Jag fortsätter att presentera min syn på folkhälsan just nu, som jag höll en föreläsning omkring i samband med Gunnar Ågrens avgång som generaldirektör.
Här kommer första tankespåret:
En god folkhälsa är inte bara medelvärdet av hälsan hos en befolkning, folkhälsa handlar också om hälsans fördelning i befolkningen. Medellivslängden är betydligt högre i många länder inom EU än i USA och spädbarnsdödligheten i USA ligger på samma nivå som i många fattiga länder. Trots att USA är ett av världens rikaste länder så är man absolut inte på topp när det gäller folkhälsan. Detta är ett viktigt exempel på att en god folkhälsa inte bara skapas av storleken på BNP i ett land.
Att satsa allt på tillväxt kan – om den inte kommer hela befolkningen tillgodo och tar hänsyn till miljön, skapar större hälsoskillnader och en försämrad folkhälsa. Även om BNP skulle stiga. Här känner jag en viss tveksamhet till de senaste årens fokusering på att använda hälsan som ett instrument för att öka den regionala tillväxten i Sverige. Måste man argumentera för hälsa bara för att det kanske ökar tillväxten? Hälsa borde vara överordnat materiell tillväxt.
Och vad händer just nu i denna världsekonomiska turbulens? Blir fokus än starkare på den ekonomiska tillväxten, så att hälsa och miljö kommer än mer i kläm? I det läget blir det internationellt än viktigare att hålla fast vid kunskapen om att vägen till ekonomisk framgång i fattiga länder är via hälsovård och utbildning för mödrar.
Men i vårt land, så anser jag inte att vi ska behöva ge legitimitet för satsningar på hälsa genom att argumentera för att det i förlängningen kanske ökar den regionala tillväxten. Hälsa har ett egenvärde och borde vara fint nog.
Jag är rädd för att för Sveriges del kan den tillväxt som i alla fall skett fram till nu, försämra folkhälsan genom ökade hälsoskillnader, eftersom tillväxtens vinster gått till ökad privat konsumtion på bekostnad av generella välfärdssystem och en uppluckring av det sociala kapitalet i samhället.
Jag vill koppla synen på vikten av ständig tillväxt till vår syn på individen. Förr var det Jante som härjade - du ska inte tro att du är något – skomakare bliv vid din läst. Inom arbetarklassen tror jag Jante hade stort inflytande långt in på 50 –talet och senare ändå. Sen kom utbildningssamhället, den materiella tillväxten och sedan den nya synen på människan, som exploderar i hälsotidningar och böcker och kurser. Massmedia som hyllar ”kändisar”, allt från mediavärlden till idrottskändisar.
"Du är en individ. Du kan bli vad du vill. Det är bara du själv som sätter stopp." Så låter det. Sett i ett befolkningsperspektiv har det alltså på bara någon generation skett en kovändning från Jante – du ska inte tro att du är något – till att bara himlen är taket. Jag har just läst den nya boken ”Duktighetsfällan” av Aleksander Perski och Joanna Rose. De visar hur prestationsångesten, som särskilt drabbar unga tjejer som inte nöjer sig med att vara bra – de ska vara bäst, bäst, bäst. Bara himlen är taket – och där finns ju inget tak.
Och jag har funderingar kring fokuseringen på idrottsprestationer, inte att spela eller hålla på med idrott för att det är kul eller bara var en i laget. Du ska bli bäst, proffs, stå högst på pallen. Annars är du misslyckad, en förlorare. Vad ger det för signaler? Bara prestation, inte lek, inte lust, inte gemenskap, inte glädje. Bara att vara bäst räknas.
Alla kan inte bli bäst. Med den filosofin så får vi många misslyckade individer. Många duktighetsprinsessor och prinsar som faller av tronen. Som till slut påverkar den psykiska hälsan, upplevelse av tillfredsställelse – och som blir en viktig folkhälsofråga.
Jag menar att den rådande synen på att ständig materiell tillväxt tycks vara viktigare än fördelning och hälsa, också har påverkat vår syn på individen - som också hela tiden måste växa och bli bäst - men kravet är att växa långt över sina förutsättningar och faktiska möjligheter.
Alltså tror jag att synen på tillväxt, tillväxtens fördelning och personlig framgång måste förändras för att inte folkhälsan ska påverkas negativt. Men det är väl vår heligaste ko. Än värre blir antagligen debattklimatet just nu när börserna rasar och tillväxten fått en allvarlig törn Ändå tror jag att där ligger mycket av dagens och framtidens utmaning för folkhälsan.
måndag 3 november 2008
fredag 31 oktober 2008
Sju tankespår kring nya hot mot folkhälsan
Just nu finns nya hot mot folkhälsan som jag vill presentera som "Sju tankespår". Igår avgick Gunnar Ågren som generaldirektör för Folkhälsoinstitutet och jag fick möjlighet att hålla en avskedsföreläsning för honom. Det är ur den föreläsningen jag i ett antal bloggar kommer att presentera mina tankar.
