Äntligen - belägg för att övervikt inte är största hälsoboven!

I en mycket intressant artikel på DN-debatt häromdagen visar Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, att fetmarelaterade sjukdomar inte alls har ökat i samma takt som övervikten. siffrorna kommer från en stor WHO-studie. Tvärtom kan man nästan säga på befolkningsnivå. Andra faktorer som minskad rökning, mer medelhavskost, bättre socioekonomiska villkor har gjort att dödligheten i typiska fetmarelaterde sjukdomar minskat eller åtminstone inte ökat. Han visar också att trenden till fortsatt ökning av övervikten hos barn har brutits i Sverige. Kamnpanjer om mindre läsk och söta mellanmål har gett resultat.

Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.

Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:

Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.

Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".

Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.

Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.

Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.

Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.

Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.

"Att göra nytta"- är det verkligen bra för hälsan?

Så här mitt i sommarledigheten har jag börjat grubbla över vårt stora behov av att vara "nyttiga". Vad är det för gammal moral som präntat i oss att det är fult att vara sysslolösa? "Man måste ha något för händerna", som många kvinnor sagt och ständigt sett till att de haft åtminstone en stickning i knäet. Att bara "vara", tänka och ha det skönt i största allmänhet - nja, det är egentligen inte riktigt "fint" i praktiken.

Jag vet en äldre kvinna i min närhet som under många år nästan varje sommarkväll suckade lite och sa: "Så gjorde vi lite nytta idag också". Fast nyttan egentligen bestod av helt självpåtaget arbete, som att anlägga en ny rabatt eller plantera en buske på sommarstället. Jag som hellre ville använda ledigheten till att bara läsa, lata mig eller promenera, kände mig varje gång jag hörde det där om nyttan som en onyttig parasit. Fast mitt fritidsnöje bestod av böcker och att slappa och hennes av att plantera blommor - inget av detta var nödvändigt för vår brödföda. Det var olika syn på hur ledighet skulle användas.Men i vår kultur var hennes val "finare"- hon gjorde trots allt nytta.

Eller- så var hon så indoktrinerad av nyttotänkandet- att hon helt enkelt inte kunde slappna av.

Själv har jag under en tid haft mindre jobb än vanligt, jag har egentligen haft det helt underbart under denna "ledighet"- men samvetet gnager; Får jag verkligen njuta? Är det moraliskt?

Den som är arbetslös mår ofta dåligt. Den som är förtidspensionerad är nu definierad av regeringen att tillhöra "utanförskapet". Är det alltså bara arbete som är något värt, alltså det som anses som nyttigt? Är det den inställningen som i själva verket "skapar" utanförskapet?

De flesta av oss i vårt land behöver inte kämpa varje dag för att hitta mat för dagen.Kanske vi alltså skulle kunna tillåta oss att "bara vara" ibland, utan dåligt samvete för att vi inte snickrar eller stickar eller bakar? Eller vad är meningen med livet, att bara "göra nytta"- för vem och varför?

Mycket av vår hälsa tror jag handlar om detta. Vi mår bättre om vi känner oss behövda - men är det verkligen samma sak som att vi hela tiden måste vara "nyttiga"?
Kanske handlar en del av vår psykiska ohälsa idag om just detta; att vi känner oss värdelösa om vi inte gör nytta i vedertagen mening? Så otroligt mycket lidande i onödan!

Samtidigt som de stora världsreligionerna syftar till olika drömmar om paradiset, det kristna paradiset har jag alltid fått för mig handlar om att DÅ ska man få njuta-inte bara jobba i sitt anletes svett och i buddhismen ska man till slut uppgå i Nirvana, ett sorts tillstånd av ständig frid.

Eftersom jag tror att jag kommer att vara död när jag är död, så vill jag gärna få tillåta mig att känna den där friden och njutningen nu. DET tror jag dessutom är nyttigt för hälsan.

Hälsa är inget partierna prioriterar

Jag roade mig med att gå in på samtliga riksdagspartiers hemsidor för att se vad de skrev om sin inställning till hälso/folkhälsofrågor. Dystert! Att dessa frågor inte tillhör något partis viktigaste fråga - ja, det visste jag väl. Men en liten, liten rubrik kan väl ändå frågorna vara värda? De flesta hemsidor har "A-Ö", vad partiet tycker i olika frågor. Nej då, inte ens där! Djuromsorg fick plats hos flera partier, men inte folkhälsa. Ett undantag fanns: Centerpartiet hade en liten rubrik och en liten skrivning, även om det inte var mycket och jag vet att de kan mer - så fanns i alla fall hälsa/folkhälsa på deras politiska dagordning.

