Amningsförespråkarna har blivit fartblinda. I syfte att värna barns hälsa har man utvecklat en amningspolicy som strider mot barns psykiska hälsa och som motverkar barns rätt till en god kontakt med båda sina föräldrar. Dessutom har det urspårade amningsfrämjandet blivit ett hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Jag skriver det här delvis som ett svar på min dotters kommentar till min blogg om bitterfittor, men också som ett inlägg i folkhälsodebatten. Det är nog så att även jag under ett antal år hemfallit till att plädera så mycket för amning att jag också blivit en fiende till mina egna ideal. Därför återvänder jag nu till den åsikt jag hade i mitten på 70-talet.
Föräldraförsäkringen hade just införts, med möjlighet för kvinnor och män att dela lika. Eftersom den då bara var 7 månader, så började jag jobba efter 4 månader. Jag ansåg att det var bättre att barnets far var hemma än att jag ammade. På BVC frågade jag om råd när dottern var 3,5 månader, hur trappar jag nu bäst ner amningen så att jag kan behålla den morgon och kväll? Jag minns den gamla barnsköterskans blick: Du är inte klok. Amning är viktigare än allt annat, så sa blicken.
Men jag brydde mig inte om hennes blick och hennes bistra kommentarer sen, jag var så övertygad om att barnets rätt till sin far- och min rätt till jobb, var viktigare.
Sen har jag delvis gått på amningsförespråkarnas linje. Och de har haft skäl: modersmjölksersättningsindustrin försökte med bokstavligt mördande reklam (spädbarn dog i fattiga länder genom deras marknadsföring) få kvinnor att sluta amma.
Så motattacken behövdes. Men nu har det gått för långt! Både i boken Bitterfittan och genom en av mina döttrars erfarenhet från BB framkommer samma sak: mödrar ska amma till varje pris, oavsett om de är dödströtta, aldrig får sova, får mjölkstockning eller blir helt bundna till barnet och pappan därmed aldrig får en riktig chans att vara med sitt spädbarn.
Det måste vara en missuppfattning av biologi och barns behov. Visst är bröstmjölk bra. Men lugna och utvilade mödrar har antagligen lättare att positivt knyta an till sitt barn- och trygg anknytning anses som en mycket viktig faktor för framtida psykisk hälsa. Och jämställda föräldrar är en mycket viktig hälsofrämjande faktor i dagens samhälle. I familjer där kvinnan får ta det största ansvaret blir alla parter förlorare. Barnen får inte tillräckligt bra kontakt med sin pappa, mannen och kvinnan riskerar att fastna i förlegade könsroller som inverkar negativt på bådas hälsa. Kvinnor är sjukare och män lever kortare, något som jag är helt övertygad om inte är genetiskt.
Jag minns när min ena dotter och hennes sambo kom hem med sitt barn från BB. Inte en blund hade de fått sova under de tre dygn de varit på BB. Deras flicka hade varit vrålhungrig och gallskrikit oavbrutet. ”Här tänker vi på barnen och därför får de ingen flaska alls, amningen ska stimuleras.” Hela den lilla familjen var helt slut och glädjen över att få komma hem med sitt barn var starkt grumlad. Då tog jag fram en vinflaska och hällde upp ett halvt glas till min dotter. En annan dotter tog hand om det skrikande barnet och gick in i ett annat rum. Vi köpte god mat och ställde fram på bordet. ”Men vin får man ju inte dricka!” ”Jo, sa jag, drick nu….. hälsan för ditt barn påverkas av ditt psykiska tillstånd – och nu behöver du slappna av och fira.” Sen vände det mesta ganska snabbt.
Är det alltså biologister som styr mödra- och barnhälsovårdens amningsåsikter idag? Som tappat sambanden mellan kropp och själ och att barnets psykiska hälsa är minst lika viktig som den strikt fysiska. Och förresten hänger ju det där ihop. Det är en viktig folkhälsofråga, i nu gällande folkhälsopolitik är amningsfrekvens en viktig indikator och man arbetar fortfarande för att alla sjukhus ska bli ordentligt amningsvänliga. Som det BB min ena dotter hamnade på kanske? Det vore nog bättre med barnvänliga BB-avdelningar.
tisdag 8 april 2008
måndag 17 mars 2008
Bitterfittorna måste bli kampglada
Jag har just läst "Bitterfittan" och dessutom "Gösta och genusordningen", här på min långsemester i Thailand. Lite sorgsen blir jag över 30 årsgenerationen som redan börjat bli bittra. Jag brukar diskutera det här med mina tre döttrar som är i den åldern också.
