Är hälso- och livslängdsskillnader mellan könen mer en politisk fråga än en biologisk? Tankespår 4.

Här kommer fjärde tankespåret från min föreläsning när Gunnar Ågren avgick:

Skillnaderna i medellivslängd mellan män och kvinnor har länge ansetts som biologiska. Kvinnor har betydligt större ohälsa och är sjukare än män, samtidigt som män dör flera år tidigare.

Det finns inga bevis för att det handlar om biologiska skillnader, i alla fall inte så stora. Eller att skillnaderna ska vara som de ser ut just nu. Skillnaderna har kraftigt skiftat över tid, de har t.ex. varit mycket små när det varit starka alkoholrestriktioner i vårt land - då levde männen genast längre. I Danderyd är t.ex. livslängden för män betydligt högre än för kvinnor i många andra kommuner. Och i vissa kommuner ligger männen över rikets genomsnitt och kvinnorna samtidigt under riksgenomsnittet! Att livslängden alltså är både socioekonomiskt betingad och genusrelaterad är helt uppenbart.

Mäns livslängd ökar nu snabbare i Sverige än vad kvinnors livslängd ökar, vilket bl.a. beror på att den överdödlighet som män tidigare har haft i våldsam död och i hjärt-kärlsjukdomar minskar – och det handlar delvis om förändringar i vad som anses som ”manligt”. En jämställdhetsutveckling om man vill uttrycka det så.

Samtidigt ökar inte svenska kvinnors livslängd på samma sätt som kvinnornas medellivslängd ökar runt Medelhavet eller i Japan. Svenska kvinnor leder inte längre livslängdsligan, vi lever nu flera år kortare än i flera andra länder. Orsaken till att svenska kvinnor sackar efter i medellivslängd har aldrig analyserats på djupet. Tobaksbruket är en viktig orsak, men tveksamt om det är den enda.
Unga kvinnors mycket försämrade psykiska hälsa är ett varningsrop till hela samhället, som delvis måste grunda sig på att det finns så olika förväntningar på kvinnor och män.

Min slutsats är att man inte längre kan ”acceptera” att kvinnor är sjukare än män samtidigt som det anses ”naturligt” att män ska leva så mycket kortare. Sammantaget är utvecklingen av livslängden och hälsoskillnaderna mellan könen en samhällspolitisk fråga, mycket mer än en medicinsk eller genetisk fråga. Det finns mycket som talar för att både män och kvinnor skulle kunna leva både längre än idag och kanske nästan lika länge.

Hälsa och livslängd måste analyseras mycket mer ur ett genusperspektiv, för att kunna leda fram till politiska insatser. Detta om något är en viktig uppgift för folkhälsoarbetet och folkhälsoforskningen.

En ökning av hälsoskillnaderna – ett resultat av minskad fördelningspolitik? Tankespår 3.

Här kommer tankespår 3 från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

I Sverige ser skillnaderna i hälsa ut att öka. Det är t.ex. mer än 5 års skillnad i medellivslängd mellan männen i Danderyd och männen i Arjeplog (skillnaden har ökat). Man räknar med att de rikaste i 80+ generationen har en bättre hälsa än de fattigaste som är 65 år. De sociala skillnaderna i hälsa och livslängd är alltså stora och skillnaderna ser ut att öka. Hälsan följer de klassiska sociala villkoren. Levnadsvanorna följer dessutom den sociala tillhörigheten. Levnadsvanorna – även när man tittar historiskt - är nästan alltid en spegel av individens placering i den sociala hierarkin.

Makten har inte bytt samhällsklass, men det har de ohälsosamma levnadsvanorna. Sammantaget ökar det klasskillnaderna i hälsa, eftersom makt och inflytande är en mycket stark positiv bestämningsfaktor för hälsa. Kombinationen makt och hälsosamma levnadsvanor ger därmed ett gott hälsoutfall och på samma sätt ger maktlöshet och ohälsosamma levnadsvanor större risk för ohälsa och för tidig död.

Ohälsosam stress- som är större hos dem i låglöneyrken eller som är arbetslösa/förtidspensionerade, att känna sig diskriminerad, att ha en låg social position – allt detta påverkar individens hälsa i mycket stor utsträckning. Och nu visas detta också med FHI:s egen undersökning om Hälsa hos människor med funktionsnedsättningar. Ohälsan hos dem är så mycket större än den behöver vara, och deras stress så mycket större än andras.