>Min inledning till de sju spåren:<
Jag tänkte inte prata om allt bra som hänt de sista tio åren i folkhälsoarbetet. För visst har mycket hänt – från Nationella folkhälsokommittén, till riksdagsbeslutet, till att många kommuner och landsting jobbat mer med folkhälsoplaner och folkhälsokommittéer. Till att FHI systematiskt försöker få ihop vad som händer inom olika myndigheter inom målområdena. Och länge var jag glad åt att folkhälsoarbetet inte längre var något för eldsjälar, även grå byråkrater tvingades följa upp indikatorer och annat. Men nu är jag inte riktigt lika glad längre.
Jag vill gå framåt. Finns det nya hot mot folkhälsan som vi måste uppmärksamma? För det är ju alltid så, det fattar man på riktigt när man kommit upp i medelåldern att inga framgångar någonsin är för evigt. Plötsligt ramlar allt tillbaka och man får börja om. Eller något annat inträffar som gör att gamla sanningar inte gäller längre när det gäller angreppssätt och metoder.
Jag tycker att den nuvarande politiken i praktiken är på väg att leda till större sociala skillnader som i sin tur ökar skillnaderna i hälsa, en osund fixering vid kroppen och ett skuldbeläggande av den enskilda individen.
Den nuvarande hälsodebatten och folkhälsopolitiken skrämmer mig. Vad är det som pågår? Håller goda ambitioner på att gå för långt, så vi istället är på väg tillbaka till de delar av folkhälsans mörka historia, där hälsan skulle förbättras för nationens skull? Ja jag menar absolut inte att någon medvetet anser så idag, men det känns som den nuvarande vägen bär åt ett mörkt håll.
För är det verkligen den goda viljan att varje individ ska ha möjlighet till ett bra liv som styr? Eller är det samhället som överhet som återigen vill att medborgarna ska uppföra sig på ett sätt som gynnar ekonomin - något som inte är första gången i folkhälsohistorien?
Kan det vara moraliska/religiösa skäl; att varje människa är skyldig att leva så sunt som möjligt? Är parollen ”individens eget ansvar” ett sätt att underlåta att vidta de samhällsförändringar som i grunden skapar den ojämlika hälsa som idag finns? Börjar en inhuman inställning sprida sig; den som lever osunt får skylla sig själv?
Dessutom finns starka ekonomiska intressen, som tjänar på en stor hälso- och skönhetsindustri som växer upp parallellt med ett ökande hälsointresse. Hur styr de kapitalintressen som aktivt motverkar en god hälsa genom att försöka få människor att röka mer, supa mer, dricka mer läsk och äta onyttiga produkter? Samspelar de omedvetet med de politiska krafter som vill lägga allt ansvar för levnadsvanor hos individen själv? Hur agerar läkemedelsindustrin; har de egentligen något emot att människors livsstil gör att de efterfrågar fler läkemedel?
Just nu tycker jag politiken har abdikerat från folkhälsofrågorna och istället predikar sunt leverne för medborgarna. Allt det som i grunden påverkar hälsan; de samhälleliga grundstrukturerna, pratar man mindre om. Alltså de faktorer som politiken faktiskt kan styra över, om man vill. Istället lägger man över ansvaret på individen trots att hälsan inte alls styrs enbart på individnivå.
Den individfixering som nu råder gör att man inte ser de stora skillnader i hälsa som finns mellan kvinnor och män och mellan olika sociala och etniska grupper. Dessa skillnader kan inte ”trollas bort” genom hälsoupplysning, de är ett utslag av socio- ekonomiska faktorer och av strukturella förhållanden som ger bättre hälsochanser till vissa och sämre hälsomöjligheter för andra.
Jag är rädd för att det hälsointresse som nu finns negativt kommer att påverka folkhälsan, vissa grupper kommer att må sämre av det som pågår, skillnaderna i hälsa mellan olika grupper kommer att förstärkas.
Jag vill peka på ett antal utvecklingstendenser som jag tror hotar folkhälsan på sikt. Eftersom en del av dessa tendenser drivs aktivt av de som vill folkhälsan väl, så blir det här extra kontroversiellt. Jag beskyller dock ingen enskild individ för att ha en dold agenda. Däremot vill jag granska den politik som förs – och analysera vad den kan leda till i förlängningen. Att även goda föresatser kan leda fel. Ibland brukar man säga att det är ”tanken som räknas”. Ja, det stämmer när det gäller enskilda individer. Men inte på politiska partiers eller myndigheters handlande- där måste man granska och analysera följderna av åtgärderna, inte bara orden som vill väl.