Har min generation jobbat så hårt för jämställdhet att våra döttrar (nej inte mina!)trodde att "allt var klart"? Att den unga generationen kvinnor trott sig jämställda och sen blir chockade när de får barn? De som är medvetna feminister och är ihop med killar som också är medvetna, blir ändå så chockerade över hur allt blir när de får barn. Då börjar jag undra: De som tillhör något sorts avantgarde, både tjejerna och killarna, har de svårt att acceptera biologin? De biologiska skillnaderna gör ju utan tvekan att mäns och kvinnors situation är helt olikartad inför en graviditet.
Jag börjar undra om de historiska oken nu faller över dagens unga på ett faktiskt felaktigt sätt. Tjejerna känner sig tyngda och låsta kring graviditet, förlossning och amning. Inte så konstigt - med tanke på hur det varit tidigare. Men idag finns det ju faktiskt möjligheter att inom familjen åtminstone leva ett ganska hyfsat jämställt liv - om båda parter är medvetna.
MEN! Och här kommer min nya tanke: Är det så att de "fördelar" som det biologiska moderskapet tidigare gav kvinnor, dvs att man åtminstone fick bättre kontakt med barnen som lite plåster på såren för att mannen tog hand om det andra, nu faktiskt försvinner? Om kvinnor och män delar föräldraskapet lika - vilket jag verkligen tycker att de ska- då "upphör" ju kvinnans företräde till barnen. Är det i det läget graviditet, förlossning, hormonsvängningar etc bara ses som en börda? Den ger ju inget särskilt utbyte som inte mannen får ändå, utan denna kroppsliga ansträngning!
Är det så att ju mer jämställd dagens unga generation blir (jag vet- de flesta är det inte alls, men några!) - desto knepigare kommer tjejerna att få det med det biologiska moderskapet? Och desto "bittrare" kanske de blir på sina killar? OM det är så, så vill jag ändå prata mig varm för att graviditet, förlossning och amning ändå är en så stor upplevelse att det positiva överväger det negativa. (för de flesta i alla fall). Tjejers liv behöver inte gå på en tråkig räls, de biologiska förutsättningarna ger faktiskt möjlighet till upplevelser som män aldrig kan få. Nu är jag ingen livmoderfeminist, jag bara konstaterar att de skillnader som finns är både positiva och negativa - både för män och kvinnor. Dessutom är det ju inget att göra något åt, därför är det bättre om man kan göra något positivt av det istället för att bli bitter över att karln/pappan slipper ifrån en massa kroppsliga problem.
Och personligen har jag alltid tyckt synd om män som inte fått vara gravida.
Jag hoppas dagens unga som vill leva jämställt kan fortsätta en politisk jämställdhetskamp - utan att behöva bli bittra i sina egna liv. Och att de inte riktar ilskan åt fel håll, dvs blir alltför privata i sin kamp och tror att "allt" är deras killes fel. Jämställdhetsarbete måste bedrivas både politiskt och privat. Och att man kan tycka om de biologiska skillnader som finns (men bara där de är oundvikliga - det har inte med vällingkok och disk och jobb att göra).
Har min generation jobbat så hårt för jämställdhet att våra döttrar (nej inte mina!)trodde att "allt var klart"? Att den unga generationen kvinnor trott sig jämställda och sen blir chockade när de får barn? De som är medvetna feminister och är ihop med killar som också är medvetna, blir ändå så chockerade över hur allt blir när de får barn. Då börjar jag undra: De som tillhör något sorts avantgarde, både tjejerna och killarna, har de svårt att acceptera biologin? De biologiska skillnaderna gör ju utan tvekan att mäns och kvinnors situation är helt olikartad inför en graviditet.
Jag börjar undra om de historiska oken nu faller över dagens unga på ett faktiskt felaktigt sätt. Tjejerna känner sig tyngda och låsta kring graviditet, förlossning och amning. Inte så konstigt - med tanke på hur det varit tidigare. Men idag finns det ju faktiskt möjligheter att inom familjen åtminstone leva ett ganska hyfsat jämställt liv - om båda parter är medvetna.
