Ska mitt barnbarn Agnes få se sina barnbarn växa upp?

Investera i hälsa! Tänk långsiktigt! Så brukar det heta i folkhälsosammanhang. Och det kan gälla allt som påverkar vår hälsa.

När det gäller levnadsvanor på individnivå kan det t.ex. handla om vad jag äter och dricker. Olivolja, omega 3, fibrer och frukter och inte smör och socker...eller 30 min promenad... eller inte mer än ett glas vin om dagen, vid två blir det riskabelt....

Men vad spelar det egentligen för roll? Om vi ska tänka långsiktigt, så handlar det just nu om vår jord ska överleva så många generationer till. Då blir ökningen av medellivslängden plötsligt rätt ointressant, om vi inte har något liv alls under helt öveskådlig tid.

Jag är ingen religiös grubblare. Och jag tror inte att människan eller vår civilisation kommer att bestå särskilt länge - om man ser det ur universums perspektiv. Himlakroppar kommer och går, stjärnor tänds och släcks- vi är en liten flugskit i sammanhanget. Och vår egen jord har förändrats under tidernas gång, istider och klimatförändringar har ständigt växlat - djurarter fötts och försvunnit.
Så det finns inget "evigt" som kan bevaras.

Skillnaden nu är bara att människan så dramatiskt, sedan mitt födelseår 1950, förändrat betingelserna för våra egna generationers existens. Vi skyndar nu på de förändringsprocesser som annars kanske skulle ta tiotusentals eller hundratusentals år på sig.Ur ett mänskligt perspektiv är det så långa tidsrymder att förändringarna knappast skulle "märkas" av enskilda generationer, det skulle ske successivt.

Om vi inte snabbt lägger om vår livsföring och stoppar de miljöförstöringar som hotar att förändra jordens klimat - så kan förändringarna gå fort, mycket fort.
Mitt barnbarn Agnes som nu är fyra år, när hon är runt 80 år, så kanske hon inte kan se att hennes barnbarn har en någorlunda trygg framtid. Kanske har de ingen framtid alls? Kanske även Agnes har fått lägga om sin livsföring på ett så dramatiskt sätt att hennes egen barndom känns som ett förlorat paradis?

Vi som jobbar med hälsofrågor kanske ska lägga om vårt perspektiv lite. Livsmedelsverket har t.ex. nu fått i uppdrag att också titta på vad vi äter hur ett miljöperspektiv. Bra!!!! Den typen av insatser kan bli oändligt viktigare för våra generationers hälsa långsiktigt, än att vi är för fixerade av våra egna levnadsvanor om de bara har min personliga hälsa för ögonen. Vi kanske får flytta perspektivet till att tänka långsiktigt; vad är bäst för våra barnbarn och deras efterkommande?

Klassamhället lever- barn får olika ersättningar

Samma problem - fast åren går. Jag tror jag deltog i min första försäkringsdebatt för 30 år sen. Barn till välutbildade föräldrar får mer pengar om de skadas i en trafikolycka. Fortfarande!!!!

I DN-debatt igår beskrev Caterina Franceshi ett antal trafikförsäkringsfall. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Trots att det finns en statlig Trafikskadenämnd som ska vara normgivande och där det i förarbetena till lagen sagts att man inte ska ta hänsyn till den sociala närmiljön när ersättning beslutas.

Men tydligen följer man traditionella försäkringsmässiga regler. Försäkringar är aldrig jämlika, man måste alltid kvala in för att passa, om du har större risk att bli sjuk så får du inte vara med. Eller att kvinnor har fått lägre ersättning vid livräntor eftersom de förväntas leva längre än män. Försäkringar finansieras av dem som betalar dem och har kvalificerat sig - de är bara solidariska inom den kretsen. Endast offentligt finansierade system kan göra riktiga utjämningar mellan människor.

Att trafikförsäkringarna inte följer vad regeringen uttalat är förstås skandalöst.Här finns lag att följa.

