Vill S ha regeringsmakten till varje pris?

Ja, det verkar så. Men vad är det för mening att lägga sig så nära moderaterna att man knappt ser någon skillnad? Mona Sahlins tal igår var en uppvisning i politisk anpassning av det grövre slaget. Jag förstår inte poängen med att vinna nästa val med en sådan politik. Då kan Borg lika gärna fortsätta.

Ett parti - alldeles särskilt det socialdemokratiska - måste bäras upp av tydliga visioner om ett bättre samhälle. Och det man tycker är viktigt ska man föra fram i samhällsdebatten, oavsett om det leder till makten eller inte. Det man ska sträva efter är väl att påverka opinionen, driva de frågor man tror på? Inte anpassa sig så mycket att man tappar själva poängen?

Mona Sahlin sa: "Vi vill att människor ska utbilda sig, arbeta hårt, sträva framåt och uppåt, göra karriär, starta företag, bygga hus och skapa nytt." Vill vi? Är det verkligen socialdemokratins vision för framtiden? Inte är den min i alla fall.
Jag skulle säga: "Vi vill att människor ska bilda sig, vara solidariska, miljömedvetna, leva i gemenskap och må bra."

Varför ska det hårda arbetet och en personlig karriär vara en vision? Varför är inte gemenskap och tid med varandra viktigare som vision? Och varför uttryckte hon sig som hon gjorde om att S inte bara kan vara ett parti för människor när det blir svårigheter i livet? S borde väl vara stolta över att de arbetslösa och de sjukskrivna i så hög grad valde S - däremot kan man fundera över varför så få av de förvärvsarbetande valde ett annat parti.

Partiet lyfte inte fram alla de problem som t.ex. nya anställningsformer skapar, man hade inte formulerat ett program för den nya arbetsmarknaden. Det kan man vara kritisk emot. Och man kan vara kritisk mot att partiet inte lyckades med den viktiga pedagogiken att vi alla mår bättre av ett solidariskt samhälle. Istället verkar man nu vilja anpassa sin politik med mer morötter till dem som för stunden har det bra. Så enkelspåriga är inte människor! Människor tänker längre än den egna plånboken för stunden. Människor vill ha framtidshopp om en bättre värld - inte bara nya köksluckor.

Socialdemokratins berättigande ligger i att värna solidaritet och jämlikhet och gemenskap - för alla världens folk. Och det kräver en helt annan politik än moderaternas. Om man nu inte lyckas få majoritet för det i nästa val, så ska man väl fortsätta driva de frågorna i alla fall? Man påverkar ju genom att driva sina frågor. Inte genom att överge dem. Maktinnehav för sin egen skull är förödande.

Dessutom verkar det finnas en total missuppfattning om att "sträva framåt, skapa nytt" per automatik måste handla om hårdare arbete, ökad materiell tillväxt och ökad produktion. Självklart vill människan sträva framåt och förbättra. Dagens värld innebär så stora utmaningar att vi måste använda utveckling och förbättringsförmåga till annat än bara ökad tillväxt. Vi måste bli bättre på att minska miljöförstöringen, vi måste bli bättre på att skapa gemenskap mellan människor, vi måste bli bättre på internationell solidaritet.

Och det är en allvarlig signal att de unga i dagens rika samhällen mår allt sämre psykiskt. Man kan verkligen fråga sig: Är det ökad tillväxt och hårdare arbete som är lösningen på det problemet? Nej!

Min framtidsdröm är grön och röd och liberal (inte att förväxla med folkpartiet.)Jag drömmer om en värld där marknadskrafterna inte föröder vår jord, där konsumtionssamhället inte tar kål på människors gemenskap, där de som har arbete inte arbetar halvt ihjäl sig och där solidaritet med varandra är viktigare än personlig karriär.

Tänker regeringen skrota folkhälsopolitiken?

Det verkar så. Inte ett ord om folkhälsan i regeringsdeklarationen. Jo vi bör minska alkohol och narkotikaanvändningen, men det fanns under rättsområdet. Och vi har inte längre någon folkhälsominister. Har regeringen kanske missat att en av de största ojämlikheterna i vårt land handlar om de stora klass- och könsskillnaderna i hälsa och livslängd?

Rika 80+ är friskare än fattiga 65+. Det är 15 års skillnad i hälsa! Livslängden skiljer flera år mellan olika sociala grupper. Männen i Danderyd lever nio år längre än männen i Överkalix.

Det är fyra års skillnad i livslängd mellan män och kvinnor - fast för 30 år sedan var det 6,5 år och för 65 år sedan var det bara 2,5 år. Så glöm det där med biologi som främsta förklaring till könsskillnader - det handlar om sociala villkor.

En tredjedel av all ohälsa hos personer med en funktionsnedsättning är helt onödig, den har inte ett skvatt med funktionsnedsättningen att göra. Det handlar om sociala och påverkbara villkor.

På regeringens hemsida säger nu Maria Larsson, tidigare folkhälsominister:
"Lyckliga människor kan inte skapas med politiska beslut, men jag kan och vill stimulera goda vanor och motverka missbruk och stress för att fler ska må bättre."

Men vad är det? Det är klart att politiker inte kan besluta: Nu ska du vara lycklig! Men varför är man politiker om man inte vill försöka skapa ett bättre samhälle där människor mår bättre och har större möjligheter att känna lycka? Jag vill ha politiker i regeringen! Inte några predikanter för goda vanor. Då låter det som om de stora skillnaderna i hälsa mellan olika grupper beror på individens eget val av osunda levnadsvanor. Det låter t.o.m. som om stress var en liten vana som man kan terapeuta bort. (ja i viss utsträckning på marginalen går det). Men den största stressen finns ju hos arbetslösa och fattiga personer med en funktionsnedsättning.

En samlad folhälsopolitik som sätter hälsan före allt annat - och att det är politikens uppgift att se till att de stora skillnaderna i hälsa minskar- det kräver samhällsinsatser. Det handlar inte om upplysning till individen. Den typen av insatser ger mycket lite i förhållande till ökad jämlikhet. Och nu går samhället mot att klyftorna ökar. Det är som att beställa en sämre folkhälsa, alltså att fördelningen av hälsan blir allt mer ojämlik.

