Vill S ha regeringsmakten till varje pris?

Ja, det verkar så. Men vad är det för mening att lägga sig så nära moderaterna att man knappt ser någon skillnad? Mona Sahlins tal igår var en uppvisning i politisk anpassning av det grövre slaget. Jag förstår inte poängen med att vinna nästa val med en sådan politik. Då kan Borg lika gärna fortsätta.

Ett parti - alldeles särskilt det socialdemokratiska - måste bäras upp av tydliga visioner om ett bättre samhälle. Och det man tycker är viktigt ska man föra fram i samhällsdebatten, oavsett om det leder till makten eller inte. Det man ska sträva efter är väl att påverka opinionen, driva de frågor man tror på? Inte anpassa sig så mycket att man tappar själva poängen?

Mona Sahlin sa: "Vi vill att människor ska utbilda sig, arbeta hårt, sträva framåt och uppåt, göra karriär, starta företag, bygga hus och skapa nytt." Vill vi? Är det verkligen socialdemokratins vision för framtiden? Inte är den min i alla fall.
Jag skulle säga: "Vi vill att människor ska bilda sig, vara solidariska, miljömedvetna, leva i gemenskap och må bra."

Varför ska det hårda arbetet och en personlig karriär vara en vision? Varför är inte gemenskap och tid med varandra viktigare som vision? Och varför uttryckte hon sig som hon gjorde om att S inte bara kan vara ett parti för människor när det blir svårigheter i livet? S borde väl vara stolta över att de arbetslösa och de sjukskrivna i så hög grad valde S - däremot kan man fundera över varför så få av de förvärvsarbetande valde ett annat parti.

Partiet lyfte inte fram alla de problem som t.ex. nya anställningsformer skapar, man hade inte formulerat ett program för den nya arbetsmarknaden. Det kan man vara kritisk emot. Och man kan vara kritisk mot att partiet inte lyckades med den viktiga pedagogiken att vi alla mår bättre av ett solidariskt samhälle. Istället verkar man nu vilja anpassa sin politik med mer morötter till dem som för stunden har det bra. Så enkelspåriga är inte människor! Människor tänker längre än den egna plånboken för stunden. Människor vill ha framtidshopp om en bättre värld - inte bara nya köksluckor.

Socialdemokratins berättigande ligger i att värna solidaritet och jämlikhet och gemenskap - för alla världens folk. Och det kräver en helt annan politik än moderaternas. Om man nu inte lyckas få majoritet för det i nästa val, så ska man väl fortsätta driva de frågorna i alla fall? Man påverkar ju genom att driva sina frågor. Inte genom att överge dem. Maktinnehav för sin egen skull är förödande.

Dessutom verkar det finnas en total missuppfattning om att "sträva framåt, skapa nytt" per automatik måste handla om hårdare arbete, ökad materiell tillväxt och ökad produktion. Självklart vill människan sträva framåt och förbättra. Dagens värld innebär så stora utmaningar att vi måste använda utveckling och förbättringsförmåga till annat än bara ökad tillväxt. Vi måste bli bättre på att minska miljöförstöringen, vi måste bli bättre på att skapa gemenskap mellan människor, vi måste bli bättre på internationell solidaritet.

Och det är en allvarlig signal att de unga i dagens rika samhällen mår allt sämre psykiskt. Man kan verkligen fråga sig: Är det ökad tillväxt och hårdare arbete som är lösningen på det problemet? Nej!

Min framtidsdröm är grön och röd och liberal (inte att förväxla med folkpartiet.)Jag drömmer om en värld där marknadskrafterna inte föröder vår jord, där konsumtionssamhället inte tar kål på människors gemenskap, där de som har arbete inte arbetar halvt ihjäl sig och där solidaritet med varandra är viktigare än personlig karriär.

Tänker regeringen skrota folkhälsopolitiken?

Det verkar så. Inte ett ord om folkhälsan i regeringsdeklarationen. Jo vi bör minska alkohol och narkotikaanvändningen, men det fanns under rättsområdet. Och vi har inte längre någon folkhälsominister. Har regeringen kanske missat att en av de största ojämlikheterna i vårt land handlar om de stora klass- och könsskillnaderna i hälsa och livslängd?

