandlas. Städbolagen kan kanske ha kvar entréer och allmänna ytor - men det som är vård ska också behandlas som vård.

Att främja hälsa har alltså återigen visat sig handla om ganska vardagliga ting. Och sjukvården behöver skakas om av en statusrevolution! Vem främjar hälsan mest; de som lagar god mat, håller rent och är vänliga - eller de som kan skära bäst? Ja jag är tacksam för att knivskärarna finns också! Men att den status som följer med av att vara en skicklig kirurg ska gå ut över den andra viktiga hälso- och vårdinsatsen kan jag inte acceptera. Det är förstås inte kirurgernas fel, utan ledningarnas fel.

Politiken drar ur sig folkhälsoarbetet och allt ansvar läggs på individen

2008-11-23T10:38:00.002+01:00

Min slutsats av dessa sju tankespår(från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren) blev väldigt tydlig när jag läste den nya folkhälsopropositionen. Individualiseringen av samhället förstärks, ansvaret för hälsan läggs mycket mer på individen och politiken drar sig ur. Det finns också en moralisering som skymtar här och där och som ytterligare förstärker känslan av att folkhälsa är något som ska bli summan av alla individers egna val och värderingar – fast hur folkhälsan blir är något som i högsta grad är en fråga om fördelningspolitik och där ansvaret finns hos politiska aktörer, kommuner, landsting och myndigheter.

Jag tycker att propositionens fokusering på ”individens eget val” blir en kontrast mot WHO-kommissionens förslag.Så när resten av världen börjar se på de sociala och politiska orsakerna till hälsa så backar Sverige tillbaka.

Lite elakt tycker jag att den nuvarande samhällstrenden ser ut så här: Vackra och sunda kroppar blir idealet och det är du själv som har ansvaret. Dessutom har inte samhället råd med individer som inte sköter sin hälsa. Du blir en belastning för samhället. Samhället har inget ansvar för din hälsa. Men Du har ansvaret mot samhället att hålla dig frisk.

Partierna verkar helt nollställda kring vad deras förslag får för effekter på folkhälsan. På deras hemsidor finns frågan nästan inte med, då måste man göra många klick innan det kommer upp något. Däremot finns många andra politikområden med och även djurhälsa. Det betyder något att man inte ens har folkhälsofrågorna på sina hemsidor! Partierna måste börja tala om vad de vill med människors hälsa! Och för de allra flesta människor är hälsan viktig – viktigast. Varför är den inte det för partierna? Partierna måste inse att det riktigt stora arbetet ligger hos samhällsaktörerna. Nu precis som under folkhemsbygget. Abdikera inte från ert ansvar!

Är den nuvarande organisationen av folkhälsoarbetet faktiskt ett hot mot folkhälsan? Tankespår 7.

2008-11-19T12:32:00.003+01:00

Här kommer det sjunde tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren för ett par veckor sedan.

Nu kanske jag retar upp många. I kommun efter kommun, i landsting efter landsting, säger idag ofta politikerna: ”Här är vi överens i folkhälsofrågor”. Det kan ju inte vara sant! Om man tror det har de politiska partierna abdikerat från samhällsansvaret och ser inte hur starkt de samhälleliga villkoren styr folkhälsan, dess fördelning, livslängdens och ohälsans utveckling. Och de faktorerna är ju sådant som de politiska partierna egentligen har helt olika uppfattning om.

Har satsningen på utbildade hälsoplanerare ”avpolitiserat” folkhälsofrågorna? Allt oftare hör man politiker i olika kommuner: ”Nu har vi tillsatt en hälsoplanerare. Hon är så duktig…. ” Och hälsoplanerna säger ofta: ”Vi måste utbilda politikerna” .
Båda dessa aspekter skrämmer mig. Politikerna får inte tro att en hälsoplanerare ska fixa folkhälsan i en kommun – det är ett politiskt ansvar att se till helheten av politiken. Och hälsoplanerarna kan visserligen utbilda i vissa grundläggande fakta kring hälsofrågor och om hälsans bestämningsfaktorer – men medlen för att förbättra folkhälsan är i grunden politiska och inte en fråga om hälsometodik.

Har även ”byråkratiseringen” av folkhälsoarbetet i stort – som inte minst blev resultatet av Nationella folkhälsokommitténs arbete - genom nya mätmetoder, indikatorer, uppföljningsinstrument, myndighetsrapporter etc. fjärmat folkhälsopolitiken från de som verkligen borde vara engagerade: de politiskt förtroendevalda? I början var jag lyrisk över att folkhälsoarbetet inte längre bara hängde på eldsjälar utan också bars upp av grå byråkrater. Men nu börjar jag undra om resultatet blivit en politisk reträtt. Det betyder inte att jag inte förstår betydelsen av att det måste till mer av statistik och mätmetoder i många länder, som Marmotkommissionen framför, eftersom det synliggör saker.

Men ibland - och nu pratar jag om Sverige- kan för mycket av byråkratisk uppföljning leda till praktisk handlingsförlamning. Politikerna abdikerar. Jag hoppas att den folkhälsopolitiska rapport som Folkhälsoinstitutet ska ge ut nästa gång blir ett tydligt underlag för en politisk debatt om vilka insatser som krävs. Och att det blir ett tydligt underlag för prioriteringar.

Har synen på att allt ska vara vetenskapligt också fjärmat politiken från folkhälsoarbetet? Allt handlar inte om evidens och vetenskap, mycket handlar om politiska visioner och vilja och en helhetsbedömning av vissa problem. Dessutom så tycker jag ofta forskare är väldigt smala. Man kan få fram evidens för det man säger, men satt i ett samhällspolitiskt sammanhang kan det ändå bli fel. Man måste alltid använda evidens tillsammans med klokskap och samhällserfarenhet.

Det här är ju också en gammal debatt om demokratin. Ska det vara experter som styr eller folkvalda? Jag är fullständigt övertygad om att samhället som helhet skulle gå mot en katastrof om det var experter på olika områden som fick styra – eftersom de alltför ofta har NOLL KOLL på hur samhället ser ut inom de andra områdena. Och vem skulle fördela de ekonomiska resurserna?

Självklart måste det alltid finnas ett aktivt lyssnande från de politiskt ansvariga på vad forskningsresultat säger – men politiska visioner kan inte främst baseras på vetenskap. Här tror jag alltså ”evidensbegreppet” har hjälpt till att fjärma politiken från folkhälsoarbetet. Man har gjort vetenskap även av sådant som inte är det. Eller man har fått fram evidens kring en detalj, men inte undersökt helheten, det samhälleliga sambandet för hur människor mår eller beter sig. Självklart behövs forskning – det är absolut inte det jag säger!- men jag är rädd för att de politiska partierna fjärmat sig från den folkhälsopolitiska debatten genom att folkhälsoarbetet delvis byråkratiserats och kravet på ständig evidens.
Min slutsats. Ge tillbaka ansvaret till politiken.

Vågar ingen utmana de kommersiella hälsosabotörerna?Tankespår 6.

2008-11-17T13:40:00.002+01:00

Här kommer nummer sex av de sju tankespår kring folkhälsan som jag presenterade vid min avskedsföreläsning för generaldirektör Gunnar Ågren härom veckan.

Folkhälsan hotas av starka kommersiella aktörer, tobaks-, alkohol-, livsmedels- och skönhetsindustrin. Om man nu fokuserar på att individen ska ”välja” och ta ansvar, varför lägger man inget ansvar på de kommersiella intressen som vill att vi ska välja ohälsosamt, eftersom de tjänar pengar på det? Det läggs ner ofantligt stora summor på marknadsföring av produkter, som sedan de offentliga samhällsorganen med mycket, mycket mindre resurser får försöka upplysa medborgarna om att de inte alltid är så nyttiga. Istället för att också försöka stävja marknadsföringen av ohälsosamma produkter, så är mantrat att individen ska bli stark och ”välja själv”.

Ett exempel på detta är striden om tobaksfrihet på krogen. Rökförbudet lanserades av folkhälsokommittén som ett sätt att i första hand få en bättre arbetsmiljö och också skydda andra restauranggäster från passiv rökning. Detta skedde i stark konfrontation med tobaksindustrin och restaurangbranschen, som riskerade att förlora pengar. Det var ett val av synsätt: en miljöinsats eller en individfråga. Vi anklagades för att vara moralister. Jag var ärkemoraltanten som var en frihetsförstörare.

Rökning var en frihetsfråga där individen skulle informeras och sen välja. Och förresten kunde man också välja om man ville jobba i en rökig miljö och som icke rökande restauranggäst så kunde man ju låta bli att gå in om det var för rökigt … så gick argumenten. Det var en individfråga och inte en samhälls – eller miljöfråga. Idag är det nog inte många som vill återinföra rökningen på caféer oc restauranger…
Vår alkoholhistoria visar ju samma sak- ingrepp som begränsar tillgången är effektivare än bara individens eget val.

Min slutsats
Det måste bli ett större fokus på att det finns starka kommersiella motkrafter för en bättre hälsa – och inte bara fokus på att vi som individer ska ”lära oss” att välja själva. Strukturella insatser som tobaksfrihet på krogen har en stor betydelse för att minska rökningen, jämfört med bara ”information”. Folkhälsans kommersiella sabotörer måste attackeras med starkare medel än ”upplysning”.

Är folkhälsoarbetet mest ett gym för redan friska?Tankespår 5.

2008-11-14T09:46:00.004+01:00

Jag fortsätter med femte tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

Människor med olika funktionsnedsättningar har den sämsta hälsan jämfört med befolkningen i stort. Den rapport som FHI kom med kring den Onödiga ohälsan i år visar detta mycket klart. Det handlar om 1,5 miljoner människor, och där ohälsan är tio gånger större än hos befolkningen i övrigt – samtidigt som en tredjedel av denna ohälsa är helt onödig.

Den visar med stor tydlighet att ohälsan inte alls bara handlar om ”grundsjukdomen” eller den funktionsnedsättning man har. Att ha en funktionsnedsättning behöver inte med nödvändighet innebära att man har en sämre hälsa. Det är helt enkelt bara en riskfaktor. Idag är alla de bestämningsfaktorer som påverkan hälsan klart sämre för människor som har någon funktionsnedsättning.

Egentligen är det inget nytt, den legendariska ordföranden för handikapprörelsen på 70-talet; Richard Sterner, sa redan då: ”Man blir fattig av att bli handikappad och man blir handikappad av att vara fattig.”

I samhället i stort tycks man dock ha ”accepterat” att det blir större ohälsa, följdsjukdomar och kortare livslängd vid många funktionsnedsättningar – trots att det egentligen inte alls behöver vara så, om livsvillkoren såg annorlunda ut. Om människor med funktionsnedsättningar slapp bli diskriminerade, fick bättre ekonomi, mer sysselsättning, bättre socialt nätverk, anpassad fysisk aktivitet etc. skulle ohälsan se helt annorlunda ut.

Än så länge har folkhälsoaktörer inte sett villkoren för personer med funktionsnedsättning och deras hälsosituation som något för folkhälsoarbetet – eftersom man trott att det handlar om människor som redan är ”sjuka”. Men eftersom människor med olika funktionsnedsättningar drabbas av så mycket förebyggbar ohälsa, så måste hela folkhälsopolitiken mycket tydligare ha fokus på dem som faktiskt har den sämsta hälsan. Diskriminerings- och rehabiliteringsfrågor blir t.ex. viktiga för folkhälsoarbetet.

Tittar man med de här glasögonen, som ju FHI har gjort i sina undersökningar , så kan man undra om vår syn på folkhälsopolitiken är helt skev, eftersom en så stor del av den samlade ohälsan finns hos människor med funktionsnedsättningar.
Men vi pratar nästan aldrig om det! Om det blev fokus de närmaste åren på de som faktiskt mår sämst är jag säker på att mycket av vårt folkhälsoarbete skulle se annorlunda ut.

Hälsan för hbt-personer och för personer från vissa etniska grupper är också påfallande dålig. Det är vår skyldighet att fokusera också mer på det – än att göra medelvärden av hela befolkningen och därmed kanske missa det viktigaste. Jag tror t.ex. att diskrimineringsfrågor är en sådan fråga som vi allvarligt underskattat – det är en fråga som verkligen skapat ohälsa hos människor med funktionsnedsättningar, med annan sexuell läggning än hetereosexuell och hos vissa etniska grupper.

Ändå finns grunduppdraget från folkhälsopropositionen 2003 att ojämlikheten i hälsa ska motverkas och att "effektivitet i folkhälsoarbete betyder att man ska koncentrera sig till områden där avsaknaden av insatser leder till ohälsa." Och den nya propositionen har inte tagit avstånd från detta vad jag vet.

Så uppdraget finns! Men handen på hjärtat: nog har mycket av samhällets folkhälsoarbete handlat om att puffa på de som är friska att bli ännu friskare? Nu gäller det för FHI och alla andra att jämlikhetsperspektivet i hälsa ska genomsyra allt arbete framöver

Är hälso- och livslängdsskillnader mellan könen mer en politisk fråga än en biologisk? Tankespår 4.

2008-11-11T10:13:00.003+01:00

Här kommer fjärde tankespåret från min föreläsning när Gunnar Ågren avgick:

Skillnaderna i medellivslängd mellan män och kvinnor har länge ansetts som biologiska. Kvinnor har betydligt större ohälsa och är sjukare än män, samtidigt som män dör flera år tidigare.

Det finns inga bevis för att det handlar om biologiska skillnader, i alla fall inte så stora. Eller att skillnaderna ska vara som de ser ut just nu. Skillnaderna har kraftigt skiftat över tid, de har t.ex. varit mycket små när det varit starka alkoholrestriktioner i vårt land - då levde männen genast längre. I Danderyd är t.ex. livslängden för män betydligt högre än för kvinnor i många andra kommuner. Och i vissa kommuner ligger männen över rikets genomsnitt och kvinnorna samtidigt under riksgenomsnittet! Att livslängden alltså är både socioekonomiskt betingad och genusrelaterad är helt uppenbart.

Mäns livslängd ökar nu snabbare i Sverige än vad kvinnors livslängd ökar, vilket bl.a. beror på att den överdödlighet som män tidigare har haft i våldsam död och i hjärt-kärlsjukdomar minskar – och det handlar delvis om förändringar i vad som anses som ”manligt”. En jämställdhetsutveckling om man vill uttrycka det så.

Samtidigt ökar inte svenska kvinnors livslängd på samma sätt som kvinnornas medellivslängd ökar runt Medelhavet eller i Japan. Svenska kvinnor leder inte längre livslängdsligan, vi lever nu flera år kortare än i flera andra länder. Orsaken till att svenska kvinnor sackar efter i medellivslängd har aldrig analyserats på djupet. Tobaksbruket är en viktig orsak, men tveksamt om det är den enda.
Unga kvinnors mycket försämrade psykiska hälsa är ett varningsrop till hela samhället, som delvis måste grunda sig på att det finns så olika förväntningar på kvinnor och män.

Min slutsats är att man inte längre kan ”acceptera” att kvinnor är sjukare än män samtidigt som det anses ”naturligt” att män ska leva så mycket kortare. Sammantaget är utvecklingen av livslängden och hälsoskillnaderna mellan könen en samhällspolitisk fråga, mycket mer än en medicinsk eller genetisk fråga. Det finns mycket som talar för att både män och kvinnor skulle kunna leva både längre än idag och kanske nästan lika länge.

Hälsa och livslängd måste analyseras mycket mer ur ett genusperspektiv, för att kunna leda fram till politiska insatser. Detta om något är en viktig uppgift för folkhälsoarbetet och folkhälsoforskningen.

En ökning av hälsoskillnaderna – ett resultat av minskad fördelningspolitik? Tankespår 3.

2008-11-07T09:19:00.002+01:00

Här kommer tankespår 3 från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

I Sverige ser skillnaderna i hälsa ut att öka. Det är t.ex. mer än 5 års skillnad i medellivslängd mellan männen i Danderyd och männen i Arjeplog (skillnaden har ökat). Man räknar med att de rikaste i 80+ generationen har en bättre hälsa än de fattigaste som är 65 år. De sociala skillnaderna i hälsa och livslängd är alltså stora och skillnaderna ser ut att öka. Hälsan följer de klassiska sociala villkoren. Levnadsvanorna följer dessutom den sociala tillhörigheten. Levnadsvanorna – även när man tittar historiskt - är nästan alltid en spegel av individens placering i den sociala hierarkin.

Makten har inte bytt samhällsklass, men det har de ohälsosamma levnadsvanorna. Sammantaget ökar det klasskillnaderna i hälsa, eftersom makt och inflytande är en mycket stark positiv bestämningsfaktor för hälsa. Kombinationen makt och hälsosamma levnadsvanor ger därmed ett gott hälsoutfall och på samma sätt ger maktlöshet och ohälsosamma levnadsvanor större risk för ohälsa och för tidig död.

Ohälsosam stress- som är större hos dem i låglöneyrken eller som är arbetslösa/förtidspensionerade, att känna sig diskriminerad, att ha en låg social position – allt detta påverkar individens hälsa i mycket stor utsträckning. Och nu visas detta också med FHI:s egen undersökning om Hälsa hos människor med funktionsnedsättningar. Ohälsan hos dem är så mycket större än den behöver vara, och deras stress så mycket större än andras.

Och som Michael Marmot visat: att individens sociala position tycks ha en alldeles egen, mycket stark påverkan på hälsan. Min tolkning av detta är att ju mer hierarkiskt samhället är, ju större skillnader och status som är mellan människor – desto mer påverkas hälsan. Därmed blir samhällets fördelningspolitik också avgörande som bestämningsfaktor för hälsan. Det är inte absoluta tal som är viktiga i vårt land – utan de relativa.

Sveriges tidigare goda folkhälsa har i stor utsträckning grundat sig på relativt sett ganska jämna inkomstförhållanden, en generell välfärdspolitik, en skola för alla, en sjukvård för alla och en stark folkrörelsesektor som bidragit till ett starkt socialt kapital i civilsamhället.

Den individualisering , privatisering och valfrihetsvurm om nu sker i Sverige är i internationellt avseende mycket stark. Och därmed också en bestämningsfaktor för hälsan som kan vara negativ framöver. Allt från en uppluckring av att alla barn inte längre går i samma skola, att bostadssegregationen bara tilltar till att fördelningspolitiken har inneburit försämringar i välfärdssystem och a-kassa.
Till detta kommer också den starka individualisering vi har i övrigt - på gott och ont - vi bor ofta ensamma, vilket inte är så vanligt i andra länder. Jag minns när min 20-åriga dotter fått lägenhet i Stockholm och var jätteglad, när hon berättade det för en spanjor blev han förskräckt: Är du osams med din familj? Han tyckte synd om henne.

Det sammanlagda resultatet av dessa samhälleliga förändringar kan bli att det starka gemensamma sociala kapital som växte fram under 50-60-70-talen nu uppluckras. Vad får det för betydelse för folkhälsan om skillnaderna mellan människors livsvillkor blir större?

Inkomstskillnaderna ökar. Små skillnader skapar ett socialt kitt som håller ihop människor och samhälle, det skapar trygghet, mindre rädsla, mindre murar. Ju större skillnader, ju större rädsla, mer våld, större avstånd – allt påverkar hälsan.

Min slutsats är att de livsvillkor som människor lever under och som nu är under stark omvandling genom politiska beslut som ökar skillnaderna i samhället, i mycket hög grad påverkar folkhälsan. Och att det idag är en negativ utveckling. Den fokusering som sker på att låta individen ”ta ansvar” för sin hälsa tar bort sökarljuset från de politiska beslut som just nu i grunden kommer att påverka folkhälsan negativt.

Förskräckande kroppsideal i folkhälsans historia- tankespår 2

2008-11-05T13:21:00.003+01:00

Jag fortsätter med tankespår 2 kring nya hot mot folkhälsan:

I folkhälsopolitikens historia finns inte bara bra saker – utan också förskräckande värderingar, som legat nära en fascistisk människosyn med rashygien i botten. ”En sund själ i en sund kropp”. ”Människomaterialet måste förädlas”. Tvångssteriliseringarna var väl i Sverige det mest brutala exemplet på att ”folkstammen” inte fick försämras av ”undermåliga individer”. Vi hade Rasbiologiska institutet. Folkhemmets aktörer var också med om mycket av detta.

Och det är inte längesedan överheten i vårt land ansåg att de fattigas livssituation var deras eget fel, att det berodde på en bristande moral hos individen att de levde under så osunda villkor.

Övervikt/fetma har t.ex. under de senaste åren setts som ett kommande folkhälsohot. Naturligtvis kan det bli ett hot mot många människors hälsa. Men idag handlar åtgärderna från samhällets sida mest om att ”upplysa” individen om rätt kostvanor, samtidigt som de kommersiella aktörerna gör allt för att skapa efterfrågan på ohälsosamma produkter och den offentliga sektorn inte ger barnen tillräckligt bra mat i förskola/ skola och inom äldreomsorgen.

Samtidigt är den sociala skiktningen när det gäller fetma mycket stor. Det är en uppenbar klassfråga. I det läget kan inte ”upplysning” vara den enda politiska åtgärden, eftersom det så tydligt handlar om vilka sociala villkor individerna lever under. Om då fokus enbart handlar om information, blir synen ”Det är deras eget fel, om de bara skärpte sig”. Alltså egentligen samma synsätt som överheten haft på de fattigas situation tidigare.

Många folkhälsoaktörer i kommuner och landsting gör nu program för fysisk aktivitet, bättre kost osv. – ofta framhåller man det sunda och det friska. Men i en del fall gör man folkhälsan en björntjänst i de program som riktas mot allmänheten och istället bidrar man till att det politiska ansvaret för folkhälsan urholkas. Man blir själv en aktör i de kommersiella kroppsidealens marknadsföring.

Ett exempel är idrottsförvaltningen inom Stockholms stad som har affischer riktade mot allmänheten under rubriken ”Folkhälsa”, med en bild på en ung, blond, smal tjej som balanserar på en stor boll, med texten ”Balans, lugn, helhet”. Varför ska fysiska övningar så ofta förknippas med ungdom och skönhet? Och varför ska begreppet folkhälsa användas på det sättet?