Men samtidigt sätter det fingret på något väldigt väsentligt: De sociala skillnaderna mellan människor är stora och det VET försäkringsbolagen. I politiska debatter kan det ibland vara svårt att få gehör för att klassamhället fortfarande finns, "men alla är lika värda i vårt land" kan man få till svar av aningslösa borgerliga debattörer.

Fast när det kommer till pengar så är försäkringsbolagen en bra mätare. De VET att barn till arbetarbarn oftare blir arbetare än barn till högutbildade föräldrar. De kan alltså på strikt ekonomisk grund göra den bedömningen när de betalar ut ersättningar.

Så mitt i denna bedrövelse ska man kanske använda de orättvisa bedömningarna av barn som ett exempel på att klassamhället FINNS, inte bara i försäkringsvärlden utan i hela samhället. Annars skulle de inte kunna göra sådana bedömningar. Ibland pratar pengar mer klarspråk än politisk retorik.

Almedalsveckan- skapar det utanförskap eller social tillit?

Jag har varit på min första Almedalsvecka. Och jag kan inte riktigt bestämma mig; har jag medverkat till att förstärka det svenskaste av alla innanförskap - eller har jag medverkat till att hålla den sociala samförståndsandan vid liv, den som gör att Sverige trots allt är ett ganska tryggt samhälle att leva i?

Lite illa berörd är jag i alla fall och dyrt var det, när ingen annan betalade.

Där strosade kändisarna omkring, nickandes och hälsandes och "Men hej, kul att se dig" och så vandrade man vidare mellan gränderna. Då tänkte jag att det här är ett jättecocktailparty som antagligen går ut på: "Se mig, känn igen mig, hälsa på mig - och jag blir bekräftad. Då finns jag fortfarande, är kvar i innegänget."

Mest absurt var nog deltagandet i ett seminarium om innanförskap och utanförskap. Det gick av stapeln innanför murarna, innanför ytterligare en trädgårdsmur där man fick ett vinglas i handen. Inläggen var helt RÄTT, jag har inget att invända mot vad som sas; nämligen att det viktigaste är att bryta det svenska innanförskapet istället för att fokusera på utanförskapet. Vi som tillhör innanförskapet måste bryta ner våra murar och vanor och normer. Så rätt så rätt, tyckte vi och smuttade på våra glas. Och nästan alla var vi vita intellektuella medelålders.

Alltså: Är själva Almedalsföreteelsen ett enda stort bekräftande av det svenskaste av allt svenskt; sommarvimmel över vissa organisationsgränser (men bara vissa organisationer, de som har råd och tycker sig passa) men där samtidigt normen för innanförskapet kraftigt befästs?

Eller ska jag vara glad åt att det sociala kittet förstärks en smula mellan aktörer som annars har delvis motstridande åsikter? Att samförståndsandan ändå gör det lite lättare och tryggare att leva?

Jag tänker på Robert Putnamns beskrivningar av socialt kapital; det kan vara bridging eller bonding. Alltså det kan svetsa människor samman i en grupp och samtidigt utestänga andra. Eller det kan vara gemenskap som överbrygger mellan olika grupper.
Almedalsveckan - till vilken kategori hör den?

Kejsaren är naken....

... är den sagan bortglömd? Annars rekommenderas den att läsas av den borgerliga regeringen. Men om de inte läst den, kanske de har läst "Lotta på Bråkmakargatan" av Astrid Lindgren? Den där historien när hon sitter på tåget och ser en farbror med en vårta på hakan. När hon kommenterar det, så försöker hennes mamma få henne att hålla tyst. Då säger Lotta:
- Men vet han inte om det själv då?

När den lilla flickan i Kejsarens nya kläder påpekar att kejsaren är naken, fast alla andra påstår sig se vackra kläder .... den är en perfekt jämförelse med regeringen.