Om några dagar publicerar jag det första tankespåret.
>Min inledning till de sju spåren:<
Jag tänkte inte prata om allt bra som hänt de sista tio åren i folkhälsoarbetet. För visst har mycket hänt – från Nationella folkhälsokommittén, till riksdagsbeslutet, till att många kommuner och landsting jobbat mer med folkhälsoplaner och folkhälsokommittéer. Till att FHI systematiskt försöker få ihop vad som händer inom olika myndigheter inom målområdena. Och länge var jag glad åt att folkhälsoarbetet inte längre var något för eldsjälar, även grå byråkrater tvingades följa upp indikatorer och annat. Men nu är jag inte riktigt lika glad längre.
Jag vill gå framåt. Finns det nya hot mot folkhälsan som vi måste uppmärksamma? För det är ju alltid så, det fattar man på riktigt när man kommit upp i medelåldern att inga framgångar någonsin är för evigt. Plötsligt ramlar allt tillbaka och man får börja om. Eller något annat inträffar som gör att gamla sanningar inte gäller längre när det gäller angreppssätt och metoder.
Jag tycker att den nuvarande politiken i praktiken är på väg att leda till större sociala skillnader som i sin tur ökar skillnaderna i hälsa, en osund fixering vid kroppen och ett skuldbeläggande av den enskilda individen.
Den nuvarande hälsodebatten och folkhälsopolitiken skrämmer mig. Vad är det som pågår? Håller goda ambitioner på att gå för långt, så vi istället är på väg tillbaka till de delar av folkhälsans mörka historia, där hälsan skulle förbättras för nationens skull? Ja jag menar absolut inte att någon medvetet anser så idag, men det känns som den nuvarande vägen bär åt ett mörkt håll.
För är det verkligen den goda viljan att varje individ ska ha möjlighet till ett bra liv som styr? Eller är det samhället som överhet som återigen vill att medborgarna ska uppföra sig på ett sätt som gynnar ekonomin - något som inte är första gången i folkhälsohistorien?
Kan det vara moraliska/religiösa skäl; att varje människa är skyldig att leva så sunt som möjligt? Är parollen ”individens eget ansvar” ett sätt att underlåta att vidta de samhällsförändringar som i grunden skapar den ojämlika hälsa som idag finns? Börjar en inhuman inställning sprida sig; den som lever osunt får skylla sig själv?
Dessutom finns starka ekonomiska intressen, som tjänar på en stor hälso- och skönhetsindustri som växer upp parallellt med ett ökande hälsointresse. Hur styr de kapitalintressen som aktivt motverkar en god hälsa genom att försöka få människor att röka mer, supa mer, dricka mer läsk och äta onyttiga produkter? Samspelar de omedvetet med de politiska krafter som vill lägga allt ansvar för levnadsvanor hos individen själv? Hur agerar läkemedelsindustrin; har de egentligen något emot att människors livsstil gör att de efterfrågar fler läkemedel?
Just nu tycker jag politiken har abdikerat från folkhälsofrågorna och istället predikar sunt leverne för medborgarna. Allt det som i grunden påverkar hälsan; de samhälleliga grundstrukturerna, pratar man mindre om. Alltså de faktorer som politiken faktiskt kan styra över, om man vill. Istället lägger man över ansvaret på individen trots att hälsan inte alls styrs enbart på individnivå.
Den individfixering som nu råder gör att man inte ser de stora skillnader i hälsa som finns mellan kvinnor och män och mellan olika sociala och etniska grupper. Dessa skillnader kan inte ”trollas bort” genom hälsoupplysning, de är ett utslag av socio- ekonomiska faktorer och av strukturella förhållanden som ger bättre hälsochanser till vissa och sämre hälsomöjligheter för andra.
Jag är rädd för att det hälsointresse som nu finns negativt kommer att påverka folkhälsan, vissa grupper kommer att må sämre av det som pågår, skillnaderna i hälsa mellan olika grupper kommer att förstärkas.
Jag vill peka på ett antal utvecklingstendenser som jag tror hotar folkhälsan på sikt. Eftersom en del av dessa tendenser drivs aktivt av de som vill folkhälsan väl, så blir det här extra kontroversiellt. Jag beskyller dock ingen enskild individ för att ha en dold agenda. Däremot vill jag granska den politik som förs – och analysera vad den kan leda till i förlängningen. Att även goda föresatser kan leda fel. Ibland brukar man säga att det är ”tanken som räknas”. Ja, det stämmer när det gäller enskilda individer. Men inte på politiska partiers eller myndigheters handlande- där måste man granska och analysera följderna av åtgärderna, inte bara orden som vill väl.
