Bort med barnuppfostrande Nanny-typer!

Häromdagen vaknade jag till att den första undersökningen nu kommit som visar att medelklassföräldrar under de sista åren börjat ruska och ta mer hårdhänt i sina barn än tidigare.En trolig orsak är att man förtittat sig på engelska Nanny-program. Samtidigt börjar nu en rad svenska kommuner införa föräldrastöd i form av lightvarianter av det synsätt som finns i de programmen. Föräldrastöd behövs! Och cirklar och samtal! Men på flera håll införs ju nu ganska stelt uppbyggda program som egentligen är anpassade efter barn eller familjer som hamnat i stora svårigheter.

Att i dagens Sverige gå tillbaka till uppfostringsmetoder som vi borde ha lämnat, känns sorgligt och beklämmande. Samtidigt kan vi konstatera att barn sedan 80-talet har fått en mycket, mycket bättre kontakt med sina föräldrar än tidigare generationers barn. Och finns det något som är ett gott skydd mot framtida ohälsa så är det goda relationer med sina föräldrar.´Ska vi nu börja ruska och skaka bort den nyvunna goda kontakten?

Hälsa hos funktionshindrade förutsätter bättre rehabilitering

Traditionellt har man ansett att folkhälsopolitik handlar om att främja hälsa, rehabiliteringsfrågor har därmed oftast fallit utanför det arbetet.

Jag har just varit på en konferens på Sätra Bruk om funktionshinder och hälsa. Där framgick mycket tydligt att en bra rehabilitering vid sjukdom eller olyckor är en förutsättning för att behålla hälsan. Den som får en skada/funktionsnedsättning ska inte bara rehabiliteras så långt möjligt kring den nedsatta funktionen - det handlar också om att på bästa sätt leva med sin funktionsnedsättning.

Därmed blir rehabiliteringsfrågorna centrala. Om jag haft en hjärtinfart är omställningen till att förändra mina levnadsvanor otroligt central - för att inte en ny hjärtinfarkt ska uppstå. Den som fått skador genom ett olycksfall måste få hjälp med att inte snebelasta andra organ i kroppen, få stöd till att genomföra fysisk aktivitet på ett nytt sätt, kanske äta på ett annat sätt - om man inte får den hjälpen så kan man går ner sig i annan ohälsa helt i onödan. Många lever hela livet med en funktionsnedsättning, då blir en "fortlöpande rehabilitering" en viktig möjlighet att behålla hälsan.

"Folkhälsomänniskor" måste därmed bli mer intresserade av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i sitt arbete. Och inte tänka: "De är ju redan sjuka".
Och "handikappmänniskor" måste börja tänka i folkhälsotermer. Hur kan vi främja hälsan, stärka det som är friskt och skydda mot onödig ohälsa hos dem som har någon sjukdom eller funktionsnedsättning? Alltså flytta fokus lite från det som inte fungerar till det som fungerar, och stärka det.

Gigantiska inkomstöverföringar till de som har det bäst- och Carolas tänder ramlar ut

Ja så underlig är världen. I dag hade Expressens löpsedel en jätterubrik: "Carolas nya tänder ramlar ut". Samma dag som regeringen presenterar en budgetproposition som kommer att innebära en gigantisk inkomstöverföring till de som har det bäst ställt - på bekostnad av dem som är sjuka och arbetslösa. Ja, föräldralediga och pensionärer får också mindre.

Det är ju fullständigt obegripligt hur vissa familjer kommer att tjäna ofantligt mycket - åtskilliga tusen i månaden - samtidigt som man har mage att strama åt för dem som redan lever på marginalen. Dessutom ska man i ett penndrag - tror man- förbjuda arbetsgivare och arbetstagare att teckna kompletterande sjukförsäkringar. Man måste alltså omförhandla en massa avtal - annars blir det enbart en vinst för arbetsgivarna. I ett annat penndrag genomför man nya "stationer" i sjukförsäkringen, efter 3-6 månader ska du prövas om du kan utföra ett annat jobb på HELA arbetsmarknaden. Om du nu teoretiskt skulle kunna bli receptionist i Kiruna, men råkar vara snickare i Malmö - så vad händer då? Förlorar du din anställning? Och samtidigt är nog chansen att du blir receptionist i Kiruna rätt liten.

Nej, o nej, vi ska inte förändra LAS, hörde jag en moderat riksdagsledamot säga idag på en konferens. Men hur ska ni lösa det då? Det ska en utredning klara till 1 januari, sa han. För det ska träda i kraft 1 juli nästa år. Och så var det med andra förslag också, som låter effektiva - men som förutsätter gigantiska förändringar av systemen, som t.ex, avtalsförsäkringarna. Snacka går ju, teoretiskt kan man göra mycket- men sen då, hur ska det genomföras i praktiken????