Och som Michael Marmot visat: att individens sociala position tycks ha en alldeles egen, mycket stark påverkan på hälsan. Min tolkning av detta är att ju mer hierarkiskt samhället är, ju större skillnader och status som är mellan människor – desto mer påverkas hälsan. Därmed blir samhällets fördelningspolitik också avgörande som bestämningsfaktor för hälsan. Det är inte absoluta tal som är viktiga i vårt land – utan de relativa.

Sveriges tidigare goda folkhälsa har i stor utsträckning grundat sig på relativt sett ganska jämna inkomstförhållanden, en generell välfärdspolitik, en skola för alla, en sjukvård för alla och en stark folkrörelsesektor som bidragit till ett starkt socialt kapital i civilsamhället.

Den individualisering , privatisering och valfrihetsvurm om nu sker i Sverige är i internationellt avseende mycket stark. Och därmed också en bestämningsfaktor för hälsan som kan vara negativ framöver. Allt från en uppluckring av att alla barn inte längre går i samma skola, att bostadssegregationen bara tilltar till att fördelningspolitiken har inneburit försämringar i välfärdssystem och a-kassa.
Till detta kommer också den starka individualisering vi har i övrigt - på gott och ont - vi bor ofta ensamma, vilket inte är så vanligt i andra länder. Jag minns när min 20-åriga dotter fått lägenhet i Stockholm och var jätteglad, när hon berättade det för en spanjor blev han förskräckt: Är du osams med din familj? Han tyckte synd om henne.

Det sammanlagda resultatet av dessa samhälleliga förändringar kan bli att det starka gemensamma sociala kapital som växte fram under 50-60-70-talen nu uppluckras. Vad får det för betydelse för folkhälsan om skillnaderna mellan människors livsvillkor blir större?

Inkomstskillnaderna ökar. Små skillnader skapar ett socialt kitt som håller ihop människor och samhälle, det skapar trygghet, mindre rädsla, mindre murar. Ju större skillnader, ju större rädsla, mer våld, större avstånd – allt påverkar hälsan.

Min slutsats är att de livsvillkor som människor lever under och som nu är under stark omvandling genom politiska beslut som ökar skillnaderna i samhället, i mycket hög grad påverkar folkhälsan. Och att det idag är en negativ utveckling. Den fokusering som sker på att låta individen ”ta ansvar” för sin hälsa tar bort sökarljuset från de politiska beslut som just nu i grunden kommer att påverka folkhälsan negativt.

Förskräckande kroppsideal i folkhälsans historia- tankespår 2

Jag fortsätter med tankespår 2 kring nya hot mot folkhälsan:

I folkhälsopolitikens historia finns inte bara bra saker – utan också förskräckande värderingar, som legat nära en fascistisk människosyn med rashygien i botten. ”En sund själ i en sund kropp”. ”Människomaterialet måste förädlas”. Tvångssteriliseringarna var väl i Sverige det mest brutala exemplet på att ”folkstammen” inte fick försämras av ”undermåliga individer”. Vi hade Rasbiologiska institutet. Folkhemmets aktörer var också med om mycket av detta.

Och det är inte längesedan överheten i vårt land ansåg att de fattigas livssituation var deras eget fel, att det berodde på en bristande moral hos individen att de levde under så osunda villkor.

Övervikt/fetma har t.ex. under de senaste åren setts som ett kommande folkhälsohot. Naturligtvis kan det bli ett hot mot många människors hälsa. Men idag handlar åtgärderna från samhällets sida mest om att ”upplysa” individen om rätt kostvanor, samtidigt som de kommersiella aktörerna gör allt för att skapa efterfrågan på ohälsosamma produkter och den offentliga sektorn inte ger barnen tillräckligt bra mat i förskola/ skola och inom äldreomsorgen.

Samtidigt är den sociala skiktningen när det gäller fetma mycket stor. Det är en uppenbar klassfråga. I det läget kan inte ”upplysning” vara den enda politiska åtgärden, eftersom det så tydligt handlar om vilka sociala villkor individerna lever under. Om då fokus enbart handlar om information, blir synen ”Det är deras eget fel, om de bara skärpte sig”. Alltså egentligen samma synsätt som överheten haft på de fattigas situation tidigare.