Det räcker inte med demokrati

Under många år har jag varit rädd för vad som händer när tillräckligt många människor får det bra i Sverige. Alltså: när majoriteten kan tjäna pengar på att delvis strunta i minoriteten som har det sämre. I en demokrati styr majoriteten. Så länge majoriteten i Sverige var fattiga arbetare så var det inget stort problem - det som gynnade majoriteten var också det som var mest humanitärt. Även om man glömde dem som tillhörde minoriteterna även i det samhället. Bristande intresse för människor med funktionsnedsättningar är ett sådant exempel.

Ändå var de reformer som lyfte fattig-Sverige till ett välfärdsland sådant som var bra för alla. Demokrati, solidaritet, jämlikhet - det var ledord som stämde på folkhemsbygget. Men hur är det nu?

Årets valrörelse, utom precis på slutet när sjukförsäkringen lyftes fram, handlade om 100-500 kr mer i plånboken för majoriteten. Men skulle det ske genom jobbskatteavdrag, lägre a-kasseavgifter eller lägre dagistaxor? Tidningarna var fulla av uträkningar över hur olika partiers förslag slog exakt i den egna plånboken. Visserligen finns det en ideologisk dimension även av det, men det rör sig mer kring detaljer än visioner.

Men! Den stora faran med årets plånboksvalrörelse är just: vad händer med de människor som inte gynnas av majoritetens huggsexa kring hur hundralapparna ska fördelas? De som blir utan och bara kan beskåda hur hundralapparna flyger deras näsor förbi.

I en demokrati där majoriteten av befolkningen har egoistiska intressen att ta tillvara, intressen som går ut över en utsatt minoritet - blir inte det farligt för humanismen och alla människors lika värde? Om man är stor och stark måste man vara snäll, brukar man säga. Det är nog dags för vår demokrati att slå fast mycket tydligt vad man menar med alla människors lika värde i praktiken. Annars blir det bara en filosofisk fras utan praktisk innebörd. För demokrati innebär inte automatiskt goda beslut.

Dessutom, de stora utmaningarna för mänskligheten finns inte i våra plånboksfrågor utan i världens totala tillstånd. Men om detta sas inte många ord i valrörelsen. Mitt hopp står till en ny lyftande rödgrön vision om solidaritet med hela världens folk, där hänsyn tas till miljön och där marknadskrafterna inte får utarma både människan och miljön. Sådana visioner kan faktiskt få människor att lyfta och se längre än den egna plånboken. Så kan också majoriteten bli engagerad för större saker än det egna kökets ombyggnad och om Rut har städat eller inte.

Dags för solidariteten i valrörelsen

Vart har solidariteten tagit vägen i valrörelsen? Journalisterna verkar frossa i hur det ena eller andra förslaget slår för just DIG. Frågorna till partiledarna handlar också om detaljförslagen. Om jag var okunnig ideologiskt så skulle jag bli minst sagt förvirrad.
Jag börjar tror att vi hamnat i ett otäckt majoritetssamhälle, där medelklassen tror att de ska rösta på förslag som kortsiktigt "gynnar" dem. Så fel! Och så farligt på sikt!

Om ett samhälle ska hålla ihop så måste majoritetens intressen alltid vägas mot minoritetens. Krasst i det här valet: bättre att höja skatter för den som har jobb så att de som är arbetslösa eller sjuka får det bättre. Men då måste man få fram hur viktigt det är med solidaritet för att vi ska ha ett humant samhälle.

Men även av egoistiska skäl så kommer alla att må bättre på sikt om man bor i ett samhälle med små klyftor och där man själv kan vara trygg i vetskapen att om det händer även mig något, så behöver jag inte falla i ett svart hål.

Tänk förr när partiledarna fick diskutera med varandra, ta upp de frågor de själva ville - det var bättre! Politik handlar om visioner, inte detaljförslag. De rödgröna har allt att vinna på att prata solidaritet och jämlikhet.

Moderaterna- ett parti som skrämmer mig!

I torsdags på DN-debatt blev det uppenbart vad moderaterna vill. De vill bli störst och de vill bli ett samhällsbärande parti som utgår från allmänintresset. Jaha? Att de tidigare endast företrätt de mest besuttna vill de förstås försöka plåna ut (även om det är en synvilla) - men vad vill de nu då? Jag citerar Per Schlingmann, partisekreterare i moderaterna:

"Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och vi ska långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Moderaterna ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna. Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik. Nyfiket och öppet ska vi fortsätta utvecklas och pragmatiskt utveckla svaren på hur Sverige kan bli bättre – tillsammans med alla som bor i Sverige och i takt med att vårt samhälle förändras."

Det är en skrämmande läsning. Ett politiskt parti i ett fritt demokratiskt land måste väl vilja mer än att bli samhällsbärande? Man måste väl ha en idé om vilket samhälle man vill sträva efter? Man måste väl ha en vision för samhällsutvecklingen? Man måste väl ha tydliga åsikter, som tilltalar en del men som irriterar andra? Eller vågar man inte det längre - man vågar inte tala om vems intressen man egentligen försvarar, alltså låtsas man stå för ett diffust allmänintresse.

Men ett allmänintresse, vad är det? Tror man på ett jämlikt samhälle - ja det tror jag är något som gynnar allmänintresset - men tror moderaterna på det? Eller vill man egentligen, som blir effekten av den politik man för, faktiskt att klyftorna ska öka därför att man tror att det gynnar konkurrens och utveckling? Beroende på den ideologi man tror på så har man olika uppfattningar om vad som gynnar allmänintresset. Men om detta tiger moderaterna.

Ett parti måste ju också se längre än till det som gynnar majoriteten. Det finns nästan alltid en minoritet, som inte alls självklart får det bättre av att majoriteten av löntagarna får det bättre. Den som är sjuk, svårt funktionshindrad, missbrukare, bostadslös eller växer upp i en familj där föräldrarna inte orkar med - den personen behöver mer stöd än den som tillhör den majoritet som har jobb och bostad och har det hyfsat bra i livet. Ett politiskt parti måste alltså kunna ta ställning för minoritetens intressen- och inte bara som en vindflöjel
driva det som man tror gynnar majoriteten.

Alltså: moderaternas inlägg gjorde mig riktigt rädd. Jag vill ha en tydlig politisk linje som vill öka jämlikheten och som också vill förbättra för dem som inte tillhör majoriteten. Där solidaritet är en ledstjärna. De gamla moderaterna skrämde mig inte, de sa vad de tyckte, de stod för en helt annan samhällssyn än den jag har.

