Igår hade Folhälsoinstitutets generaldirektör en artikel på DN Debatt om tobaksbrukets minskning. Det var mycket glädjande siffror som hon nu kunde presentera om utvecklingen. Alltfler slutar röka. Det var bara ett fel i artikeln - var fanns analysen? Var fanns funderingarna kring hur man nu ska fortsätta det framgångsrika arbetet?
Att arbeta mot tobaksbruk handlar bla. om vetenskapligt utprövade metoder när det gäller att motivera individen att sluta röka och ge stöd så att rökslutet fungerar. Det är inte särskilt kontroversiellt! Även om inte ens det görs i tillräcklig utsträckning på t.ex. våra vårdcentraler.
Men att arbeta mot tobaksindustrins försåtliga metoder, som går ut på att få fler personer att börja röka - det kräver politiska insatser och inte vetenskapligt pedagogiska metoder.
Alltså: Det är ingen slump att så många människor slutat röka sedan det blev tobaksfritt på krogen t.ex. Det var en åtgärd som handlade om politik och politiska beslut. En offentlig miljö där så många ungdomar träffas blev rökfri. Det är klart att det påverkade hur många som började röka och hjälpte dem som ville sluta. Men det beslutet var inte självklart, det togs i stark konflikt med tobaks- och restaurangbranschen. (nu har restaurangbranschen ändrat sig)
När jag läste artikeln från FHI igår blev jag besviken. Varför står det ingenting om analyser kring VARFÖR alltfler personer fimpar eller inte börjar röka? Varför finns ingen analys om vad som bör bli nästa steg, inte minst hur de personer som idag mår sämst och samtidigt röker mest- hur de ska kunna få hjälp att sluta?
De åtgärder man väljer handlar lika mycket om politik som vetenskap. Då måste Folkhälsoinstitutet bidra med sin analys kring utveckligen. Jag vill inte ha en lös "tyckar- myndighet". Men jag vill ha en myndighet som vågar analysera mot bakgrund av den kunskap man har, vågar dra slutsatser- så att de politiska beslutsfattarna får ett bra beslutsunderlag och därefter kan ta en politisk debatt med varandra och med olika intressen.
tisdag 17 mars 2009
lördag 14 februari 2009
En ny vision behövs för det socialdemokratiska partiet om att alla ska kunna "må bra" och känna välbefinnande
Det socialdemokratiska partiet lyfte från början människors blickar och förenade dem i en gemensam dröm, det var möjligt att skapa ett helt annat samhälle – och det samhället omfattade allt, från hur ägandet skulle fördelas till människors inbördes relationer till varandra.
Det är en liknande ny vision som nu behövs, som kan formulera de problem och ge ord åt de drömmar som människor idag har. Mycket av detta handlar om just hälsa och livskvalitet. I takt med att BNP stigit och det moderna folkhemmet skapats, så har dock inte människors välbefinnande ökat sedan andra världskrigets slut (det som nu går att mäta). Däremot har hälsan i termer av längre liv, minskad spädbarnsdödlighet etc. förbättrats enormt. Vi har under senare år haft mycket höga sjukskrivningstal, som trots alla diskussioner och forskning ingen riktigt kunnat beskriva orsakerna till, unga människor lider idag av en mycket större psykisk ohälsa än någon ung generation någonsin har gjort.
Att därför göra en distinktion mellan vad som är hälsa och välbefinnande tror jag inte går. En sådan distinktion bygger på det synsätt som blev förhärskande när man skilde kropp och själ åt. Om man går tillbaka till Hippokrates ord om att hälsa är ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig i harmoni med yttervärlden”- då kan man inte separera livskvalitet och välbefinnande från hälsa. Utan välbefinnande kan inte människan nå hälsa.
De unga människor som idag mår dåligt och har olika psykiska besvär är inte fysiskt eller psykiskt sjuka i traditionell mening. De lever i ett samhälle där det aldrig varit tryggare materiellt sett. Och de har mycket bättre kontakter med sina föräldrar än tidigare generationer har haft. Ändå mår så många unga dåligt. Deras brist på välbefinnande tar sig sedan uttryck i olika psykiska besvär som också leder till fysisk ohälsa.