Många folkhälsoaktörer i kommuner och landsting gör nu program för fysisk aktivitet, bättre kost osv. – ofta framhåller man det sunda och det friska. Men i en del fall gör man folkhälsan en björntjänst i de program som riktas mot allmänheten och istället bidrar man till att det politiska ansvaret för folkhälsan urholkas. Man blir själv en aktör i de kommersiella kroppsidealens marknadsföring.

Ett exempel är idrottsförvaltningen inom Stockholms stad som har affischer riktade mot allmänheten under rubriken ”Folkhälsa”, med en bild på en ung, blond, smal tjej som balanserar på en stor boll, med texten ”Balans, lugn, helhet”. Varför ska fysiska övningar så ofta förknippas med ungdom och skönhet? Och varför ska begreppet folkhälsa användas på det sättet?

När Apoteket AB för några år sedan skulle lansera en hälsosatsning så hade man videobilder på unga människor med pannband som sprang – trots att hälsosatsningen egentligen handlade om att nå hela befolkningen, främst de som är gamla eller sjuka. Det är så lätt att ” trilla dit” – att fysisk aktivitet ska förknippas med ungdom och skönhet.

Skönhetsidealen, som egentligen inte har med hälsa att göra, kan istället förorsaka ohälsa. Och det finns en hel livsstilsindustri som tjänar pengar på att spela på skönhet kopplat till hälsa.

En överdriven kroppsfixering kan leda till psykisk ohälsa . Det kan i sin tur leda till en syn på hälsa som inte är möjlig att uppnå; nämligen att man alltid ska vara frisk och lycklig och harmonisk och framgångsrik. Och ett hälsoideal om inte är möjligt att nå, det sporrar inte – istället ökar upplevelsen av ohälsa, bara för att man inte är pinfrisk.

Och de kroppsideal som finns nu understryks antagligen också genom den antifetmapropaganda som finns från samhällets aktörer. Syftet från samhällets aktörer är förstås att ge människor information om kost och fysisk aktivitet, för att öka människors möjlighet att göra hälsosamma val – men tänk om metoderna motverkar syftet? Tänk om de istället underbygger just det man vill motverka?

Ytterligare ett steg i det här var för ett par år sedan när det kom ett förslag från Prioriteringscentrum att nu måste man diskutera om människors handlande, om de själva förvållat sin sjukdom eller skada, kanske borde påverka om de skulle få del av samhällets offentliga medel för sin vård. Socialstyrelsen avvisade som tur var den tanken.

Jag är alltså rädd för att synsättet ”skyll dig själv” ska breda ut sig, rädd för att det blir baksidan av det positiva utropet ”ta ansvar för din hälsa” om vi inte är vaksamma. Och det kan i sin tur skapa nya hälsoklyftor.

Sätt sökarljuset på det som är politikens ansvar och inte bara på individen.

Tillväxten - ett hot mot hälsan? Första tankespåret.

Jag fortsätter att presentera min syn på folkhälsan just nu, som jag höll en föreläsning omkring i samband med Gunnar Ågrens avgång som generaldirektör.
Här kommer första tankespåret:

En god folkhälsa är inte bara medelvärdet av hälsan hos en befolkning, folkhälsa handlar också om hälsans fördelning i befolkningen. Medellivslängden är betydligt högre i många länder inom EU än i USA och spädbarnsdödligheten i USA ligger på samma nivå som i många fattiga länder. Trots att USA är ett av världens rikaste länder så är man absolut inte på topp när det gäller folkhälsan. Detta är ett viktigt exempel på att en god folkhälsa inte bara skapas av storleken på BNP i ett land.
Att satsa allt på tillväxt kan – om den inte kommer hela befolkningen tillgodo och tar hänsyn till miljön, skapar större hälsoskillnader och en försämrad folkhälsa. Även om BNP skulle stiga. Här känner jag en viss tveksamhet till de senaste årens fokusering på att använda hälsan som ett instrument för att öka den regionala tillväxten i Sverige. Måste man argumentera för hälsa bara för att det kanske ökar tillväxten? Hälsa borde vara överordnat materiell tillväxt.

Och vad händer just nu i denna världsekonomiska turbulens? Blir fokus än starkare på den ekonomiska tillväxten, så att hälsa och miljö kommer än mer i kläm? I det läget blir det internationellt än viktigare att hålla fast vid kunskapen om att vägen till ekonomisk framgång i fattiga länder är via hälsovård och utbildning för mödrar.
Men i vårt land, så anser jag inte att vi ska behöva ge legitimitet för satsningar på hälsa genom att argumentera för att det i förlängningen kanske ökar den regionala tillväxten. Hälsa har ett egenvärde och borde vara fint nog.