På flera av de andra partierna kunde man få fram något om hälsa om man själv fyllde i hälsa/folkhälsa. Men då var det spridda skurar och en del ganska gammalt material. Inte ens kristdemokraterna, som innehar folkhälsoministerposten, hade den aktuella folkhälsopropositionen inlagd. Aktuellast material vid denna ifyllningsövning hade miljöpartiet.

Skärpning partier! Riksdagen har just behandlat den nya folkhälsopropositionen och där oppositionspartierna hade ganska många synpunkter. Men hur ska dessa frågor bli viktiga i landsting och kommuner om inte partierna på sina hemsidor ens orkar lägga in dem som en liten rubrik bland alla andra frågor?

Vad är viktigast i livet? Ja inte är det materiell välfärd - människor svarar nästan alltid: "Att jag och min familj får behålla hälsan". Mycket få svarar: "Tillväxt så jag får mer i plånboken och kan handla mer." Hälsa kan man definiera på olika sätt, det behöver inte nödvändigtvis innebära att man är pinfrisk. Man kan ha en kronisk sjukdom men ändå uppleva att man "har hälsan", eftersom hälsa ofta handlar om att "må bra" och ha kontroll på sitt liv.

Hur hälsan ser ut och hur den är fördelad i befolkningen är däremot grundläggande politiska frågor. Hälsa är bara till viss del ett resultat av individens eget val. Alltså: hur vårt samhälle ser ut avgör folkhälsan. Och hälsan är det människor värderar högst.HALLÅ PARTIERNA! Ni verkar ha missat något!

WHO sätter fokus på samhällsförhållandena

Hälsoskillnader är inget naturligt tillstånd. De är påverkbara och det handlar om hur vi ordnar våra samhällen, sa Sir Michael Marmot på den Nordiska folkhälsokonferensen i Östersund förra veckan. Han är ledare för WHO:s Commission on Social Determinates of Health och professor vid University College i London. I höst ska de lägga fram sin rapport om hur man kan minska de sociala skillnaderna, men ännu ville han inte säga något om förslagen. Hans mardröm är att rapporten och arbetet blir en dammsamlare på bokhyllan efter allt hårt arbete.

Marmot visade flera exempel på stora hälsoskillnader. I Ryssland kan som exempel nästan hälften av befolkningen inte räkna med att uppleva sin 60-årsdag. Marmot betonade vikten av generella program för förbättrad hälsa som träffar alla samhällsgrupper. Vi kan inte bara fokusera på de fattigaste, utan hela samhället måste involveras. Det behöver inte heller alltid finnas ett samband mellan ökad BNP och mindre hälsoklyftor sa han. Förbättrad ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till en ökad livslängd och bättre hälsa.

Ofta när vi pratar om folkhälsofrågor så har vi den stora blandningen av stort och smått, från världspolitik till individens sovvanor. Därför är det lätt att folkhälsoarbetet upplevs som flummigt- det är allt och därmed blir det inte fokus på något. Och ibland sitter en ensam folkhälsoplanerare i en kommun som ska "fixa" folkhälsan. Det går ju inte.

Det Michael Marmot och WHO-kommissionen nu visar är att ett lands grundläggande fördelnings- och utbildningspolitik har en avgörande betydelse för folkhälsan. Det är politik på högsta nivå. Kanske folkhälsoabetets roll i dessa frågor blir just att visa sambanden - sedan måste politikerna ta ställning till vad man vill. Det är inte alls självklart att politiker vill prioritera sådant som gangnar hälsan om det eventuellt skulle stå i motsats till högre materiellt välstånd. Folkhälsopolitikens första fem målområden handlar mycket om just valet av övergripande insatser.

Övriga målområden handlar mer om våra levnadsvanor, även om där också finns starka kopplingar till t.ex. alkohol-,tobaks- och livsmedelsindustrin. När det gäller att förändra levnadsvanor så kan traditionella folkhälsoarbetare jobba mer praktiskt, med metoder som visat sig fungera.

Jag tror det finns en enorm spänning mellan det stora och det lilla. Folkhälsoforskarna och epidemiologerna måste hela tiden visa politikerna hälsans samband med de stora bestämningsfaktorna. Folkhälsoplanerna i kommunerna kan hjälpa till att "översätta" forskningens resultat till kommunpolitikerna.Sedan får politikerna dra slutsatserna. Men i det praktiska arbetet med levnadsvanor är det "lättare", där behöver inte politiken alltid lägga sig i själva metoderna.