Socialdemokratin måste tydliggöra den vision som man alltid haft, och som inte bara handlat om ägande och materiellt standard – utan också om att varje människa i frihet ska kunna forma sitt eget liv. Men i den gamla visionen finns inte hälsa och välbefinnande och ”må bra” med- man har nog trott att det ska infinna sig automatiskt om vissa maktförhållanden och materiella villkor förändras.
Idag kan vi konstatera att människor inte känner större tillfredsställelse med livet än innan den politiska skördetiden som inleddes efter andra världskriget, vi kan konstatera att unga människor aldrig känt en sådan oro och vi har i sjukskrivningstalen också kunnat se nya diagnoser som handlar om människors psykiska utmattning. Socialdemokratins vision är ännu inte förverkligad. Det blir nog aldrig en vision. Men om man bara sätter tilltro till den gamla visionen, så tror jag inte man kommer att lösa den brist på välbefinnande som människor idag känner.
Visionen måste kompletteras och förtydligas med andra mål, som handlar just om hur vi ska må bättre och känna större tillfredsställelse med livet. Vi kan inte fortsätta snickra på ett samhällsbygge som bara skapar fler och fler unga som tappat tron på livet. Visioner är inga färdiga ritningar för hur husbyggen ska se ut. Men de måste gestalta det vi drömmer om.
I inledningen till det socialdemokratiska partiprogrammet partiprogrammet finns följande:
”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.
Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället.
Här behövs ett tillägg: Varje människa ska efter sina förutsättningar kunna må bra och känna en tillfredsställelse med livet.”
Ett sådant tillägg kan ses som ord, men i praktiken borde det vara inledningen till en ganska stor omprövning av den politik som socialdemokratin fört under många år. Vad är det vi har missat i gemenskap och livsglädje i de materiella strävanden som varit så påtagliga?
Om man ser internationellt så finns det mycket lite koppling mellan BNP och befolkningens hälsa. USA som är ett av världens rikaste länder ligger först på 43:e plats när det gäller spädbarnsdödlighet. Och mycket fattigare länder ligger mycket högre upp på listan över låg spädbarnsdödlighet.
Jag tror det socialdemokratiska partiet har varit alltför fixerat vid materiell tillväxt - som en förutsättning för välfärd och indirekt för människors hälsa och välbefinnande. Hälsa och välbefinnandet infinner sig inte automatiskt när tillväxten ökar, ibland kan det också vara kontraprodukivt. Vad är det i välfärdsbygget som inte förmår ge unga människor framtidstro och en en god hälsa?
Hälsa och välbefinnande måste sättas högst på den socialdemokratiska dagordningen. Allt annat måste underordnas det. De stora klassklyftor i hälsa är inte minst ett exempel på vikten av detta.
Det är en liknande ny vision som nu behövs, som kan formulera de problem och ge ord åt de drömmar som människor idag har. Mycket av detta handlar om just hälsa och livskvalitet. I takt med att BNP stigit och det moderna folkhemmet skapats, så har dock inte människors välbefinnande ökat sedan andra världskrigets slut (det som nu går att mäta). Däremot har hälsan i termer av längre liv, minskad spädbarnsdödlighet etc. förbättrats enormt. Vi har under senare år haft mycket höga sjukskrivningstal, som trots alla diskussioner och forskning ingen riktigt kunnat beskriva orsakerna till, unga människor lider idag av en mycket större psykisk ohälsa än någon ung generation någonsin har gjort.
Att därför göra en distinktion mellan vad som är hälsa och välbefinnande tror jag inte går. En sådan distinktion bygger på det synsätt som blev förhärskande när man skilde kropp och själ åt. Om man går tillbaka till Hippokrates ord om att hälsa är ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig i harmoni med yttervärlden”- då kan man inte separera livskvalitet och välbefinnande från hälsa. Utan välbefinnande kan inte människan nå hälsa.