MEN! Och här kommer min nya tanke: Är det så att de "fördelar" som det biologiska moderskapet tidigare gav kvinnor, dvs att man åtminstone fick bättre kontakt med barnen som lite plåster på såren för att mannen tog hand om det andra, nu faktiskt försvinner? Om kvinnor och män delar föräldraskapet lika - vilket jag verkligen tycker att de ska- då "upphör" ju kvinnans företräde till barnen. Är det i det läget graviditet, förlossning, hormonsvängningar etc bara ses som en börda? Den ger ju inget särskilt utbyte som inte mannen får ändå, utan denna kroppsliga ansträngning!
Är det så att ju mer jämställd dagens unga generation blir (jag vet- de flesta är det inte alls, men några!) - desto knepigare kommer tjejerna att få det med det biologiska moderskapet? Och desto "bittrare" kanske de blir på sina killar? OM det är så, så vill jag ändå prata mig varm för att graviditet, förlossning och amning ändå är en så stor upplevelse att det positiva överväger det negativa. (för de flesta i alla fall). Tjejers liv behöver inte gå på en tråkig räls, de biologiska förutsättningarna ger faktiskt möjlighet till upplevelser som män aldrig kan få. Nu är jag ingen livmoderfeminist, jag bara konstaterar att de skillnader som finns är både positiva och negativa - både för män och kvinnor. Dessutom är det ju inget att göra något åt, därför är det bättre om man kan göra något positivt av det istället för att bli bitter över att karln/pappan slipper ifrån en massa kroppsliga problem.
Och personligen har jag alltid tyckt synd om män som inte fått vara gravida.
Jag hoppas dagens unga som vill leva jämställt kan fortsätta en politisk jämställdhetskamp - utan att behöva bli bittra i sina egna liv. Och att de inte riktar ilskan åt fel håll, dvs blir alltför privata i sin kamp och tror att "allt" är deras killes fel. Jämställdhetsarbete måste bedrivas både politiskt och privat. Och att man kan tycka om de biologiska skillnader som finns (men bara där de är oundvikliga - det har inte med vällingkok och disk och jobb att göra).
fredag 22 februari 2008
Fixera dig inte vid levnadsvanor!
Naturligtvis är det inte bra för hälsan att röka, att inte röra på sig, dricka för mycket alkohol eller bli för fet. Men! Det tål att upprepas att ohälsosamma levnadsvanor påverkar olika, dvs. om människan i övrigt mår bra är vissa levnadsvanor inte lika "farliga" som om man mår dåligt i största allmänhet. Visserligen är det djupt orättvist att den som är lycklig kan leva mer ohälsosamt än den som är olycklig, om man ska se på effekterna för hälsan. Men så är det. Eller som docent Margareta Kristensson uttryckte det på en konferens nyligen: "Om man nu måste röka så måste man se till att man är lycklig också."!
Ett bra "bevis" på de här sambanden är när professor Lars Weinehall, Umeå universitet, visar hur risken för hjärtinfarkt ser ut beroende på ett antal riskfaktorer och egenupplevd hälsa. Om man har två av riskfaktorerna rökning, högt blodtryck eller högt kolesterol så ökar risken för hjärtinfarkt med 2,7% om man upplever sin hälsa som god, om den inte är god ökar risken till 8,4%. Och har man tre riskfaktorer ökar risken till 4,3% om man upplever sin hälsa som god, men om man upplever hälsan som dålig ökar risken till 23,7%. Den egenupplevda hälsan är en viktig mätare på hälsan och kommande sjukdom.
Och bakom den egenupplevda hälsan finns förstås också sociala faktorer, om man känner sig behövd och kan påverka sitt liv, om man slipper oroa sig för ekonomin, om man har jobb, utbildning, vänner osv.
Det stämmer till eftertanke! När hälso- och sjukvården börjar prata alltmer om levnadsvanor, så gäller det att de använder sig av rätt förhållningssätt, utan minsta pekpinne. Om en persons huvudproblem ligger på den "sociala" arenan, så kan t.ex. beskäftiga kostråd bli ett slag i ansiktet.
Hela tiden, hela tiden måste man vara uppmärksam på de sociala bakgrundsvillkoren. Varje gång man glömmer det och förfaller till moralpropaganda kring levnadsvanor, så missar man grunden för en god och jämlik folkhälsa.
Ett bra "bevis" på de här sambanden är när professor Lars Weinehall, Umeå universitet, visar hur risken för hjärtinfarkt ser ut beroende på ett antal riskfaktorer och egenupplevd hälsa. Om man har två av riskfaktorerna rökning, högt blodtryck eller högt kolesterol så ökar risken för hjärtinfarkt med 2,7% om man upplever sin hälsa som god, om den inte är god ökar risken till 8,4%. Och har man tre riskfaktorer ökar risken till 4,3% om man upplever sin hälsa som god, men om man upplever hälsan som dålig ökar risken till 23,7%. Den egenupplevda hälsan är en viktig mätare på hälsan och kommande sjukdom.