Om några dagar publicerar jag det första tankespåret.
måndag 13 oktober 2008
Flytta fokus till människor med funktionsnedsättningar!
Nu är det dags för en rejäl kursändring i folkhälsopolitiken. Det är belagt genom FHI:s undersökningar att det är människor med funktionsnedsättningar som står för den ojämförligt största ohälsan i Sverige.Hos människor utan funktionsnedsättning är det endast 2% som upplever sin hälsa som dålig. Klassfrågorna i hälsan slår ännu hårdare mot människor med funktionsnedsättningar.
En tredjdel av ohälsan hos människor med funktionsnedsättningar beror på hälsans vanliga bestämningsfaktorer, alltså: de är helt klart påverkbara. Om ohälsan kan minska med en tredjedel hos den grupp som har tio gånger sämre hälsa än andra - så är det mycket! Om fokus sattes på det här, så skulle mycket i folkhälsopolitiken kunna förändras - och ge tydliga resultat och hälsoskillnaderna skulle minska.
Varför sker inte denna kursändring? Är det hälsobegreppet som stökar till det för landets folkhälsoarbetare och folkhälsopolitiker? Tror man fortfarande att människor med en funktionsnedsättning per definition redan är dömda till ohälsa och alltså inget för det hälsofrämjande arbetet? Antagligen är det så man tror. Ingenting kan vara mer felaktigt!
I torsdags hade FHI en konferens om den "Onödiga ohälsan", där också Maria Larsson talade. Inbjudna var både beslutsfattare och tjänstemän som arbetar inom folkhälsoområdet och handikappområdet i hela landet. Vilka kom? Ja nästan uteslutande de som arbetar inom handikappområdet, alldeles särskilt var många från handikapprörelsen närvarande. Jag tror de fick upp ögonen för nya samarbetspartners och att FHI är en viktig instans även för dem.
MEN EN EFTERLYSNING! Var var alla som jobbar med folkhälsofrågor?????? Några få syntes, men de var undantagen.
Nu finns en bra rapport, "Onödig ohälsa", från FHI att börja med som underlag för den kursändring som behövs. Men det behövs mer, politiska initiativ kring ekonomiska försörjningsfrågor, arbetstillfällen och mycket mer till att utveckla metoder för t.ex. rökavvänjning för människor med psykiska problem, kostrådgivning för personer med utvecklingsstörning, stöd till rörelsehindrade som ofta är överviktiga att få hjälp med anpassad fysisk aktivitet m.m.
Var och en kan sätta igång just där ni befinner er!
En tredjdel av ohälsan hos människor med funktionsnedsättningar beror på hälsans vanliga bestämningsfaktorer, alltså: de är helt klart påverkbara. Om ohälsan kan minska med en tredjedel hos den grupp som har tio gånger sämre hälsa än andra - så är det mycket! Om fokus sattes på det här, så skulle mycket i folkhälsopolitiken kunna förändras - och ge tydliga resultat och hälsoskillnaderna skulle minska.
Varför sker inte denna kursändring? Är det hälsobegreppet som stökar till det för landets folkhälsoarbetare och folkhälsopolitiker? Tror man fortfarande att människor med en funktionsnedsättning per definition redan är dömda till ohälsa och alltså inget för det hälsofrämjande arbetet? Antagligen är det så man tror. Ingenting kan vara mer felaktigt!
I torsdags hade FHI en konferens om den "Onödiga ohälsan", där också Maria Larsson talade. Inbjudna var både beslutsfattare och tjänstemän som arbetar inom folkhälsoområdet och handikappområdet i hela landet. Vilka kom? Ja nästan uteslutande de som arbetar inom handikappområdet, alldeles särskilt var många från handikapprörelsen närvarande. Jag tror de fick upp ögonen för nya samarbetspartners och att FHI är en viktig instans även för dem.
MEN EN EFTERLYSNING! Var var alla som jobbar med folkhälsofrågor?????? Några få syntes, men de var undantagen.
Nu finns en bra rapport, "Onödig ohälsa", från FHI att börja med som underlag för den kursändring som behövs. Men det behövs mer, politiska initiativ kring ekonomiska försörjningsfrågor, arbetstillfällen och mycket mer till att utveckla metoder för t.ex. rökavvänjning för människor med psykiska problem, kostrådgivning för personer med utvecklingsstörning, stöd till rörelsehindrade som ofta är överviktiga att få hjälp med anpassad fysisk aktivitet m.m.