De unga människor som idag mår dåligt och har olika psykiska besvär är inte fysiskt eller psykiskt sjuka i traditionell mening. De lever i ett samhälle där det aldrig varit tryggare materiellt sett. Och de har mycket bättre kontakter med sina föräldrar än tidigare generationer har haft. Ändå mår så många unga dåligt. Deras brist på välbefinnande tar sig sedan uttryck i olika psykiska besvär som också leder till fysisk ohälsa.
Socialdemokratin måste tydliggöra den vision som man alltid haft, och som inte bara handlat om ägande och materiellt standard – utan också om att varje människa i frihet ska kunna forma sitt eget liv. Men i den gamla visionen finns inte hälsa och välbefinnande och ”må bra” med- man har nog trott att det ska infinna sig automatiskt om vissa maktförhållanden och materiella villkor förändras.
Idag kan vi konstatera att människor inte känner större tillfredsställelse med livet än innan den politiska skördetiden som inleddes efter andra världskriget, vi kan konstatera att unga människor aldrig känt en sådan oro och vi har i sjukskrivningstalen också kunnat se nya diagnoser som handlar om människors psykiska utmattning. Socialdemokratins vision är ännu inte förverkligad. Det blir nog aldrig en vision. Men om man bara sätter tilltro till den gamla visionen, så tror jag inte man kommer att lösa den brist på välbefinnande som människor idag känner.
Visionen måste kompletteras och förtydligas med andra mål, som handlar just om hur vi ska må bättre och känna större tillfredsställelse med livet. Vi kan inte fortsätta snickra på ett samhällsbygge som bara skapar fler och fler unga som tappat tron på livet. Visioner är inga färdiga ritningar för hur husbyggen ska se ut. Men de måste gestalta det vi drömmer om.
I inledningen till det socialdemokratiska partiprogrammet partiprogrammet finns följande:
”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.
Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället.
Här behövs ett tillägg: Varje människa ska efter sina förutsättningar kunna må bra och känna en tillfredsställelse med livet.”
Ett sådant tillägg kan ses som ord, men i praktiken borde det vara inledningen till en ganska stor omprövning av den politik som socialdemokratin fört under många år. Vad är det vi har missat i gemenskap och livsglädje i de materiella strävanden som varit så påtagliga?
Om man ser internationellt så finns det mycket lite koppling mellan BNP och befolkningens hälsa. USA som är ett av världens rikaste länder ligger först på 43:e plats när det gäller spädbarnsdödlighet. Och mycket fattigare länder ligger mycket högre upp på listan över låg spädbarnsdödlighet.
Jag tror det socialdemokratiska partiet har varit alltför fixerat vid materiell tillväxt - som en förutsättning för välfärd och indirekt för människors hälsa och välbefinnande. Hälsa och välbefinnandet infinner sig inte automatiskt när tillväxten ökar, ibland kan det också vara kontraprodukivt. Vad är det i välfärdsbygget som inte förmår ge unga människor framtidstro och en en god hälsa?
Hälsa och välbefinnande måste sättas högst på den socialdemokratiska dagordningen. Allt annat måste underordnas det. De stora klassklyftor i hälsa är inte minst ett exempel på vikten av detta.
onsdag 11 februari 2009
Fast ibland är hälsa frånvaro av att ha ont!
För ett par veckor sedan fick jag en häftig magsjuka, som bara pågick några timmar. Men det räckte för att jag efteråt började tänka på vad är hälsa? Och nu var jag helt inne på: Det är frånvaro av sjukdom!
När jag låg där så hade jag två tankar i huvudet:
1. Illamåendet måste sluta, annars står jag inte ut.
2. Hinken är på plats, jag har en säng och jag har en toalett. Tänk om jag inte haft det!
Några tankar på självförverkligande, nå livsdrömmar, vilja ha högre inkomst, köpa en ny soffa...glöm det! Sådana tankar var lika obefintliga som att jag inte vill åka till månen.
