I regeringens satsning på föräldrastöd och deras upprag till FHI, så talas mycket om "värme och ramar". Flera av de metoder jag sett, man kallar det verktyg eller "verkstan" för att hjälpa föräldrar att sätta gränser och bli bättre uppfostrare - saknar jag det viktigaste, att ge barnen en syn på livet som gör världen begriplig.
Att sätta ramar i vår tid i form av att plocka undan grejer, sätta skorna rätt i hallen m.m. tror jag helt enkelt är en rätt meningslös uppfostrargärning, jag tror inte det hjälper barnen särskilt mycket att förbereda sig för att bli vuxna som världen ser ut idag. Tids nog kommer de som vuxna att fixa det där ändå, det är rätt opraktiskt i längden att snubbla över skor.
Det är en svår uppgift att i dagens läge ge barn "riktiga" uppgifter, där de verkligen känner att de behövs, att de gör nytta. När jag var barn var jag tvungen att springa hem från skolan på direkten för att hjälpa min mamma (som ar svårt polioskadad) att gå på toaletten - det var flera årtionden före de personliga assistenternas tid. Jag fick koka potatis och värma mat så att vi skulle få någon middag. Det var inte alltid så kul, men jag kände mig BEHÖVD. När jag själv fick barn var det svårt att ge dem uppgifter där de verkligen kunde känna att deras bidrag var viktigt på riktigt. Om de inte diskade, så kunde ju jag faktiskt göra det... Jag erkänner att jag misslyckades lite med det där. Och när min pappa var liten fick han rensa rovor och plocka potatis - det var på "riktigt". Vad är på "riktigt" idag? Där behöver vi hjälpas åt!
Min poäng är: kan man ge barnen riktiga uppgifter och inte låtsasuppgfiter, då är det viktigt. Annars blir det bara en sorts auktoritär uppfostran, att man ska göra saker bara för att de vuxna tycker så.
Däremot, vilket det pratas mycket mindre om, är det viktigt att ge barnen en röd tråd - eller OK en blå tråd- som hjälp på livsvägen. Vad jag menar är att bästa sättet att förhindra psykisk ohälsa i ungdomen, förutom kärlek förstås - men det tycks inte räcka i vår förvirrade värld, det är att försöka göra världen begriplig. Att det som händer på ett ställe på jorden har att göra med hur vi beter oss, att politik och livsåskådning och orättvisor och motstridande budskap - allt hör ihop. Jag tror många barn växer upp med ett stor främlingsskap inför "samhället". Förr fanns fasta regler och auktoritärt styre, men i det samhället kunde barnen se var makten fanns - och de kunde också revoltera mot det som var fel. Makten var synlig.Kanske skapade det inte samma psykiska förvirring som idag. Men det samhället vill vi ju inte ha tillbaka!!!!!!!!!!!!!!!!!
Därför måste vi som föräldrar försöka förmedla vår tro på livet, vår syn på hur världen ser ut och fungerar. Så att de ser ett sammanhang, att deras liv hör ihop med helheten. De behöver sedan inte tycka som jag, men då kan de protestera mot min världsbild, som åtminstone hänger ihop för mig. Om föräldrarna duckar eller inte själva ser någon helhet, ja då är det kanske inte så konstigt om den psykiska förvirringen blir extra stor under tonåren. Och allra störst blir den för flickor, antagligen därför att de möts av flest motstridande budskap och ett könsförtryck som ibland är försåtligt och svårt att förstå.
Så det där med ramar, ta inte så hårt på "skorna". Fundera mer på vilka livsramar, vilken världsåskådning du ger dina barn. Och den världsåskådningen kan förstås inte förmedlas av regering, riksdag eller "barnverkstäder". Det kan bara du själv. Men jag tror det vore bra om de som nu ska utveckla föräldrastödet ger föräldrar kurage att stå för sina värderingar. Det är bättre för barn att få protestera mot en värdering man inte gillar, än att växa upp på ett gungfly.
måndag 1 september 2008
lördag 30 augusti 2008
Tappade modet några dagar
Jag har just läst Lars Danielssons "I skuggan av makten." Den gjorde mig riktigt beklämd. Vad är det för samhälle vi lever i? För några dagar tappade jag tilliten till både politiken och massmedia, en tillit som är viktig att den finns i ett demokratiskt samhälle.