Men nu skrämmer de mig. Hur de trollar bort ideologierna, hur de trollar bort vilka intressen de egentligen försvarar. Hur de med nyspråk försöker trolla med orden.Det finns inget neutralt allmänintresse!

Rösta rödgrönt!

Regeringen förstår inte vad fattigdom är

Det är med stor förfäran jag läser Lena Sommestads viktiga artikel i DN 24 juli. Hon beskriver hur den borgerliga regeringen lyckats få EU att ändra sin syn på fattigdomsbegreppet. Det är en jättefråga som verkligen hör hemma i den inrikespolitiska debatten.

Alla som jobbar med folkhälsa vet hur viktigt det är med vilka möjligheter man har som människa i förhållande till hur andra människor har det. Att det påverkar både hälsa och livskvalitet. I boken Jämlikhetsanden av Wilkinson/Picket visas i tabell efter tabell hur det just är de relativa skillnaderna i ett samhälle som påverkar allt från brottslighet, skolresultat till hälsa.

Att bara bry sig om de absoluta skillnaderna är att vara blind för verkligheten. Så hallå där Maria Larsson, du som representerar "verklighetens folk" - varför förnekar du denna verklighets betydelse? Att förneka det relativa i tillvaron är egentligen att vara blind för det mesta här i livet. Men utan att vara filosofisk så räcker det med att studera medellivslängd och brottslighet i olika västerländska samhällen - de relativa skillnaderna avgör det mesta.


EU har länge haft det relativa fattigdomsbegreppet, dvs att man betraktas som fattig om man tjänar mindre än 60% av medianinkomsten. Det är inte alls samma sak som absolut fattigdom, men inte minst i västvärlden säger det relativa begreppet mycket. Mellan 2004 och 2008 ökade den relativa fattigdomen i Sverige från 9 till 13%. Däremot minskade den absoluta fattigdomen något. Den borgerliga regeringen vill inte kännas vid det relativa begreppet. Det märktes också i en riksdagsdebatt i våras mellan Morgan Johansson och Maria Larsson. Fast då visste jag inte att regeringen helt enkelt vill sudda ut det relativa begreppet från vår värlsbild.

Nu har regeringen lyckats få EU att ändra i sitt vedertagna begrepp. Det kan synas handla om en statistikfråga - men är djupt politisk. Detta borde föras fram i valrörelsen. Det är ett solklart exempel på att det finns olika människosyn mellan de två politiska blocken. Den som bara kan se absolut fattigdom och inte den relativa, har ingenting förstått av hur social tillit skapas, hur ett gott samhälle ska byggas, hur diskriminerande behandling beroende på social status sätter sig i individens kropp och själ för resten av livet. Här har den borgerliga regeringen verkligen avslöjat sig. Hjälp till att sprida deras synsätt!

Jämlikhet i hälsa - det går!

Det skriver dagens gästskribent Margareta Persson, idag verksam som folkhälsokonsult efter många års erfarenhet av folkhälsofrågor. Tidigare ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan och Nationella folkhälsokommittén. (inlägg på Ilija Batljans vårdforum: www.ilija.se 10 07 01)



Den svenska folkhälsan är mycket god. Men hälsan är ojämlikt fördelad. Klass- och könsskillnaderna i hälsa är mycket stora. Och i huvudsak är det ojämlika samhällsförhållanden som skapar detta. Gener och otur och virus har inte lika stor betydelse när man ser det på befolkningsnivå. Det individen styr över helt själv är också begränsat, eftersom t.o.m. levnadsvanor är starkt kulturellt betingade. Internationellt brukar man tala om ”orsakernas orsaker” till att t.ex. låginkomsttagare röker mest. Det går att skapa en jämlik folkhälsa – men det kräver medvetna politiska insatser på alla nivåer.

Även om hälso- och sjukvården inte kan lastas för att människor lever under skilda livsvillkor (jo att ge den lågavlönade personalen bättre villkor är ett led i det) – så är hälso- och sjukvården en mycket viktig samhällsaktör för att förbättra hälsan för de som mår sämst. Idag är det inte riktigt så. I rapport efter rapport under senare år har vi istället kunnat se att hälso – och sjukvården ger den bästa servicen till de som i övrigt mår bäst. Naturligtvis är det inte medvetet det sker. Men om man skapar ekonomiska incitament som premierar korta besök för lätta åkommor, då medverkar politiken till att öka skillnaderna i hälsa i befolkningen. Istället måste man ha system som premierar att hälso- och sjukvården verkligen når dem med störst behov, även om det tar mer tid och är ”jobbigare”.

”Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso” ”

De som har de största behoven söker mer sällan vård än de som har lätt att ta för sig. Och de som ofta upplever den största ohälsan – människor med funktionsnedsättningar – de har också sämre tilltro till hälso – och sjukvården än andra. Människor med psykiska funktionsnedsättningar har t.ex. också mycket dålig fysisk hälsa.

Det bemötande man får av hälso- och sjukvårdspersonalen är extremt viktigt. Jag känner flera personer med omfattande funktionsnedsättningar som är livrädda för att behöva läggas in på sjukhus. Deras tidigare erfarenheter har visat att personalen ofta är mycket okunniga om ”helheten”, man förstår inte hur man ska behandla en person som inte bara är en patient som är ” frisk/normal” på alla ställen utom i just den kroppsdel som man är expert på att behandla.

Hälso -och sjukvården är inte heller jämställd, män och kvinnor bemöts på olika sätt och ges olika behandlingar. Inte på grund av medveten diskriminering, men på grund av förutfattade meningar om hur män och kvinnor ”brukar” vara. En man som har ont i magen skickas t.ex. oftare på röntgen, medan en kvinna oftare bedöms ha psykiska orsaker till smärtorna. Fast det objektivt inte finns någon skillnad i symptomen.

Idag missar hälso- och sjukvården ofta att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. ”Har inte tid”, säger en del. Men i själva verket kan politiken styra även det, om man ersätter för den typen av samtal och insatser. Resultatet blir att man ständigt får nya patienter, som kräver vård och behandling, fast man skulle ha kunnat minska på vårdbehovet om man ”stämt i bäcken”. Man agerar som om man bara räddar de som håller på att drunkna, samtidigt som man inte hinner med simundervisning, vilket förstås leder till att alltfler kommer att dratta i och inte kunna ta sig upp själva.