Här har vi en regering som påstår att de ska avskaffa det svenska "utanförskapet" -ja det låter bra. En av de viktigaste förklaringarna till ohälsa är graden av utanförskap/ojämlikhet. Men vilka medel använder man? Sänkningar av olika bidrag,diskussion om att införa två karensdagar, försök att sätta stopp för sjukpenning efter ett år, stopp för arbetslöshetsstöd efter 300 dagar, försök till sänkningar av förtidspensionärernas ålderspensioner, införandet av nya regler i arbetslöshetsförsäkringen osv. osv.

Vem blir friskare av mindre pengar om man redan har det knapert? Vilka barn mår bättre av att deras föräldrar blir ännu mer ekonomiskt utanför? Vem blir friskare av mindre sjukpenning? Hur blir det fler riktiga jobb om man sänker arbetslöshetsstödet?

Hur kan det komma sig att det är så tyst om att nu ska en arbetslös från första dagen söka jobb utanför bostadsorten och utanför sitt eget yrke? Snacka om att slå folk i huvet, skapa en känsla av totalt misslyckande - att falla socialt skapar ohälsa.

Men allt ska ju ske för att minska det svenska utanförskapet!!! Det är ju helt enkelt inte klokt. Nyspråk. Kejsaren är naken. Eller är regeringen farbrorn med vårtan på hakan, de VET innerst inne att deras förslag ökar utanförskapet - men om man inte låtsas om det så är det ingen som säger något.

Tror regeringen själva på vad de säger? Eller är de förförda av sin egen retorik? Kanske är det dags för oss andra att upplysa om läget. Jag mår illa av dessa medvetna eller omedvetna lögner. Det är en fara för demokratin. Och för hälsan och för jämlikheten. KEJSAREN ÄR NAKEN!!!!

Myten om det friska livet

Det är något som gått snett i vår tid. Och det är synen på vad som är friskt och sjukt. Ibland verkar det som om unga människor tror att man är sjuk om man inte är pinfrisk och jättelycklig hela tiden. Jag menar inte att det är "deras" fel, det är naturligtvis utslag av en tidsanda där vi som är äldre uppenbarligen mot vår mening skapat ett samhälle där hälsa har blivit synonymt med något ouppnåeligt. Kanske är det den gamla WHO-definitionen som spökar? Den som talar om hälsa som just det fulländade tillstånd av hälsa och välbefinnande som vi bara upplever några minuter då och då under livet. Alltså är det dumheter att definiera dessa få ögonblick som hälsa och som man därmed inbillar sig ska finnas jämt.

Idag dundrar marknadskrafterna ut sitt budskap och produkter om skönhet, hälsa, må bra, fantastiska upplevelser, framgång, lycka....Och på samma sätt lanseras botemedel för den som inte hela tiden mår bra. Radiokanaler intervjuar oavbrutet människor som tycker livet är "kanon", som mår fantastiskt och tycker livet är skitkul. Ibland blir jag så trött när jag hör dessa hurtiga falskglada röster.Det händer att dom lyckas lura mig, få mig att tro att det är just så kul livet ska vara - men att det bara är JAG som inte är lika glad, i själva verket kanske jag är deprimerad fast jag inte fattat det tidigare? Och när jag stängt av gladkanalerna och går ut möts jag ofta av kvällstidningarnas löpsedlar, av typ: "Du kan vara deprimerad fast du inte vet om det."

Livet är inte perfekt. Livet kan aldrig kontrolleras. Till livet hör att vi inte alltid fungerar på topp, att vi mår illa, har sovit dåligt, har ont i huvudet, är olustiga, har värk lite här och där. Till livet hör att i princip alla får en eller annan krämpa med åren. Och livet blir aldrig som man tänkt sig - det hör också till livet. Ju mer man tror man kan planera det, desto sämre mår man antagligen.