När Apoteket AB för några år sedan skulle lansera en hälsosatsning så hade man videobilder på unga människor med pannband som sprang – trots att hälsosatsningen egentligen handlade om att nå hela befolkningen, främst de som är gamla eller sjuka. Det är så lätt att ” trilla dit” – att fysisk aktivitet ska förknippas med ungdom och skönhet.

Skönhetsidealen, som egentligen inte har med hälsa att göra, kan istället förorsaka ohälsa. Och det finns en hel livsstilsindustri som tjänar pengar på att spela på skönhet kopplat till hälsa.

En överdriven kroppsfixering kan leda till psykisk ohälsa . Det kan i sin tur leda till en syn på hälsa som inte är möjlig att uppnå; nämligen att man alltid ska vara frisk och lycklig och harmonisk och framgångsrik. Och ett hälsoideal om inte är möjligt att nå, det sporrar inte – istället ökar upplevelsen av ohälsa, bara för att man inte är pinfrisk.

Och de kroppsideal som finns nu understryks antagligen också genom den antifetmapropaganda som finns från samhällets aktörer. Syftet från samhällets aktörer är förstås att ge människor information om kost och fysisk aktivitet, för att öka människors möjlighet att göra hälsosamma val – men tänk om metoderna motverkar syftet? Tänk om de istället underbygger just det man vill motverka?

Ytterligare ett steg i det här var för ett par år sedan när det kom ett förslag från Prioriteringscentrum att nu måste man diskutera om människors handlande, om de själva förvållat sin sjukdom eller skada, kanske borde påverka om de skulle få del av samhällets offentliga medel för sin vård. Socialstyrelsen avvisade som tur var den tanken.

Jag är alltså rädd för att synsättet ”skyll dig själv” ska breda ut sig, rädd för att det blir baksidan av det positiva utropet ”ta ansvar för din hälsa” om vi inte är vaksamma. Och det kan i sin tur skapa nya hälsoklyftor.

Sätt sökarljuset på det som är politikens ansvar och inte bara på individen.

Tillväxten - ett hot mot hälsan? Första tankespåret.

2008-11-03T09:28:00.002+01:00

Jag fortsätter att presentera min syn på folkhälsan just nu, som jag höll en föreläsning omkring i samband med Gunnar Ågrens avgång som generaldirektör.
Här kommer första tankespåret:

En god folkhälsa är inte bara medelvärdet av hälsan hos en befolkning, folkhälsa handlar också om hälsans fördelning i befolkningen. Medellivslängden är betydligt högre i många länder inom EU än i USA och spädbarnsdödligheten i USA ligger på samma nivå som i många fattiga länder. Trots att USA är ett av världens rikaste länder så är man absolut inte på topp när det gäller folkhälsan. Detta är ett viktigt exempel på att en god folkhälsa inte bara skapas av storleken på BNP i ett land.
Att satsa allt på tillväxt kan – om den inte kommer hela befolkningen tillgodo och tar hänsyn till miljön, skapar större hälsoskillnader och en försämrad folkhälsa. Även om BNP skulle stiga. Här känner jag en viss tveksamhet till de senaste årens fokusering på att använda hälsan som ett instrument för att öka den regionala tillväxten i Sverige. Måste man argumentera för hälsa bara för att det kanske ökar tillväxten? Hälsa borde vara överordnat materiell tillväxt.

Och vad händer just nu i denna världsekonomiska turbulens? Blir fokus än starkare på den ekonomiska tillväxten, så att hälsa och miljö kommer än mer i kläm? I det läget blir det internationellt än viktigare att hålla fast vid kunskapen om att vägen till ekonomisk framgång i fattiga länder är via hälsovård och utbildning för mödrar.
Men i vårt land, så anser jag inte att vi ska behöva ge legitimitet för satsningar på hälsa genom att argumentera för att det i förlängningen kanske ökar den regionala tillväxten. Hälsa har ett egenvärde och borde vara fint nog.

Jag är rädd för att för Sveriges del kan den tillväxt som i alla fall skett fram till nu, försämra folkhälsan genom ökade hälsoskillnader, eftersom tillväxtens vinster gått till ökad privat konsumtion på bekostnad av generella välfärdssystem och en uppluckring av det sociala kapitalet i samhället.

Jag vill koppla synen på vikten av ständig tillväxt till vår syn på individen. Förr var det Jante som härjade - du ska inte tro att du är något – skomakare bliv vid din läst. Inom arbetarklassen tror jag Jante hade stort inflytande långt in på 50 –talet och senare ändå. Sen kom utbildningssamhället, den materiella tillväxten och sedan den nya synen på människan, som exploderar i hälsotidningar och böcker och kurser. Massmedia som hyllar ”kändisar”, allt från mediavärlden till idrottskändisar.

"Du är en individ. Du kan bli vad du vill. Det är bara du själv som sätter stopp." Så låter det. Sett i ett befolkningsperspektiv har det alltså på bara någon generation skett en kovändning från Jante – du ska inte tro att du är något – till att bara himlen är taket. Jag har just läst den nya boken ”Duktighetsfällan” av Aleksander Perski och Joanna Rose. De visar hur prestationsångesten, som särskilt drabbar unga tjejer som inte nöjer sig med att vara bra – de ska vara bäst, bäst, bäst. Bara himlen är taket – och där finns ju inget tak.

Och jag har funderingar kring fokuseringen på idrottsprestationer, inte att spela eller hålla på med idrott för att det är kul eller bara var en i laget. Du ska bli bäst, proffs, stå högst på pallen. Annars är du misslyckad, en förlorare. Vad ger det för signaler? Bara prestation, inte lek, inte lust, inte gemenskap, inte glädje. Bara att vara bäst räknas.

Alla kan inte bli bäst. Med den filosofin så får vi många misslyckade individer. Många duktighetsprinsessor och prinsar som faller av tronen. Som till slut påverkar den psykiska hälsan, upplevelse av tillfredsställelse – och som blir en viktig folkhälsofråga.

Jag menar att den rådande synen på att ständig materiell tillväxt tycks vara viktigare än fördelning och hälsa, också har påverkat vår syn på individen - som också hela tiden måste växa och bli bäst - men kravet är att växa långt över sina förutsättningar och faktiska möjligheter.

Alltså tror jag att synen på tillväxt, tillväxtens fördelning och personlig framgång måste förändras för att inte folkhälsan ska påverkas negativt. Men det är väl vår heligaste ko. Än värre blir antagligen debattklimatet just nu när börserna rasar och tillväxten fått en allvarlig törn Ändå tror jag att där ligger mycket av dagens och framtidens utmaning för folkhälsan.

Sju tankespår kring nya hot mot folkhälsan

2008-10-31T11:54:00.002+01:00

Just nu finns nya hot mot folkhälsan som jag vill presentera som "Sju tankespår". Igår avgick Gunnar Ågren som generaldirektör för Folkhälsoinstitutet och jag fick möjlighet att hålla en avskedsföreläsning för honom. Det är ur den föreläsningen jag i ett antal bloggar kommer att presentera mina tankar.

>Min inledning till de sju spåren:<
Jag tänkte inte prata om allt bra som hänt de sista tio åren i folkhälsoarbetet. För visst har mycket hänt – från Nationella folkhälsokommittén, till riksdagsbeslutet, till att många kommuner och landsting jobbat mer med folkhälsoplaner och folkhälsokommittéer. Till att FHI systematiskt försöker få ihop vad som händer inom olika myndigheter inom målområdena. Och länge var jag glad åt att folkhälsoarbetet inte längre var något för eldsjälar, även grå byråkrater tvingades följa upp indikatorer och annat. Men nu är jag inte riktigt lika glad längre.

Jag vill gå framåt. Finns det nya hot mot folkhälsan som vi måste uppmärksamma? För det är ju alltid så, det fattar man på riktigt när man kommit upp i medelåldern att inga framgångar någonsin är för evigt. Plötsligt ramlar allt tillbaka och man får börja om. Eller något annat inträffar som gör att gamla sanningar inte gäller längre när det gäller angreppssätt och metoder.

Jag tycker att den nuvarande politiken i praktiken är på väg att leda till större sociala skillnader som i sin tur ökar skillnaderna i hälsa, en osund fixering vid kroppen och ett skuldbeläggande av den enskilda individen.
Den nuvarande hälsodebatten och folkhälsopolitiken skrämmer mig. Vad är det som pågår? Håller goda ambitioner på att gå för långt, så vi istället är på väg tillbaka till de delar av folkhälsans mörka historia, där hälsan skulle förbättras för nationens skull? Ja jag menar absolut inte att någon medvetet anser så idag, men det känns som den nuvarande vägen bär åt ett mörkt håll.

För är det verkligen den goda viljan att varje individ ska ha möjlighet till ett bra liv som styr? Eller är det samhället som överhet som återigen vill att medborgarna ska uppföra sig på ett sätt som gynnar ekonomin - något som inte är första gången i folkhälsohistorien?
Kan det vara moraliska/religiösa skäl; att varje människa är skyldig att leva så sunt som möjligt? Är parollen ”individens eget ansvar” ett sätt att underlåta att vidta de samhällsförändringar som i grunden skapar den ojämlika hälsa som idag finns? Börjar en inhuman inställning sprida sig; den som lever osunt får skylla sig själv?

Dessutom finns starka ekonomiska intressen, som tjänar på en stor hälso- och skönhetsindustri som växer upp parallellt med ett ökande hälsointresse. Hur styr de kapitalintressen som aktivt motverkar en god hälsa genom att försöka få människor att röka mer, supa mer, dricka mer läsk och äta onyttiga produkter? Samspelar de omedvetet med de politiska krafter som vill lägga allt ansvar för levnadsvanor hos individen själv? Hur agerar läkemedelsindustrin; har de egentligen något emot att människors livsstil gör att de efterfrågar fler läkemedel?

Just nu tycker jag politiken har abdikerat från folkhälsofrågorna och istället predikar sunt leverne för medborgarna. Allt det som i grunden påverkar hälsan; de samhälleliga grundstrukturerna, pratar man mindre om. Alltså de faktorer som politiken faktiskt kan styra över, om man vill. Istället lägger man över ansvaret på individen trots att hälsan inte alls styrs enbart på individnivå.

Den individfixering som nu råder gör att man inte ser de stora skillnader i hälsa som finns mellan kvinnor och män och mellan olika sociala och etniska grupper. Dessa skillnader kan inte ”trollas bort” genom hälsoupplysning, de är ett utslag av socio- ekonomiska faktorer och av strukturella förhållanden som ger bättre hälsochanser till vissa och sämre hälsomöjligheter för andra.

Jag är rädd för att det hälsointresse som nu finns negativt kommer att påverka folkhälsan, vissa grupper kommer att må sämre av det som pågår, skillnaderna i hälsa mellan olika grupper kommer att förstärkas.

Jag vill peka på ett antal utvecklingstendenser som jag tror hotar folkhälsan på sikt. Eftersom en del av dessa tendenser drivs aktivt av de som vill folkhälsan väl, så blir det här extra kontroversiellt. Jag beskyller dock ingen enskild individ för att ha en dold agenda. Däremot vill jag granska den politik som förs – och analysera vad den kan leda till i förlängningen. Att även goda föresatser kan leda fel. Ibland brukar man säga att det är ”tanken som räknas”. Ja, det stämmer när det gäller enskilda individer. Men inte på politiska partiers eller myndigheters handlande- där måste man granska och analysera följderna av åtgärderna, inte bara orden som vill väl.
Om några dagar publicerar jag det första tankespåret.

Flytta fokus till människor med funktionsnedsättningar!

2008-10-13T14:26:00.003+02:00

Nu är det dags för en rejäl kursändring i folkhälsopolitiken. Det är belagt genom FHI:s undersökningar att det är människor med funktionsnedsättningar som står för den ojämförligt största ohälsan i Sverige.Hos människor utan funktionsnedsättning är det endast 2% som upplever sin hälsa som dålig. Klassfrågorna i hälsan slår ännu hårdare mot människor med funktionsnedsättningar.

En tredjdel av ohälsan hos människor med funktionsnedsättningar beror på hälsans vanliga bestämningsfaktorer, alltså: de är helt klart påverkbara. Om ohälsan kan minska med en tredjedel hos den grupp som har tio gånger sämre hälsa än andra - så är det mycket! Om fokus sattes på det här, så skulle mycket i folkhälsopolitiken kunna förändras - och ge tydliga resultat och hälsoskillnaderna skulle minska.

Varför sker inte denna kursändring? Är det hälsobegreppet som stökar till det för landets folkhälsoarbetare och folkhälsopolitiker? Tror man fortfarande att människor med en funktionsnedsättning per definition redan är dömda till ohälsa och alltså inget för det hälsofrämjande arbetet? Antagligen är det så man tror. Ingenting kan vara mer felaktigt!

I torsdags hade FHI en konferens om den "Onödiga ohälsan", där också Maria Larsson talade. Inbjudna var både beslutsfattare och tjänstemän som arbetar inom folkhälsoområdet och handikappområdet i hela landet. Vilka kom? Ja nästan uteslutande de som arbetar inom handikappområdet, alldeles särskilt var många från handikapprörelsen närvarande. Jag tror de fick upp ögonen för nya samarbetspartners och att FHI är en viktig instans även för dem.

MEN EN EFTERLYSNING! Var var alla som jobbar med folkhälsofrågor?????? Några få syntes, men de var undantagen.

Nu finns en bra rapport, "Onödig ohälsa", från FHI att börja med som underlag för den kursändring som behövs. Men det behövs mer, politiska initiativ kring ekonomiska försörjningsfrågor, arbetstillfällen och mycket mer till att utveckla metoder för t.ex. rökavvänjning för människor med psykiska problem, kostrådgivning för personer med utvecklingsstörning, stöd till rörelsehindrade som ofta är överviktiga att få hjälp med anpassad fysisk aktivitet m.m.

Var och en kan sätta igång just där ni befinner er!

Hälsan bortglömd i regeringsdeklarationen

2008-09-25T20:31:00.004+02:00

I årets regeringsdeklaration finns folkhälsa eller att främja människors hälsa inte med. Inte med ett enda ord. Kanske är jag snäll om jag säger att regeringen "glömde" det - för antagligen handlar det om en medveten prioritering. Vårens folkhälsoproposition fick tydligen räcka, trots att det som verkligen påverkar folkhälsan är att ett hälsotänkande genomsyrar hela politiken och inte bara hänvisas till något hörn i bortersta korridoren som pryds med glada affischer på tränande personer.

Riksdagen beslutade också i vintras att ställa sig bakom de fyra principer som EU-kommissionen föreslagit som grund för unionens hälsostrategi 2008-2013. Två av principerna handlar om att god hälsa är mer värd än rikedom och att hälsofrågor ska integreras i all politik.

Att god hälsa ska prioriteras före rikedom är intressant, därför att det belyser ett viktigt samband som sedan länge är känt i folkhälsokretsar - men verkar okänt i många politiska kretsar; nämligen att en ökad BNP inte alls är någon garant för en bättre folkhälsa. Däremot tycks ett annat samband finnas; en god folkhälsa brukar gynna ekonomin. Alltså: här behöver man inte tvista om hönan eller ägget. Det är uppenbart att man i fattiga länder ska börja med sådant som direkt gynnar hälsan, framför allt för kvinnor och barn. Och det handlar om hälsovård men också om utbildning för kvinnor. Av det brukar också följa en bättre ekonomi.

Att EU tar fram en god hälsa före rikedom, vilket också den svenska riksdagen ställt sig bakom, borde förpliktiga! Det handlar om politiska prioriteringar och inte bara vackra ord som inte betyder något. Att den svenska regeringen i regeringsdeklarationen inte med ett enda ord nämner att en god hälsa oftast är det människor prioriterar högst, att hälsan är mycket ojämlikt fördelad även i vårt land - vilket är högst påverkbart med politiska insatser - det är intressant och samtidigt beklämmande. Säkert kan regeringen på en fråga säga att deras insatser "syftar" till en god hälsa. Men varför nämner man det inte? Jag tror inte på att det är så självklart att man inte ens behöver säga det.

Jag tror att hälsan ligger långt ner på den politiska prioriteringsskalan. Det är mer pengar för staten och mer pengar i vissa människors plånböcker som är prioritet ett. Och det behöver inte betyda att hälsan förbättras! Tvärtom, det kan t.o.m. leda till att ojämlikheten i hälsan förstärks.

Trött blir jag, trött på att man i politiska sammanhang fortfarande inte förstår att en god folkhälsa aldrig kan uppnås om man inte prioriterar det före kortsiktig materiell tillväxt.

Ge barnen en röd tråd

2008-09-01T04:27:00.003+02:00

I regeringens satsning på föräldrastöd och deras upprag till FHI, så talas mycket om "värme och ramar". Flera av de metoder jag sett, man kallar det verktyg eller "verkstan" för att hjälpa föräldrar att sätta gränser och bli bättre uppfostrare - saknar jag det viktigaste, att ge barnen en syn på livet som gör världen begriplig.

Att sätta ramar i vår tid i form av att plocka undan grejer, sätta skorna rätt i hallen m.m. tror jag helt enkelt är en rätt meningslös uppfostrargärning, jag tror inte det hjälper barnen särskilt mycket att förbereda sig för att bli vuxna som världen ser ut idag. Tids nog kommer de som vuxna att fixa det där ändå, det är rätt opraktiskt i längden att snubbla över skor.

Det är en svår uppgift att i dagens läge ge barn "riktiga" uppgifter, där de verkligen känner att de behövs, att de gör nytta. När jag var barn var jag tvungen att springa hem från skolan på direkten för att hjälpa min mamma (som ar svårt polioskadad) att gå på toaletten - det var flera årtionden före de personliga assistenternas tid. Jag fick koka potatis och värma mat så att vi skulle få någon middag. Det var inte alltid så kul, men jag kände mig BEHÖVD. När jag själv fick barn var det svårt att ge dem uppgifter där de verkligen kunde känna att deras bidrag var viktigt på riktigt. Om de inte diskade, så kunde ju jag faktiskt göra det... Jag erkänner att jag misslyckades lite med det där. Och när min pappa var liten fick han rensa rovor och plocka potatis - det var på "riktigt". Vad är på "riktigt" idag? Där behöver vi hjälpas åt!

Min poäng är: kan man ge barnen riktiga uppgifter och inte låtsasuppgfiter, då är det viktigt. Annars blir det bara en sorts auktoritär uppfostran, att man ska göra saker bara för att de vuxna tycker så.

Däremot, vilket det pratas mycket mindre om, är det viktigt att ge barnen en röd tråd - eller OK en blå tråd- som hjälp på livsvägen. Vad jag menar är att bästa sättet att förhindra psykisk ohälsa i ungdomen, förutom kärlek förstås - men det tycks inte räcka i vår förvirrade värld, det är att försöka göra världen begriplig. Att det som händer på ett ställe på jorden har att göra med hur vi beter oss, att politik och livsåskådning och orättvisor och motstridande budskap - allt hör ihop. Jag tror många barn växer upp med ett stor främlingsskap inför "samhället". Förr fanns fasta regler och auktoritärt styre, men i det samhället kunde barnen se var makten fanns - och de kunde också revoltera mot det som var fel. Makten var synlig.Kanske skapade det inte samma psykiska förvirring som idag. Men det samhället vill vi ju inte ha tillbaka!!!!!!!!!!!!!!!!!

Därför måste vi som föräldrar försöka förmedla vår tro på livet, vår syn på hur världen ser ut och fungerar. Så att de ser ett sammanhang, att deras liv hör ihop med helheten. De behöver sedan inte tycka som jag, men då kan de protestera mot min världsbild, som åtminstone hänger ihop för mig. Om föräldrarna duckar eller inte själva ser någon helhet, ja då är det kanske inte så konstigt om den psykiska förvirringen blir extra stor under tonåren. Och allra störst blir den för flickor, antagligen därför att de möts av flest motstridande budskap och ett könsförtryck som ibland är försåtligt och svårt att förstå.

Så det där med ramar, ta inte så hårt på "skorna". Fundera mer på vilka livsramar, vilken världsåskådning du ger dina barn. Och den världsåskådningen kan förstås inte förmedlas av regering, riksdag eller "barnverkstäder". Det kan bara du själv. Men jag tror det vore bra om de som nu ska utveckla föräldrastödet ger föräldrar kurage att stå för sina värderingar. Det är bättre för barn att få protestera mot en värdering man inte gillar, än att växa upp på ett gungfly.

Tappade modet några dagar

2008-08-30T11:29:00.003+02:00

Jag har just läst Lars Danielssons "I skuggan av makten." Den gjorde mig riktigt beklämd. Vad är det för samhälle vi lever i? För några dagar tappade jag tilliten till både politiken och massmedia, en tillit som är viktig att den finns i ett demokratiskt samhälle.

Visst har jag både läst och varit med om "affärer" förr, ändå gjorde hans beskrivning av drevet mot honom kring vad "han gjorde annandagen 2004" mig riktigt illa till mods. Kanske var det för att den dåvarande politiska oppositionen gick i symbios med massmediamakten.

Tsunamin julen 2004 var en oerhörd katastrof. Men att då i flera år efteråt rikta uppmärksamhet mot vilket telefonsamtal en person i Sverige ringde eller inte ringde under annandagen - ett samtal som på intet sätt hade kunnat förhindrad katastrofen eller rädda människoliv, det är att dra uppmärksamhet från huvudsak till bisakernas bisak. Och hur kan halva Sverige ägna sig åt smutskastning av en person?

Jag känner inte Lars Danielsson, har aldrig träffat honom. Men hans bok gjorde mig osäker på om jag vågar lita på vår demokrati. De politiska partierna i riksdagen har en oerhört viktig roll att skilja på huvudsak och bisak, att inte förledas till att hitta enkla politiska poänger. Deras uppgift är att driva politik, föreslå nya lösningar, kritisera åsikter man inte gillar. Men deras uppgift är INTE att bedriva personförföljelse med riksdagens resurser.

Och massmedia ska granska makten - men inte tappa tråden. Också de har en viktig samhällsuppgift, istället för att vara hyenor.