Visst har jag både läst och varit med om "affärer" förr, ändå gjorde hans beskrivning av drevet mot honom kring vad "han gjorde annandagen 2004" mig riktigt illa till mods. Kanske var det för att den dåvarande politiska oppositionen gick i symbios med massmediamakten.
Tsunamin julen 2004 var en oerhörd katastrof. Men att då i flera år efteråt rikta uppmärksamhet mot vilket telefonsamtal en person i Sverige ringde eller inte ringde under annandagen - ett samtal som på intet sätt hade kunnat förhindrad katastrofen eller rädda människoliv, det är att dra uppmärksamhet från huvudsak till bisakernas bisak. Och hur kan halva Sverige ägna sig åt smutskastning av en person?
Jag känner inte Lars Danielsson, har aldrig träffat honom. Men hans bok gjorde mig osäker på om jag vågar lita på vår demokrati. De politiska partierna i riksdagen har en oerhört viktig roll att skilja på huvudsak och bisak, att inte förledas till att hitta enkla politiska poänger. Deras uppgift är att driva politik, föreslå nya lösningar, kritisera åsikter man inte gillar. Men deras uppgift är INTE att bedriva personförföljelse med riksdagens resurser.
Och massmedia ska granska makten - men inte tappa tråden. Också de har en viktig samhällsuppgift, istället för att vara hyenor.
En gång drabbades min familj av "drevet". Det var min tidigare man och far till våra fyra barn som drabbades. Han anklagades för att ha druckit för många öl på Stockholms stads bekostnad. Det är möjligt att det var så och det var inget fel att man granskade hans notor.(Inget av det han gjort ledde senare till något.) Men proportionerna i bevakningen! Att världen var galen insåg jag en kväll under värsta drevet när jag slog på Rapport. Huvudnyheten var att vår tonårsdotter ätit en portion köttbullar i Sydafrika på Stockholms stads bekostnad! Hon hade fått följa med sin far på en resa dit, vi hade betalat allt - från flyg till hotell och uppehälle. Men en kväll hade hennes köttbullar kommit på staden nota. Fel naturligtvis. Men inte så fel att det platsade som huvudnyhet i Rapport!!!!! Det finns faktiskt värre saker här i världen att granska.
Fast drevet mot Lars Danielsson tar priset. Om massmedia tappar all anständighet - men de politiska partierna håller sig till det de ska göra, då kan jag ändå känna förtroende för samhället. Likadant om ett eller flera politiska partier beter sig illa åt, men blir hårdhäntat granskade av massmedia - jag kan fortfarande känna att jag lever i ett tryggt samhälle. Men om både politiken och massmedia tappar huvudet samtidigt, då brister min tillit.
Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa Selma Lagerlöf, hoppas hennes värmländska skrönor kan ge mig tillbaka samhällshoppet.
Visst har jag både läst och varit med om "affärer" förr, ändå gjorde hans beskrivning av drevet mot honom kring vad "han gjorde annandagen 2004" mig riktigt illa till mods. Kanske var det för att den dåvarande politiska oppositionen gick i symbios med massmediamakten.
Tsunamin julen 2004 var en oerhörd katastrof. Men att då i flera år efteråt rikta uppmärksamhet mot vilket telefonsamtal en person i Sverige ringde eller inte ringde under annandagen - ett samtal som på intet sätt hade kunnat förhindrad katastrofen eller rädda människoliv, det är att dra uppmärksamhet från huvudsak till bisakernas bisak. Och hur kan halva Sverige ägna sig åt smutskastning av en person?