Och bakom den egenupplevda hälsan finns förstås också sociala faktorer, om man känner sig behövd och kan påverka sitt liv, om man slipper oroa sig för ekonomin, om man har jobb, utbildning, vänner osv.
Det stämmer till eftertanke! När hälso- och sjukvården börjar prata alltmer om levnadsvanor, så gäller det att de använder sig av rätt förhållningssätt, utan minsta pekpinne. Om en persons huvudproblem ligger på den "sociala" arenan, så kan t.ex. beskäftiga kostråd bli ett slag i ansiktet.
Hela tiden, hela tiden måste man vara uppmärksam på de sociala bakgrundsvillkoren. Varje gång man glömmer det och förfaller till moralpropaganda kring levnadsvanor, så missar man grunden för en god och jämlik folkhälsa.
lördag 9 februari 2008
Att främja sjukdom - är det moderaternas budskap?
Nej, naturligtvis säger man inte så. Valfrihet och makt åt patienten är budskapet. "Vi politiker ska ta ett par steg tillbaka", som det moderata landstingsrådet Filippa Reinfeldt sa på en stor konferens om hälsa och vård häromdagen.
Det här att politikerna ska träda tillbaka, samtidigt som man fördelar skattebetalarnas pengar - det är ju inte sant! Man träder inte alls tillbaka, man bara omfördelar dem på ett mer orättvist och sjukdomsframkallande sätt. Filippa Reinfeldt presenterade de vackra poängerna med Vårdval Stockholm. Men hon undvek nogsamt att svara på följande problem:
1. Finns det inte risker att systemet gynnar friska 40-åringar på bekostnad av människor med större behov? Att det alltså gynnar människor som har valfrihet i praktiken och kan röra sig fritt över länet. Ekonomiskt har ju redan vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden fått dra ner kraftigt på sin verksamhet.
2. Kan vården verkligen arbeta hälsofrämjande om man får mer betalt ju oftare de listade patienterna kommer på snabba besök? Om man istället har ett par längre samtal som leder till att personen tar itu med vissa saker som kanske framkallat ohälsan - och därmed behöver hon/han inte komma tillbaka till doktorn - då missgynnas den vårdenheten ekonomiskt av landstinget! Det ska löna sig för doktorn att patienten fortsätter att vara sjuk?!
3. Vad händer med områdesansvaret när allt hänger på den enskilda att välja en doktor fritt över länet? En av grundbultarna för en hälsofrämjande hälso - och sjukvård är ett gott samarbete med det omkringliggande samhället. Nu blir det bara "doktorn och jag" som gäller - men doktorn kan ju inte lösa alla problem!
4. Vad händer med alla andra aktörer inom vården; sjuksköterskor, undersköterskor, psykologer, kuratorer, dietister osv osv när teamansvaret försvinner? Hur kan hälsan främjas bara av en doktor???
Politikerna måste våga prioritera, man måste våga prioritera bort den snuviga resursstarka 40-åringens tillgänglighetsproblem till förmån för de som har större behov. Man måste våga göra ett ersättningssystem som gynnar teamarbete, som inte gynnar att patienten kommer tillbaka ofta - utan som gynnar att patienten håller sig frisk. Hur ska annars våra gemensamma pengar räcka till det som är viktigast?
I takt med att den medicinska forskningen kan göra alltmer, kommer efterfrågan på sjukvård att öka. Samtidigt som häloskillnaderna i befolkningen ökar. De stora sociala skillnaderna i hälsa och medellivslängd är egentligen den stora markören på att vi fortfarande har ett klassamhälle
Moderaterna är fega - men låtsas att man genomför en reform som stärker individens valfrihet. Man vågar inte säga att man omfördelar allas våra skattepengar på ett djupt orättfärdigt sätt.
Det här att politikerna ska träda tillbaka, samtidigt som man fördelar skattebetalarnas pengar - det är ju inte sant! Man träder inte alls tillbaka, man bara omfördelar dem på ett mer orättvist och sjukdomsframkallande sätt. Filippa Reinfeldt presenterade de vackra poängerna med Vårdval Stockholm. Men hon undvek nogsamt att svara på följande problem:
1. Finns det inte risker att systemet gynnar friska 40-åringar på bekostnad av människor med större behov? Att det alltså gynnar människor som har valfrihet i praktiken och kan röra sig fritt över länet. Ekonomiskt har ju redan vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden fått dra ner kraftigt på sin verksamhet.