En gång drabbades min familj av "drevet". Det var min tidigare man och far till våra fyra barn som drabbades. Han anklagades för att ha druckit för många öl på Stockholms stads bekostnad. Det är möjligt att det var så och det var inget fel att man granskade hans notor.(Inget av det han gjort ledde senare till något.) Men proportionerna i bevakningen! Att världen var galen insåg jag en kväll under värsta drevet när jag slog på Rapport. Huvudnyheten var att vår tonårsdotter ätit en portion köttbullar i Sydafrika på Stockholms stads bekostnad! Hon hade fått följa med sin far på en resa dit, vi hade betalat allt - från flyg till hotell och uppehälle. Men en kväll hade hennes köttbullar kommit på staden nota. Fel naturligtvis. Men inte så fel att det platsade som huvudnyhet i Rapport!!!!! Det finns faktiskt värre saker här i världen att granska.

Fast drevet mot Lars Danielsson tar priset. Om massmedia tappar all anständighet - men de politiska partierna håller sig till det de ska göra, då kan jag ändå känna förtroende för samhället. Likadant om ett eller flera politiska partier beter sig illa åt, men blir hårdhäntat granskade av massmedia - jag kan fortfarande känna att jag lever i ett tryggt samhälle. Men om både politiken och massmedia tappar huvudet samtidigt, då brister min tillit.

Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa Selma Lagerlöf, hoppas hennes värmländska skrönor kan ge mig tillbaka samhällshoppet.

Intresset ljuger aldrig?

2008-08-23T11:07:00.005+02:00

Häromdagen spärrade jag upp ögonen lite extra när jag öppnade min mejlbox. Två meddelanden som handlade om samma sak fanns där- fast med fundamentalt olika ingångar.Ett från regeringen och ett från Handikappförbundens (HSO) ordförande Ingemar Färm.

Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."

De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.

Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:

"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.

Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.

"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.

Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.

Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.

Äntligen - belägg för att övervikt inte är största hälsoboven!

2008-08-17T12:15:00.003+02:00

I en mycket intressant artikel på DN-debatt häromdagen visar Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, att fetmarelaterade sjukdomar inte alls har ökat i samma takt som övervikten. siffrorna kommer från en stor WHO-studie. Tvärtom kan man nästan säga på befolkningsnivå. Andra faktorer som minskad rökning, mer medelhavskost, bättre socioekonomiska villkor har gjort att dödligheten i typiska fetmarelaterde sjukdomar minskat eller åtminstone inte ökat. Han visar också att trenden till fortsatt ökning av övervikten hos barn har brutits i Sverige. Kamnpanjer om mindre läsk och söta mellanmål har gett resultat.

Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.

Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:

Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.

Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".

Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.

Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.

Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.

Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.

Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.

"Att göra nytta"- är det verkligen bra för hälsan?

2008-07-08T09:58:00.002+02:00

Så här mitt i sommarledigheten har jag börjat grubbla över vårt stora behov av att vara "nyttiga". Vad är det för gammal moral som präntat i oss att det är fult att vara sysslolösa? "Man måste ha något för händerna", som många kvinnor sagt och ständigt sett till att de haft åtminstone en stickning i knäet. Att bara "vara", tänka och ha det skönt i största allmänhet - nja, det är egentligen inte riktigt "fint" i praktiken.

Jag vet en äldre kvinna i min närhet som under många år nästan varje sommarkväll suckade lite och sa: "Så gjorde vi lite nytta idag också". Fast nyttan egentligen bestod av helt självpåtaget arbete, som att anlägga en ny rabatt eller plantera en buske på sommarstället. Jag som hellre ville använda ledigheten till att bara läsa, lata mig eller promenera, kände mig varje gång jag hörde det där om nyttan som en onyttig parasit. Fast mitt fritidsnöje bestod av böcker och att slappa och hennes av att plantera blommor - inget av detta var nödvändigt för vår brödföda. Det var olika syn på hur ledighet skulle användas.Men i vår kultur var hennes val "finare"- hon gjorde trots allt nytta.

Eller- så var hon så indoktrinerad av nyttotänkandet- att hon helt enkelt inte kunde slappna av.

Själv har jag under en tid haft mindre jobb än vanligt, jag har egentligen haft det helt underbart under denna "ledighet"- men samvetet gnager; Får jag verkligen njuta? Är det moraliskt?

Den som är arbetslös mår ofta dåligt. Den som är förtidspensionerad är nu definierad av regeringen att tillhöra "utanförskapet". Är det alltså bara arbete som är något värt, alltså det som anses som nyttigt? Är det den inställningen som i själva verket "skapar" utanförskapet?

De flesta av oss i vårt land behöver inte kämpa varje dag för att hitta mat för dagen.Kanske vi alltså skulle kunna tillåta oss att "bara vara" ibland, utan dåligt samvete för att vi inte snickrar eller stickar eller bakar? Eller vad är meningen med livet, att bara "göra nytta"- för vem och varför?

Mycket av vår hälsa tror jag handlar om detta. Vi mår bättre om vi känner oss behövda - men är det verkligen samma sak som att vi hela tiden måste vara "nyttiga"?
Kanske handlar en del av vår psykiska ohälsa idag om just detta; att vi känner oss värdelösa om vi inte gör nytta i vedertagen mening? Så otroligt mycket lidande i onödan!

Samtidigt som de stora världsreligionerna syftar till olika drömmar om paradiset, det kristna paradiset har jag alltid fått för mig handlar om att DÅ ska man få njuta-inte bara jobba i sitt anletes svett och i buddhismen ska man till slut uppgå i Nirvana, ett sorts tillstånd av ständig frid.

Eftersom jag tror att jag kommer att vara död när jag är död, så vill jag gärna få tillåta mig att känna den där friden och njutningen nu. DET tror jag dessutom är nyttigt för hälsan.

Hälsa är inget partierna prioriterar

2008-06-26T17:21:00.002+02:00

Jag roade mig med att gå in på samtliga riksdagspartiers hemsidor för att se vad de skrev om sin inställning till hälso/folkhälsofrågor. Dystert! Att dessa frågor inte tillhör något partis viktigaste fråga - ja, det visste jag väl. Men en liten, liten rubrik kan väl ändå frågorna vara värda? De flesta hemsidor har "A-Ö", vad partiet tycker i olika frågor. Nej då, inte ens där! Djuromsorg fick plats hos flera partier, men inte folkhälsa. Ett undantag fanns: Centerpartiet hade en liten rubrik och en liten skrivning, även om det inte var mycket och jag vet att de kan mer - så fanns i alla fall hälsa/folkhälsa på deras politiska dagordning.

På flera av de andra partierna kunde man få fram något om hälsa om man själv fyllde i hälsa/folkhälsa. Men då var det spridda skurar och en del ganska gammalt material. Inte ens kristdemokraterna, som innehar folkhälsoministerposten, hade den aktuella folkhälsopropositionen inlagd. Aktuellast material vid denna ifyllningsövning hade miljöpartiet.

Skärpning partier! Riksdagen har just behandlat den nya folkhälsopropositionen och där oppositionspartierna hade ganska många synpunkter. Men hur ska dessa frågor bli viktiga i landsting och kommuner om inte partierna på sina hemsidor ens orkar lägga in dem som en liten rubrik bland alla andra frågor?

Vad är viktigast i livet? Ja inte är det materiell välfärd - människor svarar nästan alltid: "Att jag och min familj får behålla hälsan". Mycket få svarar: "Tillväxt så jag får mer i plånboken och kan handla mer." Hälsa kan man definiera på olika sätt, det behöver inte nödvändigtvis innebära att man är pinfrisk. Man kan ha en kronisk sjukdom men ändå uppleva att man "har hälsan", eftersom hälsa ofta handlar om att "må bra" och ha kontroll på sitt liv.

Hur hälsan ser ut och hur den är fördelad i befolkningen är däremot grundläggande politiska frågor. Hälsa är bara till viss del ett resultat av individens eget val. Alltså: hur vårt samhälle ser ut avgör folkhälsan. Och hälsan är det människor värderar högst.HALLÅ PARTIERNA! Ni verkar ha missat något!

WHO sätter fokus på samhällsförhållandena

2008-06-17T14:18:00.005+02:00

Hälsoskillnader är inget naturligt tillstånd. De är påverkbara och det handlar om hur vi ordnar våra samhällen, sa Sir Michael Marmot på den Nordiska folkhälsokonferensen i Östersund förra veckan. Han är ledare för WHO:s Commission on Social Determinates of Health och professor vid University College i London. I höst ska de lägga fram sin rapport om hur man kan minska de sociala skillnaderna, men ännu ville han inte säga något om förslagen. Hans mardröm är att rapporten och arbetet blir en dammsamlare på bokhyllan efter allt hårt arbete.

Marmot visade flera exempel på stora hälsoskillnader. I Ryssland kan som exempel nästan hälften av befolkningen inte räkna med att uppleva sin 60-årsdag. Marmot betonade vikten av generella program för förbättrad hälsa som träffar alla samhällsgrupper. Vi kan inte bara fokusera på de fattigaste, utan hela samhället måste involveras. Det behöver inte heller alltid finnas ett samband mellan ökad BNP och mindre hälsoklyftor sa han. Förbättrad ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till en ökad livslängd och bättre hälsa.

Ofta när vi pratar om folkhälsofrågor så har vi den stora blandningen av stort och smått, från världspolitik till individens sovvanor. Därför är det lätt att folkhälsoarbetet upplevs som flummigt- det är allt och därmed blir det inte fokus på något. Och ibland sitter en ensam folkhälsoplanerare i en kommun som ska "fixa" folkhälsan. Det går ju inte.

Det Michael Marmot och WHO-kommissionen nu visar är att ett lands grundläggande fördelnings- och utbildningspolitik har en avgörande betydelse för folkhälsan. Det är politik på högsta nivå. Kanske folkhälsoabetets roll i dessa frågor blir just att visa sambanden - sedan måste politikerna ta ställning till vad man vill. Det är inte alls självklart att politiker vill prioritera sådant som gangnar hälsan om det eventuellt skulle stå i motsats till högre materiellt välstånd. Folkhälsopolitikens första fem målområden handlar mycket om just valet av övergripande insatser.

Övriga målområden handlar mer om våra levnadsvanor, även om där också finns starka kopplingar till t.ex. alkohol-,tobaks- och livsmedelsindustrin. När det gäller att förändra levnadsvanor så kan traditionella folkhälsoarbetare jobba mer praktiskt, med metoder som visat sig fungera.

Jag tror det finns en enorm spänning mellan det stora och det lilla. Folkhälsoforskarna och epidemiologerna måste hela tiden visa politikerna hälsans samband med de stora bestämningsfaktorna. Folkhälsoplanerna i kommunerna kan hjälpa till att "översätta" forskningens resultat till kommunpolitikerna.Sedan får politikerna dra slutsatserna. Men i det praktiska arbetet med levnadsvanor är det "lättare", där behöver inte politiken alltid lägga sig i själva metoderna.

Hoppas nu att WHO-kommissionen leder fram till en riktig politisk debatt i Sverige. Att politiker på alla nivåer får upp ögonen för att den "vanliga" politiken har en alldeles enorm betydelse för hur hälsan ser ut. Och att där finns stora åsiktsskillnader. En sådan debatt skulle behövas ovanpå den folkhälsopolitiska propositon som nu antagits av riksdagen. Den propositionen lägger mer tonvikten vid det som individen kan göra själv och hur samhället kan stödja det. Det är både det stora, det som ligger utanför folkhälsopolitikens traditionella domäner, som avgör hälsoutvecklingen och det lilla, det som sker på individnivå. Och den grundläggande synen finns i vår folkhälsopolitik med de olika målområdena, men låt Marmot-kommissionen ge bränsle till en intensiv politisk debatt. Det är bara när frågor står på dagordningen som något händer- även om åsikterna går isär.

Civilkurage- bra för hälsan men sämre för karriären?

2008-05-26T08:27:00.002+02:00

I morse när jag läste tidningen fanns ett reportage om att man nu satsar på retorikövningar i skolan på vissa håll. Det är ett led i att stärka elevernas förståelse för språket och också ge dem makt. Tydligen försvann retorikutbildning när den svenska folkskolan infördes 1842. Undersåtarna skulle bara lära sig läsa - inte använda språket, det var förbehållet makteliten.

Att kunna föra sin talan- och avslöja ihåligheter i vad andra säger, det är en viktig kunskap för att kunna hävda sin rätt och sin person.Det tror jag också är ytterst hälsofrämjande, det om något handlar om att få makt över sitt eget liv, utan att det handlar om materiella ting. Bra initiativ att satsa på retorikövningar!

Språket är en viktig faktor. Men det räcker förstås inte med språket, man måste också veta vad man tror på och våga stå för sin åsikt.Det om något tror jag är hälsofrämjande. Alltför ofta har jag träffat människor som är rädda för att säga sin åsikt, utifall att den som lyssnar har en annan åsikt. Man verkar rädd för att stå för följderna av sin åsikt, kanske tittar andra snett på mig då? Kanske dom pratar illa om mig i fikarummet? Kanske får jag problem med chefen? Nej , bäst att vara tyst och möjligtvis muttra lite hemma vid köksbordet istället, tycks många tänka.

Det är ett förhållningssätt som jag tror direkt är skadligt för hälsan. Alla som någon gång känt sig klämda i en situation, på jobbet eller privat- vet hur förödande det är för magen, huvet, sömnen,livsglädjen och initiativförmågan. Sådana där situationer när man inte ser någon utväg och inte vet vad man ska göra med sina åsikter. Den dagen man äntligen tar mod till sig och sätter ner foten, hur obehagligt det än är, brukar ändå vara första steget till att man mår bättre.

Har du en åsikt: ut med den! Stå för den! Det betyder inte att man ska sluta lyssna på andra, tvärtom! Samtal blir mer givande för alla om man inte bara för fram floskler. Om man vågar ha civilkurage, då mår man bättre i själen än om man håller tyst och duckar. Det är min absoluta uppfattning. Men det finns en hake: trots att alla talar om vikten av civilkurage så är det ofta en filosofisk åsikt. I praktiken har jag sett alltför många exempel på att människor med civilkurage inte "belönats" med yttre framgång. Men jag tror ändå inte det påverkat deras hälsa negativt. Att kunna se sig själv i ögonen och inte skämmas för sina egna handlingar är nog det mest hälsofrämjande man kan tänka sig. Karriärister och anpasslingar må nå yttre framgång, men nog hastar dom förbi avslöjande speglar?

Jag tror att vi allmänt måste bli bättre på att skilja på "sak och person". Människor må ha vilka åsikter som helst (nej jag accepterar inte rasism, homofobi och dödsstraffsanhängare) - men de kan vara "bra" människor för det. En gång i tiden trodde jag att bara de som precis delade min politiska åsikt kunde bli mina vänner. Så fel jag hade! Om vi lär oss att skilja på åsikter och person, då kanske vi också vågar stå för det vi tycker, då mår vi bättre och samhället berikas.

Eget ansvar - eller skyll dig själv?

2008-05-15T18:22:00.007+02:00

Alltfler talar nu om individens ansvar för sin egen hälsa. Men vad står det för? Är det så humant som det låter?

Forskaren Signild Vallgårda skriver i Dagens Samhälle idag ett kritiskt inlägg kring folkhälsopropositionen.Hon menar att regeringen skriver om valfrihet och om behovet av hälsoinformation, men sen säger hon: "...att målet, som alltid, är att styra människor".Hon avslutar artikeln med: "Regeringen vill ha fria individer- som gör som regeringen vill".

Alltfler rapporter talar nu om att hälsan är en viktig förutsättning för regional och ekonomisk utveckling. Sett i det ljuset blir intresset från samhällets aktörer för att individerna ska leva hälsosamt lite mer tveksamt. Är det för den ekonomiska utvecklingen/samhällsekonomin som individerna bör hålla sig friska eller är det för människors egen skull? Att det helt enkelt är trevligare att vara frisk än sjuk?

Prioriteringscentrum i Linköpings förslag till Socialstyrelsen förra året om att ändra kriterierna för prioriteringar inom vården, innehöll bl.a. att individens eget leverne skulle spela roll för om vård skulle ges eller inte.

"Vi menar att det finns goda skäl för att utreda motiven till att komplettera den etiska plattformen med en ansvarsprincip. En sådan utgår från att alla människor är ansvariga både för sin hälsa och för sin vård utifrån sina individuella förutsättningar. Att vara ansvarig för sin hälsa innebär dels att se till att ohälsa
inte uppstår och dels, om den uppstått, se till att återskapa hälsa i så stor utsträckning som möjligt"....."Principen om egenansvar för sin hälsa innebär vid
resursfördelning att behov som uppstått på grund av bristande ansvar kan ges en lägre rangordning i förhållande till andra behov när resurserna inte räcker."

Det här förslaget har Socialstyrelsen avvisat. Tack och lov!!!!!

Hälsa och ohälsa är inte bara något som individen rår över själv. Dessutom lever människor i så olika sociala situationer att det torde vara helt omöjligt att med humanismen i behåll säga att "det är ditt eget fel att du är sjuk, så du får ställa dig längst bak i kön även om du är väldigt dålig, eller också får du betala ur egen ficka".

"Skyll dig själv" kan plötsligt bli den obehagliga baksidan av framsidan: det egna ansvaret och valfriheten.

Och i dagarna har det också kommit en ny bok på SNS; "Vi vill inte bli gamla - som äldreomsorgen ser ut". Den går ut på att den som har pengar ska kunna köpa sig en bättre vård, men med samhällets pengar som grundplåt. Det låter också "rätt", men konsekvenserna? Att bara de som har pengar får tillgång till god vård och de andra får hålla tillgodo med överlevnadsminimum? Och så urartas de sämst ställdas vård ännu mer, eftersom antagligen det blir betydligt mer attraktivt att jobba på de ställen där det finns högre personaltäthet och en finare miljö. Vem ska vårda de andra då? Boken går också ut på att "vi ska ta ansvar" för vår egen ålderdom.

Jag börjar bli lite rädd.

Jag vill att alla människor ska ha rätt till en god vård, oavsett om man har pengar eller inte. Jag vill att samhället på alla sätt ska främja hälsa. Jag vill också att människor ska få styra över sina egna liv. Men jag vill inte att samhället bestraffar den som inte "skött sig" eller lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för sin vård.

Hälso-och vårdpolitiken får inte bli sin egen fiende.

Ger pengar lycka?

2008-05-13T07:52:00.003+02:00

Blir man lycklig av pengar? Det är ju den eviga frågan. Och nästan jämt - när folk har tänkt till- så brukar dom svara: nej,det viktigaste är att jag får ha hälsan och mina anhöriga/vänner har det bra och att jag har en bra relation med mina närmaste. Sen kan det ju däremot bli lite roligare med pengar.

Men hur är det egentligen, med pengarna och hälsan?

Det finns två - i förstone- motstridande fenomen. Det första är att välbefinnandet och "lyckan" hos en befolkning inte alls följer några BNP-kurvor. Det tycks tom som om länder med hög materiell standard har en högre psykisk ohälsa. Drastiskt skulle man kunna säga att man alltså blir olycklig av pengar.

Men samtidigt visar Folkhälsoinstitutets nya rapport om Depressioner, att de ofta är en klassfråga. Det är uppenbart att de som har lite pengar eller saknar förmögenhet i betydligt högre omfattning får depressioner. På individnivå handlar det antagligen om att sårbarheten för ohälsa blir större, om man har färre skyddsfaktorer i livet.

Hur stämmer då de här fenomenen med varandra? Antagligen är det så att hög materiell standard i en befolkning per definition inte alls ökar lyckan. Däremot - och kanske är det därför depression faktiskt är en klassfråga - så påverkas vi människor av den relativa position vi har i samhället. Om "alla andra" har bra jobb, pengar, fina bostäder och verkar lyckliga- då blir vår "fattigdom" större. Det skulle kunna avfärdas som "avundsjuka", men så banalt är det nog inte. Vi människor jämför oss, vi ser upp till den som lyckats bra, den sociala positionen påverkar oss på ett mycket djupare sätt än vi tror. Eller skulle önska att det var.

Därför kan man aldrig frikoppla pengar och materiella förutsättningar från hälsa och välbefinnande. Det är inte pengarna i sig, utan mer hur de fördelas i befolkningen som avgör om de blir lyckobringande eller faktiskt en faktor som i stället skapar psykisk oro.

Makten och hälsan

2008-04-28T15:00:00.003+02:00

I regeringens nya folkhälsoproposition framhålls att man vill främja den enskilda människans intresse, ansvar och möjligheter att ta hand om den egna hälsan.Man lyfter fram begreppet "empowerment" som ofta används i hälsofrämjande sammanhang.

Men vad menas egentligen? Jag råkade nyligen läsa en uppsats från Lunds universitet av Joel Hedegaard, som analyserat empowermentbegreppet från "Freire till folkhälsa." Den satte lite ord på mina egna tankar och allmänna olust inför empowermentbegreppet i folkhälsosammanhang. Jag har aldrig någonsin använt begreppet,därför att jag uppfattat att man avpolitiserat och förenklat maktfrågorna när folkhälsoarbetare bara pratat om "empowerment" som ett led i att främja individens val av hälsosammare levnadsvanor.

Den som har kontroll över sitt liv i vid mening mår bättre än den som lever under livsvillkor som han/hon har svårt att styra över själv. Nu senast har det visat sig i forskningen kring depressioner, de som har tillgång till pengar är mer sällan deprimerade än andra. Att vem som har makten över mitt liv - jag själv eller sociala livsomständigheter som jag inte så lätt kan påverka- har en alldeles enorm påverkan på min hälsa, det är uppenbart.

Men jag har en smygande känsla av att den som använder empowermentbegreppet inte ser de samhälleliga maktstrukturer, som i de närmaste omöjliggör för många individer att i verklig mening styra sitt liv.

I Freires "Pedagogik för förtryckta" så handlade det om att möjliggöra en frigörelse från överhetens förtryck, så att individen inte skulle bli ett offer för de rådande värderingar som gällde. Men att man också tillsammans skulle kunna omvandla samhället så att bättre villkor kunde ges.

I det empowermentbegrepp som nu används är det nästan det motsatta: stärk individen så att hon kan leva hälsosamt. Målet för samhället är att folkhälsan blir bättre, då måste individerna ta mer ansvar för sina levnadsvanor och börja leva sundare. Och då är ett stärkande av individens makt ett led i detta.
Alltså: det är samhället som vill att individerna ska ändra sina levnadsvanor och för att möjliggöra detta vill man på marginalen stärka individen.