Jag känner inte Lars Danielsson, har aldrig träffat honom. Men hans bok gjorde mig osäker på om jag vågar lita på vår demokrati. De politiska partierna i riksdagen har en oerhört viktig roll att skilja på huvudsak och bisak, att inte förledas till att hitta enkla politiska poänger. Deras uppgift är att driva politik, föreslå nya lösningar, kritisera åsikter man inte gillar. Men deras uppgift är INTE att bedriva personförföljelse med riksdagens resurser.
Och massmedia ska granska makten - men inte tappa tråden. Också de har en viktig samhällsuppgift, istället för att vara hyenor.
En gång drabbades min familj av "drevet". Det var min tidigare man och far till våra fyra barn som drabbades. Han anklagades för att ha druckit för många öl på Stockholms stads bekostnad. Det är möjligt att det var så och det var inget fel att man granskade hans notor.(Inget av det han gjort ledde senare till något.) Men proportionerna i bevakningen! Att världen var galen insåg jag en kväll under värsta drevet när jag slog på Rapport. Huvudnyheten var att vår tonårsdotter ätit en portion köttbullar i Sydafrika på Stockholms stads bekostnad! Hon hade fått följa med sin far på en resa dit, vi hade betalat allt - från flyg till hotell och uppehälle. Men en kväll hade hennes köttbullar kommit på staden nota. Fel naturligtvis. Men inte så fel att det platsade som huvudnyhet i Rapport!!!!! Det finns faktiskt värre saker här i världen att granska.
Fast drevet mot Lars Danielsson tar priset. Om massmedia tappar all anständighet - men de politiska partierna håller sig till det de ska göra, då kan jag ändå känna förtroende för samhället. Likadant om ett eller flera politiska partier beter sig illa åt, men blir hårdhäntat granskade av massmedia - jag kan fortfarande känna att jag lever i ett tryggt samhälle. Men om både politiken och massmedia tappar huvudet samtidigt, då brister min tillit.
Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa Selma Lagerlöf, hoppas hennes värmländska skrönor kan ge mig tillbaka samhällshoppet.
lördag 23 augusti 2008
Intresset ljuger aldrig?
Häromdagen spärrade jag upp ögonen lite extra när jag öppnade min mejlbox. Två meddelanden som handlade om samma sak fanns där- fast med fundamentalt olika ingångar.Ett från regeringen och ett från Handikappförbundens (HSO) ordförande Ingemar Färm.
Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."
De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.
Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:
"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.
Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.
"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.
Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.
Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.
Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."
De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.
Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:
"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.
Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.
"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.
Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.
Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.
söndag 17 augusti 2008
Äntligen - belägg för att övervikt inte är största hälsoboven!
I en mycket intressant artikel på DN-debatt häromdagen visar Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, att fetmarelaterade sjukdomar inte alls har ökat i samma takt som övervikten. siffrorna kommer från en stor WHO-studie. Tvärtom kan man nästan säga på befolkningsnivå. Andra faktorer som minskad rökning, mer medelhavskost, bättre socioekonomiska villkor har gjort att dödligheten i typiska fetmarelaterde sjukdomar minskat eller åtminstone inte ökat. Han visar också att trenden till fortsatt ökning av övervikten hos barn har brutits i Sverige. Kamnpanjer om mindre läsk och söta mellanmål har gett resultat.
Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.
Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:
Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.
Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".
Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.
Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.
Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.
Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.
Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.
Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.
Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:
Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.
Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".
Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.
Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.
Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.
Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.
Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.
tisdag 8 juli 2008
"Att göra nytta"- är det verkligen bra för hälsan?
Så här mitt i sommarledigheten har jag börjat grubbla över vårt stora behov av att vara "nyttiga". Vad är det för gammal moral som präntat i oss att det är fult att vara sysslolösa? "Man måste ha något för händerna", som många kvinnor sagt och ständigt sett till att de haft åtminstone en stickning i knäet. Att bara "vara", tänka och ha det skönt i största allmänhet - nja, det är egentligen inte riktigt "fint" i praktiken.