Hoppas nu att WHO-kommissionen leder fram till en riktig politisk debatt i Sverige. Att politiker på alla nivåer får upp ögonen för att den "vanliga" politiken har en alldeles enorm betydelse för hur hälsan ser ut. Och att där finns stora åsiktsskillnader. En sådan debatt skulle behövas ovanpå den folkhälsopolitiska propositon som nu antagits av riksdagen. Den propositionen lägger mer tonvikten vid det som individen kan göra själv och hur samhället kan stödja det. Det är både det stora, det som ligger utanför folkhälsopolitikens traditionella domäner, som avgör hälsoutvecklingen och det lilla, det som sker på individnivå. Och den grundläggande synen finns i vår folkhälsopolitik med de olika målområdena, men låt Marmot-kommissionen ge bränsle till en intensiv politisk debatt. Det är bara när frågor står på dagordningen som något händer- även om åsikterna går isär.

Civilkurage- bra för hälsan men sämre för karriären?

I morse när jag läste tidningen fanns ett reportage om att man nu satsar på retorikövningar i skolan på vissa håll. Det är ett led i att stärka elevernas förståelse för språket och också ge dem makt. Tydligen försvann retorikutbildning när den svenska folkskolan infördes 1842. Undersåtarna skulle bara lära sig läsa - inte använda språket, det var förbehållet makteliten.

Att kunna föra sin talan- och avslöja ihåligheter i vad andra säger, det är en viktig kunskap för att kunna hävda sin rätt och sin person.Det tror jag också är ytterst hälsofrämjande, det om något handlar om att få makt över sitt eget liv, utan att det handlar om materiella ting. Bra initiativ att satsa på retorikövningar!

Språket är en viktig faktor. Men det räcker förstås inte med språket, man måste också veta vad man tror på och våga stå för sin åsikt.Det om något tror jag är hälsofrämjande. Alltför ofta har jag träffat människor som är rädda för att säga sin åsikt, utifall att den som lyssnar har en annan åsikt. Man verkar rädd för att stå för följderna av sin åsikt, kanske tittar andra snett på mig då? Kanske dom pratar illa om mig i fikarummet? Kanske får jag problem med chefen? Nej , bäst att vara tyst och möjligtvis muttra lite hemma vid köksbordet istället, tycks många tänka.

Det är ett förhållningssätt som jag tror direkt är skadligt för hälsan. Alla som någon gång känt sig klämda i en situation, på jobbet eller privat- vet hur förödande det är för magen, huvet, sömnen,livsglädjen och initiativförmågan. Sådana där situationer när man inte ser någon utväg och inte vet vad man ska göra med sina åsikter. Den dagen man äntligen tar mod till sig och sätter ner foten, hur obehagligt det än är, brukar ändå vara första steget till att man mår bättre.

Har du en åsikt: ut med den! Stå för den! Det betyder inte att man ska sluta lyssna på andra, tvärtom! Samtal blir mer givande för alla om man inte bara för fram floskler. Om man vågar ha civilkurage, då mår man bättre i själen än om man håller tyst och duckar. Det är min absoluta uppfattning. Men det finns en hake: trots att alla talar om vikten av civilkurage så är det ofta en filosofisk åsikt. I praktiken har jag sett alltför många exempel på att människor med civilkurage inte "belönats" med yttre framgång. Men jag tror ändå inte det påverkat deras hälsa negativt. Att kunna se sig själv i ögonen och inte skämmas för sina egna handlingar är nog det mest hälsofrämjande man kan tänka sig. Karriärister och anpasslingar må nå yttre framgång, men nog hastar dom förbi avslöjande speglar?

Jag tror att vi allmänt måste bli bättre på att skilja på "sak och person". Människor må ha vilka åsikter som helst (nej jag accepterar inte rasism, homofobi och dödsstraffsanhängare) - men de kan vara "bra" människor för det. En gång i tiden trodde jag att bara de som precis delade min politiska åsikt kunde bli mina vänner. Så fel jag hade! Om vi lär oss att skilja på åsikter och person, då kanske vi också vågar stå för det vi tycker, då mår vi bättre och samhället berikas.

Eget ansvar - eller skyll dig själv?

Alltfler talar nu om individens ansvar för sin egen hälsa. Men vad står det för? Är det så humant som det låter?

Forskaren Signild Vallgårda skriver i Dagens Samhälle idag ett kritiskt inlägg kring folkhälsopropositionen.Hon menar att regeringen skriver om valfrihet och om behovet av hälsoinformation, men sen säger hon: "...att målet, som alltid, är att styra människor".Hon avslutar artikeln med: "Regeringen vill ha fria individer- som gör som regeringen vill".

Alltfler rapporter talar nu om att hälsan är en viktig förutsättning för regional och ekonomisk utveckling. Sett i det ljuset blir intresset från samhällets aktörer för att individerna ska leva hälsosamt lite mer tveksamt. Är det för den ekonomiska utvecklingen/samhällsekonomin som individerna bör hålla sig friska eller är det för människors egen skull? Att det helt enkelt är trevligare att vara frisk än sjuk?