Men då glömmer man att så många andra saker påverkar hälsan, sådant som har med "stora" maktfrågor att göra; inkomstfördelning, arbetsliv, bostadspolitik m.m. Min erfarenhet är att de stora hälsoskillnader vi ser i befolkningen handlar om just att vi lever under så olika sociala villkor. De levnadsvanor individen till synes "väljer själv" är ett utslag av den sociala tillhörighet man har, men det är också viktigt att veta att den sociala positionen i sig påverkar hälsan mer än en och annan riskabel levnadsvana. (professor Michael Marmot, som leder den stora WHO-kommissionen om de sociala villkorens inflytande på hälsan)

När man då talar om "empowerment" för att individen ska leva mer hälsosamt, bortser man från de grundläggande förhållanden som skapar individens livssituation. Man blundar för de stora maktfrågorna och pekar på de små, men bara av ett syfte: att det är bra för samhället om folk lever sundare.

Då har man missat både att det är andra saker som i grunden påverkar människors hälsa - och man har också missat att det finns en gräns för när samhällets påverkan på levnadsvanor är sund och när den blir högst osund. Delar av folkhälsohistorien förskräcker, ta lärdom av 30-40-talens sundhetsideal och tvångssteriliseringar- då handlade folkhälsa om att "människomaterialet skulle förädlas" och andra idag högst inhumana värderingar.

Jag tycker inte det är konstigt att regeringen använder empowermentbegreppet, det har använts länge i hälsofrämjande sammanhang. Men när en regering använder begreppet vill jag veta vad man lägger i orden. Och vilken makt individen egentigen ska ges? Ska den vara så stor att den undergräver andra människors frihet - vilket kan bli effekten om den offentliga sektorn rustas ner t.ex.? Maktbegrepp är aldrig oskyldiga. Och folkhälsofrågor är inga ofarliga, snälla frågor som är "behjärtansvärda" och som gärna "besjälade" kvinnor får ägna sig åt, som jag tycker det låter ibland på en del aktörer. Det handlar om människosyn, makt och politik.

Regeringen mörkar anledningen till homosexuellas ohälsa

2008-04-16T16:56:00.004+02:00

I regeringens nya folkhälsoproposition är hälsofrågorna för homo-bi- och transsexuella kraftigt nedtonade. Ja i princip osynliga. I målområdet om sexualitet finns inte ens orden med....

Det enda som står är att för att förhindra hälsorisker förknippade med sexuella relationer så ska man i preventivt arbete beakta att ungdomar är en heterogen grupp. "Kön, ålder,funktionsnedsättning, kulturell bakgrund och sexuell erfarenhet och läggning bör särskilt uppmärksammas". Alltså kan man ana sig till sexuell läggning där, men enbart ur aspekten att förhindra hälsorisker vid sexuella relationer.

Det stod mer om de här frågorna i den gamla propositionen för fem år sedan - trots att man då visste betydligt mindre om den onödiga ohälsa som drabbar människor m ed en annan sexuell läggning än hetereosexuell. I den gamla propositionen stod det t.ex."En trygg sexualitet, fri från fördomar, diskriminering, tvång och våld, är hälsosam. Synen på sexualiteten i samhället och dess helhet är därför viktig. Den bestämmer t.ex. om människor som är homo- och bisexuella utsätts för fördomar och diskriminering - och med ohälsa som följd".

Dessutom stod det: "Vidare skall undervisningen förmedla en öppen syn på människors sexuella läggning... Allas sexualitet skall speglas i undervisningen".

Sedan dess har Folkhälsoinstitutet gjort en stor undersökning som visar att hälsan hos människor med homo-bi- och transsexuell läggning är betydligt sämre än för befolkningen i övrigt - samt att självmordsfrekvensen är högre. Detta är ju inte ett resultat av människors sexuella läggning utan ett resultat av det bemötande de får. Och att samhället, från dagis, skola, arbetsliv och umgängesliv, utgår från att alla är hetereosexuella. Därmed skapas diskriminering och "utanförskap", ibland omedvetet och ibland medvetet. Denna undersökning förbigås nästan med tystnad, man måste ha först jätteglasögon och sedan förstoringsglas av Gröna Lundformat för att se den.

Att det är kristdemokraterna som styr i folhälsopolitiken syns tydligt. Men vart tog t.ex. folkpartisterna i regeringen vägen i de här frågorna? Och varför finns inga motioner från de borgerliga partierna i folkhälsopropositionen? Vad ska vi med en riksdag till om det är motionsförbud för fyra partier????

Amningshysteri farligt för barns och kvinnors hälsa

2008-04-08T12:11:00.003+02:00

Amningsförespråkarna har blivit fartblinda. I syfte att värna barns hälsa har man utvecklat en amningspolicy som strider mot barns psykiska hälsa och som motverkar barns rätt till en god kontakt med båda sina föräldrar. Dessutom har det urspårade amningsfrämjandet blivit ett hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag skriver det här delvis som ett svar på min dotters kommentar till min blogg om bitterfittor, men också som ett inlägg i folkhälsodebatten. Det är nog så att även jag under ett antal år hemfallit till att plädera så mycket för amning att jag också blivit en fiende till mina egna ideal. Därför återvänder jag nu till den åsikt jag hade i mitten på 70-talet.

Föräldraförsäkringen hade just införts, med möjlighet för kvinnor och män att dela lika. Eftersom den då bara var 7 månader, så började jag jobba efter 4 månader. Jag ansåg att det var bättre att barnets far var hemma än att jag ammade. På BVC frågade jag om råd när dottern var 3,5 månader, hur trappar jag nu bäst ner amningen så att jag kan behålla den morgon och kväll? Jag minns den gamla barnsköterskans blick: Du är inte klok. Amning är viktigare än allt annat, så sa blicken.
Men jag brydde mig inte om hennes blick och hennes bistra kommentarer sen, jag var så övertygad om att barnets rätt till sin far- och min rätt till jobb, var viktigare.

Sen har jag delvis gått på amningsförespråkarnas linje. Och de har haft skäl: modersmjölksersättningsindustrin försökte med bokstavligt mördande reklam (spädbarn dog i fattiga länder genom deras marknadsföring) få kvinnor att sluta amma.
Så motattacken behövdes. Men nu har det gått för långt! Både i boken Bitterfittan och genom en av mina döttrars erfarenhet från BB framkommer samma sak: mödrar ska amma till varje pris, oavsett om de är dödströtta, aldrig får sova, får mjölkstockning eller blir helt bundna till barnet och pappan därmed aldrig får en riktig chans att vara med sitt spädbarn.

Det måste vara en missuppfattning av biologi och barns behov. Visst är bröstmjölk bra. Men lugna och utvilade mödrar har antagligen lättare att positivt knyta an till sitt barn- och trygg anknytning anses som en mycket viktig faktor för framtida psykisk hälsa. Och jämställda föräldrar är en mycket viktig hälsofrämjande faktor i dagens samhälle. I familjer där kvinnan får ta det största ansvaret blir alla parter förlorare. Barnen får inte tillräckligt bra kontakt med sin pappa, mannen och kvinnan riskerar att fastna i förlegade könsroller som inverkar negativt på bådas hälsa. Kvinnor är sjukare och män lever kortare, något som jag är helt övertygad om inte är genetiskt.

Jag minns när min ena dotter och hennes sambo kom hem med sitt barn från BB. Inte en blund hade de fått sova under de tre dygn de varit på BB. Deras flicka hade varit vrålhungrig och gallskrikit oavbrutet. ”Här tänker vi på barnen och därför får de ingen flaska alls, amningen ska stimuleras.” Hela den lilla familjen var helt slut och glädjen över att få komma hem med sitt barn var starkt grumlad. Då tog jag fram en vinflaska och hällde upp ett halvt glas till min dotter. En annan dotter tog hand om det skrikande barnet och gick in i ett annat rum. Vi köpte god mat och ställde fram på bordet. ”Men vin får man ju inte dricka!” ”Jo, sa jag, drick nu….. hälsan för ditt barn påverkas av ditt psykiska tillstånd – och nu behöver du slappna av och fira.” Sen vände det mesta ganska snabbt.

Är det alltså biologister som styr mödra- och barnhälsovårdens amningsåsikter idag? Som tappat sambanden mellan kropp och själ och att barnets psykiska hälsa är minst lika viktig som den strikt fysiska. Och förresten hänger ju det där ihop. Det är en viktig folkhälsofråga, i nu gällande folkhälsopolitik är amningsfrekvens en viktig indikator och man arbetar fortfarande för att alla sjukhus ska bli ordentligt amningsvänliga. Som det BB min ena dotter hamnade på kanske? Det vore nog bättre med barnvänliga BB-avdelningar.

Bitterfittorna måste bli kampglada

2008-03-17T08:45:00.002+01:00

Jag har just läst "Bitterfittan" och dessutom "Gösta och genusordningen", här på min långsemester i Thailand. Lite sorgsen blir jag över 30 årsgenerationen som redan börjat bli bittra. Jag brukar diskutera det här med mina tre döttrar som är i den åldern också.

Har min generation jobbat så hårt för jämställdhet att våra döttrar (nej inte mina!)trodde att "allt var klart"? Att den unga generationen kvinnor trott sig jämställda och sen blir chockade när de får barn? De som är medvetna feminister och är ihop med killar som också är medvetna, blir ändå så chockerade över hur allt blir när de får barn. Då börjar jag undra: De som tillhör något sorts avantgarde, både tjejerna och killarna, har de svårt att acceptera biologin? De biologiska skillnaderna gör ju utan tvekan att mäns och kvinnors situation är helt olikartad inför en graviditet.

Jag börjar undra om de historiska oken nu faller över dagens unga på ett faktiskt felaktigt sätt. Tjejerna känner sig tyngda och låsta kring graviditet, förlossning och amning. Inte så konstigt - med tanke på hur det varit tidigare. Men idag finns det ju faktiskt möjligheter att inom familjen åtminstone leva ett ganska hyfsat jämställt liv - om båda parter är medvetna.

MEN! Och här kommer min nya tanke: Är det så att de "fördelar" som det biologiska moderskapet tidigare gav kvinnor, dvs att man åtminstone fick bättre kontakt med barnen som lite plåster på såren för att mannen tog hand om det andra, nu faktiskt försvinner? Om kvinnor och män delar föräldraskapet lika - vilket jag verkligen tycker att de ska- då "upphör" ju kvinnans företräde till barnen. Är det i det läget graviditet, förlossning, hormonsvängningar etc bara ses som en börda? Den ger ju inget särskilt utbyte som inte mannen får ändå, utan denna kroppsliga ansträngning!

Är det så att ju mer jämställd dagens unga generation blir (jag vet- de flesta är det inte alls, men några!) - desto knepigare kommer tjejerna att få det med det biologiska moderskapet? Och desto "bittrare" kanske de blir på sina killar? OM det är så, så vill jag ändå prata mig varm för att graviditet, förlossning och amning ändå är en så stor upplevelse att det positiva överväger det negativa. (för de flesta i alla fall). Tjejers liv behöver inte gå på en tråkig räls, de biologiska förutsättningarna ger faktiskt möjlighet till upplevelser som män aldrig kan få. Nu är jag ingen livmoderfeminist, jag bara konstaterar att de skillnader som finns är både positiva och negativa - både för män och kvinnor. Dessutom är det ju inget att göra något åt, därför är det bättre om man kan göra något positivt av det istället för att bli bitter över att karln/pappan slipper ifrån en massa kroppsliga problem.

Och personligen har jag alltid tyckt synd om män som inte fått vara gravida.

Jag hoppas dagens unga som vill leva jämställt kan fortsätta en politisk jämställdhetskamp - utan att behöva bli bittra i sina egna liv. Och att de inte riktar ilskan åt fel håll, dvs blir alltför privata i sin kamp och tror att "allt" är deras killes fel. Jämställdhetsarbete måste bedrivas både politiskt och privat. Och att man kan tycka om de biologiska skillnader som finns (men bara där de är oundvikliga - det har inte med vällingkok och disk och jobb att göra).

Fixera dig inte vid levnadsvanor!

2008-02-22T12:59:00.003+01:00

Naturligtvis är det inte bra för hälsan att röka, att inte röra på sig, dricka för mycket alkohol eller bli för fet. Men! Det tål att upprepas att ohälsosamma levnadsvanor påverkar olika, dvs. om människan i övrigt mår bra är vissa levnadsvanor inte lika "farliga" som om man mår dåligt i största allmänhet. Visserligen är det djupt orättvist att den som är lycklig kan leva mer ohälsosamt än den som är olycklig, om man ska se på effekterna för hälsan. Men så är det. Eller som docent Margareta Kristensson uttryckte det på en konferens nyligen: "Om man nu måste röka så måste man se till att man är lycklig också."!

Ett bra "bevis" på de här sambanden är när professor Lars Weinehall, Umeå universitet, visar hur risken för hjärtinfarkt ser ut beroende på ett antal riskfaktorer och egenupplevd hälsa. Om man har två av riskfaktorerna rökning, högt blodtryck eller högt kolesterol så ökar risken för hjärtinfarkt med 2,7% om man upplever sin hälsa som god, om den inte är god ökar risken till 8,4%. Och har man tre riskfaktorer ökar risken till 4,3% om man upplever sin hälsa som god, men om man upplever hälsan som dålig ökar risken till 23,7%. Den egenupplevda hälsan är en viktig mätare på hälsan och kommande sjukdom.

Och bakom den egenupplevda hälsan finns förstås också sociala faktorer, om man känner sig behövd och kan påverka sitt liv, om man slipper oroa sig för ekonomin, om man har jobb, utbildning, vänner osv.

Det stämmer till eftertanke! När hälso- och sjukvården börjar prata alltmer om levnadsvanor, så gäller det att de använder sig av rätt förhållningssätt, utan minsta pekpinne. Om en persons huvudproblem ligger på den "sociala" arenan, så kan t.ex. beskäftiga kostråd bli ett slag i ansiktet.

Hela tiden, hela tiden måste man vara uppmärksam på de sociala bakgrundsvillkoren. Varje gång man glömmer det och förfaller till moralpropaganda kring levnadsvanor, så missar man grunden för en god och jämlik folkhälsa.

Att främja sjukdom - är det moderaternas budskap?

2008-02-09T11:15:00.000+01:00

Nej, naturligtvis säger man inte så. Valfrihet och makt åt patienten är budskapet. "Vi politiker ska ta ett par steg tillbaka", som det moderata landstingsrådet Filippa Reinfeldt sa på en stor konferens om hälsa och vård häromdagen.
Det här att politikerna ska träda tillbaka, samtidigt som man fördelar skattebetalarnas pengar - det är ju inte sant! Man träder inte alls tillbaka, man bara omfördelar dem på ett mer orättvist och sjukdomsframkallande sätt. Filippa Reinfeldt presenterade de vackra poängerna med Vårdval Stockholm. Men hon undvek nogsamt att svara på följande problem:

1. Finns det inte risker att systemet gynnar friska 40-åringar på bekostnad av människor med större behov? Att det alltså gynnar människor som har valfrihet i praktiken och kan röra sig fritt över länet. Ekonomiskt har ju redan vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden fått dra ner kraftigt på sin verksamhet.

2. Kan vården verkligen arbeta hälsofrämjande om man får mer betalt ju oftare de listade patienterna kommer på snabba besök? Om man istället har ett par längre samtal som leder till att personen tar itu med vissa saker som kanske framkallat ohälsan - och därmed behöver hon/han inte komma tillbaka till doktorn - då missgynnas den vårdenheten ekonomiskt av landstinget! Det ska löna sig för doktorn att patienten fortsätter att vara sjuk?!

3. Vad händer med områdesansvaret när allt hänger på den enskilda att välja en doktor fritt över länet? En av grundbultarna för en hälsofrämjande hälso - och sjukvård är ett gott samarbete med det omkringliggande samhället. Nu blir det bara "doktorn och jag" som gäller - men doktorn kan ju inte lösa alla problem!

4. Vad händer med alla andra aktörer inom vården; sjuksköterskor, undersköterskor, psykologer, kuratorer, dietister osv osv när teamansvaret försvinner? Hur kan hälsan främjas bara av en doktor???

Politikerna måste våga prioritera, man måste våga prioritera bort den snuviga resursstarka 40-åringens tillgänglighetsproblem till förmån för de som har större behov. Man måste våga göra ett ersättningssystem som gynnar teamarbete, som inte gynnar att patienten kommer tillbaka ofta - utan som gynnar att patienten håller sig frisk. Hur ska annars våra gemensamma pengar räcka till det som är viktigast?
I takt med att den medicinska forskningen kan göra alltmer, kommer efterfrågan på sjukvård att öka. Samtidigt som häloskillnaderna i befolkningen ökar. De stora sociala skillnaderna i hälsa och medellivslängd är egentligen den stora markören på att vi fortfarande har ett klassamhälle

Moderaterna är fega - men låtsas att man genomför en reform som stärker individens valfrihet. Man vågar inte säga att man omfördelar allas våra skattepengar på ett djupt orättfärdigt sätt.

Äntligen ifrågasätts den nya barnuppfostran!

2008-01-31T12:36:00.000+01:00

Lägg super- Nanny och hennes "evidensbaserade" systrar till handlingarna och stämpla dem med att "Bäst före datum" passerades för 50 år sedan! Nu har i alla fall debatten om de nya stöden till föräldrar nått de stora tidningsdrakarna. Äntligen!

Snart kommer regeringens proposition om folkhälsa där jag misstänker att de kommer att plädera för de gammaldags barnuppfostringsprinciperna, fast de kallas nya, bara för att de fått nya etiketter och har lanserats som "evidensbaserade". Kanske hinner regeringen ändra lite i proppen? Och Folkhälsoinstitutet verkar vara på väg att nyansera sin gamla lite aningslösa bild av de här metoderna. De kommer i morgon med sin egen version, som ska kunna användas av studieförbunden.

Jag ryste av obehag när jag läste DN i tisdags. Där säger en förälder: "Vi jobbar och är borta så mycket, så vi hinner inte alltid med gemensamma aktiviteter. Då blir det en grej som belöning, en tidning eller en trisslott". Alltså: det blir en belöning för barnet att få göra något tillsammans med föräldrarna, som annars aldrig har tid. Men denna belöning utges endast om barnet har uppfört sig ordentligt och samlat på sig tillräckligt många guldstjärnor. Det är ju inte riktigt klokt!!!!

Då ligger ju problemet hos föräldrarna: de ger inte sina barn tillräckligt med tid. Kanske är det därför barnen är stökiga? Och tillgång till mamma och pappa får man bara om man är lydig....

Att man någon gång ibland kan bryta ett dåligt mönster genom en särskild belöning är väl bra, men här handlar det alltså om något helt annat. "Mamma och pappa vill bara vara med mig om jag uppfört mig ordentligt." Kanske borde det vara nästan tvärtom? Att man behöver lägga ner mer tid på det barn som verkar behöva det?

Jag minns när ett av mina barn i fyraårsåldern var väldigt stökig, skrikig och allmänt jobbig. Hon kom säkert i kläm mellan syskonen. Då bestämde jag att hon och jag skulle åka bort några dagar, vi flög till Umeå och hälsade på några vänner. Det var varken en belöning eller en bestraffning! Jag bara sa att hon och jag skulle åka bort, alldeles själva, utan syskonen. De dagarna gjorde under! Och hon minns dem än.

Orsaken till hennes stökighet var ju mitt, att jag inte gett henne tillräckligt med tid tidigare. Hennes sätt att få min uppmärksamhet hade till sist blivit att vara besvärlig. Tänk om jag sagt åt henne: OM du är snäll och inte skriker, då ska vi åka bort....men om du inte är snäll ignorerar jag dig... Då hade jag lagt felet hos henne.

Det är med förfäran jag ser hur särskilt yngre generationer "gått på" de "nya" metoderna, fast de är urgamla. Skam, skuld, uppförande, belöning, bestraffning .... hur nytt är det på en skala???? Däremot behöver vi föräldrar stöd i att utan bestraffning/belöning få barn att fungera, må bra både kortsiktigt och långsiktigt och få en bra relation med föräldrarna.

Ska vetenskapen ersätta klokskapen och bildningen?

2008-01-20T14:20:00.000+01:00

Dagens debatt om GI-metoden gör att jag undrar: är människor numera rädda för klokskap? Är man i alla väder tvungen att ha en vetenskapligt belagd metod att luta sig emot, även när det handlar om vardagliga ting som middagsmat eller hur jag får mina barn att somna?

Vi lever uppenbarligen i en tid där expertkunskaper efterfrågas inom alla områden och där kunskapen blir djupare, men smalare. Ju mer kunskap som produceras, desto dummare tycks människan bli - eftersom vi inte längre vågar tänka själva utan måste luta oss mot alltfler experter. Ibland känns det som om tillvaron består av en skog av smala stuprör, men där ingen förmår se till helheten och ha överblick över alla stuprör som sinsemellan strider mot varandra.

Den senaste veckan har GI-metoden tydliggjort just det här. Jag betvivlar inte alls att den metoden är klart effektiv för den som behöver gå ned mycket i vikt, uppenbarligen har också insulinberoendet minskat hos överviktiga diabetiker som med den här metoden lyckats gå ned åtskilliga kilon. Jaha, men vad säger det om vad människan behöver på sikt? Vi ska ju inte bara hålla oss smala, det är ju kul om vi slipper hjärtinfarkt och cancer i för tidiga åldrar också. Det kan ju finnas andra risker med att vräka på med smör och inte äta kolhydrater och frukt.

I olika kulturer har människor utvecklat olika matvanor, beroende på vad man kan hitta för mat just där. På vissa håll är man friskare än på andra håll, i vissa kulturer har man mindre magcancer men mer hjärtinfarkter osv. Om nu forskarna ska försöka hitta den optimala kosten, den bästa mixen av allt som människan i olika kulturer skapat matvanor omkring - ja, då är jag övertygad om att man kommer att missa något väsentligt. En liten pusselbit som inte låter sig infångas i laboratorierna, just därför att människan inte enbart är en maskin. Och kanske just den pusselbiten är förklaringen till att människan kan leva bra av olika dieter.

Om det fanns några kloka gummor kvar, så är jag övertygad om att den gumman skulle säga: "Barn lilla, tro inte på allt du hör, se till att äta dig mätt och se till att äta allt möjligt och inte för ensidigt. Det är aldrig klokt att bara tro på en profet".