Jag tror att vi måste revoltera mot vår tidsanda, som särskilt drabbar ungdomar. Titta på handikapprörelsen, där finns tusentals människor som kan sprida livsvisdom i den här frågan. Där finns människor med olika funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar som försvårar det dagliga livet varje dag, år ut och år in. Men det är där jag mött så många människor (ja inte alla förstås!) som ändå upplever att de har god hälsa och inte ojar sig över att allt inte är perfekt med deras egen kropp. De har helt enkelt koncentrerat sig på allt de ändå kan göra istället för att fokusera på det som de inte kan göra. Och sen riktar de kraven mot samhället för att det ska bli mer tillgängligt, istället för att inåtvänt sjukförklara sig själv som jag tyvärr mött hos många ungdomar idag.

Förresten kan man ju inte njuta av de där dagarna när man känner sig helt frisk och när livet känns helt harmoniskt och meningsfullt- om man aldrig upplever hur det känns att vara olustig. Det kan inte vara fest varje dag, en halvdan vardag som är OK men inte alltid superkul, bäddar för att det verkligen är roligt ibland. Så NEJ, gör inte vardagen till en fest. Då blir det aldrig riktig fest.

Värderingar kan ändras snabbt - se på tobaken

Ofta brukar vi tala om att värderingar är segslitna saker, de släpar vi med oss genom livet som en ryggsäck som vi ärvt av mormor.I folkhälsosammanhang pratar man ofta om att vanor som vi lärt oss som barn är mycket svåra att ändra på när vi blir vuxna(t.ex. hur vi äter och hur vi motionerar).

Jag tycker det är dags att delvis ompröva det där - i alla fall när det gäller levnadsvanor som är "fysiska", dvs hur vi äter, rör oss, röker och dricker.

Nu hyllar alla att vi har tobaksfria restauranger - det är bara några få procent av befolkningen som är emot det idag. Och alla tycks ha glömt hur det lät för bara några år sedan! Eftersom jag var "moraltanten" som var med och först väckte förslaget i slutet av 90-talet, så satt jag i åtskilliga soffor och debattprogram på TV. Jag var frihetsdödare, moralist, dödgrävare av krogbranschen, festförstörare...

En gång sa jag till några argsinta debattörer i TV: "Jag är övertygad om att jag har rätt och om 5 år kommer ni att tycka det är pinsamt att bli påminda om den här debatten." Fast inte ens jag trodde då att det skulle gå så fort att få med hela befolkningen, en liten rest av protestanter trodde jag det skulle finnas kvar.

Det här visar att människors attityder är inte gjorda av sten. Att man kan ta beslut och lagstifta är en sak, men att människor i så stor utsträckning verkligen ändrat sin värdering om rökning inger hopp om framtiden. Det borde därmed inte vara omöjligt att ändra på andra saker som skapar ohälsa när det gäller levnadsvanor.

Det som är svårare att ändra på är sådant som handlar om vårt sätt att se på oss själva, vår tilltro till vår egen förmåga, vår tillit till andra människor och vår möjlighet att hantera tillvarons svårigheter. I mycket handlar det om djupgående klassfrågor som i grunden påverkar vårt liv och vår hälsa.

Men att attityden till rökning har kunnat förändras så relativt snabbt - det visar i alla fall att en del av innehållet i mormors gamla ryggsäck behöver vi inte släpa med oss resten av livet.

Sociala nätverk är en klassfråga

Det sociala kapitalets betydelse för folkhälsan är stort. Samhällen med stark sammanhållning, många föreningar, att man litar på varandra och där man är någorlunda jämställd och jämlik har bättre hälsa än i samhällen där tilliten och gemenskapen är låg. På individplanet är de egna sociala nätverken av stor betydelse för hälsan och tryggheten. Människor som ingår i en social gemenskap, som vet att det finns människor som rycker in om något händer - mår bättre än den som är ensam och utlämnad helt till sig själv.

Men det här handlar också om klassfrågor och makt. Och frågan är: ökar klasskillnaderna idag när det gäller de sociala nätverken?