2. Kan vården verkligen arbeta hälsofrämjande om man får mer betalt ju oftare de listade patienterna kommer på snabba besök? Om man istället har ett par längre samtal som leder till att personen tar itu med vissa saker som kanske framkallat ohälsan - och därmed behöver hon/han inte komma tillbaka till doktorn - då missgynnas den vårdenheten ekonomiskt av landstinget! Det ska löna sig för doktorn att patienten fortsätter att vara sjuk?!
3. Vad händer med områdesansvaret när allt hänger på den enskilda att välja en doktor fritt över länet? En av grundbultarna för en hälsofrämjande hälso - och sjukvård är ett gott samarbete med det omkringliggande samhället. Nu blir det bara "doktorn och jag" som gäller - men doktorn kan ju inte lösa alla problem!
4. Vad händer med alla andra aktörer inom vården; sjuksköterskor, undersköterskor, psykologer, kuratorer, dietister osv osv när teamansvaret försvinner? Hur kan hälsan främjas bara av en doktor???
Politikerna måste våga prioritera, man måste våga prioritera bort den snuviga resursstarka 40-åringens tillgänglighetsproblem till förmån för de som har större behov. Man måste våga göra ett ersättningssystem som gynnar teamarbete, som inte gynnar att patienten kommer tillbaka ofta - utan som gynnar att patienten håller sig frisk. Hur ska annars våra gemensamma pengar räcka till det som är viktigast?
I takt med att den medicinska forskningen kan göra alltmer, kommer efterfrågan på sjukvård att öka. Samtidigt som häloskillnaderna i befolkningen ökar. De stora sociala skillnaderna i hälsa och medellivslängd är egentligen den stora markören på att vi fortfarande har ett klassamhälle
Moderaterna är fega - men låtsas att man genomför en reform som stärker individens valfrihet. Man vågar inte säga att man omfördelar allas våra skattepengar på ett djupt orättfärdigt sätt.
torsdag 31 januari 2008
Äntligen ifrågasätts den nya barnuppfostran!
Lägg super- Nanny och hennes "evidensbaserade" systrar till handlingarna och stämpla dem med att "Bäst före datum" passerades för 50 år sedan! Nu har i alla fall debatten om de nya stöden till föräldrar nått de stora tidningsdrakarna. Äntligen!
Snart kommer regeringens proposition om folkhälsa där jag misstänker att de kommer att plädera för de gammaldags barnuppfostringsprinciperna, fast de kallas nya, bara för att de fått nya etiketter och har lanserats som "evidensbaserade". Kanske hinner regeringen ändra lite i proppen? Och Folkhälsoinstitutet verkar vara på väg att nyansera sin gamla lite aningslösa bild av de här metoderna. De kommer i morgon med sin egen version, som ska kunna användas av studieförbunden.
Jag ryste av obehag när jag läste DN i tisdags. Där säger en förälder: "Vi jobbar och är borta så mycket, så vi hinner inte alltid med gemensamma aktiviteter. Då blir det en grej som belöning, en tidning eller en trisslott". Alltså: det blir en belöning för barnet att få göra något tillsammans med föräldrarna, som annars aldrig har tid. Men denna belöning utges endast om barnet har uppfört sig ordentligt och samlat på sig tillräckligt många guldstjärnor. Det är ju inte riktigt klokt!!!!
Då ligger ju problemet hos föräldrarna: de ger inte sina barn tillräckligt med tid. Kanske är det därför barnen är stökiga? Och tillgång till mamma och pappa får man bara om man är lydig....
Att man någon gång ibland kan bryta ett dåligt mönster genom en särskild belöning är väl bra, men här handlar det alltså om något helt annat. "Mamma och pappa vill bara vara med mig om jag uppfört mig ordentligt." Kanske borde det vara nästan tvärtom? Att man behöver lägga ner mer tid på det barn som verkar behöva det?
Jag minns när ett av mina barn i fyraårsåldern var väldigt stökig, skrikig och allmänt jobbig. Hon kom säkert i kläm mellan syskonen. Då bestämde jag att hon och jag skulle åka bort några dagar, vi flög till Umeå och hälsade på några vänner. Det var varken en belöning eller en bestraffning! Jag bara sa att hon och jag skulle åka bort, alldeles själva, utan syskonen. De dagarna gjorde under! Och hon minns dem än.