Kosten ska evidensbaseras, metoder för barnuppfostran likaså, varje dag får jag nya pressmeddelanden om forskningsresultat som visar att vi bör göra si eller så. Eller nya briljanta mötesmetoder, som är processinriktade och skapande. Fast vid närmare studium är de bara en utveckling av det som funnits inom folkrörelserna i 100 år. Men nu lanseras det som helt nytt, sensationellt, som om hjulet just uppfunnits.

Lita till ditt omdöme! Var lagom tveksam och skeptisk. Ju mer komplicerat vårt samhälle blir, desto fler experter som finns inom alltfler områden - desto smalare blir helhetskunskapen. Och desto större behov av äkta folkbildning, där människor lär sig fundera och se till helheten. För vad skulle t.ex. hända med vår miljö, förutom förmodade hälsokonsekvenser på sikt för människor, om alla i den rika världen plötsligt gick över till GI-kost??? Djuruppfödning och utfiskning skulle öka dramatiskt. Det är bara ett av många exempel på behovet av folkbildning och helhetssyn i en värld där stuprörskunskapen hotar att göra oss allt dummare.

När kommunala aktörer bidrar till osund kroppsfixering

2008-01-16T16:36:00.000+01:00

Varför ska Stockholms stads idrottsförvaltning sätta upp affischer på en ung,vacker, blond och smal tjej som ligger på en balansboll? Texten lyder; FOLKHÄLSA: Balans, lugn, helhet.

Det är faktiskt farligt för folkhälsan om kommunala aktörer spär på den sjuka kroppsfixering som kommersiella aktörer tjänar pengar på. De som får betala, både bokstavligt och med psykisk ohälsa, med ätstörningar, anabola steroider m.m. är framför allt unga människor.

Folkhälsa får inte förknippas med unga, vackra kroppar!!!! Det är dock inget nytt i historien, på 30-talet var det just den sunda, blonda och vackra kroppen som premierades, det var den tid då "människomaterialet skulle förädlas", "undermåliga individer" tvångssteriliserades. Det finns otäcka kopplingar till synen på sundhet och kropp och rashygien. De som idag använder sig av sådana här bilder gör det förstås fullständigt omedvetet. Så jag anklagar ingen för sådana skumma avsikter! Men resultatet kan bli att man spär på ideal som i förlängningen varken gagnar folkhälsan eller alla människors lika värde.

Kopplingen av fysisk aktivitet till skönhet är förkastligt! En undersökning visar ju nu att missbruk av olika droger t.ex. är högre hos killar som tränar på gym än hos andra. De är alltså ute efter en vacker och muskelstinn kropp- nån hälsa och "sunt liv" handlar det definitivt inte om.

Sen tycker jag inte man ska använda ordet "Folkhälsa" så slarvigt på en reklamaffisch. Då har man helt missuppfattat kommunens folkhälsoansvar.

Nu svär jag i folkhälsokyrkan...

2008-01-07T14:22:00.000+01:00

Ibland börjar jag tvivla på det nuvarande folkhälsoarbetet. Gör vi folkhälsan en björntjänst genom att arbeta som vi gör? Kommer hälsoklyftorna bara att öka genom den fokusering som nu sker på individens "eget ansvar" för levnadsvanor i förhållande till grundläggande samhällsvillkors inverkan?

Är själva "folkhälsoarbetaren" ett hinder för att de politiska partierna ska få upp ögonen för att en god folkhälsa handlar om politiska ideologier? Luras man att tro att om man anställer en hälsoplanerare så fixar vi hälsan i kommunen? Med lite mer information om tobak, matvanor och liknande så blir hälsan bättre och det gagnar kommunen ekonomiskt. Är det så man kanske tänker?

Mina tvivel beror på att jag nu ägnat 10 år åt att följa folkhälsoarbetet. Idag står hälsofrågor på någon sorts allmän samhällsagenda - vilket det inte gjorde tidigare. Men vilka frågor fokuseras? Jo det är nästan uteslutande de levnadsvanor som man menar att individen själv kan "välja". Alltså handlar det mesta om hälsoinformation eller vilka barnuppfostringsmetoder jag som förälder bör använda mig av. Som enskild person blir jag alltmer trött på olika käcka uppmaningar (från kommersiella aktörer till samhällsinformation) om hur jag kan förändra mitt liv och må bättre.

Har de politiska partierna abdikerat? Eftersom jag tycker det är uppenbart att det är inkomstförhållanden, välfärdssystem och social tillit som är det allra viktigaste för en god hälsa för alla, inte bara för de välbeställda, så undrar jag var partierna håller hus? Trots att jag tycker att mina uppfattningar baseras på "sanningen", så vet jag att politiker på högerkanten har en annan världsbild.

Nu hoppas jag på att den folkhälsoproposition som ska komma inom kort verkligen tydliggör regeringens inställning - och att sedan oppositionen blir tydlig i sin uppfattning. Om man fortsätter med denna falska konsensus om folkhälsofrågor så måste man kanske överväga hela folkhälsoarbetets upplägg? För i värsta fall leder detta till att hälsoklyftorna ökar, att skuldbeläggningen av enskilda individer ökar och att vi får en osund inställning till kroppen - om vi ska vara så fixerade vi det "sunda".

Om man fortsätter att avpolitisera folkhälsofrågorna och lämna över till "hälsoupplysare" så är min bestämda uppfattning att folkhälsan kommer att försämras.

Är folkhälsopolitik verkligen en fråga för vetenskapen?

2007-12-10T16:52:00.000+01:00

Regeringen har tillsatt ett forskningsråd för socialpolitik. Nu ska politiken bygga på vetenskap.Folkhälsoministern har redan aviserat att i den nya folkhälsopropositionen ska föräldrastöd lanseras, som bygger på evidensbaserade metoder. Men är det här med vetenskap så klokt som det låter?

Finansministern får kritik av borgerliga ledarskribenter för att han följer sin karta från början av 2000-talet, oavsett om terrängen har ändrat sig. Eller ungefär som man brukar säga om generaler, de utkämpar föregående krig. Om man för slaviskt ska följa sådant som redan är belagt och utforskat, ja hur ska man då kunna göra något nytt som egentligen skulle passa nutiden bättre? Forskning baserar sig alltid på det som redan har hänt, hur det var tidigare. Politikens uppgift är att se framåt, skapa visionerna.

Vad har inte forskare predikat för budskap under årtiondenas gång! Livmodern kunde krympa hos kvinnor som var politiskt aktiva... Av onani kunde man bli grå och håglös...Den svenska folkstammen måste bevaras och utrensas från mindervärdiga varelser...Spädbarn ska ammas var 4:e timme och inte klemas bort genom kroppskontakt däremellan!... Spädbarn ska absolut läggas på mage....Spädbarn kan dö av att läggas på mage... Spädbarn ska få mat när de är hungriga... Fett är farligt och kolhydrater bra... Kolhydrater är farligt och fett är bra...

Visst kan forskning hjälpa oss med att förstå samband, som vi tidigare inte förstått. Visst behövs forskning även i folkhälsofrågor, t.ex. kring vilka metoder som är mest effektiva vid rökavvänjning.Visst kan forskning visa intressanta samband mellan hälsa, BNP och inkomstskillnader i ett samhälle. Självklart måste politiska aktörer noga följa med vad forskningen gör.

Men om forskare får en för "hög" politisk status, då avskräcker historien. Se bara på Berlusconis "expertregering" - det gick åt pipsvängen direkt. Demokratin bygger på förtroendevalda, inte på att olika experter ska styra resp. område. Och vem skulle överbrygga områdena???

Forskningsresultat säger en sanning, men mycket sällan hela sanningen. Det återstår alltid för politiken att dra de stora slutsatserna,se helheten över hela samhällsområdet - och göra sina egna politiska bedömningar.Man kan faktiskt TYCKA saker, pga sin samhällsuppfattning, utan att det nånsin kan finnas vetenskapliga bevis för att jag har absolut rätt.

Jag minns en gång när jag var ordförande för Nationella folkhälsokommittén och under ett anförande hänvisade till viss forskning. Någon i publiken invände kraftigt mot mina påståenden. Då fick jag ett stöd från en man i publiken som jag inte riktigt hade tänkt mig... Så här sa han:"Jamen hörde du inte vad hon sa? Det är ju forskningen som sagt så. Det är så." Då tänkte jag att den mannen inte fattat att det finns många forskningsresultat kring många olika områden, att jag valde ut viss forskning inom ett visst samhällsområde beror förstås på att jag tror på den, den gav stöd för min samhällsuppfattning. Någon annan hade letat inom andra samhällsområden och hittat forskning som kanske gav stöd för den personens samhällsuppfattning. Och vi hade båda kunnat basera det vi sa på forskning.

Häromveckan fanns en förfärlig artikel i SvD, en person som vetenskapligt försökte belägga att t.ex. miljön bara blir bättre av vårt sätt att leva. Nu har han fått mothugg av andra forskare. Men i det stora hela var det "nästan" sant det som den första skrev, det var bara det att han utelämnat mycket viktiga saker, att han tagit siffror ur sifferserier som passade hans syften och därmed blev slutsatsen galen. Han hade nästan rätt - fast egentligen hade han alldeles väldigt fel.

Vi har politiker för att vi behöver människor som lägger ihop stora pussel, enskilda forskare kan bidra med små pusselbitar- men det är politikerna som får ihop det.
Hur folkhälsan i ett land ser ut har i högsta grad att göra med vilken politik som förs,vilka värderingar som råder. Senaste siffrorna visar t.ex. att Kuba har mycket lägre spädbarnsdödlighet än USA. Betyder det att man därmed vetenskapligt har bevisat att Kubas samhällssystem är bättre än USA:s? Det är ett bra exempel på att folkhälsan kanske tjänar på systemet på Kuba, fast vi kanske inte vill ha det systemet i alla fall?

Jag vill ha en regering som regerar utifrån sina värderingar. Då kan jag protestera, ställa till ansvar, rösta bort dom. Jag vill inte ha professorer som styr, men som döljer sina värderingar bakom forskningsresultat.

Politikerna ska lyssna på all slags forskning. Men jag vill absolut inte ha en socialpolitik som baseras på vetenskap! Jag vill att den ska baseras på djupa värderingar om hur vi vill ha vårt samhälle!

Om vi inte trodde att alla var lika....

2007-11-28T11:54:00.000+01:00

.... då tror jag vi skulle må bättre! Mantrat "vi är alla lika" tror jag har försvårat väldigt mycket. Självklart har alla samma människovärde och alla har behov av mat, sömn och viss kärlek. Men sen...??

Eftersom vi tror att alla är lika, så tror vi att alla är precis som vi själva. Redan där blir det problem, inte minst med relationer. "Hur kan han göra så..."? Då tror vi att han tänker som jag själv och avsiktligt sårar mig. Men om han inte tänker som jag? Redan här har vi en källa till oändliga och onödiga relationsproblem.

Eller värre: måste alla ha lika många kromosomer? Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet av professor Svante Linusson, som anser att landstinget i Stockholm närmar sig nyfascism när man nu tar beslut om att införa nya tester under graviditeten för att upptäcka Downs syndrom. Han varnar - med rätta anser jag!- att det börjar ringa varningsklockor från Europas mörka historia om utresningar av icke önskvärda. Och hans poäng är ju att alla olika sorters människor behövs.

Man kan alltså fråga sig om vår normalitetssyn gör oss förblindade, att bara de som "är som vi" har rätt att leva eller har möjlighet till ett gott liv.

Jag vet inte själv hur många gånger jag blivit utskrattad, retad eller missförstådd genom att jag har några "problem" - där jag inte är "normal". Att sätta en karta framför mig eller en bruksanvisning är fullständigt meningslöst. Jag blir svettig, fär hjärtklappning och känner mig som en idiot- för jag klarar inte av det. Och jag klarar absolut inte av att montera ihop något.

Hur många gånger har jag inte kommit för sent till något genom att jag gått vilse? (inte i djupa skogen utan på gator).Ja, det är oräkneligt många.Min orienteringsförmåga handlar bara om att jag kan hitta på redan kända gator. Att jag aldrig trivts i skogen handlar antagligen om det, fast jag har fått för mig att skogsluffning är trist.

Eller hur många har jag sårat genom att jag har väldigt svårt för att känna igen ansikten? Många gånger har jag underhållt bekantskapskretsen med mina historier när jag gjort bort mig, men egentligen är det ett dagligt problem som jag måste stå ut med (och helst också omgivningen).

Hur många filmer har jag sett där jag inte fattar ett dugg, därför att jag blandar ihop alla ansikten och får ingen handling? Jag har trott att jag är okoncentrerad, därför att jag inte är "intresserad" av sådana filmer. Det är ju inte sant - grunden är att jag inte känner igen dem och då blir det ju tråkigt.

Det är först de sista åren jag insett att min bristande orienteringsförmåga, min spatiala oförmåga och mina svårigheter att känna igen ansikten inte är mitt FEL, jag är sån. Men om normalitetsbegreppet är att "alla" ska vara likadana, då bemöts jag med misstro och då är jag "fel".

Nya barnuppfostringsmetoder av amerikanskt/brittiskt snitt går också ut på att få barn att uppträda "normalt". Kanske är det dags att förbjuda Pippi Långstrump igen? Hon refuserades ju först, undrar om hon inte skulle anses opassande idag också av de främsta förespråkarna för lydiga och normala barn?

Det är samma sak med sexualiteten. Om vi utgår ifrån att alla är hetereosexuella, då blir allt annat "onormalt". Så här kan man fortsätta uppräkningen.

Och i hälsosammanhang räknar man Dalys ... hur många årsförluster av liv man anser att olika funktionsnedsättningar innebär. Allt utgår från en normalitet som inte finns.

Tänk om vi vände på det! Vi är alla olika! Då skulle ingen bli upprörd över att jag inte känner igen dom. Då skulle inte många vilja "utrensa" barn med Downs syndrom. Så spännande livet skulle bli om varje människa verkligen fick vara unik och vi fick möta henne så - utan förutfattade meningar.

Folkhälsan mot mördarkapitalet

2007-11-20T14:08:00.000+01:00

Igår kväll såg jag ett reportage om tobakens barn, de barn som boktstavligt jobbar ihjäl sig i en vidrig miljö på tobaksfälten. Jag har svårt att tänka mig någon värre skurk här i världen än tobakskapitalet. De sprider död och sjukdom omkring sig, både bland de som blir rökare, de som vistas i rökiga miljöer och hos dem som ska framställa deras produkter. De som för krig kan åtminstone intala sig själva att de kämpar för en "god" sak. Men vad kämpar tobaksindustrin för? Blott och enbart att bli rika, sko sig på andras sjukdom och död. Hur försvarar de sitt handlande? Alla korrupta människor som jobbar på olika håll inom denna mördarindustri, men som faktiskt har ett val att jobba nånannanstans? Nu när västvärlden minskar sitt rökande, så satsar de allt för att den fattiga världen ska bli rökare.Som om tredje världen behöver drabbas av denna ohälsa också.

Fast samma mentalitet, att bli rik på någon annans utsatthet, finns ju också hos t.ex. de som fixar mobillån till människor som inte kan betala tillbaka och där man gör det till ockerpriser. Dessa välskräddade herrar syntes också i min TV igårkväll. Samhällsansvar? Vad är det? Även de är ett hot mot folkhälsan, att bli fattig och fastna i lånekaruseller är minst lika farligt för hälsan som att hoppa över några motionspass.

Eller spelindustrin? Som sätter klorna i unga människor och kan göra dem till spelberoende för livet. Ett beroende som ingen tar sig igenom med hälsan i behåll.

Och så har vi skönhetsindustrin, godisindustrin, alkoholindustrin....

För att inte tala om alla som av ekonomiska skäl förstör vår miljö med olika gifter och besprutningar. Inte nog med att miljön förstörs, de produkter vi sen ska sätta i oss blir mindre hälsosamma. Imorse läste jag att det kanske räcker med färre frukter om dagen om de är ekologiskt producerade, eftersom de innehåller så mycket fler näringsämnen.

Ibland känns debatten om folkhälsofrågor så fjuttig. Nån har fixerat sig vid vilket matfett man ska äta, nån annan säger att sju glas vin i veckan är nyttigt - fast dricker man åtta så är man genast i riskzonen och bör tänka sig för, nån får panik av att barnen på dagis nån enstaka gång fått en godisråtta....

Hoten mot folkhälsan finns i hög grad bland de som vill tjäna pengar på att människor blir sjuka och dör. Och som alltid drabbas den som redan är fattig värst av den typen av cyniskt vinstbegär. Den insikten måste vi hela tiden vara medvetna om när vi pratar levnadsvanor på individnivå.

Så här skrev min pappa i en liten vers i slutet av 70-talet:

Kapitalism

Mjölkersättning
åt turkiska barn
ger barnen skada-
företag vinst.

Tabletter mot magbesvär
ger människor invaliditet-
företag vinst.

Tobak med mycket tjära
säljs i u-land
utan varning
ger människor skada -
företag vinst.

Helig är vinsten
människoliv intet.

Ibland undrar jag om världen verkligen går framåt? Eller går vi bara runt, upprepar alla gamla misstag, drivs av samma begär, där humanismen bara är en liten tunn fernissa? Så får man förstås inte tänka, för utan framtidstro tappar människan hoppet och utan hopp tappar man hälsan.... Fast idag har jag en sån dag!

"Hälsotrend" kan vara farlig

2007-11-15T12:55:00.000+01:00

I veckan kom en högst alarmerande rapport om att ungdomar som går på gym i Stockholm har en mycket högre användning av alkohol, knark och anabola steroider än andra ungdomar.Siffrorna var närmast chockerande.

Kanske säger det något om att det alltid lurar en fara i att vara för kroppsfixerad, att gränsen mellan vad som är sunt och osunt är hårfin. På 30-talet hade kroppsidealen en anstrykning av fascism, det var också då man började med tvångssteriliseringar för att "människomaterialet skulle förädlas." Att tala för mycket om att det är farligt att bli överviktig kan idag resultera i t.ex. ätstörningar - inte minst därför att det kommersiella samhället samtidigt blåser på med skönhetsideal som är fullständigt osunda. Det är förstås inte av "hälsoskäl" som ätstörningar uppstår, men delvis därför att det blir ett sådant starkt fokus på kroppen och att man måste kunna kontrollera den.

Det finns en stark koppling mellan begreppen "hälsa och skönhet". Det är en livsfarlig koppling om man nu inte menar att man blir vacker av att man mår allmänt bra. Men så banalt är inte det kommersiella budskapet. De ungdomar som nu går på gym, samtidigt som de använder mer droger än alla andra, är ett sorgligt exempel på detta.De tillhör uppenbarligen en kultur där det viktigaste är att kunna visa upp en snygg kropp,det är utansidan som räknas.

Då har just det farliga sambandet mellan hälsa och skönhet blivit övertydligt. Man tror att det är "hälsosamt" att "se" snygg ut.

Jag är övertygad om att alla som arbetar med hälsofrågor måste ta sig en allvarlig funderare över de budskap man sprider om matvanor och fysisk aktivitet. Bidrar folkhälsoaktörerna också till denna förvridna syn på hälsa? Motverkar man sitt eget syfte? Ger den starka betoning som nu sker på våra levnadsvanor, istället för på våra olika livsvillkor, ytterligare en skjuts åt detta felaktiga hälsotänk?

Framtiden ser mer otäck ut om den ska befolkas av välgymmade missbrukare som till varje pris vårdar sitt utseende, än om de överviktigas skara ökar något och inte alla rör sig så ofta som är hälsosamt. När mina barn var små fick jag alltid frågor av typ "Vad väljer du, att vara blind eller döv?" och tusen liknande frågor. Om det faktiskt är så att de missbrukande gymungdomarna är ett resultat av våra egna hälsobudskap om kroppen - ja då väljer jag en drogfri ungdomsgeneration utan ätstörningar, till priset av lite övervikt.

Bort med barnuppfostrande Nanny-typer!

2007-10-26T09:54:00.000+02:00

Häromdagen vaknade jag till att den första undersökningen nu kommit som visar att medelklassföräldrar under de sista åren börjat ruska och ta mer hårdhänt i sina barn än tidigare.En trolig orsak är att man förtittat sig på engelska Nanny-program. Samtidigt börjar nu en rad svenska kommuner införa föräldrastöd i form av lightvarianter av det synsätt som finns i de programmen. Föräldrastöd behövs! Och cirklar och samtal! Men på flera håll införs ju nu ganska stelt uppbyggda program som egentligen är anpassade efter barn eller familjer som hamnat i stora svårigheter.

Att i dagens Sverige gå tillbaka till uppfostringsmetoder som vi borde ha lämnat, känns sorgligt och beklämmande. Samtidigt kan vi konstatera att barn sedan 80-talet har fått en mycket, mycket bättre kontakt med sina föräldrar än tidigare generationers barn. Och finns det något som är ett gott skydd mot framtida ohälsa så är det goda relationer med sina föräldrar.´Ska vi nu börja ruska och skaka bort den nyvunna goda kontakten?

Hälsa hos funktionshindrade förutsätter bättre rehabilitering

2007-10-03T16:13:00.000+02:00

Traditionellt har man ansett att folkhälsopolitik handlar om att främja hälsa, rehabiliteringsfrågor har därmed oftast fallit utanför det arbetet.

Jag har just varit på en konferens på Sätra Bruk om funktionshinder och hälsa. Där framgick mycket tydligt att en bra rehabilitering vid sjukdom eller olyckor är en förutsättning för att behålla hälsan. Den som får en skada/funktionsnedsättning ska inte bara rehabiliteras så långt möjligt kring den nedsatta funktionen - det handlar också om att på bästa sätt leva med sin funktionsnedsättning.

Därmed blir rehabiliteringsfrågorna centrala. Om jag haft en hjärtinfart är omställningen till att förändra mina levnadsvanor otroligt central - för att inte en ny hjärtinfarkt ska uppstå. Den som fått skador genom ett olycksfall måste få hjälp med att inte snebelasta andra organ i kroppen, få stöd till att genomföra fysisk aktivitet på ett nytt sätt, kanske äta på ett annat sätt - om man inte får den hjälpen så kan man går ner sig i annan ohälsa helt i onödan. Många lever hela livet med en funktionsnedsättning, då blir en "fortlöpande rehabilitering" en viktig möjlighet att behålla hälsan.