Var och en kan sätta igång just där ni befinner er!
torsdag 25 september 2008
Hälsan bortglömd i regeringsdeklarationen
I årets regeringsdeklaration finns folkhälsa eller att främja människors hälsa inte med. Inte med ett enda ord. Kanske är jag snäll om jag säger att regeringen "glömde" det - för antagligen handlar det om en medveten prioritering. Vårens folkhälsoproposition fick tydligen räcka, trots att det som verkligen påverkar folkhälsan är att ett hälsotänkande genomsyrar hela politiken och inte bara hänvisas till något hörn i bortersta korridoren som pryds med glada affischer på tränande personer.
Riksdagen beslutade också i vintras att ställa sig bakom de fyra principer som EU-kommissionen föreslagit som grund för unionens hälsostrategi 2008-2013. Två av principerna handlar om att god hälsa är mer värd än rikedom och att hälsofrågor ska integreras i all politik.
Att god hälsa ska prioriteras före rikedom är intressant, därför att det belyser ett viktigt samband som sedan länge är känt i folkhälsokretsar - men verkar okänt i många politiska kretsar; nämligen att en ökad BNP inte alls är någon garant för en bättre folkhälsa. Däremot tycks ett annat samband finnas; en god folkhälsa brukar gynna ekonomin. Alltså: här behöver man inte tvista om hönan eller ägget. Det är uppenbart att man i fattiga länder ska börja med sådant som direkt gynnar hälsan, framför allt för kvinnor och barn. Och det handlar om hälsovård men också om utbildning för kvinnor. Av det brukar också följa en bättre ekonomi.
Att EU tar fram en god hälsa före rikedom, vilket också den svenska riksdagen ställt sig bakom, borde förpliktiga! Det handlar om politiska prioriteringar och inte bara vackra ord som inte betyder något. Att den svenska regeringen i regeringsdeklarationen inte med ett enda ord nämner att en god hälsa oftast är det människor prioriterar högst, att hälsan är mycket ojämlikt fördelad även i vårt land - vilket är högst påverkbart med politiska insatser - det är intressant och samtidigt beklämmande. Säkert kan regeringen på en fråga säga att deras insatser "syftar" till en god hälsa. Men varför nämner man det inte? Jag tror inte på att det är så självklart att man inte ens behöver säga det.
Jag tror att hälsan ligger långt ner på den politiska prioriteringsskalan. Det är mer pengar för staten och mer pengar i vissa människors plånböcker som är prioritet ett. Och det behöver inte betyda att hälsan förbättras! Tvärtom, det kan t.o.m. leda till att ojämlikheten i hälsan förstärks.
Trött blir jag, trött på att man i politiska sammanhang fortfarande inte förstår att en god folkhälsa aldrig kan uppnås om man inte prioriterar det före kortsiktig materiell tillväxt.
Riksdagen beslutade också i vintras att ställa sig bakom de fyra principer som EU-kommissionen föreslagit som grund för unionens hälsostrategi 2008-2013. Två av principerna handlar om att god hälsa är mer värd än rikedom och att hälsofrågor ska integreras i all politik.
Att god hälsa ska prioriteras före rikedom är intressant, därför att det belyser ett viktigt samband som sedan länge är känt i folkhälsokretsar - men verkar okänt i många politiska kretsar; nämligen att en ökad BNP inte alls är någon garant för en bättre folkhälsa. Däremot tycks ett annat samband finnas; en god folkhälsa brukar gynna ekonomin. Alltså: här behöver man inte tvista om hönan eller ägget. Det är uppenbart att man i fattiga länder ska börja med sådant som direkt gynnar hälsan, framför allt för kvinnor och barn. Och det handlar om hälsovård men också om utbildning för kvinnor. Av det brukar också följa en bättre ekonomi.
Att EU tar fram en god hälsa före rikedom, vilket också den svenska riksdagen ställt sig bakom, borde förpliktiga! Det handlar om politiska prioriteringar och inte bara vackra ord som inte betyder något. Att den svenska regeringen i regeringsdeklarationen inte med ett enda ord nämner att en god hälsa oftast är det människor prioriterar högst, att hälsan är mycket ojämlikt fördelad även i vårt land - vilket är högst påverkbart med politiska insatser - det är intressant och samtidigt beklämmande. Säkert kan regeringen på en fråga säga att deras insatser "syftar" till en god hälsa. Men varför nämner man det inte? Jag tror inte på att det är så självklart att man inte ens behöver säga det.
Jag tror att hälsan ligger långt ner på den politiska prioriteringsskalan. Det är mer pengar för staten och mer pengar i vissa människors plånböcker som är prioritet ett. Och det behöver inte betyda att hälsan förbättras! Tvärtom, det kan t.o.m. leda till att ojämlikheten i hälsan förstärks.