Efter ett par timmar klingade illamåendet av, min sambo kom in i rummet och öppnade fönstret och en mild vindpust nådde min svettiga panna. Han klappade mig lite på huvudet. Då kände jag nästan lycka. Och lyckan bestod av tre saker, frånvaro av att ha ont, en mild vind och någon som tycker om mig i rummet.
Så vad är grunden för hälsa? Jo det är frånvaro av ont som vi inte kan behärska och står ut med, men sen handlar det om livets mest basala materiella ting; en säng i ett rum med lagom temperatur, en toalett ,rent vatten och tillgång till mat. Och för att lyckokänslan- meningen med livet- ska infinna sig,tror jag också det behövs någon som tycker om en. (det behöver ju inte vara en sambo, det kan vara ett barn eller en vän).
NÄR allt det där finns, då kan man börja grubbla vidare om att förverkliga sina drömmar.
Det här var ett rysligt enkelt inlägg om hälsa, jag återkommer med fler. Men även min lilla magsjuka gav mig en politisk kick: i vårt land är det allmänt sett inte mer materiell välfärd vi behöver, utan mer ett samhälle där alla kan känna att någon bryr sig om just mig. Och att vi alltså måste ha det som bringar hälsa/välbefinnande för ögonen och inte nödvändigtvis materiell standard. För det är inte alltid samma sak.
När jag låg där så hade jag två tankar i huvudet:
1. Illamåendet måste sluta, annars står jag inte ut.
2. Hinken är på plats, jag har en säng och jag har en toalett. Tänk om jag inte haft det!
Några tankar på självförverkligande, nå livsdrömmar, vilja ha högre inkomst, köpa en ny soffa...glöm det! Sådana tankar var lika obefintliga som att jag inte vill åka till månen.
Efter ett par timmar klingade illamåendet av, min sambo kom in i rummet och öppnade fönstret och en mild vindpust nådde min svettiga panna. Han klappade mig lite på huvudet. Då kände jag nästan lycka. Och lyckan bestod av tre saker, frånvaro av att ha ont, en mild vind och någon som tycker om mig i rummet.
Så vad är grunden för hälsa? Jo det är frånvaro av ont som vi inte kan behärska och står ut med, men sen handlar det om livets mest basala materiella ting; en säng i ett rum med lagom temperatur, en toalett ,rent vatten och tillgång till mat. Och för att lyckokänslan- meningen med livet- ska infinna sig,tror jag också det behövs någon som tycker om en. (det behöver ju inte vara en sambo, det kan vara ett barn eller en vän).
NÄR allt det där finns, då kan man börja grubbla vidare om att förverkliga sina drömmar.
Det här var ett rysligt enkelt inlägg om hälsa, jag återkommer med fler. Men även min lilla magsjuka gav mig en politisk kick: i vårt land är det allmänt sett inte mer materiell välfärd vi behöver, utan mer ett samhälle där alla kan känna att någon bryr sig om just mig. Och att vi alltså måste ha det som bringar hälsa/välbefinnande för ögonen och inte nödvändigtvis materiell standard. För det är inte alltid samma sak.
torsdag 22 januari 2009
Vad ska vi med materiell standard och "frihet från sjukdom" till - om vi ändå mår dåligt?
För mig handlar hälsa mycker mer om lugn och ro i själen och känsla av välbefinnande än om frånvaro av vissa sjukdomskrämpor. Jag börjar närma mig den livsinställning som jag hört berättas att min pappas mormor hade - och som gått i arv i generationer. Hon bodde i ett litet fattigt torp i Sörmland för 100 år sedan, hon hade en katt och en ko och någon gris. På vintern var vattnet i hinken is på morgnarna, har min pappa berättat som bodde där under sina första år i livet. Hans mormor öppnade självklart sin dörr till den trånga och fattiga stugan för dottern, när hon kom hem och var gravid flera gånger.