"Folkhälsomänniskor" måste därmed bli mer intresserade av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i sitt arbete. Och inte tänka: "De är ju redan sjuka".
Och "handikappmänniskor" måste börja tänka i folkhälsotermer. Hur kan vi främja hälsan, stärka det som är friskt och skydda mot onödig ohälsa hos dem som har någon sjukdom eller funktionsnedsättning? Alltså flytta fokus lite från det som inte fungerar till det som fungerar, och stärka det.

Gigantiska inkomstöverföringar till de som har det bäst- och Carolas tänder ramlar ut

2007-09-20T21:32:00.000+02:00

Ja så underlig är världen. I dag hade Expressens löpsedel en jätterubrik: "Carolas nya tänder ramlar ut". Samma dag som regeringen presenterar en budgetproposition som kommer att innebära en gigantisk inkomstöverföring till de som har det bäst ställt - på bekostnad av dem som är sjuka och arbetslösa. Ja, föräldralediga och pensionärer får också mindre.

Det är ju fullständigt obegripligt hur vissa familjer kommer att tjäna ofantligt mycket - åtskilliga tusen i månaden - samtidigt som man har mage att strama åt för dem som redan lever på marginalen. Dessutom ska man i ett penndrag - tror man- förbjuda arbetsgivare och arbetstagare att teckna kompletterande sjukförsäkringar. Man måste alltså omförhandla en massa avtal - annars blir det enbart en vinst för arbetsgivarna. I ett annat penndrag genomför man nya "stationer" i sjukförsäkringen, efter 3-6 månader ska du prövas om du kan utföra ett annat jobb på HELA arbetsmarknaden. Om du nu teoretiskt skulle kunna bli receptionist i Kiruna, men råkar vara snickare i Malmö - så vad händer då? Förlorar du din anställning? Och samtidigt är nog chansen att du blir receptionist i Kiruna rätt liten.

Nej, o nej, vi ska inte förändra LAS, hörde jag en moderat riksdagsledamot säga idag på en konferens. Men hur ska ni lösa det då? Det ska en utredning klara till 1 januari, sa han. För det ska träda i kraft 1 juli nästa år. Och så var det med andra förslag också, som låter effektiva - men som förutsätter gigantiska förändringar av systemen, som t.ex, avtalsförsäkringarna. Snacka går ju, teoretiskt kan man göra mycket- men sen då, hur ska det genomföras i praktiken????

Piskor behövs på sjuka och arbetslösa, annars anstränger dom sig inte alls. Morötter, feta sådana, används istället för dem som redan har det bra. Jag fattar snart ingenting. HUR kan dessa förslag presenteras utan ett fullständigt ramaskri i befolkningen? Ser man inte vad som är på gång? Och vad händer med folkhälsan om klyftorna ökar? Alla kurvor från andra länder visar samma sak: när inkomstskillnaderna ökar så drabbar det folkhälsan och medellivslängden.

Men Expressen gjorde alltså nyhetsbedömningen att Carolas nya tänder var viktigare...

Bryr sig inte moderaterna om att främja hälsan?

2007-09-08T11:47:00.000+02:00

Ja man kan ju undra. Jag har just läst en debattartikel i dagens Svenska Dagblad av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (m). Hon berättar om det nya ersättningssystemet för primärvården i Stockholm. Hör här: "Om en mottagning har hög andel med patienter med ohälsa och stora behov kommer många besök att medföra hög ersättning. Vid bättre hälsa blir det färre besök och mindre resurser till mottagningen." Först kan det ju låta bra, men....

...vad står det egentligen? Jo det står att doktorn premieras med mer pengar om han/hon tar emot många patienter många gånger. Och det betyder i sin tur att ett längre samtal kring en patients livssituation kan man hoppa över. Det lönar sig mer att patienten kommer med sitt höga blodtryck ena dagen, sina blodfetter nästa, sina sömnproblem den tredje, sin oro den fjärde osv. Fast alltihop kanske hör ihop med hur personen lever och den allmänna livssituationen.

Ett längre samtal som kan innebära en helhetssyn, att stimulera till andra mat- och motionsvanor, kanske samarbeta med någon annan aktör som kan bryta isolering - ja något sådant skulle kunna innebära att patienten blir mycket friskare på sikt. Och behöver besöka doktorn alltmer sällan. Men det innebär att den doktorn får mindre pengar av landstinget! Alltså lönar det sig att "stimulera" fortsatt ohälsa. För den moderata Filippa skriver ju det: "Vid bättre hälsa blir det färre besök och mindre resurser till mottagningen".

Jag diskuterade det här med några läkare häromdagen. De jobbade i ett annat landsting med ett liknande ersättningssystem. De här läkarna ville verkligen jobba förebyggande, så de tog sig tid med vissa patienter och pratade igenom situationen. Men de kände att deras arbetssätt kanske inte uppskattades av en del kollegor - kollegor som istället tog emot så många patienter som möjligt, för det gav mer pengar från landstinget. De läkarna räknade "pinnar" i statistiken, de läkare jag pratade med ville få friskare patienter på sikt - och det lönade sig inte alls i pinnstatistiken.

Att arbeta hälsofrämjande är alltid långsiktigt. Att kamma hem kortsiktiga vinster kan bli riktigt dyrt i längden, både ur hälsosynpunkt och ur en samhällsekonomisk aspekt.

Fetman eller fattigdomen?

2007-08-29T09:05:00.000+02:00

I morse läste jag ännu en artikel om fetmabomben i USA, att den kan bli ett hot mot deras tillväxt. Eftersom diabetes och hjärt-kärlsjukdomar kommer i spåren på fetman. Kanske kommer också medellivslängden att sjunka. I en liten bisats fanns en annan fundamental sanning med: det är de fattigaste grupperna som blir mest överviktiga. Den onyttiga maten är också billigare.

Återigen är vi där: det är klass och social tillhörighet som är de viktigate faktorerna för vår hälsa. Men det är mycket lättare att glömma det, hänvisa till individens eget ansvar som borgerliga politiker älskar att göra - och blunda för de sociala sammanhang människor lever under. Därmed kan man fokusera på övervikt och fetma - symptomen istället för orsaken. Precis som vi brukar göra: vi fokuserar på sjukvården istället för det som är hälsofrämjande. Vi lagar och plåstrar om och den som opererar blir hjälte.

Den som pratar klassfrågor blir knappast hjälte. Politiska förändringar,som utjämning av våra levnadsvillkor, är knappast något som står i fokus idag. Tänk att de fattigaste inte förstår sitt eget bästa! Tänk att de inte kan äta nyttigare och motionera mer! Så låter det idag. En liten grundkurs i t.ex. sociologi kanske inte skulle skada om regeringen fick gå???

Ska mitt barnbarn Agnes få se sina barnbarn växa upp?

2007-08-11T10:55:00.000+02:00

Investera i hälsa! Tänk långsiktigt! Så brukar det heta i folkhälsosammanhang. Och det kan gälla allt som påverkar vår hälsa.

När det gäller levnadsvanor på individnivå kan det t.ex. handla om vad jag äter och dricker. Olivolja, omega 3, fibrer och frukter och inte smör och socker...eller 30 min promenad... eller inte mer än ett glas vin om dagen, vid två blir det riskabelt....

Men vad spelar det egentligen för roll? Om vi ska tänka långsiktigt, så handlar det just nu om vår jord ska överleva så många generationer till. Då blir ökningen av medellivslängden plötsligt rätt ointressant, om vi inte har något liv alls under helt öveskådlig tid.

Jag är ingen religiös grubblare. Och jag tror inte att människan eller vår civilisation kommer att bestå särskilt länge - om man ser det ur universums perspektiv. Himlakroppar kommer och går, stjärnor tänds och släcks- vi är en liten flugskit i sammanhanget. Och vår egen jord har förändrats under tidernas gång, istider och klimatförändringar har ständigt växlat - djurarter fötts och försvunnit.
Så det finns inget "evigt" som kan bevaras.

Skillnaden nu är bara att människan så dramatiskt, sedan mitt födelseår 1950, förändrat betingelserna för våra egna generationers existens. Vi skyndar nu på de förändringsprocesser som annars kanske skulle ta tiotusentals eller hundratusentals år på sig.Ur ett mänskligt perspektiv är det så långa tidsrymder att förändringarna knappast skulle "märkas" av enskilda generationer, det skulle ske successivt.

Om vi inte snabbt lägger om vår livsföring och stoppar de miljöförstöringar som hotar att förändra jordens klimat - så kan förändringarna gå fort, mycket fort.
Mitt barnbarn Agnes som nu är fyra år, när hon är runt 80 år, så kanske hon inte kan se att hennes barnbarn har en någorlunda trygg framtid. Kanske har de ingen framtid alls? Kanske även Agnes har fått lägga om sin livsföring på ett så dramatiskt sätt att hennes egen barndom känns som ett förlorat paradis?

Vi som jobbar med hälsofrågor kanske ska lägga om vårt perspektiv lite. Livsmedelsverket har t.ex. nu fått i uppdrag att också titta på vad vi äter hur ett miljöperspektiv. Bra!!!! Den typen av insatser kan bli oändligt viktigare för våra generationers hälsa långsiktigt, än att vi är för fixerade av våra egna levnadsvanor om de bara har min personliga hälsa för ögonen. Vi kanske får flytta perspektivet till att tänka långsiktigt; vad är bäst för våra barnbarn och deras efterkommande?

Klassamhället lever- barn får olika ersättningar

2007-08-01T09:35:00.000+02:00

Samma problem - fast åren går. Jag tror jag deltog i min första försäkringsdebatt för 30 år sen. Barn till välutbildade föräldrar får mer pengar om de skadas i en trafikolycka. Fortfarande!!!!

I DN-debatt igår beskrev Caterina Franceshi ett antal trafikförsäkringsfall. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Trots att det finns en statlig Trafikskadenämnd som ska vara normgivande och där det i förarbetena till lagen sagts att man inte ska ta hänsyn till den sociala närmiljön när ersättning beslutas.

Men tydligen följer man traditionella försäkringsmässiga regler. Försäkringar är aldrig jämlika, man måste alltid kvala in för att passa, om du har större risk att bli sjuk så får du inte vara med. Eller att kvinnor har fått lägre ersättning vid livräntor eftersom de förväntas leva längre än män. Försäkringar finansieras av dem som betalar dem och har kvalificerat sig - de är bara solidariska inom den kretsen. Endast offentligt finansierade system kan göra riktiga utjämningar mellan människor.

Att trafikförsäkringarna inte följer vad regeringen uttalat är förstås skandalöst.Här finns lag att följa.

Men samtidigt sätter det fingret på något väldigt väsentligt: De sociala skillnaderna mellan människor är stora och det VET försäkringsbolagen. I politiska debatter kan det ibland vara svårt att få gehör för att klassamhället fortfarande finns, "men alla är lika värda i vårt land" kan man få till svar av aningslösa borgerliga debattörer.

Fast när det kommer till pengar så är försäkringsbolagen en bra mätare. De VET att barn till arbetarbarn oftare blir arbetare än barn till högutbildade föräldrar. De kan alltså på strikt ekonomisk grund göra den bedömningen när de betalar ut ersättningar.

Så mitt i denna bedrövelse ska man kanske använda de orättvisa bedömningarna av barn som ett exempel på att klassamhället FINNS, inte bara i försäkringsvärlden utan i hela samhället. Annars skulle de inte kunna göra sådana bedömningar. Ibland pratar pengar mer klarspråk än politisk retorik.

Almedalsveckan- skapar det utanförskap eller social tillit?

2007-07-14T21:31:00.000+02:00

Jag har varit på min första Almedalsvecka. Och jag kan inte riktigt bestämma mig; har jag medverkat till att förstärka det svenskaste av alla innanförskap - eller har jag medverkat till att hålla den sociala samförståndsandan vid liv, den som gör att Sverige trots allt är ett ganska tryggt samhälle att leva i?

Lite illa berörd är jag i alla fall och dyrt var det, när ingen annan betalade.

Där strosade kändisarna omkring, nickandes och hälsandes och "Men hej, kul att se dig" och så vandrade man vidare mellan gränderna. Då tänkte jag att det här är ett jättecocktailparty som antagligen går ut på: "Se mig, känn igen mig, hälsa på mig - och jag blir bekräftad. Då finns jag fortfarande, är kvar i innegänget."

Mest absurt var nog deltagandet i ett seminarium om innanförskap och utanförskap. Det gick av stapeln innanför murarna, innanför ytterligare en trädgårdsmur där man fick ett vinglas i handen. Inläggen var helt RÄTT, jag har inget att invända mot vad som sas; nämligen att det viktigaste är att bryta det svenska innanförskapet istället för att fokusera på utanförskapet. Vi som tillhör innanförskapet måste bryta ner våra murar och vanor och normer. Så rätt så rätt, tyckte vi och smuttade på våra glas. Och nästan alla var vi vita intellektuella medelålders.

Alltså: Är själva Almedalsföreteelsen ett enda stort bekräftande av det svenskaste av allt svenskt; sommarvimmel över vissa organisationsgränser (men bara vissa organisationer, de som har råd och tycker sig passa) men där samtidigt normen för innanförskapet kraftigt befästs?

Eller ska jag vara glad åt att det sociala kittet förstärks en smula mellan aktörer som annars har delvis motstridande åsikter? Att samförståndsandan ändå gör det lite lättare och tryggare att leva?

Jag tänker på Robert Putnamns beskrivningar av socialt kapital; det kan vara bridging eller bonding. Alltså det kan svetsa människor samman i en grupp och samtidigt utestänga andra. Eller det kan vara gemenskap som överbrygger mellan olika grupper.
Almedalsveckan - till vilken kategori hör den?

Kejsaren är naken....

2007-06-25T18:59:00.000+02:00

... är den sagan bortglömd? Annars rekommenderas den att läsas av den borgerliga regeringen. Men om de inte läst den, kanske de har läst "Lotta på Bråkmakargatan" av Astrid Lindgren? Den där historien när hon sitter på tåget och ser en farbror med en vårta på hakan. När hon kommenterar det, så försöker hennes mamma få henne att hålla tyst. Då säger Lotta:
- Men vet han inte om det själv då?

När den lilla flickan i Kejsarens nya kläder påpekar att kejsaren är naken, fast alla andra påstår sig se vackra kläder .... den är en perfekt jämförelse med regeringen.

Här har vi en regering som påstår att de ska avskaffa det svenska "utanförskapet" -ja det låter bra. En av de viktigaste förklaringarna till ohälsa är graden av utanförskap/ojämlikhet. Men vilka medel använder man? Sänkningar av olika bidrag,diskussion om att införa två karensdagar, försök att sätta stopp för sjukpenning efter ett år, stopp för arbetslöshetsstöd efter 300 dagar, försök till sänkningar av förtidspensionärernas ålderspensioner, införandet av nya regler i arbetslöshetsförsäkringen osv. osv.

Vem blir friskare av mindre pengar om man redan har det knapert? Vilka barn mår bättre av att deras föräldrar blir ännu mer ekonomiskt utanför? Vem blir friskare av mindre sjukpenning? Hur blir det fler riktiga jobb om man sänker arbetslöshetsstödet?

Hur kan det komma sig att det är så tyst om att nu ska en arbetslös från första dagen söka jobb utanför bostadsorten och utanför sitt eget yrke? Snacka om att slå folk i huvet, skapa en känsla av totalt misslyckande - att falla socialt skapar ohälsa.

Men allt ska ju ske för att minska det svenska utanförskapet!!! Det är ju helt enkelt inte klokt. Nyspråk. Kejsaren är naken. Eller är regeringen farbrorn med vårtan på hakan, de VET innerst inne att deras förslag ökar utanförskapet - men om man inte låtsas om det så är det ingen som säger något.

Tror regeringen själva på vad de säger? Eller är de förförda av sin egen retorik? Kanske är det dags för oss andra att upplysa om läget. Jag mår illa av dessa medvetna eller omedvetna lögner. Det är en fara för demokratin. Och för hälsan och för jämlikheten. KEJSAREN ÄR NAKEN!!!!

Myten om det friska livet

2007-06-14T22:07:00.000+02:00

Det är något som gått snett i vår tid. Och det är synen på vad som är friskt och sjukt. Ibland verkar det som om unga människor tror att man är sjuk om man inte är pinfrisk och jättelycklig hela tiden. Jag menar inte att det är "deras" fel, det är naturligtvis utslag av en tidsanda där vi som är äldre uppenbarligen mot vår mening skapat ett samhälle där hälsa har blivit synonymt med något ouppnåeligt. Kanske är det den gamla WHO-definitionen som spökar? Den som talar om hälsa som just det fulländade tillstånd av hälsa och välbefinnande som vi bara upplever några minuter då och då under livet. Alltså är det dumheter att definiera dessa få ögonblick som hälsa och som man därmed inbillar sig ska finnas jämt.

Idag dundrar marknadskrafterna ut sitt budskap och produkter om skönhet, hälsa, må bra, fantastiska upplevelser, framgång, lycka....Och på samma sätt lanseras botemedel för den som inte hela tiden mår bra. Radiokanaler intervjuar oavbrutet människor som tycker livet är "kanon", som mår fantastiskt och tycker livet är skitkul. Ibland blir jag så trött när jag hör dessa hurtiga falskglada röster.Det händer att dom lyckas lura mig, få mig att tro att det är just så kul livet ska vara - men att det bara är JAG som inte är lika glad, i själva verket kanske jag är deprimerad fast jag inte fattat det tidigare? Och när jag stängt av gladkanalerna och går ut möts jag ofta av kvällstidningarnas löpsedlar, av typ: "Du kan vara deprimerad fast du inte vet om det."

Livet är inte perfekt. Livet kan aldrig kontrolleras. Till livet hör att vi inte alltid fungerar på topp, att vi mår illa, har sovit dåligt, har ont i huvudet, är olustiga, har värk lite här och där. Till livet hör att i princip alla får en eller annan krämpa med åren. Och livet blir aldrig som man tänkt sig - det hör också till livet. Ju mer man tror man kan planera det, desto sämre mår man antagligen.

Jag tror att vi måste revoltera mot vår tidsanda, som särskilt drabbar ungdomar. Titta på handikapprörelsen, där finns tusentals människor som kan sprida livsvisdom i den här frågan. Där finns människor med olika funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar som försvårar det dagliga livet varje dag, år ut och år in. Men det är där jag mött så många människor (ja inte alla förstås!) som ändå upplever att de har god hälsa och inte ojar sig över att allt inte är perfekt med deras egen kropp. De har helt enkelt koncentrerat sig på allt de ändå kan göra istället för att fokusera på det som de inte kan göra. Och sen riktar de kraven mot samhället för att det ska bli mer tillgängligt, istället för att inåtvänt sjukförklara sig själv som jag tyvärr mött hos många ungdomar idag.

Förresten kan man ju inte njuta av de där dagarna när man känner sig helt frisk och när livet känns helt harmoniskt och meningsfullt- om man aldrig upplever hur det känns att vara olustig. Det kan inte vara fest varje dag, en halvdan vardag som är OK men inte alltid superkul, bäddar för att det verkligen är roligt ibland. Så NEJ, gör inte vardagen till en fest. Då blir det aldrig riktig fest.

Värderingar kan ändras snabbt - se på tobaken

2007-06-06T21:37:00.000+02:00

Ofta brukar vi tala om att värderingar är segslitna saker, de släpar vi med oss genom livet som en ryggsäck som vi ärvt av mormor.I folkhälsosammanhang pratar man ofta om att vanor som vi lärt oss som barn är mycket svåra att ändra på när vi blir vuxna(t.ex. hur vi äter och hur vi motionerar).

Jag tycker det är dags att delvis ompröva det där - i alla fall när det gäller levnadsvanor som är "fysiska", dvs hur vi äter, rör oss, röker och dricker.

Nu hyllar alla att vi har tobaksfria restauranger - det är bara några få procent av befolkningen som är emot det idag. Och alla tycks ha glömt hur det lät för bara några år sedan! Eftersom jag var "moraltanten" som var med och först väckte förslaget i slutet av 90-talet, så satt jag i åtskilliga soffor och debattprogram på TV. Jag var frihetsdödare, moralist, dödgrävare av krogbranschen, festförstörare...

En gång sa jag till några argsinta debattörer i TV: "Jag är övertygad om att jag har rätt och om 5 år kommer ni att tycka det är pinsamt att bli påminda om den här debatten." Fast inte ens jag trodde då att det skulle gå så fort att få med hela befolkningen, en liten rest av protestanter trodde jag det skulle finnas kvar.

Det här visar att människors attityder är inte gjorda av sten. Att man kan ta beslut och lagstifta är en sak, men att människor i så stor utsträckning verkligen ändrat sin värdering om rökning inger hopp om framtiden. Det borde därmed inte vara omöjligt att ändra på andra saker som skapar ohälsa när det gäller levnadsvanor.

Det som är svårare att ändra på är sådant som handlar om vårt sätt att se på oss själva, vår tilltro till vår egen förmåga, vår tillit till andra människor och vår möjlighet att hantera tillvarons svårigheter. I mycket handlar det om djupgående klassfrågor som i grunden påverkar vårt liv och vår hälsa.

Men att attityden till rökning har kunnat förändras så relativt snabbt - det visar i alla fall att en del av innehållet i mormors gamla ryggsäck behöver vi inte släpa med oss resten av livet.

Sociala nätverk är en klassfråga

2007-05-12T17:29:00.000+02:00

Det sociala kapitalets betydelse för folkhälsan är stort. Samhällen med stark sammanhållning, många föreningar, att man litar på varandra och där man är någorlunda jämställd och jämlik har bättre hälsa än i samhällen där tilliten och gemenskapen är låg. På individplanet är de egna sociala nätverken av stor betydelse för hälsan och tryggheten. Människor som ingår i en social gemenskap, som vet att det finns människor som rycker in om något händer - mår bättre än den som är ensam och utlämnad helt till sig själv.

Men det här handlar också om klassfrågor och makt. Och frågan är: ökar klasskillnaderna idag när det gäller de sociala nätverken?

Igår kunde man i Aftonbladet läsa om de högsta och hemliga nätverken bland män i Sverige; Sällskapet och dess brodernätverk. Där får ingen annan komma över tröskeln, både bokstavligt och mentalt. De är förbehållna män i de högsta positionerna och man väljer endast in dem man vill ha; de högsta näringslivstopparna,juristerna och vissa politiker. Snacka om ett socialt nätverk som också har makt, fast vi andra aldrig kan förstå varför vissa saker blir som de blir - eftersom de avhandlats helt utanför de demokratiska församlingarna eller i en öppen debatt i en tidning.