Jag vet en äldre kvinna i min närhet som under många år nästan varje sommarkväll suckade lite och sa: "Så gjorde vi lite nytta idag också". Fast nyttan egentligen bestod av helt självpåtaget arbete, som att anlägga en ny rabatt eller plantera en buske på sommarstället. Jag som hellre ville använda ledigheten till att bara läsa, lata mig eller promenera, kände mig varje gång jag hörde det där om nyttan som en onyttig parasit. Fast mitt fritidsnöje bestod av böcker och att slappa och hennes av att plantera blommor - inget av detta var nödvändigt för vår brödföda. Det var olika syn på hur ledighet skulle användas.Men i vår kultur var hennes val "finare"- hon gjorde trots allt nytta.
Eller- så var hon så indoktrinerad av nyttotänkandet- att hon helt enkelt inte kunde slappna av.
Själv har jag under en tid haft mindre jobb än vanligt, jag har egentligen haft det helt underbart under denna "ledighet"- men samvetet gnager; Får jag verkligen njuta? Är det moraliskt?
Den som är arbetslös mår ofta dåligt. Den som är förtidspensionerad är nu definierad av regeringen att tillhöra "utanförskapet". Är det alltså bara arbete som är något värt, alltså det som anses som nyttigt? Är det den inställningen som i själva verket "skapar" utanförskapet?
De flesta av oss i vårt land behöver inte kämpa varje dag för att hitta mat för dagen.Kanske vi alltså skulle kunna tillåta oss att "bara vara" ibland, utan dåligt samvete för att vi inte snickrar eller stickar eller bakar? Eller vad är meningen med livet, att bara "göra nytta"- för vem och varför?
Mycket av vår hälsa tror jag handlar om detta. Vi mår bättre om vi känner oss behövda - men är det verkligen samma sak som att vi hela tiden måste vara "nyttiga"?
Kanske handlar en del av vår psykiska ohälsa idag om just detta; att vi känner oss värdelösa om vi inte gör nytta i vedertagen mening? Så otroligt mycket lidande i onödan!
Samtidigt som de stora världsreligionerna syftar till olika drömmar om paradiset, det kristna paradiset har jag alltid fått för mig handlar om att DÅ ska man få njuta-inte bara jobba i sitt anletes svett och i buddhismen ska man till slut uppgå i Nirvana, ett sorts tillstånd av ständig frid.
Eftersom jag tror att jag kommer att vara död när jag är död, så vill jag gärna få tillåta mig att känna den där friden och njutningen nu. DET tror jag dessutom är nyttigt för hälsan.
Jag vet en äldre kvinna i min närhet som under många år nästan varje sommarkväll suckade lite och sa: "Så gjorde vi lite nytta idag också". Fast nyttan egentligen bestod av helt självpåtaget arbete, som att anlägga en ny rabatt eller plantera en buske på sommarstället. Jag som hellre ville använda ledigheten till att bara läsa, lata mig eller promenera, kände mig varje gång jag hörde det där om nyttan som en onyttig parasit. Fast mitt fritidsnöje bestod av böcker och att slappa och hennes av att plantera blommor - inget av detta var nödvändigt för vår brödföda. Det var olika syn på hur ledighet skulle användas.Men i vår kultur var hennes val "finare"- hon gjorde trots allt nytta.
Eller- så var hon så indoktrinerad av nyttotänkandet- att hon helt enkelt inte kunde slappna av.
Själv har jag under en tid haft mindre jobb än vanligt, jag har egentligen haft det helt underbart under denna "ledighet"- men samvetet gnager; Får jag verkligen njuta? Är det moraliskt?
Den som är arbetslös mår ofta dåligt. Den som är förtidspensionerad är nu definierad av regeringen att tillhöra "utanförskapet". Är det alltså bara arbete som är något värt, alltså det som anses som nyttigt? Är det den inställningen som i själva verket "skapar" utanförskapet?
De flesta av oss i vårt land behöver inte kämpa varje dag för att hitta mat för dagen.Kanske vi alltså skulle kunna tillåta oss att "bara vara" ibland, utan dåligt samvete för att vi inte snickrar eller stickar eller bakar? Eller vad är meningen med livet, att bara "göra nytta"- för vem och varför?