Piskor behövs på sjuka och arbetslösa, annars anstränger dom sig inte alls. Morötter, feta sådana, används istället för dem som redan har det bra. Jag fattar snart ingenting. HUR kan dessa förslag presenteras utan ett fullständigt ramaskri i befolkningen? Ser man inte vad som är på gång? Och vad händer med folkhälsan om klyftorna ökar? Alla kurvor från andra länder visar samma sak: när inkomstskillnaderna ökar så drabbar det folkhälsan och medellivslängden.

Men Expressen gjorde alltså nyhetsbedömningen att Carolas nya tänder var viktigare...

Bryr sig inte moderaterna om att främja hälsan?

Ja man kan ju undra. Jag har just läst en debattartikel i dagens Svenska Dagblad av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (m). Hon berättar om det nya ersättningssystemet för primärvården i Stockholm. Hör här: "Om en mottagning har hög andel med patienter med ohälsa och stora behov kommer många besök att medföra hög ersättning. Vid bättre hälsa blir det färre besök och mindre resurser till mottagningen." Först kan det ju låta bra, men....

...vad står det egentligen? Jo det står att doktorn premieras med mer pengar om han/hon tar emot många patienter många gånger. Och det betyder i sin tur att ett längre samtal kring en patients livssituation kan man hoppa över. Det lönar sig mer att patienten kommer med sitt höga blodtryck ena dagen, sina blodfetter nästa, sina sömnproblem den tredje, sin oro den fjärde osv. Fast alltihop kanske hör ihop med hur personen lever och den allmänna livssituationen.

Ett längre samtal som kan innebära en helhetssyn, att stimulera till andra mat- och motionsvanor, kanske samarbeta med någon annan aktör som kan bryta isolering - ja något sådant skulle kunna innebära att patienten blir mycket friskare på sikt. Och behöver besöka doktorn alltmer sällan. Men det innebär att den doktorn får mindre pengar av landstinget! Alltså lönar det sig att "stimulera" fortsatt ohälsa. För den moderata Filippa skriver ju det: "Vid bättre hälsa blir det färre besök och mindre resurser till mottagningen".

Jag diskuterade det här med några läkare häromdagen. De jobbade i ett annat landsting med ett liknande ersättningssystem. De här läkarna ville verkligen jobba förebyggande, så de tog sig tid med vissa patienter och pratade igenom situationen. Men de kände att deras arbetssätt kanske inte uppskattades av en del kollegor - kollegor som istället tog emot så många patienter som möjligt, för det gav mer pengar från landstinget. De läkarna räknade "pinnar" i statistiken, de läkare jag pratade med ville få friskare patienter på sikt - och det lönade sig inte alls i pinnstatistiken.

Att arbeta hälsofrämjande är alltid långsiktigt. Att kamma hem kortsiktiga vinster kan bli riktigt dyrt i längden, både ur hälsosynpunkt och ur en samhällsekonomisk aspekt.

Fetman eller fattigdomen?

I morse läste jag ännu en artikel om fetmabomben i USA, att den kan bli ett hot mot deras tillväxt. Eftersom diabetes och hjärt-kärlsjukdomar kommer i spåren på fetman. Kanske kommer också medellivslängden att sjunka. I en liten bisats fanns en annan fundamental sanning med: det är de fattigaste grupperna som blir mest överviktiga. Den onyttiga maten är också billigare.

Återigen är vi där: det är klass och social tillhörighet som är de viktigate faktorerna för vår hälsa. Men det är mycket lättare att glömma det, hänvisa till individens eget ansvar som borgerliga politiker älskar att göra - och blunda för de sociala sammanhang människor lever under. Därmed kan man fokusera på övervikt och fetma - symptomen istället för orsaken. Precis som vi brukar göra: vi fokuserar på sjukvården istället för det som är hälsofrämjande. Vi lagar och plåstrar om och den som opererar blir hjälte.

Den som pratar klassfrågor blir knappast hjälte. Politiska förändringar,som utjämning av våra levnadsvillkor, är knappast något som står i fokus idag. Tänk att de fattigaste inte förstår sitt eget bästa! Tänk att de inte kan äta nyttigare och motionera mer! Så låter det idag. En liten grundkurs i t.ex. sociologi kanske inte skulle skada om regeringen fick gå???

Ska mitt barnbarn Agnes få se sina barnbarn växa upp?

Investera i hälsa! Tänk långsiktigt! Så brukar det heta i folkhälsosammanhang. Och det kan gälla allt som påverkar vår hälsa.