De som tillhört den borgerliga klassen har alltid haft lättare att flytta än andra - därför att de sociala koderna gör att man på en ny ort omedelbart kommer in i societeten där. Det är naturligt att spela golf, gå med i Rotary eller bjuda varandra på middag hemma - fast man inte känner varandra tidigare. Jag har aldrig någonsin bjudit någon på middag som jag inte känner och som jag verkligen vill bli vän med på riktigt. Aldrig att jag bjudit någon kollega bara för att det "är nyttigt för min karriär" eller för att det allmänt vidgar mitt nätverk. Jag tror det är typiskt för arbetarklassen.

När de som tillhör arbetarklassen byter bostadsort så blir man ofta ensammare än om disponenten eller läkaren gör det. I en forskningsrapport, som jag glömt namnet på, har man visat att arbetarklassen behåller sina skolkamrater och sin familj som vänner - men har mycket svårare att lätt "skaffa" nya bekanta. Vad har man gjort istället? Jo arbetarrörelsen och folkrörelserna har varit motvikten till de mer slutna sociala umgängesformerna som borgerligheten ägnat sig åt. Man har organiserat sig, gått på möte och studiecirkel - och på det sättet blivit delaktig i sociala nätverk som också blivit en maktfaktor. Och dessa sammanslutningar har varit öppna för alla, om man delar grundvärderingarna. Men alla har förstås inte gjort så.

Hur ser det ut idag? Borgerligheten fortsätter som tidigare, med sina slutna nätverk och sina umgängesformer där "vanligt folk" inte kommer in. Men vad gör arbetarklassen? Folkrörelserna, facket, partiet har inte samma dragningskraft längre. Är det alltså så att det sociala kapitalet i vårt samhälle håller på att bli en ännu tydligare klassfråga än tidigare?

Att de slutna brödarskapen för maktens män borde bekämpas - ja det tycker jag verkligen. De är demokratins dödgrävare. Men borgerlighetens umgängesformer, som inte kräver att man känner varandra från början, fast de förutsätter förstås att du kan bete dig på rätt sätt, att du har råd att bjuda tillbaka på middag och du måste kunna konversera med okända - är det något andra samhällsgrupper borde lära sig något av?

För utan sociala nätverk klarar man sig sämre och man får ingen informell hjälp när det behövs. Idag har den ekonomiska och politiska makten också tillgång till de informella hemliga sällskapen och klubbarna och middagsbjudningarna. Tidigare fanns ändå en sorts maktbalans.

Vilken metod ska man använda för att öppna de sociala nätverk som finns? Går det? Eller ska man gå till motattack; sätta igång en social nätverksrörelse som värnar om de sociala och politiska värden som arbetarrörelsen har stått för? Och som inte kräver att man kan uppföra sig på en middag?

Sociala nätverk kan både binda ett samhälle samman - eller tvärtom: skapa klyftor mellan olika människor. Det har också Robert Putnam beskrivit. Föreningar som bara tjänar egennyttan, som t.ex en garageförening, kanske främjar gemenskapen mellan de som har sina bilar i det garaget - men den kanske motverkar gemenskapen med grannkvarterets människor, man håller på sitt revir, bevakar gräsmattor och vägstumpar. Eller som Hells Angels - som bygger på absolut solidaritet inom gänget - och avståndstagande utåt. Det är en extremform av ett socialt nätverk som är destruktivt. Men ur samhällssynpunkt är också de fina "Sällskapen" farliga.

Är den gröna miljön destruktiv????

2007-04-12T14:59:00.001+02:00

Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen i morse när jag läste att Stockholms moderata finansborgarråd Kristina Axén Olin vill förtäta och förhöja staden(bygga enorma höghus). Hon ansåg det "destruktivt att ha stora bryggor i bebyggelsen".

Har hon inget läst om vad människor behöver för att bevara sin hälsa? Har hon ingen historia om hur Stockholms parker en gång skapades? Har hon aldrig hört talas om varför sjukhusen fick så stora parker en gång i tiden? Har hon inte hängt med vad forskningen nu säger om den gröna miljöns betydelse för hälsan?

Sorgligt är det. Idag finns så mycket kunskap om människors behov av den gröna miljön, för 100 år sedan visste man det uppenbarligen intuitivt- men nu har forskningen också "bevisat" det. Lantbruksuniversitet i Alnarp borde bjuda in henne till ett studiebesök.

De människor som är mest beroende av sin närmiljö är barn och äldre, som vistas där hela dagarna. För människor med små inkomster och utan möjlighet till avkopplande semesterresor är också närmiljön extremt viktig. Om de gröna kilarna, skogspartierna och parkerna försvinner, så försvinner också en enkel men extremt viktig påverkansfaktor på människors möjlighet att koppla av, minska stresshormonerna och få andas lite frisk luft. Dessutom har det gröna en direkt påverkan på luften vi andas.

Och sen vill hon ha kluster av höghus på 40 våningar. Har hon aldrig hört talas om barns behov? Av hur social gemenskap skapas? Eller är det bara singlar i karriären mellan 30-40 år som ska befolka dessa hus?

Självklart kan man förtäta på många ställen, varje buske behöver inte bevaras. Nya hus ingjuter ofta nytt "blod" i gamla bostadsområden. Men det är tonen i hennes sätt att ge sin vision av hur hon vill att Stockholm ska se ut som ger mig obehagskänslor. Hon verkar totalt oförstående inför människors behov.

Jag kan också tipsa henne om att det blir dyrt för staden i längden också, människor som försämrar sin hälsa kostar pengar.

Bli sedd och behövas

2007-03-22T13:52:00.000+01:00

Ja det behöver vi alla- om ingen ser oss, ingen behöver oss - då tappar livet till sist mening. Ibland funderar jag över bondesamhället, utan minsta idyllisering i övrigt! Men där gick det inte att vara anonym, på gott och ont.

Även om man var förtalad fanns man, hade ett namn. Och alla hade i princip en uppgift, från det lilla barnet till den allra äldsta. Allas insatser behövdes. Inget barn kunde säga att efter skolan var det fri tid att göra vad man ville - man bara måste hjälpa till med allt möjligt. Hur tråkigt det än var ibland, rensa rovor har min pappa med skräck berättat om, så behövdes man. Det man gjorde var "på riktigt", inte bara att "städa i ditt rum" - man var en del av den nödvändiga produktionen.

Och gamla människor gjorde det de kunde. Ingen kunde vid 65 års ålder dra sig tillbaka och säga "nu har jag gjort mitt".

Fysiskt sett var man antagligen aldrig ensam. Idag sitter vi en och en i våra små kojor, både unga och gamla är ofta singlar.

Vår tids stora hälsohot är den psykiska ohälsan. Handlar det just om att så många inte är sedda och behövda på riktigt?

Ändå är det egentligen så lätt att åtgärda- men det måste organiseras, det kommer inte av sig själv. Många pigga pensionärer (och andra också) börjar på alltfler ställen bygga upp olika former av frivilligcentraler. Där kan den som kan hjälpa någon annan med en syssla som den inte längre kan eller orkar. Det betyder positiva saker för både den som tar emot och den som ger- båda får känna att de finns. Den som är pigg slipper känna sig osynlig och onödig, den som är mindre pigg får både hjälp och slipper social isolering.

Visst kan man organisera att barn och ungdomar också finns i de äldres värld. Det skulle ge ömsesidig bonus och barnen skulle känna att de behövdes, att någon blir glad för att just jag köper kvällstidningen, läser ett stycke eller att jag bara sitter och gör mina läxor en stund ibland hos någon äldre person.Och den äldre kan komma med lite erfarenhet och känna sig behövd också.

Det börjar växa fram olika former, igår hörde jag Eleonor Bodel från Umeå kommun berätta om fantastiska och enkla aktiviteter för de äldre i Umeå, just av den här arten. Men hur mycket som helst kan göras! Vi, du,jag - det är inget vi behöver vänta på att någon annan ska fixa.

Och det här handlar inte om välgörenhet, som att viktig vård och omsorg överlåts på frivilliga krafter - det här handlar om social och mänsklig gemenskap.

Godis som smärtdämpare?

2007-03-15T09:15:00.000+01:00

I morse hörde jag på Vetenskapsradion att man gjort experiment med smärta och godis. Ett antal försökspersoner hade haft händerna i iskallt vatten - vilket gör ont- men smärtan hade dämpats av godis. Tydligen sätter sockret igång kroppens egna smärtdämpande mekanismer. Då tänkte jag än en gång på helheten kroppochsjäl. Att vi äter så mycket godis och läsk, som bl.a. går att avläsa i övervikt och fetma, kanske har djupare förklaringar än att vi bara lite slött stoppar i oss för mycket onyttigheter.

Om man har smärta i själen söker man alltid lindring. Ett annat exempel på det är att man i några landsting nu undersökt sambanden mellan riskbruk av alkohol (ej manifesterat missbruk) och ångest och depression. Det är lätt att säga att det är riskbruket som är upphov till ångesten, men lika rätt kan vara att det är ångesten som är den första orsaken. Och där alkoholen istället används som en kortvarig ångestdämpare - som i nästa skede dock kan fördjupa ångesten.

Så om det är psykisk ohälsa/smärta som ibland ligger bakom både riskbruk av alkohol och för hög sockerkonsumtion - så får vi inte reducera problemet till en ren informationsfråga om levnadsvanor, upp till individen att välja själv. Då ökar skamkänslan och misslyckandet hos den som inte förmår ändra sina vanor om det egentligen handlar om psykiska ohälsa.

Hur man kommer åt den psykiska ohälsan är ett gigantiskt problem som antagligen handlar om hela vår kultur och bristen på politiska visioner, bristen på helhet och avsaknaden av en gemensam dröm. Men under tiden vi grubblar på de svåra frågorna är det viktigt att man i folkhälsodebatten inte för enkelt reducerar vissa levnadsvanor till "individens fria val", nästan alla levnadsvanor hör ihop med det sammanhang vi lever under och hur vi mår i själen.

Skyddsnät behövs när man faller

2007-03-14T13:52:00.000+01:00

Att ramla omkull kan göra ont och skapa långvariga problem. Det är ett vanligt hälsoproblem, inte minst bland äldre. Och det känner vi till- även om skadepreventionen fortfarande är dålig, fast det går att göra så mycket.

Men att falla socialt och ekonomiskt, där pratar vi mindre om vilka hälsorisker det kan medföra. Jag tänkte på det idag när jag läste DN-debatt där TCO varnar för att globaliseringen kan medföra att medelklassen får en osäkrare tillvaro. De pekade på betydelsen av starka social- och arbetslöshetsförsäkringar när arbetsmarknaden blir osäker.

Till det skulle jag vill lägga till: ohälsan kan öka om det gör allt för ont att falla socialt och ekonomiskt. Ofta är vi nästan skadeglada över folk som haft det bra och som av någon anledning får det sämre. Ja vi tycker nästan "det är rätt åt dom". "Nu får dom allt känna på hur det är att inte ha det så fett".

Men om fallet inte handlar om svinrika personer som förlorar några slott och herresäten, utan om ganska vanligt folk som förlorar jobbet, så passar det väldigt illa med skadeglädje. Om villkoren nu ändras så att en sådan person på direkten tvingas ta ett jobb utanför sitt eget arbetsområde, på en annan ort och med betydligt lägre betalt - eller att man blir helt arbetlös till mycket låg ersättning, vad händer då med hälsan?

Sådana sociala fall påverkar hälsan starkt. Det handlar om självkänsla och "skam", något som är mycket ohälsosamt. Men det handlar också om att mycket snabbt ställa om sig ekonomiskt, sälja hus eller vad det nu kan vara. I USA har det här redan blivit ett allmänt diskuterat problem.

Internationalens ord: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli" är fantastiska ord. De inger hopp för den fattige, det kastar bort den personliga skammen och visar att tillsammans kan vi skapa en bättre framtid. Att se ljuset - att stiga- få det bättre, inget kan vara mer hälsosamt. Men att från ljuset gå mot mörkret, från att ha haft det mesta till att gå mot "intet" - den vägen är en riktigt ohälsosam väg.

Visserligen måste man kunna omfördela rikedomar, alla som en gång haft det bra ska inte vara skonade från att rättvisan kräver lite offer. Men nu handlar det inte om det- den nya regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen görs inte för att omfördela till dem som har det sämst. Och med artikeln i DN idag i åtanke, är det viktigt att fundera över vad som händer i ett land där den stora medelklassen av olika skäl får en osäkrare situation. Det är framför allt viktigt att förstå att samhället i det läget inte får montera ned de skyddsnät som just behövs när man faller. Om man slår sig alltför mycket vid fallet, kan ilskan mot den som knuffade ner en också bli väldigt stor. Så ökar otryggheten och tilliten i samhället än mer.

Tyskebarn och skamvrå i Rosenbad

2007-03-07T12:22:00.000+01:00

Morgontidningen idag (i det här fallet DN) var egentligen sprängfylld med stoff för debatt i folkhälsofrågor. Två artiklar fäste jag mig särskilt vid. Den ena handlade om de s.k tyskebarnen i Norge under andra världskriget, alltså de barn som föddes med en norsk mor och en tysk far. De kräver nu upprättelse för den diskriminering de utsattes för. I statistiken kan man se att de har lägre utbildning, högre självmordsfrekvens etc än snittet. Deras hälsa har påtagligt påverkats av den diskriminering de utsattes för som barn.

En kvinna berättar att hon som nioåring tänkte hoppa från en bro och dränka sig, för att hennes morföräldrar, som tog hand om henne, skulle slippa "skammen" av hennes blotta existens.

En annan kvinna i en annan artikel berättar om hur det var att ha en mamma som var schizofren. Jag la särskilt märke till att hon sa att hon inte tror att hon skämdes för mamman. De fick alltid ta hem kompisar, även om mamman betedde sig konstigt ibland. Däremot splittrades familjen tidvis - och det gjorde ont, hon saknade sin mamma, syskon och pappa under de perioderna. Men det var inte skammen som var hennes problem. Det var samhällets oförmåga att ge familjen det stöd de hade behövt; att få hålla ihop, få en hemhjälp.

Skam och diskriminering är viktiga orsaker till ohälsa resten av livet. Fortfarande diskrimineras många grupper i Sverige idag; funktionshindrade, homosexuella, invandrare. Och många är de barn som växer upp i familjer där de lever med "skam" av olika skäl.

Alla nya tongångar från regeringen kring försämringar i olika socialförsäkringar och allmänt "hårdare tag" ger mig obehagliga magkänslor. Hur många barn kommer inte det att drabba? Barn som växer upp med föräldrar som kanske kommer att bli ännu mer ekonomiskt drabbade, som kommer att känna sig än mer misslyckade - då kan barnen få stå där med "skammen" att ha föräldrar som inte "klarar sig". Och sånt skapar ohälsa. Istället sätts det alltmer fokus på nya barnuppfostringsmetoder- fast kanske är det regeringen som borde få en egen Supernanny? Kanske kan man inrätta en skamvrå i Rosenbad?

Nej till välfungerande barn!

2007-03-01T11:41:00.000+01:00

Jag läste en fantastisk artikel i DN häromdagen om en kvinna som varit svårt autistisk som barn, men nu var föreläsare i ämnet. En sak etsade sig kvar i mitt minne: Hon beskrev hur hon som barn ofta skrattade på "fel ställe" - när någon gjorde sig illa eller när någon blev ledsen. Orsaken var inte att hon skrattade "åt" dem, utan att hon såg fantastiska ljussken i luften när det blev upprörda känslor. Hon tyckte det var vackert.

Hon hade en fin pappa som intuitivt tycktes ha förstått henne.
När hon beskriver hur hon lyckats "klara sig" så bra, så lägger hon till på slutet:
"Men du ska veta att jag har inga tilläggshandikapp, jag slapp belöningar och bestraffningar i min uppfostran".

Sug på de orden i dessa dagar när belöningar och bestraffningar återingen blivit högsta mode.

I Ordfront läste jag en artikel som handlar om den danska psykologen Jesper Juul och hans nya bok "Ditt kompetenta barn". Han gillar inte Supernannys. Han uppmanar istället till att skita i metoderna och se ungen som en människa.Han konstaterar att vårt verkliga problem är att vi överhuvudtaget låter en metod forma relationen till ett barn. Han tar som exempel att den make som anlitar en supernanny för att tvinga sin bråkiga hustru att lyda blir snart ensam...Han menar att det är lika orimligt att använda metoder för att få sina barn att bete sig som man önskar som att använda metoder på vuxna. Han säger att de kanske visst ändrar beteende genom metoderna - men det är en sorts underkastelse där de i förlängningen förlorar respekten för både sig själva och sina föräldrar. Och det kan komma surt efter i tonåren och i vuxen ålder...

Han påtalar faran i att "låta" som en förälder så att man till slut börjar tala om sig själv i tredje form; "Mamma vill att du inte gör så där." Han är rädd för rollspelet. Han är rädd för lögnen. Han vill att barnet ska känna att föräldern menar det han säger eller gör. Det är bättre om en trött förälder som haft det jobbigt på arbetet lägger sig ner och skriker på hallgolvet en stund, istället för att bita ihop och låtsas vara glad fast man inte är det.

Han förordar sanningen och inte manipulation. Man behöver inte alls vara barnet till lags. Om man inte vill läsa en sagobok utan fortsätta läsa sin tidning, så ska man säga det. Då lär sig också barnet att man kan och får säga nej. Och barnet slipper skuldkänslor för att föräldern gör något som det egentligen inte vill.

Den värsta diagnos ditt barn kan få är att vara "välfungerande", säger han. För det säger ingenting om hur han eller hon mår, utvecklas eller upplever sitt liv.

Skam och folkhälsa

2007-02-22T10:04:00.000+01:00

Ur skam föds ingen god psykisk hälsa, det ger ingen bra självkänsla. Skam ger krökta ryggar, människor som inte orkar slåss för sin sak med högburet huvud. I fattig-Sverige frodades skammen. Många av dem som var fattiga skämdes och drog i detta också ner varandra. En djupgående samhällsfråga gjordes till människors privata misslyckanden. Hur många av dem som idag mår dåligt psykiskt har en dålig självkänsla i bagaget? Många.

Jag tycker jag börjar känna igen tongångarna i den offentliga debatten idag; hela tiden individens eget ansvar, alltför sällan titta bakom och se hur den individen egentligen har det. Så kan skammen börja växa igen.

Just nu läser jag "Skammens boning" av Doris Dahlin,nästan jämnårig med mig men uppväxt i Härnösandstrakten. Uppväxt i en fattig familj där pappan söp upp alla pengarna. Hon lärde sig tidigt att försöka dölja, även dölja sina egna bruna tänder.

Det är inte mycket jag känner igen från hennes uppväxt. Min mamma var svårt polioskadad och min uppväxt var ganska annorlunda den också. Men skämmas för något: nej aldrig. Jag fick lära mig att aldrig ljuga, alltid göra mitt bästa och inte sno ens en ettöring från någon. Det har visserligen ställt till en del problem i mitt liv, när min ärlighetsnoja mött en verklighet som inte haft min moral.

Men skam, nej! Tvärtom försökte min far ge mig en rak rygg, hans rygg lät sig aldrig krökas, även om han kom från fattiga förhållanden. I hans familj levde traditionen "Fattig men stolt". Jag minns en gång när jag tror att det här brändes in i mig. Vi var ute och gick vid Rålambshovsparken i Stockholm. Det var en solig söndag i mitten av 50-talet och jag tyckte mamma var så fin i sin nya mockajacka, där hon satt i sin rullstol. Då kom några tanter och glodde på mamma något alldeles förskräckligt.

Jag gillade inte deras blickar på mamma, så jag började lipa åt dom med lång tunga.
Att lipa fick man inte göra, det visste jag. Och mamma sa förskräckt:
- Men så får du väl inte göra!
Det var då min pappa gav mig den starkaste injektion man kan få mot skam:
- Låt flickan lipa! De där människorna har inget vett själva!

Nöjd gick jag vidare. Det var inget fel på oss. Vi hade inget att skämmas för!
I det ögonblicket hade en annan pappa kunnat göra precis tvärtom. På den tiden kunde ett barn som lipade mot vuxna bli hårt bestraffat. Få skämmas. Vad hade det gett mig som bagage i livet, att det var vårt fel att mamma satt i rullstol och att folk fick bete sig hur som helst mot oss, men vi skulle ändå le och se tackamma ut?

Dag efter dag upprepade också min far:
- Det viktigaste är att inte skämmas för sig själv, att kunna se sig i spegeln varje morgon.
Det var visserligen ett hårt moraliskt tryck på mig som barn att alltid göra det som är "rätt". Men poängen i min pappas resonemang var att det bara var jag själv som var betygsättaren. Om hela världen var emot mig och fördömde mig- det spelade ingen roll, bara jag i mitt hjärta visste att jag gjorde det jag ansåg rätt.

Återigen; skam är en hälsorisk. Raka ryggar är hälsofrämjande. Att bekämpa skam är både en politisk fråga och ett privat förhållningssätt. Men om det bara blir en privatsak, då missar man återigen att de grundläggande levnadsförhållandena ger grogrunden för människors liv och hälsa.

Och hur är det med de nya uppfostringsmetoderna förresten, innehåller inte också dom någon sorts skamvrån? Och de nya ordningsbetygen? Historien förskräcker.

Folkhälsan och rökande presidentkandidater

2007-02-19T09:53:00.000+01:00

I morse läste jag att den demokratiska presidentkandidaten Barack Obama har fått problem.Tidigare har det diskuterats om USA verkligen kan rösta fram en svart president - men nu är det ännu mer diskussion om att han röker. Kan en president röka? Nej är svaret. Han måste sluta, säger man. Annars tyder det på dålig karaktär.

Först blev jag lite glad, tänk vad tiderna ändras! Tänk så bra för folkhälsan att det är så "ute" att röka! Sen började jag känna ett visst obehag i magtrakten. Efter alla mina år i samhällsdebatten har jag lärt mig att bry mig om mitt magkurr. Det brukar oftast säga något väsentligt. Det brukar protestera om jag låter mig förföras av något.