Rika 80+ är friskare än fattiga 65+. Det är 15 års skillnad i hälsa! Livslängden skiljer flera år mellan olika sociala grupper. Männen i Danderyd lever nio år längre än männen i Överkalix.

Det är fyra års skillnad i livslängd mellan män och kvinnor - fast för 30 år sedan var det 6,5 år och för 65 år sedan var det bara 2,5 år. Så glöm det där med biologi som främsta förklaring till könsskillnader - det handlar om sociala villkor.

En tredjedel av all ohälsa hos personer med en funktionsnedsättning är helt onödig, den har inte ett skvatt med funktionsnedsättningen att göra. Det handlar om sociala och påverkbara villkor.

På regeringens hemsida säger nu Maria Larsson, tidigare folkhälsominister:
"Lyckliga människor kan inte skapas med politiska beslut, men jag kan och vill stimulera goda vanor och motverka missbruk och stress för att fler ska må bättre."

Men vad är det? Det är klart att politiker inte kan besluta: Nu ska du vara lycklig! Men varför är man politiker om man inte vill försöka skapa ett bättre samhälle där människor mår bättre och har större möjligheter att känna lycka? Jag vill ha politiker i regeringen! Inte några predikanter för goda vanor. Då låter det som om de stora skillnaderna i hälsa mellan olika grupper beror på individens eget val av osunda levnadsvanor. Det låter t.o.m. som om stress var en liten vana som man kan terapeuta bort. (ja i viss utsträckning på marginalen går det). Men den största stressen finns ju hos arbetslösa och fattiga personer med en funktionsnedsättning.

En samlad folhälsopolitik som sätter hälsan före allt annat - och att det är politikens uppgift att se till att de stora skillnaderna i hälsa minskar- det kräver samhällsinsatser. Det handlar inte om upplysning till individen. Den typen av insatser ger mycket lite i förhållande till ökad jämlikhet. Och nu går samhället mot att klyftorna ökar. Det är som att beställa en sämre folkhälsa, alltså att fördelningen av hälsan blir allt mer ojämlik.

Det räcker inte med demokrati

Under många år har jag varit rädd för vad som händer när tillräckligt många människor får det bra i Sverige. Alltså: när majoriteten kan tjäna pengar på att delvis strunta i minoriteten som har det sämre. I en demokrati styr majoriteten. Så länge majoriteten i Sverige var fattiga arbetare så var det inget stort problem - det som gynnade majoriteten var också det som var mest humanitärt. Även om man glömde dem som tillhörde minoriteterna även i det samhället. Bristande intresse för människor med funktionsnedsättningar är ett sådant exempel.

Ändå var de reformer som lyfte fattig-Sverige till ett välfärdsland sådant som var bra för alla. Demokrati, solidaritet, jämlikhet - det var ledord som stämde på folkhemsbygget. Men hur är det nu?

Årets valrörelse, utom precis på slutet när sjukförsäkringen lyftes fram, handlade om 100-500 kr mer i plånboken för majoriteten. Men skulle det ske genom jobbskatteavdrag, lägre a-kasseavgifter eller lägre dagistaxor? Tidningarna var fulla av uträkningar över hur olika partiers förslag slog exakt i den egna plånboken. Visserligen finns det en ideologisk dimension även av det, men det rör sig mer kring detaljer än visioner.

Men! Den stora faran med årets plånboksvalrörelse är just: vad händer med de människor som inte gynnas av majoritetens huggsexa kring hur hundralapparna ska fördelas? De som blir utan och bara kan beskåda hur hundralapparna flyger deras näsor förbi.

I en demokrati där majoriteten av befolkningen har egoistiska intressen att ta tillvara, intressen som går ut över en utsatt minoritet - blir inte det farligt för humanismen och alla människors lika värde? Om man är stor och stark måste man vara snäll, brukar man säga. Det är nog dags för vår demokrati att slå fast mycket tydligt vad man menar med alla människors lika värde i praktiken. Annars blir det bara en filosofisk fras utan praktisk innebörd. För demokrati innebär inte automatiskt goda beslut.