Att stödja människor att lägga om levnadsvanor istället för att bara skriva ut ett recept är en mycket viktig uppgift för hälso– och sjukvården, men som man ofta försummar idag. Därför att systemet inte premierar det. Alltför ofta nonchalerar man att ens ta upp frågan om tobaksbruk, alkoholvanor, om man rör på sig och hur man äter, trots att det är tämligen uppenbart att personen ifråga har behov av att ändra en och annan levnadsvana. Eftersom levnadsvanorna är så kulturella, så är det inte så lätt att ”bara” ändra på dem. Det räcker oftast inte med enbart information om man i övrigt lever i en miljö där ingen annan lever hälsosamt. Då behövs mer stöd. Men hälso- och sjukvården har en unik möjlighet eftersom man träffar den enskilda människan och det inte handlar om ”allmän” information, utan om ett möte mellan fyra ögon. Därför har hälso- och sjukvården ett mycket stort ansvar för att arbeta mer hälsofrämjande än idag.

Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso”. Men då måste man våga se att man idag inte behandlar människor lika, fast man tror det. Och det politiska systemet ska premiera insatser för dem som behöver mest, både av hälsofrämjande insatser och av vårdinsatser. Det går! Men då får man inte vara förblindad av ”efterfrågan” och ”köer” och ”valfrihet”. Eftersom de med störst behov kanske inte ens finns i kön.

Maria Larsson förstår inte hälsans grundbultar

Att antalet barn som lever i relativ fattigdom har ökat tycks inte bekymra folkhälsominister Maria Larsson. I en interpellationsdebatt i riksdagen förra veckan med bl.a. Morgan Johansson (s) sa hon:

- Det torde vara uppenbart att det för enskilda är viktigare att de egna inkomsterna utvecklas positivt än att andras inkomster minskar eller utvecklas långsamt. Av detta skäl finns det anledning att i första hand fästa vikt vid den positiva förändring som skett genom minskningen av andelen barn som lever i absolut fattigdom.

Så kan man säga om man inte förstår den relativa fattigdomens betydelse i västvärlden. Vem som helst begriper att den som nästan svälter i hjäl är beroende av att den absoluta inkomsten höjs. Men i västvärlden är det sällan den absoluta fattigdomen ser ut så. I forskningsrapport efter forskningsrapport under senare år har det fastslagits:

Det är de relativa inkomstskillnaderna i den rika världen som avgör människors hälsa, tillit och trygghet- INTE de absoluta nivåerna.Ju mer jämlikt samhället är - desto bättre mår människor, alla människor, i nästan alla avseenden. När ett land väl kommit över den absoluta fattigdomen, så är det människors möjligheter att utvecklas och att inte känna att man har det sämre/ uppfattas som mindre värd än andra som avgör hälsan.

WHO-kommissionen under professor Michael Marmot har ju sagt att det är möjligt att utjämna hälsoskillnaderna under en generation, både inom och utom länderna. Men det förutsätter en jämnare fördelning av inkomster bla. Nu hade Morgan Johansson frågat Maria Larsson om att hon borde tillsätta en svensk Marmotkommission. Men Maria Larsson nöjer sig med den snälla och regeringsanpassade myndighetsprodukt som Folkhälsoinsitutet lämnade för en månad sedan.

När man ser att hon inte förstår de grundläggande samhällsvillkorens betydelse för hälsan, så kan man förstå att hon inte vill ha en svensk Marmotkommission. En kommission som med all sannolikhet skulle föreslå en mer jämlikhetsskapande politik än den regeringen för, det skulle ju kunna bli pinsamt.

Fast jag tycker det är mer pinsamt att vi har en folkhälsominister som inte tycks ha tagit del av de mycket uppmärksammade rapporter som kommit de allra senaste åren. Byt regering och folkhälsominister!

Regeringen måste ta i den ökade ojämlikheten i hälsan

Igår kom Statens folkhälsoinstitut med sin rapport till regeringen, om vilka lärdomar som kan dras för svensk del av det arbete som WHO:s oberoende kommission för hälsans sociala bestämningsfaktorer har drivit.

Den visar tydligt att en myndighet uppenbarligen inte kan föreslå politiska åtgärder mot ojämlikhet. Kanske ligger det i en myndighets grundläggande uppdrag; det är svårt att komma med tydliga, omdanande politiska förslag.Till viss del kan det också i det här fallet bero på feghet, man lyssnar så intensivt till det regeringen vill höra att man i princip bara för fram sådant som regeringen i huvudsak kan godta. (Man säger t.ex. att skatteavdraget för hushållstjänster kan inräknas som ett sätt att öka jämställdheten. Ett sådant påstående är en politisk flirt med regeringen och inget annat.)

Den referensgrupp som var knuten till arbetet i form av ledande experter, har tagit avstånd från FHI:s rapport av flera skäl. Man förde t.ex fram en mycket tydlig åsikt: att en parlamentarisk kommission måste tillsättas för att utreda just ojämlikheten i hälsan och föreslå politiska insatser. Det förslaget har inte FHI med i sin redovisning till regeringen. Mycket märkligt. Eller vill man bevara sin egen roll och vill inte ha några nya folkhälsotyckare?

Så var det även när den Nationella folkhälsokommittén startade sitt arbete 1997,som var en stor parlamentarisk kommitté och som la grunden för den nuvarande folkhälsopolitiken. Då vet jag att Agneta Dreber, som på den tiden var generaldirektör för FHI, var irriterad över att myndigheten inte fått uppdraget.

När man ska analysera och sedan föreslå åtgärder mot ojämlikhet, som bottnar i hur samhället ser ut - så krävs parlamentariker. Det kan inte tjänstemän eller forskare klara av själva. Eftersom det till slut handlar om värderingar om vilka politiska vägar man ska välja, för att uppnå en jämlik hälsa. Forskarna kan, som man har gjort i WHO:s kommission, hjälpa politikerna på traven genom att visa på tydliga samband mellan t.ex. satsning på generella välfärdssystem och bättre hälsa. Men till sist är det politiska ställningstaganden som måste till.