Orsaken till hennes stökighet var ju mitt, att jag inte gett henne tillräckligt med tid tidigare. Hennes sätt att få min uppmärksamhet hade till sist blivit att vara besvärlig. Tänk om jag sagt åt henne: OM du är snäll och inte skriker, då ska vi åka bort....men om du inte är snäll ignorerar jag dig... Då hade jag lagt felet hos henne.
Det är med förfäran jag ser hur särskilt yngre generationer "gått på" de "nya" metoderna, fast de är urgamla. Skam, skuld, uppförande, belöning, bestraffning .... hur nytt är det på en skala???? Däremot behöver vi föräldrar stöd i att utan bestraffning/belöning få barn att fungera, må bra både kortsiktigt och långsiktigt och få en bra relation med föräldrarna.
Snart kommer regeringens proposition om folkhälsa där jag misstänker att de kommer att plädera för de gammaldags barnuppfostringsprinciperna, fast de kallas nya, bara för att de fått nya etiketter och har lanserats som "evidensbaserade". Kanske hinner regeringen ändra lite i proppen? Och Folkhälsoinstitutet verkar vara på väg att nyansera sin gamla lite aningslösa bild av de här metoderna. De kommer i morgon med sin egen version, som ska kunna användas av studieförbunden.
Jag ryste av obehag när jag läste DN i tisdags. Där säger en förälder: "Vi jobbar och är borta så mycket, så vi hinner inte alltid med gemensamma aktiviteter. Då blir det en grej som belöning, en tidning eller en trisslott". Alltså: det blir en belöning för barnet att få göra något tillsammans med föräldrarna, som annars aldrig har tid. Men denna belöning utges endast om barnet har uppfört sig ordentligt och samlat på sig tillräckligt många guldstjärnor. Det är ju inte riktigt klokt!!!!
Då ligger ju problemet hos föräldrarna: de ger inte sina barn tillräckligt med tid. Kanske är det därför barnen är stökiga? Och tillgång till mamma och pappa får man bara om man är lydig....
Att man någon gång ibland kan bryta ett dåligt mönster genom en särskild belöning är väl bra, men här handlar det alltså om något helt annat. "Mamma och pappa vill bara vara med mig om jag uppfört mig ordentligt." Kanske borde det vara nästan tvärtom? Att man behöver lägga ner mer tid på det barn som verkar behöva det?
Jag minns när ett av mina barn i fyraårsåldern var väldigt stökig, skrikig och allmänt jobbig. Hon kom säkert i kläm mellan syskonen. Då bestämde jag att hon och jag skulle åka bort några dagar, vi flög till Umeå och hälsade på några vänner. Det var varken en belöning eller en bestraffning! Jag bara sa att hon och jag skulle åka bort, alldeles själva, utan syskonen. De dagarna gjorde under! Och hon minns dem än.
Orsaken till hennes stökighet var ju mitt, att jag inte gett henne tillräckligt med tid tidigare. Hennes sätt att få min uppmärksamhet hade till sist blivit att vara besvärlig. Tänk om jag sagt åt henne: OM du är snäll och inte skriker, då ska vi åka bort....men om du inte är snäll ignorerar jag dig... Då hade jag lagt felet hos henne.
Det är med förfäran jag ser hur särskilt yngre generationer "gått på" de "nya" metoderna, fast de är urgamla. Skam, skuld, uppförande, belöning, bestraffning .... hur nytt är det på en skala???? Däremot behöver vi föräldrar stöd i att utan bestraffning/belöning få barn att fungera, må bra både kortsiktigt och långsiktigt och få en bra relation med föräldrarna.
söndag 20 januari 2008
Ska vetenskapen ersätta klokskapen och bildningen?
Dagens debatt om GI-metoden gör att jag undrar: är människor numera rädda för klokskap? Är man i alla väder tvungen att ha en vetenskapligt belagd metod att luta sig emot, även när det handlar om vardagliga ting som middagsmat eller hur jag får mina barn att somna?
Vi lever uppenbarligen i en tid där expertkunskaper efterfrågas inom alla områden och där kunskapen blir djupare, men smalare. Ju mer kunskap som produceras, desto dummare tycks människan bli - eftersom vi inte längre vågar tänka själva utan måste luta oss mot alltfler experter. Ibland känns det som om tillvaron består av en skog av smala stuprör, men där ingen förmår se till helheten och ha överblick över alla stuprör som sinsemellan strider mot varandra.