Dessutom, de stora utmaningarna för mänskligheten finns inte i våra plånboksfrågor utan i världens totala tillstånd. Men om detta sas inte många ord i valrörelsen. Mitt hopp står till en ny lyftande rödgrön vision om solidaritet med hela världens folk, där hänsyn tas till miljön och där marknadskrafterna inte får utarma både människan och miljön. Sådana visioner kan faktiskt få människor att lyfta och se längre än den egna plånboken. Så kan också majoriteten bli engagerad för större saker än det egna kökets ombyggnad och om Rut har städat eller inte.

Dags för solidariteten i valrörelsen

Vart har solidariteten tagit vägen i valrörelsen? Journalisterna verkar frossa i hur det ena eller andra förslaget slår för just DIG. Frågorna till partiledarna handlar också om detaljförslagen. Om jag var okunnig ideologiskt så skulle jag bli minst sagt förvirrad.
Jag börjar tror att vi hamnat i ett otäckt majoritetssamhälle, där medelklassen tror att de ska rösta på förslag som kortsiktigt "gynnar" dem. Så fel! Och så farligt på sikt!

Om ett samhälle ska hålla ihop så måste majoritetens intressen alltid vägas mot minoritetens. Krasst i det här valet: bättre att höja skatter för den som har jobb så att de som är arbetslösa eller sjuka får det bättre. Men då måste man få fram hur viktigt det är med solidaritet för att vi ska ha ett humant samhälle.

Men även av egoistiska skäl så kommer alla att må bättre på sikt om man bor i ett samhälle med små klyftor och där man själv kan vara trygg i vetskapen att om det händer även mig något, så behöver jag inte falla i ett svart hål.

Tänk förr när partiledarna fick diskutera med varandra, ta upp de frågor de själva ville - det var bättre! Politik handlar om visioner, inte detaljförslag. De rödgröna har allt att vinna på att prata solidaritet och jämlikhet.

Moderaterna- ett parti som skrämmer mig!

I torsdags på DN-debatt blev det uppenbart vad moderaterna vill. De vill bli störst och de vill bli ett samhällsbärande parti som utgår från allmänintresset. Jaha? Att de tidigare endast företrätt de mest besuttna vill de förstås försöka plåna ut (även om det är en synvilla) - men vad vill de nu då? Jag citerar Per Schlingmann, partisekreterare i moderaterna:

"Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och vi ska långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Moderaterna ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna. Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik. Nyfiket och öppet ska vi fortsätta utvecklas och pragmatiskt utveckla svaren på hur Sverige kan bli bättre – tillsammans med alla som bor i Sverige och i takt med att vårt samhälle förändras."

Det är en skrämmande läsning. Ett politiskt parti i ett fritt demokratiskt land måste väl vilja mer än att bli samhällsbärande? Man måste väl ha en idé om vilket samhälle man vill sträva efter? Man måste väl ha en vision för samhällsutvecklingen? Man måste väl ha tydliga åsikter, som tilltalar en del men som irriterar andra? Eller vågar man inte det längre - man vågar inte tala om vems intressen man egentligen försvarar, alltså låtsas man stå för ett diffust allmänintresse.

Men ett allmänintresse, vad är det? Tror man på ett jämlikt samhälle - ja det tror jag är något som gynnar allmänintresset - men tror moderaterna på det? Eller vill man egentligen, som blir effekten av den politik man för, faktiskt att klyftorna ska öka därför att man tror att det gynnar konkurrens och utveckling? Beroende på den ideologi man tror på så har man olika uppfattningar om vad som gynnar allmänintresset. Men om detta tiger moderaterna.

Ett parti måste ju också se längre än till det som gynnar majoriteten. Det finns nästan alltid en minoritet, som inte alls självklart får det bättre av att majoriteten av löntagarna får det bättre. Den som är sjuk, svårt funktionshindrad, missbrukare, bostadslös eller växer upp i en familj där föräldrarna inte orkar med - den personen behöver mer stöd än den som tillhör den majoritet som har jobb och bostad och har det hyfsat bra i livet. Ett politiskt parti måste alltså kunna ta ställning för minoritetens intressen- och inte bara som en vindflöjel
driva det som man tror gynnar majoriteten.