Trött blir jag, trött på att man i politiska sammanhang fortfarande inte förstår att en god folkhälsa aldrig kan uppnås om man inte prioriterar det före kortsiktig materiell tillväxt.
måndag 1 september 2008
Ge barnen en röd tråd
I regeringens satsning på föräldrastöd och deras upprag till FHI, så talas mycket om "värme och ramar". Flera av de metoder jag sett, man kallar det verktyg eller "verkstan" för att hjälpa föräldrar att sätta gränser och bli bättre uppfostrare - saknar jag det viktigaste, att ge barnen en syn på livet som gör världen begriplig.
Att sätta ramar i vår tid i form av att plocka undan grejer, sätta skorna rätt i hallen m.m. tror jag helt enkelt är en rätt meningslös uppfostrargärning, jag tror inte det hjälper barnen särskilt mycket att förbereda sig för att bli vuxna som världen ser ut idag. Tids nog kommer de som vuxna att fixa det där ändå, det är rätt opraktiskt i längden att snubbla över skor.
Det är en svår uppgift att i dagens läge ge barn "riktiga" uppgifter, där de verkligen känner att de behövs, att de gör nytta. När jag var barn var jag tvungen att springa hem från skolan på direkten för att hjälpa min mamma (som ar svårt polioskadad) att gå på toaletten - det var flera årtionden före de personliga assistenternas tid. Jag fick koka potatis och värma mat så att vi skulle få någon middag. Det var inte alltid så kul, men jag kände mig BEHÖVD. När jag själv fick barn var det svårt att ge dem uppgifter där de verkligen kunde känna att deras bidrag var viktigt på riktigt. Om de inte diskade, så kunde ju jag faktiskt göra det... Jag erkänner att jag misslyckades lite med det där. Och när min pappa var liten fick han rensa rovor och plocka potatis - det var på "riktigt". Vad är på "riktigt" idag? Där behöver vi hjälpas åt!
Min poäng är: kan man ge barnen riktiga uppgifter och inte låtsasuppgfiter, då är det viktigt. Annars blir det bara en sorts auktoritär uppfostran, att man ska göra saker bara för att de vuxna tycker så.
Däremot, vilket det pratas mycket mindre om, är det viktigt att ge barnen en röd tråd - eller OK en blå tråd- som hjälp på livsvägen. Vad jag menar är att bästa sättet att förhindra psykisk ohälsa i ungdomen, förutom kärlek förstås - men det tycks inte räcka i vår förvirrade värld, det är att försöka göra världen begriplig. Att det som händer på ett ställe på jorden har att göra med hur vi beter oss, att politik och livsåskådning och orättvisor och motstridande budskap - allt hör ihop. Jag tror många barn växer upp med ett stor främlingsskap inför "samhället". Förr fanns fasta regler och auktoritärt styre, men i det samhället kunde barnen se var makten fanns - och de kunde också revoltera mot det som var fel. Makten var synlig.Kanske skapade det inte samma psykiska förvirring som idag. Men det samhället vill vi ju inte ha tillbaka!!!!!!!!!!!!!!!!!
Därför måste vi som föräldrar försöka förmedla vår tro på livet, vår syn på hur världen ser ut och fungerar. Så att de ser ett sammanhang, att deras liv hör ihop med helheten. De behöver sedan inte tycka som jag, men då kan de protestera mot min världsbild, som åtminstone hänger ihop för mig. Om föräldrarna duckar eller inte själva ser någon helhet, ja då är det kanske inte så konstigt om den psykiska förvirringen blir extra stor under tonåren. Och allra störst blir den för flickor, antagligen därför att de möts av flest motstridande budskap och ett könsförtryck som ibland är försåtligt och svårt att förstå.
Så det där med ramar, ta inte så hårt på "skorna". Fundera mer på vilka livsramar, vilken världsåskådning du ger dina barn. Och den världsåskådningen kan förstås inte förmedlas av regering, riksdag eller "barnverkstäder". Det kan bara du själv. Men jag tror det vore bra om de som nu ska utveckla föräldrastödet ger föräldrar kurage att stå för sina värderingar. Det är bättre för barn att få protestera mot en värdering man inte gillar, än att växa upp på ett gungfly.
Att sätta ramar i vår tid i form av att plocka undan grejer, sätta skorna rätt i hallen m.m. tror jag helt enkelt är en rätt meningslös uppfostrargärning, jag tror inte det hjälper barnen särskilt mycket att förbereda sig för att bli vuxna som världen ser ut idag. Tids nog kommer de som vuxna att fixa det där ändå, det är rätt opraktiskt i längden att snubbla över skor.