När det gäller levnadsvanor på individnivå kan det t.ex. handla om vad jag äter och dricker. Olivolja, omega 3, fibrer och frukter och inte smör och socker...eller 30 min promenad... eller inte mer än ett glas vin om dagen, vid två blir det riskabelt....

Men vad spelar det egentligen för roll? Om vi ska tänka långsiktigt, så handlar det just nu om vår jord ska överleva så många generationer till. Då blir ökningen av medellivslängden plötsligt rätt ointressant, om vi inte har något liv alls under helt öveskådlig tid.

Jag är ingen religiös grubblare. Och jag tror inte att människan eller vår civilisation kommer att bestå särskilt länge - om man ser det ur universums perspektiv. Himlakroppar kommer och går, stjärnor tänds och släcks- vi är en liten flugskit i sammanhanget. Och vår egen jord har förändrats under tidernas gång, istider och klimatförändringar har ständigt växlat - djurarter fötts och försvunnit.
Så det finns inget "evigt" som kan bevaras.

Skillnaden nu är bara att människan så dramatiskt, sedan mitt födelseår 1950, förändrat betingelserna för våra egna generationers existens. Vi skyndar nu på de förändringsprocesser som annars kanske skulle ta tiotusentals eller hundratusentals år på sig.Ur ett mänskligt perspektiv är det så långa tidsrymder att förändringarna knappast skulle "märkas" av enskilda generationer, det skulle ske successivt.

Om vi inte snabbt lägger om vår livsföring och stoppar de miljöförstöringar som hotar att förändra jordens klimat - så kan förändringarna gå fort, mycket fort.
Mitt barnbarn Agnes som nu är fyra år, när hon är runt 80 år, så kanske hon inte kan se att hennes barnbarn har en någorlunda trygg framtid. Kanske har de ingen framtid alls? Kanske även Agnes har fått lägga om sin livsföring på ett så dramatiskt sätt att hennes egen barndom känns som ett förlorat paradis?

Vi som jobbar med hälsofrågor kanske ska lägga om vårt perspektiv lite. Livsmedelsverket har t.ex. nu fått i uppdrag att också titta på vad vi äter hur ett miljöperspektiv. Bra!!!! Den typen av insatser kan bli oändligt viktigare för våra generationers hälsa långsiktigt, än att vi är för fixerade av våra egna levnadsvanor om de bara har min personliga hälsa för ögonen. Vi kanske får flytta perspektivet till att tänka långsiktigt; vad är bäst för våra barnbarn och deras efterkommande?

Klassamhället lever- barn får olika ersättningar

Samma problem - fast åren går. Jag tror jag deltog i min första försäkringsdebatt för 30 år sen. Barn till välutbildade föräldrar får mer pengar om de skadas i en trafikolycka. Fortfarande!!!!

I DN-debatt igår beskrev Caterina Franceshi ett antal trafikförsäkringsfall. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Trots att det finns en statlig Trafikskadenämnd som ska vara normgivande och där det i förarbetena till lagen sagts att man inte ska ta hänsyn till den sociala närmiljön när ersättning beslutas.

Men tydligen följer man traditionella försäkringsmässiga regler. Försäkringar är aldrig jämlika, man måste alltid kvala in för att passa, om du har större risk att bli sjuk så får du inte vara med. Eller att kvinnor har fått lägre ersättning vid livräntor eftersom de förväntas leva längre än män. Försäkringar finansieras av dem som betalar dem och har kvalificerat sig - de är bara solidariska inom den kretsen. Endast offentligt finansierade system kan göra riktiga utjämningar mellan människor.

Att trafikförsäkringarna inte följer vad regeringen uttalat är förstås skandalöst.Här finns lag att följa.

Men samtidigt sätter det fingret på något väldigt väsentligt: De sociala skillnaderna mellan människor är stora och det VET försäkringsbolagen. I politiska debatter kan det ibland vara svårt att få gehör för att klassamhället fortfarande finns, "men alla är lika värda i vårt land" kan man få till svar av aningslösa borgerliga debattörer.

Fast när det kommer till pengar så är försäkringsbolagen en bra mätare. De VET att barn till arbetarbarn oftare blir arbetare än barn till högutbildade föräldrar. De kan alltså på strikt ekonomisk grund göra den bedömningen när de betalar ut ersättningar.

Så mitt i denna bedrövelse ska man kanske använda de orättvisa bedömningarna av barn som ett exempel på att klassamhället FINNS, inte bara i försäkringsvärlden utan i hela samhället. Annars skulle de inte kunna göra sådana bedömningar. Ibland pratar pengar mer klarspråk än politisk retorik.