Pappa har berättat om hur hans mormor spred lugn och ro och förnöjsamhet omkring sig. Om hur fint hon gjorde på lördagseftermiddagen, skurade golvet, la in nytt granris och satte på sig ett rent förkläde. Sen var det helg. Pappa kände den sköna helgstämningen i hela kroppen. Han kunde som vuxen inte förstå hur hon lyckades överleva där under vintrarna, utan pengar och helt ensam, sedan de flyttat.
Pappa som sedan blev aktiv i arbetarrörelsen pratade om konflikten mellan förnöjsamhet och kampen mot samhällets orättvisor. Det ansågs lite fult att vara nöjd med sitt liv, när det var så stora orättvisor. Den som var nöjd var inte tillräckligt kamplysten, ansågs det. Men nog kan man vara nöjd med livet och känna en meningsfullhet och samtidigt se orättvisor och kämpa mot dem? Det behöver inte stå i konflikt med varandra.
Vad jag vill komma till är att min pappas mormor kanske "hade hälsan", trots allt. Säkert hade hon krämpor och hon blev inte så särskilt gammal. Men hon var nöjd med livet, kände livsglädje och gav kärlek till sina barn och barnbarn. Hon var djupt religiös och fick antagligen styrka av det. Jag tror att ordspråket "var och en blir salig på sin tro" stämmer väl.
Min mamma fick polio 1953 och blev svårt förlamad. Hon fick tillbringa merparten av sitt återstående liv vid köksbordet, ensam många timmar om dagen när hon inte vågade dricka, hon fick inte bli kissnödig förrän jag kom hem från skolan. Det var långt före de personliga assistenternas tid. Många beklagade hennes situation. Själv tyckte hon att livet var bra, långt mycket bättre än hon haft tidigare när hon var frisk och visserligen kunde åka skidor och gå i fjällen, som hon älskade.
Jag vet inte hur många gånger hon sa under min barndom: ” Tänk om jag gift mig med min första fästman, då hade jag säkert haft det bättre ekonomiskt och kanske hade jag sluppit polio, för då hade jag flyttat till honom i Göteborg. Men så hemskt att vara gift med honom! Då har jag hellre polio och får bo med pappa och med dig.” Jag upplevde jämt att hon var frisk och mådde bra. Hon ”hade hälsan”. Min pappa och hon hade en stark, lugn och trygg kärleksrelation. Om hon dessutom fått bättre stöd av samhället hade hennes liv kunnat vara än bättre förstås.
Vad ska då samhället göra för att människors välbefinnande, känsla av att må bra, ska öka? För visst ligger mycket i den individuella inställningen till livet - fast även det går ju i socialt arv. Till slut handlar det ändå om att samhället måste göra vad det kan för att människor ska ha möjlighet att känna den där tillfredsställelsen i livet. Må bra.
Och en sak är säker: då handlar det inte bara om att öka BNP, öka inkomster och konsumtion. Då handlar det mycket mer om att socialt och kulturellt skapa ett jämlikt, jämställt, solidariskt, tryggt och kreativt samhälle där alla kan komma till sin rätt. Jag tror att socialdemokratin i viss mån måste ompröva sin syn på arbete och tillväxt – målet måste vara att människor mår bra och det är inte synonymt med tillväxt.
Även om min förnöjsamma pappas mormor inte var politiskt aktiv, hon hade ju inte ens rösträtt, så krävs både samhällsförändringar och att individen/familjen i sitt förhållningssätt till livet kan bli som hon. Arga, bittra och elaka kämpar i arbetarrörelsen har jag mött rätt många av. De som politiskt stridit för bättre och rättvisa villkor - men som människor har de inte spridit någon livsglädje eller solidaritet omkring sig.
Så "att ha hälsan" handlar både om de materiella förutsättningarna och att kunna känna tillfredsställelse i livet. Alla de barn som växt upp under villkor som känslomässigt inte gett någon god grund, måste få än mer stöd. Kom ihåg Astrid Lindgrens Bo Wilhelm Olssons snälla godistant i Vasastan – utan henne hade hans liv varit grymt.