Tillsätt en parlamenatarisk kommission mot den ojämlika hälsan!

Jämlikheten blir valrörelsens "the tipping point"

I denna evidensfixerade tid kan man inte annat än tacka och buga för de engelska forskarnas bok "Jämlikhetsanden" (Wilkinson/Picket).

Vi som pläderat för jämlikhet i hela vårt liv har gjort det därför att vi trott på de värderingarna. Vi har varit helt övertygade om att jämlika samhällen blir godare samhällen för alla. Allt fler "bevis" för detta har kommit under de senaste decennierna för att vi i sak har rätt.

Och nu har den kommit, the tipping point. Fint förpackad, med en strålande sammanställning av all aktuell forskning, visar den att jämlika samhällen i nästan alla avseenden är bättre än ojämlika samhällen. Även om de ojämlika samhällena har högre medelinkomst. I den fattiga världen är förstås en höjning av den materiella standarden mycket viktig - men inte i den rika.
Där hänger allt på hur man fördelar det man har, om man litar på varandra och har ett starkt socialt kapital i samhället.

Sverige ligger tillsammans med Japan på topp i många av de här avseendena, som t.ex. livslängd. Men just nu börjar ju just det som gjort Sverige till det goda land vi är, att förändras. Ju mer man pläderar för högre löneskillnader, skattesänkningar för dem som redan har, utförsäljning av allmännyttan, en valfrihet i skola och sjukvård som går utöver både kvalitet och solidaritet - ju mer lämnar vi det goda bakom oss.

Om inte de rödgröna tar tag i den här boken så missar man en historisk chans. Jag ser redan valaffischerna framför mig; hur jämlika samhällen blir bättre samhällen.

För socialdemokratin blir det här en extra utmaning, eftersom man också måste ta sig en tankeställare kring synen på tillväxt som alltings frälsning. Mycket talar för att den i sig skapar de problem som vi sedan vill lindra med ytterligare tillväxt.

Konkurrensmentaliteten har smittat av sig på det offentliga

Vi ska bli världens bästa dagis! Eller: Vi ska ha världens friskaste befolkning i vårt landsting om några år. Eller: Vi ska göra den här kommunen till den bästa....

Usch, usch, vad jag tycker illa om sånt! Varför ska man sikta på att bli bäst? ALLA kommuninvånare i HELA landet borde ha rätt till den "bästa" servicen. Men det betyder att målet inte ska vara att vara bättre än alla andra, utan få alla andra att bli lika bra som den som är bäst. "Endast det bästa är gott nog åt folket".

Men då måste man väl tävla??? Nej, tänk för att jag tror att idrottens tävlingsmani och marknadskrafternas konkurrensmentalitet är direkt skadligt för det som rör samhällets åtaganden. Och jag tror t.o.m att tävlingar/konkurrens är skadliga för människors hälsa. Att hela tiden uppmana till att bli bäst och vinna - det skapar oändligt många "förlorare". Fast de egentligen inte alls är några förlorare, men eftersom de jämför sig m ed den som vinner - så är de förlorare.

Hela samhället börjar präglas av att vinna och bli bäst på allt. Och i samma takt får vi fler och fler förlorare.

Jag vet att jag är udda som avskyr tävlingsmomentet i idrotten, men när nu t.o.m. kommuner börjar annonsera om att man ska bli "bäst" - då tror jag att den offentliga sektorn tagit över ett språk som ska stanna i idrottens värld. Därför att annars gör man skillnad på folk och folk. Och man spär på revirtänkandet och det provinsiella, som i sig kan skapa konflikter och ointresse/olust inför "de andra".

Sjävlklart ska man ha öppna jämförelser, så att viktig offenlig verksamhet kan jämföra sig med varandra och få inspiration till att bli bättre. Det jag vänder mig mot är att man låtit idrottens/marknadskrafternas vinnar- och vinstspråk smitta ner även den verksamhet som borde vara lika bra för alla. Om man ska fortsätta med språket "världens bästa kommun" - så accepterar man ju att andra kommuner är sämre. Och så vill jag inte ha den samhälleliga verksamheten.

Dessutom vill jag inte att hela tillvaron ska bli nedlusad av tävlingsmentalitet.

Jag vet att jag skrivit surrigt nu. Och jag vet att många inte begriper varför jag tycker så illa om tävlingar och vinstmentalitet. Men jag står fast vid att jag tror att det är mer skadligt för människans hälsa och samhällets solidaritet, än de "vinster" som finns.

Klassamhället har fått en ny profil på DN:s ledarsida

Nu har jag läst flera inlägg av skribenten Rikard Westerberg. De är mycket tydliga i sin totala brist på förståelse för hur människor reagerar inför orättvisor, klassamhället finns uppenbarligen inte i hans värld.

Senast idag har han ett inlägg där han upprörs över att fjärdeklassare skrivit till regeringen och påpekat orättvisorna med att lärarna får sitta i ett lärarrum och fika. Han förstår uppenbarligen inte att barnen känner sig orättvist behandlade, han ser inte det positiva i att de försöker protestera- nej, det han anmärker på är att de stavat orden fika och orättvist fel. Hur nedlåtande får man bli? Protester godtas möjligen som en akt att lägga till handlingarna, endast om de är framförda på felfri svenska.

Häromveckan gjorde han sig löjlig över LO:s rapport om de stigande inkomstskillnaderna i Sverige. Han fattade uppenbarligen inte ett skvatt av att de relativa skillnaderna i ett land, när man väl passerat den absoluta fattigdomen, är det avgörande för människors hälsa och välbefinnande. Nej, bara alla får det bättre så är det bra, oavsett om några fått en krona och andra hundratusen. Det är klassisk och okunnig konservatism. Idag visar världens folkhälsoforskare att det är just de relativa skillnaderna mellan människor i ett land som avgör hälsan. Senast kom WHO:s stora kommission under ledning av professor Michael Marmot fram till det.

Det handlar inte om avundsjuka! Utan om det sociala kittet i samhället. Att alla ska ha någorlunda lika möjligheter och inte bli diskriminerade.

Läs hans inlägg i fortsättningen med största vaksamhet.

Återta orden!