Mycket av vår hälsa tror jag handlar om detta. Vi mår bättre om vi känner oss behövda - men är det verkligen samma sak som att vi hela tiden måste vara "nyttiga"?
Kanske handlar en del av vår psykiska ohälsa idag om just detta; att vi känner oss värdelösa om vi inte gör nytta i vedertagen mening? Så otroligt mycket lidande i onödan!
Samtidigt som de stora världsreligionerna syftar till olika drömmar om paradiset, det kristna paradiset har jag alltid fått för mig handlar om att DÅ ska man få njuta-inte bara jobba i sitt anletes svett och i buddhismen ska man till slut uppgå i Nirvana, ett sorts tillstånd av ständig frid.
Eftersom jag tror att jag kommer att vara död när jag är död, så vill jag gärna få tillåta mig att känna den där friden och njutningen nu. DET tror jag dessutom är nyttigt för hälsan.
torsdag 26 juni 2008
Hälsa är inget partierna prioriterar
Jag roade mig med att gå in på samtliga riksdagspartiers hemsidor för att se vad de skrev om sin inställning till hälso/folkhälsofrågor. Dystert! Att dessa frågor inte tillhör något partis viktigaste fråga - ja, det visste jag väl. Men en liten, liten rubrik kan väl ändå frågorna vara värda? De flesta hemsidor har "A-Ö", vad partiet tycker i olika frågor. Nej då, inte ens där! Djuromsorg fick plats hos flera partier, men inte folkhälsa. Ett undantag fanns: Centerpartiet hade en liten rubrik och en liten skrivning, även om det inte var mycket och jag vet att de kan mer - så fanns i alla fall hälsa/folkhälsa på deras politiska dagordning.
På flera av de andra partierna kunde man få fram något om hälsa om man själv fyllde i hälsa/folkhälsa. Men då var det spridda skurar och en del ganska gammalt material. Inte ens kristdemokraterna, som innehar folkhälsoministerposten, hade den aktuella folkhälsopropositionen inlagd. Aktuellast material vid denna ifyllningsövning hade miljöpartiet.
Skärpning partier! Riksdagen har just behandlat den nya folkhälsopropositionen och där oppositionspartierna hade ganska många synpunkter. Men hur ska dessa frågor bli viktiga i landsting och kommuner om inte partierna på sina hemsidor ens orkar lägga in dem som en liten rubrik bland alla andra frågor?
Vad är viktigast i livet? Ja inte är det materiell välfärd - människor svarar nästan alltid: "Att jag och min familj får behålla hälsan". Mycket få svarar: "Tillväxt så jag får mer i plånboken och kan handla mer." Hälsa kan man definiera på olika sätt, det behöver inte nödvändigtvis innebära att man är pinfrisk. Man kan ha en kronisk sjukdom men ändå uppleva att man "har hälsan", eftersom hälsa ofta handlar om att "må bra" och ha kontroll på sitt liv.
Hur hälsan ser ut och hur den är fördelad i befolkningen är däremot grundläggande politiska frågor. Hälsa är bara till viss del ett resultat av individens eget val. Alltså: hur vårt samhälle ser ut avgör folkhälsan. Och hälsan är det människor värderar högst.HALLÅ PARTIERNA! Ni verkar ha missat något!
På flera av de andra partierna kunde man få fram något om hälsa om man själv fyllde i hälsa/folkhälsa. Men då var det spridda skurar och en del ganska gammalt material. Inte ens kristdemokraterna, som innehar folkhälsoministerposten, hade den aktuella folkhälsopropositionen inlagd. Aktuellast material vid denna ifyllningsövning hade miljöpartiet.
Skärpning partier! Riksdagen har just behandlat den nya folkhälsopropositionen och där oppositionspartierna hade ganska många synpunkter. Men hur ska dessa frågor bli viktiga i landsting och kommuner om inte partierna på sina hemsidor ens orkar lägga in dem som en liten rubrik bland alla andra frågor?