Igår kunde man i Aftonbladet läsa om de högsta och hemliga nätverken bland män i Sverige; Sällskapet och dess brodernätverk. Där får ingen annan komma över tröskeln, både bokstavligt och mentalt. De är förbehållna män i de högsta positionerna och man väljer endast in dem man vill ha; de högsta näringslivstopparna,juristerna och vissa politiker. Snacka om ett socialt nätverk som också har makt, fast vi andra aldrig kan förstå varför vissa saker blir som de blir - eftersom de avhandlats helt utanför de demokratiska församlingarna eller i en öppen debatt i en tidning.

De som tillhört den borgerliga klassen har alltid haft lättare att flytta än andra - därför att de sociala koderna gör att man på en ny ort omedelbart kommer in i societeten där. Det är naturligt att spela golf, gå med i Rotary eller bjuda varandra på middag hemma - fast man inte känner varandra tidigare. Jag har aldrig någonsin bjudit någon på middag som jag inte känner och som jag verkligen vill bli vän med på riktigt. Aldrig att jag bjudit någon kollega bara för att det "är nyttigt för min karriär" eller för att det allmänt vidgar mitt nätverk. Jag tror det är typiskt för arbetarklassen.

När de som tillhör arbetarklassen byter bostadsort så blir man ofta ensammare än om disponenten eller läkaren gör det. I en forskningsrapport, som jag glömt namnet på, har man visat att arbetarklassen behåller sina skolkamrater och sin familj som vänner - men har mycket svårare att lätt "skaffa" nya bekanta. Vad har man gjort istället? Jo arbetarrörelsen och folkrörelserna har varit motvikten till de mer slutna sociala umgängesformerna som borgerligheten ägnat sig åt. Man har organiserat sig, gått på möte och studiecirkel - och på det sättet blivit delaktig i sociala nätverk som också blivit en maktfaktor. Och dessa sammanslutningar har varit öppna för alla, om man delar grundvärderingarna. Men alla har förstås inte gjort så.

Hur ser det ut idag? Borgerligheten fortsätter som tidigare, med sina slutna nätverk och sina umgängesformer där "vanligt folk" inte kommer in. Men vad gör arbetarklassen? Folkrörelserna, facket, partiet har inte samma dragningskraft längre. Är det alltså så att det sociala kapitalet i vårt samhälle håller på att bli en ännu tydligare klassfråga än tidigare?

Att de slutna brödarskapen för maktens män borde bekämpas - ja det tycker jag verkligen. De är demokratins dödgrävare. Men borgerlighetens umgängesformer, som inte kräver att man känner varandra från början, fast de förutsätter förstås att du kan bete dig på rätt sätt, att du har råd att bjuda tillbaka på middag och du måste kunna konversera med okända - är det något andra samhällsgrupper borde lära sig något av?

För utan sociala nätverk klarar man sig sämre och man får ingen informell hjälp när det behövs. Idag har den ekonomiska och politiska makten också tillgång till de informella hemliga sällskapen och klubbarna och middagsbjudningarna. Tidigare fanns ändå en sorts maktbalans.

Vilken metod ska man använda för att öppna de sociala nätverk som finns? Går det? Eller ska man gå till motattack; sätta igång en social nätverksrörelse som värnar om de sociala och politiska värden som arbetarrörelsen har stått för? Och som inte kräver att man kan uppföra sig på en middag?

Sociala nätverk kan både binda ett samhälle samman - eller tvärtom: skapa klyftor mellan olika människor. Det har också Robert Putnam beskrivit. Föreningar som bara tjänar egennyttan, som t.ex en garageförening, kanske främjar gemenskapen mellan de som har sina bilar i det garaget - men den kanske motverkar gemenskapen med grannkvarterets människor, man håller på sitt revir, bevakar gräsmattor och vägstumpar. Eller som Hells Angels - som bygger på absolut solidaritet inom gänget - och avståndstagande utåt. Det är en extremform av ett socialt nätverk som är destruktivt. Men ur samhällssynpunkt är också de fina "Sällskapen" farliga.