Moderaternas nyskapade ord förra valrörelsen om utanförskapet har börjat accepteras av alla i samhällsdebatten. Fast det är rena galenskapen! De människor som inte fått jobb eller blivit sjuka har tidigare fått a-kassa och sjukpenning. Sånt kallar moderaterna för utanförskap. Fast det är samhället=vi alla som istället sett till att det INTE ska bli något utanförskap när sådant händer. Man ska känna sig någorlunda trygg även som arbetslös eller sjuk. Alltså: man ska inte puttas ut utan istället få vara kvar inne.

Det är NU det stora utanförskapet riskerar att börja, om människor helt hamnar utanför systemen. Fast å andra sidan blir det ju färre i försäkringsstatistiken, så utanförskapet kanske minskar då? Skatten kan antagligen fortsätta att sänkas för den som har inkomst, så ökat äkta utanförskap blir strålande tider för de som redan har.

Jag ryser av obehag när även andra politiska företrädare och journalister använder detta förfalskade ord. Utanförskap måste rimligtvis handla om människor utan inkomst och utan trygghet alls. Alltså det moderaterna just nu håller på att skapa.

Ett annat ord som det borgerliga samhället nu är på väg att radera ut är ordet bildning. Istället talar man om utbildning och kompetenshöjning i alla lägen.Men det är ju inte samma sak som bildning! Även arbetarrörelsen tycks ha gått på den borgerliga utbildningshysterin som bara gagnar ett produktionsperspektiv på kort sikt. Här har socialdemokratin slagit knut på sig själv. Högtidligt kan man fortfarande prata om bildningsideal. Alltså att människan ska kunna bilda sig och fördjupa sig utan annat syfte än att få ett rikare inre liv. Men i praktiken och t.o.m. i ideologiska dokument inför partikongressen så var det utbildning och kompetenshöjning som gällde och att Sverige som nation måste konkurrera med kompetens. Där hade man helt övertagit synen på utbildning som något som bara handlade om att människan som produktionsfaktor bättre måste passa in i företagens behov.

Jag vägrar använda ordet kompetenshöjning. Jo jag förstår att det är bra om kirugerna blir mer kompetenta vid operationer eller att ingenjörer kan räkna bättre så att broar inte rasar, men BILDNING handlar det inte om. Det känns mer och mer som om vårt samhälle håller på att bli bildningsfattigt, ju fler kompetenshöjarkurser som anordnas.

Arbetarrörelsen måste återta orden!

Hoppa över dörrknackningarna

I morse fick jag bekräftat det jag tyckt länge - i Sverige vill vi inte bli dörrknackade och uppringda med politiska budskap. Jag blir så trött på partikampanjare (S)som vill kopiera Obama. För det första har vi gjort det förr- alla valrörelser på 70-talet knackade jag dörr som SSU:are. Med ytterst klent resultat- jag minns två människoöden som jag ofta tänkt på, men politik handlade det inte om. Och de flesta var inte hemma, öppnade inte eller stängde dörren snabbt.

Jag skulle tycka det vara rätt obehagligt om någon ringde på min dörr i höghuset, nu när barnen flyttat och det aldrig ringer någon på dörren som jag inte väntar. För någon månad sedan ringde det dock, jag kikade ut genom titthålet och såg två damer. Öppnade och samtalade sedan med Jehovas vittnen, bara för att jag hade tid och ville höra vilka stolliga argument de har. Men aldrig i livet att jag skulle vilja diskutera med några från ett politiskt parti. Och bli uppringd - jag skulle kasta på luren innan jag ens hörde var de kom ifrån, telefonförsäljarna har dödat den marknaden totalt.

Det finns ett annat problem också. Folk är idag mycket pålästa - kanske inte i alla frågor, men ofta är man mycket kunnig inom något särskilt område. Då kan man som partiarbetare inte svara alls, då blir det bara floskler. Och säga: "Du röstar väl"? tycker jag är förmyndaraktigt utanför någons hem.

Nej, låt torgen leva med kaffebord (utan högtalare) - där vi kan samtala med den som vill eller bara fika en stund. Men lägg av med det påträngande. Partierna tror att folk är dumma och måste upplysas och övertalas. Så är det inte. Ödmjuka samtal utan försök att påverka - däremot berätta om hur vi ser på saken - är det enda som är seriöst.

Stockholm är Sveriges kvalitetskommun- vilken verklighet lever juryn i?

Igår blev Stockholm utsedd till Sveriges Kvalitetskommun 2009.
Utmärkelsen delades ut av Anders Knape (M), ordförande för Sverige Kommuner och Landsting och togs emot av finansborgarrådet Sten Nordin (M). I juryns motivering säger man bl.a. att det finns en väl fungerande valfrihet inom äldreomsorgen och att det är ett gott exempel på kvalitetsutveckling i kommunal verksamhet.

Betyder stort utbud samtidigt god kvalitet? Icke. Äldreomsorg är inte som att köpa frukt på Hötorget. När man handlar där kan man gå runt, klämma lite på frukterna och t.o.m. köpa ett par äpplen i olika stånd och testa innan man köper några kilo. När man behöver omsorg är det svårare att vara en god konsument. Hur ska den som är gammal och trött orka testa sig fram bland olika hemtjänstföretag?

När min kusin fick en stroke i julas fick han först god rehabilitering. När det sedan blev dags för hemgång så skulle han få hemhjälp. Med stor undran visade han mig ett fyrsidigt papper med oändliga namnförslag på olika hemtjänstföretag att välja mellan. Det ena med det mer fantasifulla namnet efter det andra. "Vet du någon som är bra"? frågade han mig. "Inte en aning", sa jag och stirrade lika fånigt jag på den långa listan. Sedan vet jag inte hur han gjorde, om han blundade och stoppade ner pekfingret på måfå. Eller om han gick på det namn som lät mest seriöst. Han försökte fråga kommunen om råd, men de var förstås förbjudna att rekommendera någon. Självklart är det bra att man inte är utlämnad till en enda vårdgivare- men då ska man också ha en möjlighet att välja på riktigt.

Det här var bara ett exempel på hur stort utbud inte behöver betyda äkta valfrihet eller ha ett skvatt med god kvalitet att göra.

Så här lanserar sig ett företag just nu på kommunens hemsida: "Hemtjänst som berör!
I en värld där behov av mänsklig beröring är allt större blir AB XXX det självklara valet för dig som kund." Undrar just hur mycket beröring man kan få???