Jag är rädd för att för Sveriges del kan den tillväxt som i alla fall skett fram till nu, försämra folkhälsan genom ökade hälsoskillnader, eftersom tillväxtens vinster gått till ökad privat konsumtion på bekostnad av generella välfärdssystem och en uppluckring av det sociala kapitalet i samhället.

Jag vill koppla synen på vikten av ständig tillväxt till vår syn på individen. Förr var det Jante som härjade - du ska inte tro att du är något – skomakare bliv vid din läst. Inom arbetarklassen tror jag Jante hade stort inflytande långt in på 50 –talet och senare ändå. Sen kom utbildningssamhället, den materiella tillväxten och sedan den nya synen på människan, som exploderar i hälsotidningar och böcker och kurser. Massmedia som hyllar ”kändisar”, allt från mediavärlden till idrottskändisar.

"Du är en individ. Du kan bli vad du vill. Det är bara du själv som sätter stopp." Så låter det. Sett i ett befolkningsperspektiv har det alltså på bara någon generation skett en kovändning från Jante – du ska inte tro att du är något – till att bara himlen är taket. Jag har just läst den nya boken ”Duktighetsfällan” av Aleksander Perski och Joanna Rose. De visar hur prestationsångesten, som särskilt drabbar unga tjejer som inte nöjer sig med att vara bra – de ska vara bäst, bäst, bäst. Bara himlen är taket – och där finns ju inget tak.

Och jag har funderingar kring fokuseringen på idrottsprestationer, inte att spela eller hålla på med idrott för att det är kul eller bara var en i laget. Du ska bli bäst, proffs, stå högst på pallen. Annars är du misslyckad, en förlorare. Vad ger det för signaler? Bara prestation, inte lek, inte lust, inte gemenskap, inte glädje. Bara att vara bäst räknas.

Alla kan inte bli bäst. Med den filosofin så får vi många misslyckade individer. Många duktighetsprinsessor och prinsar som faller av tronen. Som till slut påverkar den psykiska hälsan, upplevelse av tillfredsställelse – och som blir en viktig folkhälsofråga.

Jag menar att den rådande synen på att ständig materiell tillväxt tycks vara viktigare än fördelning och hälsa, också har påverkat vår syn på individen - som också hela tiden måste växa och bli bäst - men kravet är att växa långt över sina förutsättningar och faktiska möjligheter.

Alltså tror jag att synen på tillväxt, tillväxtens fördelning och personlig framgång måste förändras för att inte folkhälsan ska påverkas negativt. Men det är väl vår heligaste ko. Än värre blir antagligen debattklimatet just nu när börserna rasar och tillväxten fått en allvarlig törn Ändå tror jag att där ligger mycket av dagens och framtidens utmaning för folkhälsan.

Sju tankespår kring nya hot mot folkhälsan

Just nu finns nya hot mot folkhälsan som jag vill presentera som "Sju tankespår". Igår avgick Gunnar Ågren som generaldirektör för Folkhälsoinstitutet och jag fick möjlighet att hålla en avskedsföreläsning för honom. Det är ur den föreläsningen jag i ett antal bloggar kommer att presentera mina tankar.

>Min inledning till de sju spåren:<
Jag tänkte inte prata om allt bra som hänt de sista tio åren i folkhälsoarbetet. För visst har mycket hänt – från Nationella folkhälsokommittén, till riksdagsbeslutet, till att många kommuner och landsting jobbat mer med folkhälsoplaner och folkhälsokommittéer. Till att FHI systematiskt försöker få ihop vad som händer inom olika myndigheter inom målområdena. Och länge var jag glad åt att folkhälsoarbetet inte längre var något för eldsjälar, även grå byråkrater tvingades följa upp indikatorer och annat. Men nu är jag inte riktigt lika glad längre.

Jag vill gå framåt. Finns det nya hot mot folkhälsan som vi måste uppmärksamma? För det är ju alltid så, det fattar man på riktigt när man kommit upp i medelåldern att inga framgångar någonsin är för evigt. Plötsligt ramlar allt tillbaka och man får börja om. Eller något annat inträffar som gör att gamla sanningar inte gäller längre när det gäller angreppssätt och metoder.