Vad är viktigast i livet? Ja inte är det materiell välfärd - människor svarar nästan alltid: "Att jag och min familj får behålla hälsan". Mycket få svarar: "Tillväxt så jag får mer i plånboken och kan handla mer." Hälsa kan man definiera på olika sätt, det behöver inte nödvändigtvis innebära att man är pinfrisk. Man kan ha en kronisk sjukdom men ändå uppleva att man "har hälsan", eftersom hälsa ofta handlar om att "må bra" och ha kontroll på sitt liv.
Hur hälsan ser ut och hur den är fördelad i befolkningen är däremot grundläggande politiska frågor. Hälsa är bara till viss del ett resultat av individens eget val. Alltså: hur vårt samhälle ser ut avgör folkhälsan. Och hälsan är det människor värderar högst.HALLÅ PARTIERNA! Ni verkar ha missat något!
tisdag 17 juni 2008
WHO sätter fokus på samhällsförhållandena
Hälsoskillnader är inget naturligt tillstånd. De är påverkbara och det handlar om hur vi ordnar våra samhällen, sa Sir Michael Marmot på den Nordiska folkhälsokonferensen i Östersund förra veckan. Han är ledare för WHO:s Commission on Social Determinates of Health och professor vid University College i London. I höst ska de lägga fram sin rapport om hur man kan minska de sociala skillnaderna, men ännu ville han inte säga något om förslagen. Hans mardröm är att rapporten och arbetet blir en dammsamlare på bokhyllan efter allt hårt arbete.
Marmot visade flera exempel på stora hälsoskillnader. I Ryssland kan som exempel nästan hälften av befolkningen inte räkna med att uppleva sin 60-årsdag. Marmot betonade vikten av generella program för förbättrad hälsa som träffar alla samhällsgrupper. Vi kan inte bara fokusera på de fattigaste, utan hela samhället måste involveras. Det behöver inte heller alltid finnas ett samband mellan ökad BNP och mindre hälsoklyftor sa han. Förbättrad ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till en ökad livslängd och bättre hälsa.
Ofta när vi pratar om folkhälsofrågor så har vi den stora blandningen av stort och smått, från världspolitik till individens sovvanor. Därför är det lätt att folkhälsoarbetet upplevs som flummigt- det är allt och därmed blir det inte fokus på något. Och ibland sitter en ensam folkhälsoplanerare i en kommun som ska "fixa" folkhälsan. Det går ju inte.
Det Michael Marmot och WHO-kommissionen nu visar är att ett lands grundläggande fördelnings- och utbildningspolitik har en avgörande betydelse för folkhälsan. Det är politik på högsta nivå. Kanske folkhälsoabetets roll i dessa frågor blir just att visa sambanden - sedan måste politikerna ta ställning till vad man vill. Det är inte alls självklart att politiker vill prioritera sådant som gangnar hälsan om det eventuellt skulle stå i motsats till högre materiellt välstånd. Folkhälsopolitikens första fem målområden handlar mycket om just valet av övergripande insatser.
Övriga målområden handlar mer om våra levnadsvanor, även om där också finns starka kopplingar till t.ex. alkohol-,tobaks- och livsmedelsindustrin. När det gäller att förändra levnadsvanor så kan traditionella folkhälsoarbetare jobba mer praktiskt, med metoder som visat sig fungera.
Jag tror det finns en enorm spänning mellan det stora och det lilla. Folkhälsoforskarna och epidemiologerna måste hela tiden visa politikerna hälsans samband med de stora bestämningsfaktorna. Folkhälsoplanerna i kommunerna kan hjälpa till att "översätta" forskningens resultat till kommunpolitikerna.Sedan får politikerna dra slutsatserna. Men i det praktiska arbetet med levnadsvanor är det "lättare", där behöver inte politiken alltid lägga sig i själva metoderna.