Eller friskolor som skippar allt vad hälsofrämjande insatser heter, komprimerar undervisningen med ett minimum av raster - allt för att kunna utnytta lokalerna maximalt. Och minimerar lärartiden genom att kalla det ny pedagogik och överlåta anvaret för inlärningen till eleverna själva. Eller att låta all idrott utföras under en vecka på terminen, så slipper man störande idrottsaktiviteter under resten av läsåret. Hur det blev med hälsan bryr man sig inte om. Eller obefintlig skolhälsovård... eller.... som stockholmare får man nu höra de mest hårresande exempel.

Det är rent pinsamt hur kommunerna och landstingen släppt fram privata entreprenörer inom vård och omsorg och friskolor - UTAN att tydliga kvalitetskrav ställts. Den socialdemokratiska partikongressen slog äntligen fast att en rad krav ska ställas som också är uppföljningsbara. Men nu är det inte socialdemokrater som styr i Stockholm.

Tänk att jag bor i en kvalitetskommun..... hur har jag kunnat missa det?

Gick (S) på DN:s rubrik om att rödgröna gillar Reinfeldt?

Jag börjar så smått undra. Partiet kalkylerar med att man inte vågar höja skatten för vanliga löntagare, mer än att återställa det fjärde jobbskatteavdraget. Mer törs man inte - man tror uppenbarligen att majoriteten av befolkningen endast ser kortsiktigt till den egna plånboken. Men ett parti måste våga, måste ha visioner och vara tydlig med vad man vill. Man kan inte å ena sida säga att alliansregeringen ökat klyftorna och sedan själv inte våga minska klyftorna nämnvärt.

(S) vill göra ytterligare skattesänkningar, så att pensionärerna jämställs. Då minskar klyftan mellan löntagare och pensionärer, men vad händer med alla som verkligen drabbats av försämringar i sjukförsäkring och A-kassa?
Det kostar pengar att sänka skatter - och tänk alla miljarder som redan satsats på skattesänkningar som inte gett några jobb - bara ökat klyftan i samhället. De skattehöjningar man föreslår är mer kosmetiska och ger inte så mycket pengar.

Var tuff! Återställ skatten till hur det var före 2006. Då likställs också pensionärerna och behöver ingen extra kompensation. Sköna miljarder rullar in som kan användas till att förbättra socialförsäkringssystemen och A-kassan, dvs verkligen minska den klyfta som nu uppstått mellan de som har jobb och de som inte har. Dessutom kommer stora satsningar att behövas på äldreomsorg och sjukvård. Där behövs också många fler jobb, som kostar att finansiera.

Jag tror att de flesta människor kan tänka längre än vad som ryms i den egna plånboken just den här månaden. Hur blir det sedan? Tänk om jag blir arbetslös eller sjuk? Och inte vill jag att andra människor ska få det sämre för att jag som har jobb ska få det bättre? Nog vill jag leva i ett samhälle med små klyftor, där trivs människor bättre och det är definitivt bäst för folkhälsan. Det är i jämlika - och jämställda samhällen - människor mår bäst.

Vågat inte S tro på sina egna ideal? Vågar man inte göra konkret politik av sin egen retorik?

DN har fel - man kan gynnas personligen men säga nej till moderaterna ändå

Idag fick jag morgonkaffet i vrångstrupen. DN basunerar ut på första sidan: "Fler rödgröna väljare gillar Reinfeldts politik". Eftersom jag var en av dem som var tillfrågad i undersökningen kan jag klart konstatera att de dragit fel slutsatser.
Uppenbarligen har jag börjat gilla moderaternas politik bara för att jag personligen gynnats. Det är ju bullshit!

På frågan om jag gynnats personligen, svarade jag efter lång tvekan: Ja. Just nu har jag gynnats, men på lång sikt tror jag ju alla förlorar. Men just nu: Ja. Trots detta kan jag tänka längre än med min plånbok, har en hjärna och ett hjärta också. Jag tror hela samhället blir sämre om solidariten minskar och klyftorna ökar. Ingen fråga ställdes om man ändrat inställning om man gynnats personligen. Däremot fick man frågan om vad man röstade på förra gången - och vad man tänkte rösta på nu.
Detta redovisar DN ingenting om. Alltså - min slutsats- så har folk kunnat göra skillnad på vad som gynnar dem personligen och vad som de tror är bäst för landet.

Det vore ju fruktansvärt om all politik gick ut på att man röstar efter det som ger personlig vinning - även om socialdemokratin också förfaller åt den retoriken ibland. I så fall skulle vi få ett majoritetssamhälle som förtryckte minoriteten, som skulle kunna få det hur uselt som helst. Politik handlar inte bara om egennyttan utan också om samhällsnyttan, om ideologi och solidaritet.

Jag har haft mejlväxling med Henrik Brors som skrev DN-artikeln. Han tycker också rubriksättningen blev fel. Men han vidhåller att " det är ett steg i "positiv riktning" för regeringen om en väljare går från att i fjol ha ansett att regeringens politik missgynnade honom/henne till att nu anse att den gynnar väljaren personligen. För den som anser sig "gynnad" kan också börja "gilla". Därför är omsvängningen i opinionen intressant."

Kan och kan.... det är en vild tolkning som helt utesluter hjärta och hjärna och soliaritet och långsiktig samhällsnytta.

Borgerliga häxkonster ökar hälsoklyftan

De borgerligas förvanskning av språket; "nu ska vi ta bort utanförskapet" - samtidigt som man gjort allt man kan för att öka klyftan mellan majoritetsbefolkningen och de som har det sämre- kan man inte kalla det för häxkonster? Först låter man sig lura, det låter ju bra, häxbrygden kanske fungerar? Så kan man inte låta bli att titta in i stugan, smaka en droppe av häxbrygden...

Och vad händer?
De som redan har mycket får det ännu bättre, mums vad gott det smakade! Och de kan knalla ut hur häxans stuga större och starkare än de var när de klev in. Och de som redan tidigare hade ont om pengar eller var sjuka eller var på väg att förlora jobbet- där blev drycken besk och de krympte av den otäcka drycken och blev så små så små när de tog sig ut ur häxans hus.