Alltså: moderaternas inlägg gjorde mig riktigt rädd. Jag vill ha en tydlig politisk linje som vill öka jämlikheten och som också vill förbättra för dem som inte tillhör majoriteten. Där solidaritet är en ledstjärna. De gamla moderaterna skrämde mig inte, de sa vad de tyckte, de stod för en helt annan samhällssyn än den jag har.

Men nu skrämmer de mig. Hur de trollar bort ideologierna, hur de trollar bort vilka intressen de egentligen försvarar. Hur de med nyspråk försöker trolla med orden.Det finns inget neutralt allmänintresse!

Rösta rödgrönt!

Regeringen förstår inte vad fattigdom är

Det är med stor förfäran jag läser Lena Sommestads viktiga artikel i DN 24 juli. Hon beskriver hur den borgerliga regeringen lyckats få EU att ändra sin syn på fattigdomsbegreppet. Det är en jättefråga som verkligen hör hemma i den inrikespolitiska debatten.

Alla som jobbar med folkhälsa vet hur viktigt det är med vilka möjligheter man har som människa i förhållande till hur andra människor har det. Att det påverkar både hälsa och livskvalitet. I boken Jämlikhetsanden av Wilkinson/Picket visas i tabell efter tabell hur det just är de relativa skillnaderna i ett samhälle som påverkar allt från brottslighet, skolresultat till hälsa.

Att bara bry sig om de absoluta skillnaderna är att vara blind för verkligheten. Så hallå där Maria Larsson, du som representerar "verklighetens folk" - varför förnekar du denna verklighets betydelse? Att förneka det relativa i tillvaron är egentligen att vara blind för det mesta här i livet. Men utan att vara filosofisk så räcker det med att studera medellivslängd och brottslighet i olika västerländska samhällen - de relativa skillnaderna avgör det mesta.


EU har länge haft det relativa fattigdomsbegreppet, dvs att man betraktas som fattig om man tjänar mindre än 60% av medianinkomsten. Det är inte alls samma sak som absolut fattigdom, men inte minst i västvärlden säger det relativa begreppet mycket. Mellan 2004 och 2008 ökade den relativa fattigdomen i Sverige från 9 till 13%. Däremot minskade den absoluta fattigdomen något. Den borgerliga regeringen vill inte kännas vid det relativa begreppet. Det märktes också i en riksdagsdebatt i våras mellan Morgan Johansson och Maria Larsson. Fast då visste jag inte att regeringen helt enkelt vill sudda ut det relativa begreppet från vår värlsbild.

Nu har regeringen lyckats få EU att ändra i sitt vedertagna begrepp. Det kan synas handla om en statistikfråga - men är djupt politisk. Detta borde föras fram i valrörelsen. Det är ett solklart exempel på att det finns olika människosyn mellan de två politiska blocken. Den som bara kan se absolut fattigdom och inte den relativa, har ingenting förstått av hur social tillit skapas, hur ett gott samhälle ska byggas, hur diskriminerande behandling beroende på social status sätter sig i individens kropp och själ för resten av livet. Här har den borgerliga regeringen verkligen avslöjat sig. Hjälp till att sprida deras synsätt!

Jämlikhet i hälsa - det går!

Det skriver dagens gästskribent Margareta Persson, idag verksam som folkhälsokonsult efter många års erfarenhet av folkhälsofrågor. Tidigare ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan och Nationella folkhälsokommittén. (inlägg på Ilija Batljans vårdforum: www.ilija.se 10 07 01)



Den svenska folkhälsan är mycket god. Men hälsan är ojämlikt fördelad. Klass- och könsskillnaderna i hälsa är mycket stora. Och i huvudsak är det ojämlika samhällsförhållanden som skapar detta. Gener och otur och virus har inte lika stor betydelse när man ser det på befolkningsnivå. Det individen styr över helt själv är också begränsat, eftersom t.o.m. levnadsvanor är starkt kulturellt betingade. Internationellt brukar man tala om ”orsakernas orsaker” till att t.ex. låginkomsttagare röker mest. Det går att skapa en jämlik folkhälsa – men det kräver medvetna politiska insatser på alla nivåer.