Hoppas nu att WHO-kommissionen leder fram till en riktig politisk debatt i Sverige. Att politiker på alla nivåer får upp ögonen för att den "vanliga" politiken har en alldeles enorm betydelse för hur hälsan ser ut. Och att där finns stora åsiktsskillnader. En sådan debatt skulle behövas ovanpå den folkhälsopolitiska propositon som nu antagits av riksdagen. Den propositionen lägger mer tonvikten vid det som individen kan göra själv och hur samhället kan stödja det. Det är både det stora, det som ligger utanför folkhälsopolitikens traditionella domäner, som avgör hälsoutvecklingen och det lilla, det som sker på individnivå. Och den grundläggande synen finns i vår folkhälsopolitik med de olika målområdena, men låt Marmot-kommissionen ge bränsle till en intensiv politisk debatt. Det är bara när frågor står på dagordningen som något händer- även om åsikterna går isär.
Marmot visade flera exempel på stora hälsoskillnader. I Ryssland kan som exempel nästan hälften av befolkningen inte räkna med att uppleva sin 60-årsdag. Marmot betonade vikten av generella program för förbättrad hälsa som träffar alla samhällsgrupper. Vi kan inte bara fokusera på de fattigaste, utan hela samhället måste involveras. Det behöver inte heller alltid finnas ett samband mellan ökad BNP och mindre hälsoklyftor sa han. Förbättrad ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till en ökad livslängd och bättre hälsa.
Ofta när vi pratar om folkhälsofrågor så har vi den stora blandningen av stort och smått, från världspolitik till individens sovvanor. Därför är det lätt att folkhälsoarbetet upplevs som flummigt- det är allt och därmed blir det inte fokus på något. Och ibland sitter en ensam folkhälsoplanerare i en kommun som ska "fixa" folkhälsan. Det går ju inte.
Det Michael Marmot och WHO-kommissionen nu visar är att ett lands grundläggande fördelnings- och utbildningspolitik har en avgörande betydelse för folkhälsan. Det är politik på högsta nivå. Kanske folkhälsoabetets roll i dessa frågor blir just att visa sambanden - sedan måste politikerna ta ställning till vad man vill. Det är inte alls självklart att politiker vill prioritera sådant som gangnar hälsan om det eventuellt skulle stå i motsats till högre materiellt välstånd. Folkhälsopolitikens första fem målområden handlar mycket om just valet av övergripande insatser.
Övriga målområden handlar mer om våra levnadsvanor, även om där också finns starka kopplingar till t.ex. alkohol-,tobaks- och livsmedelsindustrin. När det gäller att förändra levnadsvanor så kan traditionella folkhälsoarbetare jobba mer praktiskt, med metoder som visat sig fungera.
Jag tror det finns en enorm spänning mellan det stora och det lilla. Folkhälsoforskarna och epidemiologerna måste hela tiden visa politikerna hälsans samband med de stora bestämningsfaktorna. Folkhälsoplanerna i kommunerna kan hjälpa till att "översätta" forskningens resultat till kommunpolitikerna.Sedan får politikerna dra slutsatserna. Men i det praktiska arbetet med levnadsvanor är det "lättare", där behöver inte politiken alltid lägga sig i själva metoderna.
Hoppas nu att WHO-kommissionen leder fram till en riktig politisk debatt i Sverige. Att politiker på alla nivåer får upp ögonen för att den "vanliga" politiken har en alldeles enorm betydelse för hur hälsan ser ut. Och att där finns stora åsiktsskillnader. En sådan debatt skulle behövas ovanpå den folkhälsopolitiska propositon som nu antagits av riksdagen. Den propositionen lägger mer tonvikten vid det som individen kan göra själv och hur samhället kan stödja det. Det är både det stora, det som ligger utanför folkhälsopolitikens traditionella domäner, som avgör hälsoutvecklingen och det lilla, det som sker på individnivå. Och den grundläggande synen finns i vår folkhälsopolitik med de olika målområdena, men låt Marmot-kommissionen ge bränsle till en intensiv politisk debatt. Det är bara när frågor står på dagordningen som något händer- även om åsikterna går isär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