Det är en svår uppgift att i dagens läge ge barn "riktiga" uppgifter, där de verkligen känner att de behövs, att de gör nytta. När jag var barn var jag tvungen att springa hem från skolan på direkten för att hjälpa min mamma (som ar svårt polioskadad) att gå på toaletten - det var flera årtionden före de personliga assistenternas tid. Jag fick koka potatis och värma mat så att vi skulle få någon middag. Det var inte alltid så kul, men jag kände mig BEHÖVD. När jag själv fick barn var det svårt att ge dem uppgifter där de verkligen kunde känna att deras bidrag var viktigt på riktigt. Om de inte diskade, så kunde ju jag faktiskt göra det... Jag erkänner att jag misslyckades lite med det där. Och när min pappa var liten fick han rensa rovor och plocka potatis - det var på "riktigt". Vad är på "riktigt" idag? Där behöver vi hjälpas åt!
Min poäng är: kan man ge barnen riktiga uppgifter och inte låtsasuppgfiter, då är det viktigt. Annars blir det bara en sorts auktoritär uppfostran, att man ska göra saker bara för att de vuxna tycker så.
Däremot, vilket det pratas mycket mindre om, är det viktigt att ge barnen en röd tråd - eller OK en blå tråd- som hjälp på livsvägen. Vad jag menar är att bästa sättet att förhindra psykisk ohälsa i ungdomen, förutom kärlek förstås - men det tycks inte räcka i vår förvirrade värld, det är att försöka göra världen begriplig. Att det som händer på ett ställe på jorden har att göra med hur vi beter oss, att politik och livsåskådning och orättvisor och motstridande budskap - allt hör ihop. Jag tror många barn växer upp med ett stor främlingsskap inför "samhället". Förr fanns fasta regler och auktoritärt styre, men i det samhället kunde barnen se var makten fanns - och de kunde också revoltera mot det som var fel. Makten var synlig.Kanske skapade det inte samma psykiska förvirring som idag. Men det samhället vill vi ju inte ha tillbaka!!!!!!!!!!!!!!!!!
Därför måste vi som föräldrar försöka förmedla vår tro på livet, vår syn på hur världen ser ut och fungerar. Så att de ser ett sammanhang, att deras liv hör ihop med helheten. De behöver sedan inte tycka som jag, men då kan de protestera mot min världsbild, som åtminstone hänger ihop för mig. Om föräldrarna duckar eller inte själva ser någon helhet, ja då är det kanske inte så konstigt om den psykiska förvirringen blir extra stor under tonåren. Och allra störst blir den för flickor, antagligen därför att de möts av flest motstridande budskap och ett könsförtryck som ibland är försåtligt och svårt att förstå.
Så det där med ramar, ta inte så hårt på "skorna". Fundera mer på vilka livsramar, vilken världsåskådning du ger dina barn. Och den världsåskådningen kan förstås inte förmedlas av regering, riksdag eller "barnverkstäder". Det kan bara du själv. Men jag tror det vore bra om de som nu ska utveckla föräldrastödet ger föräldrar kurage att stå för sina värderingar. Det är bättre för barn att få protestera mot en värdering man inte gillar, än att växa upp på ett gungfly.
lördag 30 augusti 2008
Tappade modet några dagar
Jag har just läst Lars Danielssons "I skuggan av makten." Den gjorde mig riktigt beklämd. Vad är det för samhälle vi lever i? För några dagar tappade jag tilliten till både politiken och massmedia, en tillit som är viktig att den finns i ett demokratiskt samhälle.
Visst har jag både läst och varit med om "affärer" förr, ändå gjorde hans beskrivning av drevet mot honom kring vad "han gjorde annandagen 2004" mig riktigt illa till mods. Kanske var det för att den dåvarande politiska oppositionen gick i symbios med massmediamakten.
Tsunamin julen 2004 var en oerhörd katastrof. Men att då i flera år efteråt rikta uppmärksamhet mot vilket telefonsamtal en person i Sverige ringde eller inte ringde under annandagen - ett samtal som på intet sätt hade kunnat förhindrad katastrofen eller rädda människoliv, det är att dra uppmärksamhet från huvudsak till bisakernas bisak. Och hur kan halva Sverige ägna sig åt smutskastning av en person?
Jag känner inte Lars Danielsson, har aldrig träffat honom. Men hans bok gjorde mig osäker på om jag vågar lita på vår demokrati. De politiska partierna i riksdagen har en oerhört viktig roll att skilja på huvudsak och bisak, att inte förledas till att hitta enkla politiska poänger. Deras uppgift är att driva politik, föreslå nya lösningar, kritisera åsikter man inte gillar. Men deras uppgift är INTE att bedriva personförföljelse med riksdagens resurser.
Och massmedia ska granska makten - men inte tappa tråden. Också de har en viktig samhällsuppgift, istället för att vara hyenor.