Även om hälso- och sjukvården inte kan lastas för att människor lever under skilda livsvillkor (jo att ge den lågavlönade personalen bättre villkor är ett led i det) – så är hälso- och sjukvården en mycket viktig samhällsaktör för att förbättra hälsan för de som mår sämst. Idag är det inte riktigt så. I rapport efter rapport under senare år har vi istället kunnat se att hälso – och sjukvården ger den bästa servicen till de som i övrigt mår bäst. Naturligtvis är det inte medvetet det sker. Men om man skapar ekonomiska incitament som premierar korta besök för lätta åkommor, då medverkar politiken till att öka skillnaderna i hälsa i befolkningen. Istället måste man ha system som premierar att hälso- och sjukvården verkligen når dem med störst behov, även om det tar mer tid och är ”jobbigare”.

”Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso” ”

De som har de största behoven söker mer sällan vård än de som har lätt att ta för sig. Och de som ofta upplever den största ohälsan – människor med funktionsnedsättningar – de har också sämre tilltro till hälso – och sjukvården än andra. Människor med psykiska funktionsnedsättningar har t.ex. också mycket dålig fysisk hälsa.

Det bemötande man får av hälso- och sjukvårdspersonalen är extremt viktigt. Jag känner flera personer med omfattande funktionsnedsättningar som är livrädda för att behöva läggas in på sjukhus. Deras tidigare erfarenheter har visat att personalen ofta är mycket okunniga om ”helheten”, man förstår inte hur man ska behandla en person som inte bara är en patient som är ” frisk/normal” på alla ställen utom i just den kroppsdel som man är expert på att behandla.

Hälso -och sjukvården är inte heller jämställd, män och kvinnor bemöts på olika sätt och ges olika behandlingar. Inte på grund av medveten diskriminering, men på grund av förutfattade meningar om hur män och kvinnor ”brukar” vara. En man som har ont i magen skickas t.ex. oftare på röntgen, medan en kvinna oftare bedöms ha psykiska orsaker till smärtorna. Fast det objektivt inte finns någon skillnad i symptomen.

Idag missar hälso- och sjukvården ofta att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. ”Har inte tid”, säger en del. Men i själva verket kan politiken styra även det, om man ersätter för den typen av samtal och insatser. Resultatet blir att man ständigt får nya patienter, som kräver vård och behandling, fast man skulle ha kunnat minska på vårdbehovet om man ”stämt i bäcken”. Man agerar som om man bara räddar de som håller på att drunkna, samtidigt som man inte hinner med simundervisning, vilket förstås leder till att alltfler kommer att dratta i och inte kunna ta sig upp själva.

Att stödja människor att lägga om levnadsvanor istället för att bara skriva ut ett recept är en mycket viktig uppgift för hälso– och sjukvården, men som man ofta försummar idag. Därför att systemet inte premierar det. Alltför ofta nonchalerar man att ens ta upp frågan om tobaksbruk, alkoholvanor, om man rör på sig och hur man äter, trots att det är tämligen uppenbart att personen ifråga har behov av att ändra en och annan levnadsvana. Eftersom levnadsvanorna är så kulturella, så är det inte så lätt att ”bara” ändra på dem. Det räcker oftast inte med enbart information om man i övrigt lever i en miljö där ingen annan lever hälsosamt. Då behövs mer stöd. Men hälso- och sjukvården har en unik möjlighet eftersom man träffar den enskilda människan och det inte handlar om ”allmän” information, utan om ett möte mellan fyra ögon. Därför har hälso- och sjukvården ett mycket stort ansvar för att arbeta mer hälsofrämjande än idag.

Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso”. Men då måste man våga se att man idag inte behandlar människor lika, fast man tror det. Och det politiska systemet ska premiera insatser för dem som behöver mest, både av hälsofrämjande insatser och av vårdinsatser. Det går! Men då får man inte vara förblindad av ”efterfrågan” och ”köer” och ”valfrihet”. Eftersom de med störst behov kanske inte ens finns i kön.