Jag tycker att den nuvarande politiken i praktiken är på väg att leda till större sociala skillnader som i sin tur ökar skillnaderna i hälsa, en osund fixering vid kroppen och ett skuldbeläggande av den enskilda individen.
Den nuvarande hälsodebatten och folkhälsopolitiken skrämmer mig. Vad är det som pågår? Håller goda ambitioner på att gå för långt, så vi istället är på väg tillbaka till de delar av folkhälsans mörka historia, där hälsan skulle förbättras för nationens skull? Ja jag menar absolut inte att någon medvetet anser så idag, men det känns som den nuvarande vägen bär åt ett mörkt håll.

För är det verkligen den goda viljan att varje individ ska ha möjlighet till ett bra liv som styr? Eller är det samhället som överhet som återigen vill att medborgarna ska uppföra sig på ett sätt som gynnar ekonomin - något som inte är första gången i folkhälsohistorien?
Kan det vara moraliska/religiösa skäl; att varje människa är skyldig att leva så sunt som möjligt? Är parollen ”individens eget ansvar” ett sätt att underlåta att vidta de samhällsförändringar som i grunden skapar den ojämlika hälsa som idag finns? Börjar en inhuman inställning sprida sig; den som lever osunt får skylla sig själv?

Dessutom finns starka ekonomiska intressen, som tjänar på en stor hälso- och skönhetsindustri som växer upp parallellt med ett ökande hälsointresse. Hur styr de kapitalintressen som aktivt motverkar en god hälsa genom att försöka få människor att röka mer, supa mer, dricka mer läsk och äta onyttiga produkter? Samspelar de omedvetet med de politiska krafter som vill lägga allt ansvar för levnadsvanor hos individen själv? Hur agerar läkemedelsindustrin; har de egentligen något emot att människors livsstil gör att de efterfrågar fler läkemedel?

Just nu tycker jag politiken har abdikerat från folkhälsofrågorna och istället predikar sunt leverne för medborgarna. Allt det som i grunden påverkar hälsan; de samhälleliga grundstrukturerna, pratar man mindre om. Alltså de faktorer som politiken faktiskt kan styra över, om man vill. Istället lägger man över ansvaret på individen trots att hälsan inte alls styrs enbart på individnivå.

Den individfixering som nu råder gör att man inte ser de stora skillnader i hälsa som finns mellan kvinnor och män och mellan olika sociala och etniska grupper. Dessa skillnader kan inte ”trollas bort” genom hälsoupplysning, de är ett utslag av socio- ekonomiska faktorer och av strukturella förhållanden som ger bättre hälsochanser till vissa och sämre hälsomöjligheter för andra.

Jag är rädd för att det hälsointresse som nu finns negativt kommer att påverka folkhälsan, vissa grupper kommer att må sämre av det som pågår, skillnaderna i hälsa mellan olika grupper kommer att förstärkas.

Jag vill peka på ett antal utvecklingstendenser som jag tror hotar folkhälsan på sikt. Eftersom en del av dessa tendenser drivs aktivt av de som vill folkhälsan väl, så blir det här extra kontroversiellt. Jag beskyller dock ingen enskild individ för att ha en dold agenda. Däremot vill jag granska den politik som förs – och analysera vad den kan leda till i förlängningen. Att även goda föresatser kan leda fel. Ibland brukar man säga att det är ”tanken som räknas”. Ja, det stämmer när det gäller enskilda individer. Men inte på politiska partiers eller myndigheters handlande- där måste man granska och analysera följderna av åtgärderna, inte bara orden som vill väl.
Om några dagar publicerar jag det första tankespåret.

Flytta fokus till människor med funktionsnedsättningar!

Nu är det dags för en rejäl kursändring i folkhälsopolitiken. Det är belagt genom FHI:s undersökningar att det är människor med funktionsnedsättningar som står för den ojämförligt största ohälsan i Sverige.Hos människor utan funktionsnedsättning är det endast 2% som upplever sin hälsa som dålig. Klassfrågorna i hälsan slår ännu hårdare mot människor med funktionsnedsättningar.


En tredjdel av ohälsan hos människor med funktionsnedsättningar beror på hälsans vanliga bestämningsfaktorer, alltså: de är helt klart påverkbara. Om ohälsan kan minska med en tredjedel hos den grupp som har tio gånger sämre hälsa än andra - så är det mycket! Om fokus sattes på det här, så skulle mycket i folkhälsopolitiken kunna förändras - och ge tydliga resultat och hälsoskillnaderna skulle minska.