En gång drabbades min familj av "drevet". Det var min tidigare man och far till våra fyra barn som drabbades. Han anklagades för att ha druckit för många öl på Stockholms stads bekostnad. Det är möjligt att det var så och det var inget fel att man granskade hans notor.(Inget av det han gjort ledde senare till något.) Men proportionerna i bevakningen! Att världen var galen insåg jag en kväll under värsta drevet när jag slog på Rapport. Huvudnyheten var att vår tonårsdotter ätit en portion köttbullar i Sydafrika på Stockholms stads bekostnad! Hon hade fått följa med sin far på en resa dit, vi hade betalat allt - från flyg till hotell och uppehälle. Men en kväll hade hennes köttbullar kommit på staden nota. Fel naturligtvis. Men inte så fel att det platsade som huvudnyhet i Rapport!!!!! Det finns faktiskt värre saker här i världen att granska.
Fast drevet mot Lars Danielsson tar priset. Om massmedia tappar all anständighet - men de politiska partierna håller sig till det de ska göra, då kan jag ändå känna förtroende för samhället. Likadant om ett eller flera politiska partier beter sig illa åt, men blir hårdhäntat granskade av massmedia - jag kan fortfarande känna att jag lever i ett tryggt samhälle. Men om både politiken och massmedia tappar huvudet samtidigt, då brister min tillit.
Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa Selma Lagerlöf, hoppas hennes värmländska skrönor kan ge mig tillbaka samhällshoppet.
Visst har jag både läst och varit med om "affärer" förr, ändå gjorde hans beskrivning av drevet mot honom kring vad "han gjorde annandagen 2004" mig riktigt illa till mods. Kanske var det för att den dåvarande politiska oppositionen gick i symbios med massmediamakten.
Tsunamin julen 2004 var en oerhörd katastrof. Men att då i flera år efteråt rikta uppmärksamhet mot vilket telefonsamtal en person i Sverige ringde eller inte ringde under annandagen - ett samtal som på intet sätt hade kunnat förhindrad katastrofen eller rädda människoliv, det är att dra uppmärksamhet från huvudsak till bisakernas bisak. Och hur kan halva Sverige ägna sig åt smutskastning av en person?
Jag känner inte Lars Danielsson, har aldrig träffat honom. Men hans bok gjorde mig osäker på om jag vågar lita på vår demokrati. De politiska partierna i riksdagen har en oerhört viktig roll att skilja på huvudsak och bisak, att inte förledas till att hitta enkla politiska poänger. Deras uppgift är att driva politik, föreslå nya lösningar, kritisera åsikter man inte gillar. Men deras uppgift är INTE att bedriva personförföljelse med riksdagens resurser.
Och massmedia ska granska makten - men inte tappa tråden. Också de har en viktig samhällsuppgift, istället för att vara hyenor.
En gång drabbades min familj av "drevet". Det var min tidigare man och far till våra fyra barn som drabbades. Han anklagades för att ha druckit för många öl på Stockholms stads bekostnad. Det är möjligt att det var så och det var inget fel att man granskade hans notor.(Inget av det han gjort ledde senare till något.) Men proportionerna i bevakningen! Att världen var galen insåg jag en kväll under värsta drevet när jag slog på Rapport. Huvudnyheten var att vår tonårsdotter ätit en portion köttbullar i Sydafrika på Stockholms stads bekostnad! Hon hade fått följa med sin far på en resa dit, vi hade betalat allt - från flyg till hotell och uppehälle. Men en kväll hade hennes köttbullar kommit på staden nota. Fel naturligtvis. Men inte så fel att det platsade som huvudnyhet i Rapport!!!!! Det finns faktiskt värre saker här i världen att granska.
Fast drevet mot Lars Danielsson tar priset. Om massmedia tappar all anständighet - men de politiska partierna håller sig till det de ska göra, då kan jag ändå känna förtroende för samhället. Likadant om ett eller flera politiska partier beter sig illa åt, men blir hårdhäntat granskade av massmedia - jag kan fortfarande känna att jag lever i ett tryggt samhälle. Men om både politiken och massmedia tappar huvudet samtidigt, då brister min tillit.
Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa Selma Lagerlöf, hoppas hennes värmländska skrönor kan ge mig tillbaka samhällshoppet.
lördag 23 augusti 2008
Intresset ljuger aldrig?
Häromdagen spärrade jag upp ögonen lite extra när jag öppnade min mejlbox. Två meddelanden som handlade om samma sak fanns där- fast med fundamentalt olika ingångar.Ett från regeringen och ett från Handikappförbundens (HSO) ordförande Ingemar Färm.
Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."
De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.
Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:
"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.
Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.
"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.
Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.
Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.
Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."
De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.
Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:
"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.
Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.
"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.
Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.
Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