Precis som jag skrev för några veckor sedan kanske överklassens smalhetsideal kommer att hjälpa mot fetman. Eftersom vi människor oftast vill likna de som har makt och pengar, så brukar idealen leta sig nedåt i samhällshierarkierna. Och nu tycks det vara uppenbart att tobaken blivit en sådan fråga.

Ska jag inte bara vara glad alltså? Nja, magkurret tilltar. Vad säger egentligen debatten om Barack Obama? Den signalerar att tobak är ett ohälsosamt gift - men det är DU som person som är omoralisk och utan självdisciplin om du inte kan sluta ditt beroende. Det är ur min aspekt en helt annan sak att införa tobaksfria krogar. Det är en strukturell åtgärd som signalerar att tobak är ohälsosamt. Ingen ska behöva arbeta i en sådan miljö. Och gäster ska inte behöva utsättas för rök. Men det lägger ingen skuld på individen!

När det gäller USA så kan man vara extra rädd om man fokuserar på den egna moralen i folkhälsodebatten. Och se på debatten om aborter, en stark opinion anser ju att det är ett brott mot Gud och hela skapelsen att inte föda allt liv som befruktats. Alldeles oavsett betingelserna för detta liv.

Livslängden i USA ligger långt under Sveriges medellivslängd. Och bland de svarta är den inte högre än i många fattiga länder. Folkhälsosituationen beror på hur samhället i stort ser ut, hur livsvillkoren ser ut för olika grupper. Om nu en presidentkandidat inte duger därför att han är rökare, då signalerar det med full kraft: Det är ditt eget fel om du drabbas av ohälsa! Du kan alltid välja!
Man säger alltså att folkhälsofrågor handlar om individens moral. Min mage säger att ett sådant förhållningssätt är farligt. Då döljer man klassamhällets skapande av ohälsa bakom individuella rökridåer.

Är det svenska utanförskapet nyspråk för att dölja klasskillnader?

2007-02-14T09:22:00.000+01:00

Den nya regeringen pratar om "det svenska utanförskapet". Om man gogglar på ordet så är det första exemplet som kommer upp att Sverige står utanför Nato, det andra exemplet är vi inte är med i EMU. Och om jag inte får vara med och leka, då är jag utanför just den kretsen.Vad betyder alltså orden?

Utsatta grupper är däremot ett begrepp som använts tidigare. Det har jag uppfattat betyder att vissa människor har det socioekonomiskt svårare än andra - men där orsaken ligger i hur samhället ser ut, att vissa får bära bördorna av de orättvisor som finns eller att samhället inte är anpassat efter de behov människor kan ha. Ett svårt funktionshinder medför därmed inte automatiskt att man är utanför om man får det stöd som behövs.

Är diskussionen om att bryta det svenska utanförskapet synonymt med att bryta socioekonomiska skillnader? Jag tror inte det. Det är nyspråk för att dölja klassamhället.

För hur kan man bli mindre "utanför" om man blir ännu fattigare, genom att snabbare få lägre arbetslöshetsförsäkring? Eller kraven på att omedelbart söka jobb vid arbetslöshet även utanför sitt eget yrke? Folkhälsoforskningen säger att social status och inkomstskillnader har en enorm betydelse för hälsan. Att falla- och att falla rejält- det är ett kraftigt hot mot hälsan.

Jamen allt syftar till att få folk i jobb... Jovisst, men då måste de jobben komma från det som inte finns idag; nämligen en riktig låglönemarknad. Vad betyder det för folkhälsan på sikt om vi skapar större klassklyftor? Ja egentligen vet vi svaret om vi ser internationellt - det skapar mer ohälsa.

Och vi vet sambandet mellan ojämlikhet och ohälsa och kronisk stress. Den som befinner sig långt ner i samhällets statushierarki och har låga inkomster och lite inflytande, utsätts för mycket mer stress och sämre möjligheter att handskas med det än den som har pengar, inflytande och god utbildning. Kronisk stress leder i sin tur till ökad känslighet för infektioner, ökad risk för psykisk ohälsa, ökad benägenhet att använda droger, ohälsosamma levnadsvanor i stort, ökad risk för hjärtsjukdom och diabetes. Detta VET man.

Ändå börjar man nu jaga arbetslösa och ge dem sämre villkor, man ifrågasätter sjuka -
inte är det något svenskt utanförskap man vill bryta! Det är tvärtom! Klassklyftorna ökar och med dem kommer ökad ohälsa.

Guldstjärnor och betyg i barnuppfostran- nej tack

2007-02-08T15:14:00.000+01:00

I morse läste jag i Dagens samhälle om de nya barnuppfostringsprinciper som börjar sprida sig i kommunerna och som jag kommenterat tidigare. Den kloka barnläkaren Lars H Gustafsson är dock mycket tveksam.

Jag har inte läst grundmaterialet själv. Men jag har läst artiklar om hur man ska belöna barnet hela tiden, fylla i en orm - och när den är ifylld så väntar en stor belöning. Det kanske måste användas sådana principer om det har gått snett i en familj, eller om det är något särskilt behov barnet har. Men som allmän uppfostringsprincip: NEJ!

Belöningar och straff- är det verkligen så man måste uppfostra barn? Jag kan då inte minnas att jag nånsin använt det med mina fyra barn och inte gjorde mina föräldrar det med mig heller. (och se så bra jag blev...) Det var alldeles tillräckligt om min pappa blev lite missnöjd med mig, utan att säga ett ord- jag kände direkt: Jag har gjort fel! Likadant tror jag mina barn har fått i sig grundläggande normer, inte har jag behövt bestraffa dem! Det har räckt med att dom har vetat: Det där gillade inte mamma.

Om barnet strular vid matbordet, visst är det OK att säga: Om du sitter stilla en stund och äter lite, så blir det efterätt också. Och gör inte barnet det, så uteblir efterätten. Det är ett straff/belöning som utdelas omedelbart och som har med saken att göra.

Men nu ska det fyllas i ormar för "gott" uppförande - är väl som ordningsbetyg i skolan kan man tänka. Och om barnet varit riktigt duktigt så blir det belöning om någon vecka eller så. Jag vill inte ha "lydiga" barn som blir duktiga på att uppföra sig, göra som de vuxna säger. Av det tror jag man skapar ögontjänare, visst uppträdande belönas- utan att barnet i sitt inre förstår VARFÖR.

Lydiga medborgare som är ögontjänare- nej tack.

Är dagens unga föräldrar så fullproppade med expertråd, mallar och råd att de tappat självförtroendet? Är de så vana att läsa manualer att de måste ha det för barnen också? Visa barnet intresse, värme, var konsekvent och ge inte efter för tjat. Och var ärlig själv! Men kanske mest av allt: visa kärlek - inte för vad de gör utan visa att ni älskar dom, alldeles oavsett deras handlingar.

Och det är just på den punkten jag blir orolig för det nya. Ska det vara väluppfostrade barn som blir belönade/älskade för sina handlingar? Och inte älskade för den de är? Hur många vuxna har inte kämpat hela sitt liv med att de hela tiden måste visa att de "duger", att de kan prestera - därför att det var så de uppmärksammades som barn. Nej tack.

Kroppochsjäl

2007-02-06T09:52:00.000+01:00

Ja ni ser rätt, rubriken ska stavas så. Det var när vi skilde på kropp OCH själ som det gick snett med vår syn på hälsan. Människan är en snillrik manick, blir det fel på ett ställe så kanske det inte syns, utan felet pinnar iväg och ger kanske ett allergiskt utslag där vi minst anar det. Och då är det för mig som ickemedicinare meningslöst att ständigt försöka bevisa vilka hormoner eller biologiska faktorer som är själens transportörer. Självklart tycker jag ändå det är bra med fortsatt forskning, så att vi kan bli bättre på att behandla eller ge den hjälp som behövs. Så att vi inte hela tiden ordinerar fel medicin. För så tycker jag det är i alltför stor utsträckning idag, vi söker med våra tekniska instrument efter biologiska fel, hittar något, ger medicin för det. Men VARFÖR "felet" uppstått kanske vi missar.

En gång i tiden hade jag fruktansvärt ont i magen, den drog ihop sig i rena kramper gång på gång. Till slut fick jag tag i en läkare, som var mycket klok. Han började inte med att skicka iväg mig på röntgen, han tittade på mig länge, frågade sedan om min livssituation. Jag beskrev kort att jag hade TRE barn under 4 år ...och min man reste mycket och var aldrig hemma på kvällarna ....och själv försökte jag dessutom sköta mina politiska uppdrag med spädbarnen i släptåg....och ja, sen hade vi ju flyttat också, jag hade packat allt och gjort i ordning det nya hemmet...

Jo jag fick akut kramplösande piller, men han skickade med mig något viktigare: "Sådär kan du inte ha det, då hjälper inga piller i världen."

ATT hela människan alltså hör ihop och inte består av miljoner smådelar - "bevisen" räcker redan för ett sådant konstaterande. Och om man väl konstaterat det, t.ex. "att hon dog av hjärtesorg", "hon dog av ensamhet", "han jobbade ihjäl sig" - så får man bli lite aktsam när man ska försöka ändra i våra försäkringssystem.

Den nya regeringens jakt - påhejad av Socialförsäkringsutredningen under ledning av Anna Hedborg- på att rensa ut alla människor ur systemen som inte är "riktigt" sjuka, den jakten bygger på en total felsyn på människan. Då har man glömt att själochkropp är samma sak. Dessutom kan den jakten visa sig bli mycket dyrbar för samhället.

Eller också finner människan alltid råd.... det kanske blir så att det återigen kommer att bli en massa diagnoser för ryggont eller magont, som nu mer ärligt rubricerats med olika psykiska benämningar. Tänk er någon som stod i affären för 30 år sedan och sa: "JA, jag är sjukskriven för jag har gått in i väggen".
Vicken vägg? hade man då frågat sig. Nej, då hade man ryggont eller fel på magen.

Som jag dock sagt tidigare: jag är mycket kritisk till de sjukskrivningar som idag pågår passivt, alltför många människor blir sjuka av den behandlingen. Det finns mycket att göra för att förbättra för individen och spara pengar åt samhället. Samtidigt tål att påpekas att antalet sjukskrivna minskat drastigt de senaste tre åren och att antalet kortidssjuka nu är nere på historiskt låga nivåer.

Kanske jakten på de "oriktigt sjuka" borde vända sig åt ett annat håll, till att ge bättre behandling och stöd helt enkelt. Statskassan har slutat blöda av de stigande sjukskrivningskostnaderna, så man borde ha råd.

Förnöjsamhetens hälsokrafter

2007-02-02T15:54:00.000+01:00

Att vara förnöjsam har varit fult. Då ser man bilden av en fattig och förtryckt människa men som ändå ler och är tacksam- och inte bryr sig om att agera mot de orättvisor som hon utsätts för. I arbetarrörelsens barndom var förnöjsamhet fult. Man skulle inte finna sig i orättvisor och då kunde man inte heller gå omkring och vara nöjd.

Min pappa berättade dock ofta om sin gamla mormor, som var utfattig och bodde i en kall liten torpstuga i Sörmland, men som var så nöjd. Hon var glad och skrattade ofta och han minns hur fint han tyckte det var i hennes stuga på lördagseftermiddagen, när hon skurat och lagt in nytt granris och ibland en ren trasmatta på golvet. Då var det helg i stugan och han trivdes.

Sedan försökte min pappa balansera det här, att inte finna sig i förtryck och engagera sig politiskt - men samtidigt som person och människa känna sig nöjd med livet, även om villkoren var orättvisa.

Har vi glömt det hälsobringande med en viss förnöjsamhet? Ja, jag vet att på samhällsnivå fungerar det inte, de som har det sämst socialt mår också sämst. Och jag menar inte att uppmana dem till att bli nöjda med sina villkor!!!
Men kan man inte på individnivå använda sig lite av min pappas mormors filosofi? Så blir vardagen lättare att leva.

Nu pratar jag om små ting, att uppskatta det man har istället för att jämt vilja ha det man inte har. I morse läste jag om en ny rocksångerska,Norah Jones som inte sjunger raspigt precis,lite mer mjukt - men hennes dröm var att ha en röst som Johnny Cash eller Tom Waits. Då tänkte jag: det är ju som förgjort att vi människor ständigt vill kunna det vi inte kan, se ut på ett sätt som vi inte gör - istället för att fokusera på det vi kan och är bra på.

Jag vet att livet är relativt. Jag har skrivit tidigare om hur sociala skillnader skapar ohälsa, att det finns något i de relativa villkoren som har stor betydelse för hur vi upplever oss själva och ser på andra.

Men på individnivå kan vi i alla fall försöka koncentrera oss på det vi är bra på och inte sukta över det vi inte kan. Jag har dåligt balanssinne och är klumpig, alltså har jag aldrig lyckats hoppa i en segelbåt eller åka slalom. Men inte drömmer jag om det heller! Istället har jag gjort det till att jag inte är intresserad av sånt, tycker illa om slalom och segelbåtar helt enkelt. Kanske ett förnöjsamhetens arv och en hälsobringande strategi från min fars mormor?

Moderaterna citerar Marx när det gäller sjukfrånvaron!

2007-01-31T11:22:00.000+01:00

Jag tar mig för pannan. I Sydsvenskan den 29.1 citerar socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrsson det kommunistiska manifestet. "Till var och en efter hans behov. Av var och en efter förmåga". Det är ett vackert citat. Men den moderata ministern använder det nu i sin kamp för hårdare tag mot fusket. Hon säger också att "våra politiska motståndare brukar ibland utmåla regeringen som ett hot mot den generella välfärden. Men ingenting kan vara mera felaktigt. Hoten mot välfärden kommer främst från dem som missbrukar systemen".

"Till var och en efter hans behov." När i allsindar blev det en moderat princip? Har de svinhöga direktörslönerna med deras stora behov av njutning att göra? Har arbetslösa och förtidspensionerade personer så små behov av guldkant på tillvaron att det inte gör något att deras ersättningar är mycket låga? Eller har moderaterna lämnat marknadsekonomin och gått in för en solidarisk fördelningsmodell, som inte ens den mest rättrogna vänsterpartist idag skulle våga sig på?

"Av var och en efter förmåga" är också en fin utgångspunkt. Men då måste vi få ett arbetsliv som accepterar att vi människor ser ut som vi gör, en del med bristande psykiska förmågor, andra med fysiska brister som gör arbetsinsatsen till en bråkdel av vad den högpresterande (men kanske mindre kloka) personen gör. Den heliga tron på konkurrensen är direkt motsatsen till att var och en får bidra efter förmåga.

"Hoten mot välfärden kommer från dem som missbrukar systemen." Nej det tror jag inte alls. Hoten handlar om hur vi alla, hela samhället, agerar mot missbruk och hur solidariska vi vill vara med dem som har det sämre än vi själva. Om man gör som regeringen gör nu, stramar åt systemen, bara stöd åt "riktigt sjuka" (som ministern sa i ett tal i Umeå förra veckan) - då blir en massa sjuka lidande. De som inte kvalat in under beskrivningen "riktigt sjuka". Missbruk ska beivras, fusk är kriminellt - men inte handlar våra sjuktal om så mycket fusk!!! I så fall har vi en totalt inkompetent läkarkår, de har trots allt skrivit sjukintyg.

Nej det är skillnad på missbruk/fusk och på dåligt stöd vid sjukskrivningar. Jag tror också att människor blir sjukskrivna alldeles för länge, de får fel hjälp helt enkelt. Det skadar deras hälsa i längden och blir dyrt för samhället. Men det är ju inte fusk!!!

De nya moderaterna är inte nya alls. Marx kunde inte hjälpa till i det här fallet.

Kan överklassen sätta stopp för fetman?

2007-01-30T22:33:00.000+01:00

Hälsan brukar vara mycket olika beroende i vilken samhällsklass man befinner sig. Stora klasskillnader i ett samhälle brukar helt enkelt inte vara hälsosamt.

Men kanske finns det undantag?
Tänk er tillbaka till 1920-talet.... hur avbildades en framgångsrik direktör? Jo med cigarren i ena handen, konjakskupan i den andra och med armen vilandes på en stor, tjock mage. En arbetare avbildades på den tiden som en stark men smal person, utan varken konjaksglas eller cigarr.
Så förändrades idealen. Man började inse att det inte var så nyttigt att röka och dricka och vara fet.

Hur avbildas dessa personer idag? Jo direktören är smal men vältränad, vita tänder utan tobaksgult och med en Ramlösa i handen. Arbetaren har blivit rund och det finns cigarettrök i bakgrunden.Tobaksbruket har helt bytt samhällsklass. Fysisk aktivitet är ett måste för en person i den övre karriären. Och fetman har blivit ett negativt klassmärke. Lite smårund och lite överviktig kan man vara, men fet- nej det anses inte riktigt fiint.Överklassens vanor- vällevnadens avigsidor- togs över av arbetarklassen, samtidigt som överklassen själv övergav dem.

Tobaksbruket går ändå tillbaka, även om det går långsamt i vissa befolkningsgrupper.
Men fetman tilltar. En del ser det som en epidemi som inte går att stoppa. Ska vi hoppas på klassamhället??! De ideal som gäller för överklassen brukar leta sig nedåt efter ett tag. Inte för att utseendefixering och vackra kroppsideal är något att sträva efter. Absolut inte. Och ändå....jag misstänker att klassamhället kommer att fungera även i det här fallet. Fetmavågen kommer att stoppas upp. Samtidigt som det kommer att innebära att det socialt sett blir ännu svårare att vara fet.

Det blir ett matriarkat

2007-01-28T11:12:00.000+01:00

Jag tror det. Titta inte bara på formella maktpositioner och inkomster idag- se framåt. Idag är det flickor som lyckas bäst i skolan, som utbildar sig mer.Och vad är det för egenskaper man alltmer efterfrågar; jo social och emotionell intelligens och kunna ha många bollar i luften samtidigt.

Traditionellt har män uppfostrats till att kunna fokusera och skärma av resten, därför att de förmågorna antagligen behövdes i ett annat samhälle.Kvinnor har tvärtemot fostrats till att ha ögon i nacken och tänka på allt samtidigt. (Antagligen en förklaring till den ökade psykiska belastningen hos kvinnor). Förresten borde det här ge utslag även på kontorslandskap, själv kan jag inte koncentrera mig alls om jag inte får sitta ifred, min manliga sambo hör inte ett ljud även om jag står bredvid och pratar högt. Han fokuserar på det han håller på med.

Idag är det egentligen de traditionellt kvinnliga förmågorna som behövs, både i samhälle och näringsliv. På många sätt ser jag män som de stora förlorarna framöver- och att förlora maktpositioner och ekonomiska fördelar kan skapa både oro, våldsamma motreaktioner mot kvinnor och ohälsa. Att falla socialt är en av hälsans bestämningsfaktorer.

Jag läste Bo Rothsteins artikel idag (där han delvis gav stöd till Tina Rosenberg) om hur kvinnan i dag i den heterosexuella familjen nästan alltid blir den ekonomiska förloraren. Men det han redovisade var ju inget nytt. Vad han och andra däremot INTE har tagit upp är i alla andra avseenden där kvinnorna är vinnarna. Jag tänker återkomma till det temat: Ska vi bara räkna makt i pengar och positioner - eller har kvinnorna gjort, eller tvingats göra, andra val som ger helt andra livsvärden? Kvinnor lever i alla fall 4 år längre än män. Det är ingen slump. Och inte verkar det ha med våra gener att göra heller. Utan det beror på hur vi lever och har organiserat våra samhällen.

Vad är sjukt?

2007-01-26T13:54:00.000+01:00

Jag har just varit på en konferens där man bl.a. diskuterade att nu behövs en striktare sjukförsäkring. Socialförsäkringsministern uttryckte det att vi ska ha en försäkring som går till de "som verkligen är sjuka". En stark oro smyger sig på mig, ska vi återigen "medikalisera", bara godkänna sånt som tydligt går att mäta eller röntga? Att stanna hemma pga sorg eller trötthet anses av många som inte acceptabelt.
Men, som det står i Bibeln, "att sörja tar sin tid"- om man inte får göra det blir man antagligen sjuk i kroppen också. Och vips har man då kvalificerat sig för sjukpenning. Varför inte ha ett förebyggande tänkande?

Karin Johannisson har i boken Nostalgia fint beskrivit hur man förr inte alls skiljde på kropp och själ, det är ett nytt påfund. Under 1700-1800 talens krig i Europa så var det helt acceptabelt att skicka hem soldater med diagnosen "hemlängtan"- därför att man visste att de annars dog. De slutade äta och tynade mycket snabbt bort.

Vad är friskt och vad är sjukt? Jag tror definitivt att vi gör både människor och samhället en otjänst om vi skiljer på kroppen och själen. För det är fel. Man kan inte ha försäkringar för kroppen och en annan försäkring för sorg och en tredje för trötthet. För allt påverkar varandra.

Föräldrasamtal bra- men ingen övertro på experter

2007-01-21T13:37:00.000+01:00

Sven Brembergs inlägg, som kommentar på min förra blogg, var klargörande. Jag uppskattar om Folkhälsoinstitutet uppmuntrar till föräldrasamtal i grupp, där inte proffs behöver vara med. Och visst kan det vara bra med konkreta exempel vid samtalen. Proffs är bra i vissa situationer, men vi får inte bygga upp ett samhälle där föräldrarnas tro på sig själva undergrävs av för stor tilltro till experter. Det finns ju rätt förfärliga exempel på barnuppfostringsmetoder som varit moderna under olika epoker, men som de flesta föräldrar klokt nog avstod ifrån.

En äldre kvinna i min närhet har dock många gånger beskrivit hur hon stängde in sin förstfödde son i badrummet i början av 40-talet, när han skrek som spädbarn. Sen gick hon utanför och mådde dåligt och tittade på klockan för att det äntligen skulle ha gått 4 timmar- så hon kunde få gå in och ta upp honom, trösta honom och ge honom bröstet. Då var det 4-timmarspass som gällde enligt den pedagogiken.

Jag har nyligen mött pedagogiska metoder i några kommuner, där det varit en tuff lärare med klockan och läroboken i högsta hugg, där inga avvikelser från det upplagda schemat fick förekomma. Sånt reagerar jag på. Och jag är fortfarande lite rädd för att vi med pedagogik döljer andra problem för barn och unga, som handlar om samhällsfrågor.