Varför sker inte denna kursändring? Är det hälsobegreppet som stökar till det för landets folkhälsoarbetare och folkhälsopolitiker? Tror man fortfarande att människor med en funktionsnedsättning per definition redan är dömda till ohälsa och alltså inget för det hälsofrämjande arbetet? Antagligen är det så man tror. Ingenting kan vara mer felaktigt!

I torsdags hade FHI en konferens om den "Onödiga ohälsan", där också Maria Larsson talade. Inbjudna var både beslutsfattare och tjänstemän som arbetar inom folkhälsoområdet och handikappområdet i hela landet. Vilka kom? Ja nästan uteslutande de som arbetar inom handikappområdet, alldeles särskilt var många från handikapprörelsen närvarande. Jag tror de fick upp ögonen för nya samarbetspartners och att FHI är en viktig instans även för dem.

MEN EN EFTERLYSNING! Var var alla som jobbar med folkhälsofrågor?????? Några få syntes, men de var undantagen.

Nu finns en bra rapport, "Onödig ohälsa", från FHI att börja med som underlag för den kursändring som behövs. Men det behövs mer, politiska initiativ kring ekonomiska försörjningsfrågor, arbetstillfällen och mycket mer till att utveckla metoder för t.ex. rökavvänjning för människor med psykiska problem, kostrådgivning för personer med utvecklingsstörning, stöd till rörelsehindrade som ofta är överviktiga att få hjälp med anpassad fysisk aktivitet m.m.

Var och en kan sätta igång just där ni befinner er!

Hälsan bortglömd i regeringsdeklarationen

I årets regeringsdeklaration finns folkhälsa eller att främja människors hälsa inte med. Inte med ett enda ord. Kanske är jag snäll om jag säger att regeringen "glömde" det - för antagligen handlar det om en medveten prioritering. Vårens folkhälsoproposition fick tydligen räcka, trots att det som verkligen påverkar folkhälsan är att ett hälsotänkande genomsyrar hela politiken och inte bara hänvisas till något hörn i bortersta korridoren som pryds med glada affischer på tränande personer.

Riksdagen beslutade också i vintras att ställa sig bakom de fyra principer som EU-kommissionen föreslagit som grund för unionens hälsostrategi 2008-2013. Två av principerna handlar om att god hälsa är mer värd än rikedom och att hälsofrågor ska integreras i all politik.

Att god hälsa ska prioriteras före rikedom är intressant, därför att det belyser ett viktigt samband som sedan länge är känt i folkhälsokretsar - men verkar okänt i många politiska kretsar; nämligen att en ökad BNP inte alls är någon garant för en bättre folkhälsa. Däremot tycks ett annat samband finnas; en god folkhälsa brukar gynna ekonomin. Alltså: här behöver man inte tvista om hönan eller ägget. Det är uppenbart att man i fattiga länder ska börja med sådant som direkt gynnar hälsan, framför allt för kvinnor och barn. Och det handlar om hälsovård men också om utbildning för kvinnor. Av det brukar också följa en bättre ekonomi.

Att EU tar fram en god hälsa före rikedom, vilket också den svenska riksdagen ställt sig bakom, borde förpliktiga! Det handlar om politiska prioriteringar och inte bara vackra ord som inte betyder något. Att den svenska regeringen i regeringsdeklarationen inte med ett enda ord nämner att en god hälsa oftast är det människor prioriterar högst, att hälsan är mycket ojämlikt fördelad även i vårt land - vilket är högst påverkbart med politiska insatser - det är intressant och samtidigt beklämmande. Säkert kan regeringen på en fråga säga att deras insatser "syftar" till en god hälsa. Men varför nämner man det inte? Jag tror inte på att det är så självklart att man inte ens behöver säga det.

Jag tror att hälsan ligger långt ner på den politiska prioriteringsskalan. Det är mer pengar för staten och mer pengar i vissa människors plånböcker som är prioritet ett. Och det behöver inte betyda att hälsan förbättras! Tvärtom, det kan t.o.m. leda till att ojämlikheten i hälsan förstärks.

Trött blir jag, trött på att man i politiska sammanhang fortfarande inte förstår att en god folkhälsa aldrig kan uppnås om man inte prioriterar det före kortsiktig materiell tillväxt.