Nu får det vara slut! Klyftorna i hälsa kommer att öka i raketfart med den vallgravspolitik som nu förs. Problemet är bara att "majoriteten" av befolkningen antagligen till en början tjänar på politiken. Och om man då ska rösta för att man vill gynna sig själv, så finns ju risken att man fortsätter att rösta borgerligt.

Men då blir man lurad! All forskning från hela världen visar nu att i länder med stora inkomstskillnader mellan människor, där minskar sammanhållningen och där ökar ohälsan. Folkhälsan i sin helhet blir alltså sämre i länder där man har stora klyftor.

Nu ökar klyftorna i Sverige. Men så behöver det inte vara! Oavsett om man har hög tillväxt eller låg eller ingen alls - så kan man dela på den kaka som finns på olika sätt. Och en sak är säker: Den som druckit av häxbrygden och känner sig tillfälligt berusad av lägre skatter t.ex.- den personen kan stå där i morgon utan jobb eller med en sjukdom som plötsligt innebär kraftiga inkomstförluster. Eller man kanske har barn som drabbas av att de inte får jobb? Eller man kanske har anhöriga som behöver MER skattepengar för att få den omsorg de behöver? Så när den första berusningen gått över kommer baksmällan - även för de flesta som först blev glada.

Nu måste vi stärka de personer som krympt av häxbrygden!Det kan man bara göra genom att inge framtidshopp. Den nuvarande politiken går faktiskt att förändra! Vi är faktiskt ganska många som tror på solidaritet, oavsett om vi som personer i förstone tjänar på det eller inte. I det långa loppet kommer vi alla att må bättre av solidaritet.

Populär i skolan - bättre hälsa

I DN idag kan man läsa om en ny studie kring rangordningen bland barn i skolan - och hur det påverkar hälsan hela livet.(från Centrum för forskning kring ojämlikhet och hälsa vid Stockholms universitet och KI) Barn som är populära bland sina klasskamrater och har hög status, får en positiv påverkan på sin hälsa hela livet. Detta är inte helt avhängigt föräldrarnas sociala position, utan tycks ha ett egenvärde.

Det är ytterligare ett bevis för hur vi människor påverkas av hur vi uppfattas av andra. Om vi blir bekräftade och uppskattade eller om vi blir nedtryckta och osedda eller t.o.m mobbade. Det stämmer väl med andra studier kring social position, som bl.a. Michael Marmot har gjort. Det intressanta med den här studien är att de här barnens sociala position inte riktigt överensstämde med föräldrarnas. Det visar att social position är mer mångfacetterat än föräldrarnas ekonomi och utbildning.

Det har tidigare visats i flera hälsostudier att människor som blir tydligt diskriminerade reagerar med ohälsa. Man har också visat att människor som vuxit upp längst ner i en social hierarki definierar sig själva på ett annat sätt än den som stått längre upp i hierarkin, och detta påverkar hela livet och hälsan.

Många invandrare och t.ex. människor med en funktionsnedsättning har ofta vittnat om den diskriminering de utsatts för. Allt tydligare belägg kommer nu för hur det just påverkar hälsan för lång tid.

Den här studien om barn visar detta också. Den som blir sedd och populär har lättare att må bra i livet. Det får förödande konsekvenser för självförtroendet och synen på sig själv om man är osedd eller förtryckt.

Tänk om folkhälsoarbetet kunde fokusera på detta.

Är ickerökarna arbetsrobotar utan behov av paus?

Man kan ju undra efter att ha läst ett nytt pressmeddelande från Statens folkhälsoinstitut. Ja jag förföljer inte Folkhälsoinstitutet! Jag är en stor vän av FHI och tror att myndigheten har en mycket viktig roll för folkhälsan. Därför blir jag så upprörd när jag tycker att de sprider felaktig information.

Nyligen basunerade man ut följande nyhet:
Landets kommuner kan spara 2,6 miljarder på att införa rökfri arbetstid. Det är värdet av den arbetstid som idag används till rökpauser. Det visar nya beräkningar som Statens folkhälsoinstitut låtit genomföra.

Snälla, snälla.... Eller som Carl Lidbom skulle ha sagt: Trams!

Man redovisar hur man räknat ut denna siffra. Hur många cigaretter en normalrökare röker under arbetstid, tidsåtgången för att dra in skiten i lungorna och gångväg fram och tillbaka. Det blir 30 min per person som man tydligen stjäl från arbetsgivaren. Men har man i så fall räknat ut vad ickerökarna gör istället? Skulle inte tro det. Man verkar ha räknat med att de är kvar i full kapacitet på sitt jobb där de är fulländade robotar utan behov av paus.

Som ickerökare kan jag meddela att så fungerar inte de flesta av oss! Istället för att gå iväg och ta en rökpaus kanske vi stirrar rakt in i väggen och blir okoncentrerade, ringer ett privatsamtal, skriver en inköpslista för helgen, tar en runda i korridoren, snackar lite skit med en kollega, går till kaffeautomaten och hänger en stund. Om vi nu har ett jobb där man har svårt att göra något av detta, så kan toaletten bli en liten fristad. Oavsett kiss- och bajsbehov kan det vara skönt att sitta ifred en stund, stänga dörren och tänka på vad som helst.

Alltså: alla människor har behov av pauser för att orka med sitt jobb. Därför är det trams att argumentera för att arbetsgivarna tjänar pengar på färre pauser. Det finns hur många andra argument som helst för att stödja människor att sluta röka. Individen kan förlänga sitt liv med ganska många år och slippa en massa eländessjukdomar. Hela samhället, inkl, arbetsgivarna, tjänar förstås på att människor blir friskare (utom pensionsbolagen som nog vill att vi ska dö tidigt).


Jag tror att rökpauser på tuffa jobb har varit en sorts fristad för att man alls ska orka med. Om man ska motivera människor att sluta röka tror jag inte det är någon poäng med att säga att nu ska du istället bli en effektiv robot. Bättre då att säga att istället för att ta en rökpaus kan du få gå till personalrummet och äta frukt på arbetsgivarens bekostnad och sjunka ner i soffan medan du äter.

Tobak är ett gift som förstör kroppen men också möblerar om i hjärnans belöningssystem. Och det är snuskiga vinstintressen hos hela tobabsindustrin som fått och får människor att börja röka. Folkhälsoinstutet behöver inte söka falska poäng hos arbetsgivarna för att motivera dem att stödja personalen att bli rökfria.