Prioriteringscentrum i Linköpings förslag till Socialstyrelsen förra året om att ändra kriterierna för prioriteringar inom vården, innehöll bl.a. att individens eget leverne skulle spela roll för om vård skulle ges eller inte.

"Vi menar att det finns goda skäl för att utreda motiven till att komplettera den etiska plattformen med en ansvarsprincip. En sådan utgår från att alla människor är ansvariga både för sin hälsa och för sin vård utifrån sina individuella förutsättningar. Att vara ansvarig för sin hälsa innebär dels att se till att ohälsa
inte uppstår och dels, om den uppstått, se till att återskapa hälsa i så stor utsträckning som möjligt"....."Principen om egenansvar för sin hälsa innebär vid
resursfördelning att behov som uppstått på grund av bristande ansvar kan ges en lägre rangordning i förhållande till andra behov när resurserna inte räcker."

Det här förslaget har Socialstyrelsen avvisat. Tack och lov!!!!!

Hälsa och ohälsa är inte bara något som individen rår över själv. Dessutom lever människor i så olika sociala situationer att det torde vara helt omöjligt att med humanismen i behåll säga att "det är ditt eget fel att du är sjuk, så du får ställa dig längst bak i kön även om du är väldigt dålig, eller också får du betala ur egen ficka".

"Skyll dig själv" kan plötsligt bli den obehagliga baksidan av framsidan: det egna ansvaret och valfriheten.

Och i dagarna har det också kommit en ny bok på SNS; "Vi vill inte bli gamla - som äldreomsorgen ser ut". Den går ut på att den som har pengar ska kunna köpa sig en bättre vård, men med samhällets pengar som grundplåt. Det låter också "rätt", men konsekvenserna? Att bara de som har pengar får tillgång till god vård och de andra får hålla tillgodo med överlevnadsminimum? Och så urartas de sämst ställdas vård ännu mer, eftersom antagligen det blir betydligt mer attraktivt att jobba på de ställen där det finns högre personaltäthet och en finare miljö. Vem ska vårda de andra då? Boken går också ut på att "vi ska ta ansvar" för vår egen ålderdom.

Jag börjar bli lite rädd.

Jag vill att alla människor ska ha rätt till en god vård, oavsett om man har pengar eller inte. Jag vill att samhället på alla sätt ska främja hälsa. Jag vill också att människor ska få styra över sina egna liv. Men jag vill inte att samhället bestraffar den som inte "skött sig" eller lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för sin vård.

Hälso-och vårdpolitiken får inte bli sin egen fiende.

Ger pengar lycka?

Blir man lycklig av pengar? Det är ju den eviga frågan. Och nästan jämt - när folk har tänkt till- så brukar dom svara: nej,det viktigaste är att jag får ha hälsan och mina anhöriga/vänner har det bra och att jag har en bra relation med mina närmaste. Sen kan det ju däremot bli lite roligare med pengar.

Men hur är det egentligen, med pengarna och hälsan?

Det finns två - i förstone- motstridande fenomen. Det första är att välbefinnandet och "lyckan" hos en befolkning inte alls följer några BNP-kurvor. Det tycks tom som om länder med hög materiell standard har en högre psykisk ohälsa. Drastiskt skulle man kunna säga att man alltså blir olycklig av pengar.

Men samtidigt visar Folkhälsoinstitutets nya rapport om Depressioner, att de ofta är en klassfråga. Det är uppenbart att de som har lite pengar eller saknar förmögenhet i betydligt högre omfattning får depressioner. På individnivå handlar det antagligen om att sårbarheten för ohälsa blir större, om man har färre skyddsfaktorer i livet.

Hur stämmer då de här fenomenen med varandra? Antagligen är det så att hög materiell standard i en befolkning per definition inte alls ökar lyckan. Däremot - och kanske är det därför depression faktiskt är en klassfråga - så påverkas vi människor av den relativa position vi har i samhället. Om "alla andra" har bra jobb, pengar, fina bostäder och verkar lyckliga- då blir vår "fattigdom" större. Det skulle kunna avfärdas som "avundsjuka", men så banalt är det nog inte. Vi människor jämför oss, vi ser upp till den som lyckats bra, den sociala positionen påverkar oss på ett mycket djupare sätt än vi tror. Eller skulle önska att det var.

Därför kan man aldrig frikoppla pengar och materiella förutsättningar från hälsa och välbefinnande. Det är inte pengarna i sig, utan mer hur de fördelas i befolkningen som avgör om de blir lyckobringande eller faktiskt en faktor som i stället skapar psykisk oro.