Den senaste veckan har GI-metoden tydliggjort just det här. Jag betvivlar inte alls att den metoden är klart effektiv för den som behöver gå ned mycket i vikt, uppenbarligen har också insulinberoendet minskat hos överviktiga diabetiker som med den här metoden lyckats gå ned åtskilliga kilon. Jaha, men vad säger det om vad människan behöver på sikt? Vi ska ju inte bara hålla oss smala, det är ju kul om vi slipper hjärtinfarkt och cancer i för tidiga åldrar också. Det kan ju finnas andra risker med att vräka på med smör och inte äta kolhydrater och frukt.
I olika kulturer har människor utvecklat olika matvanor, beroende på vad man kan hitta för mat just där. På vissa håll är man friskare än på andra håll, i vissa kulturer har man mindre magcancer men mer hjärtinfarkter osv. Om nu forskarna ska försöka hitta den optimala kosten, den bästa mixen av allt som människan i olika kulturer skapat matvanor omkring - ja, då är jag övertygad om att man kommer att missa något väsentligt. En liten pusselbit som inte låter sig infångas i laboratorierna, just därför att människan inte enbart är en maskin. Och kanske just den pusselbiten är förklaringen till att människan kan leva bra av olika dieter.
Om det fanns några kloka gummor kvar, så är jag övertygad om att den gumman skulle säga: "Barn lilla, tro inte på allt du hör, se till att äta dig mätt och se till att äta allt möjligt och inte för ensidigt. Det är aldrig klokt att bara tro på en profet".
Kosten ska evidensbaseras, metoder för barnuppfostran likaså, varje dag får jag nya pressmeddelanden om forskningsresultat som visar att vi bör göra si eller så. Eller nya briljanta mötesmetoder, som är processinriktade och skapande. Fast vid närmare studium är de bara en utveckling av det som funnits inom folkrörelserna i 100 år. Men nu lanseras det som helt nytt, sensationellt, som om hjulet just uppfunnits.
Lita till ditt omdöme! Var lagom tveksam och skeptisk. Ju mer komplicerat vårt samhälle blir, desto fler experter som finns inom alltfler områden - desto smalare blir helhetskunskapen. Och desto större behov av äkta folkbildning, där människor lär sig fundera och se till helheten. För vad skulle t.ex. hända med vår miljö, förutom förmodade hälsokonsekvenser på sikt för människor, om alla i den rika världen plötsligt gick över till GI-kost??? Djuruppfödning och utfiskning skulle öka dramatiskt. Det är bara ett av många exempel på behovet av folkbildning och helhetssyn i en värld där stuprörskunskapen hotar att göra oss allt dummare.
Vi lever uppenbarligen i en tid där expertkunskaper efterfrågas inom alla områden och där kunskapen blir djupare, men smalare. Ju mer kunskap som produceras, desto dummare tycks människan bli - eftersom vi inte längre vågar tänka själva utan måste luta oss mot alltfler experter. Ibland känns det som om tillvaron består av en skog av smala stuprör, men där ingen förmår se till helheten och ha överblick över alla stuprör som sinsemellan strider mot varandra.
Den senaste veckan har GI-metoden tydliggjort just det här. Jag betvivlar inte alls att den metoden är klart effektiv för den som behöver gå ned mycket i vikt, uppenbarligen har också insulinberoendet minskat hos överviktiga diabetiker som med den här metoden lyckats gå ned åtskilliga kilon. Jaha, men vad säger det om vad människan behöver på sikt? Vi ska ju inte bara hålla oss smala, det är ju kul om vi slipper hjärtinfarkt och cancer i för tidiga åldrar också. Det kan ju finnas andra risker med att vräka på med smör och inte äta kolhydrater och frukt.
I olika kulturer har människor utvecklat olika matvanor, beroende på vad man kan hitta för mat just där. På vissa håll är man friskare än på andra håll, i vissa kulturer har man mindre magcancer men mer hjärtinfarkter osv. Om nu forskarna ska försöka hitta den optimala kosten, den bästa mixen av allt som människan i olika kulturer skapat matvanor omkring - ja, då är jag övertygad om att man kommer att missa något väsentligt. En liten pusselbit som inte låter sig infångas i laboratorierna, just därför att människan inte enbart är en maskin. Och kanske just den pusselbiten är förklaringen till att människan kan leva bra av olika dieter.
Om det fanns några kloka gummor kvar, så är jag övertygad om att den gumman skulle säga: "Barn lilla, tro inte på allt du hör, se till att äta dig mätt och se till att äta allt möjligt och inte för ensidigt. Det är aldrig klokt att bara tro på en profet".
Kosten ska evidensbaseras, metoder för barnuppfostran likaså, varje dag får jag nya pressmeddelanden om forskningsresultat som visar att vi bör göra si eller så. Eller nya briljanta mötesmetoder, som är processinriktade och skapande. Fast vid närmare studium är de bara en utveckling av det som funnits inom folkrörelserna i 100 år. Men nu lanseras det som helt nytt, sensationellt, som om hjulet just uppfunnits.
Lita till ditt omdöme! Var lagom tveksam och skeptisk. Ju mer komplicerat vårt samhälle blir, desto fler experter som finns inom alltfler områden - desto smalare blir helhetskunskapen. Och desto större behov av äkta folkbildning, där människor lär sig fundera och se till helheten. För vad skulle t.ex. hända med vår miljö, förutom förmodade hälsokonsekvenser på sikt för människor, om alla i den rika världen plötsligt gick över till GI-kost??? Djuruppfödning och utfiskning skulle öka dramatiskt. Det är bara ett av många exempel på behovet av folkbildning och helhetssyn i en värld där stuprörskunskapen hotar att göra oss allt dummare.
onsdag 16 januari 2008
När kommunala aktörer bidrar till osund kroppsfixering
Varför ska Stockholms stads idrottsförvaltning sätta upp affischer på en ung,vacker, blond och smal tjej som ligger på en balansboll? Texten lyder; FOLKHÄLSA: Balans, lugn, helhet.
Det är faktiskt farligt för folkhälsan om kommunala aktörer spär på den sjuka kroppsfixering som kommersiella aktörer tjänar pengar på. De som får betala, både bokstavligt och med psykisk ohälsa, med ätstörningar, anabola steroider m.m. är framför allt unga människor.
Folkhälsa får inte förknippas med unga, vackra kroppar!!!! Det är dock inget nytt i historien, på 30-talet var det just den sunda, blonda och vackra kroppen som premierades, det var den tid då "människomaterialet skulle förädlas", "undermåliga individer" tvångssteriliserades. Det finns otäcka kopplingar till synen på sundhet och kropp och rashygien. De som idag använder sig av sådana här bilder gör det förstås fullständigt omedvetet. Så jag anklagar ingen för sådana skumma avsikter! Men resultatet kan bli att man spär på ideal som i förlängningen varken gagnar folkhälsan eller alla människors lika värde.
Kopplingen av fysisk aktivitet till skönhet är förkastligt! En undersökning visar ju nu att missbruk av olika droger t.ex. är högre hos killar som tränar på gym än hos andra. De är alltså ute efter en vacker och muskelstinn kropp- nån hälsa och "sunt liv" handlar det definitivt inte om.
Sen tycker jag inte man ska använda ordet "Folkhälsa" så slarvigt på en reklamaffisch. Då har man helt missuppfattat kommunens folkhälsoansvar.
Det är faktiskt farligt för folkhälsan om kommunala aktörer spär på den sjuka kroppsfixering som kommersiella aktörer tjänar pengar på. De som får betala, både bokstavligt och med psykisk ohälsa, med ätstörningar, anabola steroider m.m. är framför allt unga människor.
Folkhälsa får inte förknippas med unga, vackra kroppar!!!! Det är dock inget nytt i historien, på 30-talet var det just den sunda, blonda och vackra kroppen som premierades, det var den tid då "människomaterialet skulle förädlas", "undermåliga individer" tvångssteriliserades. Det finns otäcka kopplingar till synen på sundhet och kropp och rashygien. De som idag använder sig av sådana här bilder gör det förstås fullständigt omedvetet. Så jag anklagar ingen för sådana skumma avsikter! Men resultatet kan bli att man spär på ideal som i förlängningen varken gagnar folkhälsan eller alla människors lika värde.
Kopplingen av fysisk aktivitet till skönhet är förkastligt! En undersökning visar ju nu att missbruk av olika droger t.ex. är högre hos killar som tränar på gym än hos andra. De är alltså ute efter en vacker och muskelstinn kropp- nån hälsa och "sunt liv" handlar det definitivt inte om.
Sen tycker jag inte man ska använda ordet "Folkhälsa" så slarvigt på en reklamaffisch. Då har man helt missuppfattat kommunens folkhälsoansvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