Att höja den materiella standarden kan i vårt land inte vara ett mål i sig. Det handlar om hur vi fördelar det vi har och hur vi förhåller oss till livet. För vad ska vi med frihet från fysiska sjukdomar och god materiell standard till – om vi mår dåligt och inte trivs med livet?
Pappa har berättat om hur hans mormor spred lugn och ro och förnöjsamhet omkring sig. Om hur fint hon gjorde på lördagseftermiddagen, skurade golvet, la in nytt granris och satte på sig ett rent förkläde. Sen var det helg. Pappa kände den sköna helgstämningen i hela kroppen. Han kunde som vuxen inte förstå hur hon lyckades överleva där under vintrarna, utan pengar och helt ensam, sedan de flyttat.
Pappa som sedan blev aktiv i arbetarrörelsen pratade om konflikten mellan förnöjsamhet och kampen mot samhällets orättvisor. Det ansågs lite fult att vara nöjd med sitt liv, när det var så stora orättvisor. Den som var nöjd var inte tillräckligt kamplysten, ansågs det. Men nog kan man vara nöjd med livet och känna en meningsfullhet och samtidigt se orättvisor och kämpa mot dem? Det behöver inte stå i konflikt med varandra.
Vad jag vill komma till är att min pappas mormor kanske "hade hälsan", trots allt. Säkert hade hon krämpor och hon blev inte så särskilt gammal. Men hon var nöjd med livet, kände livsglädje och gav kärlek till sina barn och barnbarn. Hon var djupt religiös och fick antagligen styrka av det. Jag tror att ordspråket "var och en blir salig på sin tro" stämmer väl.
Min mamma fick polio 1953 och blev svårt förlamad. Hon fick tillbringa merparten av sitt återstående liv vid köksbordet, ensam många timmar om dagen när hon inte vågade dricka, hon fick inte bli kissnödig förrän jag kom hem från skolan. Det var långt före de personliga assistenternas tid. Många beklagade hennes situation. Själv tyckte hon att livet var bra, långt mycket bättre än hon haft tidigare när hon var frisk och visserligen kunde åka skidor och gå i fjällen, som hon älskade.
Jag vet inte hur många gånger hon sa under min barndom: ” Tänk om jag gift mig med min första fästman, då hade jag säkert haft det bättre ekonomiskt och kanske hade jag sluppit polio, för då hade jag flyttat till honom i Göteborg. Men så hemskt att vara gift med honom! Då har jag hellre polio och får bo med pappa och med dig.” Jag upplevde jämt att hon var frisk och mådde bra. Hon ”hade hälsan”. Min pappa och hon hade en stark, lugn och trygg kärleksrelation. Om hon dessutom fått bättre stöd av samhället hade hennes liv kunnat vara än bättre förstås.
Vad ska då samhället göra för att människors välbefinnande, känsla av att må bra, ska öka? För visst ligger mycket i den individuella inställningen till livet - fast även det går ju i socialt arv. Till slut handlar det ändå om att samhället måste göra vad det kan för att människor ska ha möjlighet att känna den där tillfredsställelsen i livet. Må bra.
Och en sak är säker: då handlar det inte bara om att öka BNP, öka inkomster och konsumtion. Då handlar det mycket mer om att socialt och kulturellt skapa ett jämlikt, jämställt, solidariskt, tryggt och kreativt samhälle där alla kan komma till sin rätt. Jag tror att socialdemokratin i viss mån måste ompröva sin syn på arbete och tillväxt – målet måste vara att människor mår bra och det är inte synonymt med tillväxt.
Även om min förnöjsamma pappas mormor inte var politiskt aktiv, hon hade ju inte ens rösträtt, så krävs både samhällsförändringar och att individen/familjen i sitt förhållningssätt till livet kan bli som hon. Arga, bittra och elaka kämpar i arbetarrörelsen har jag mött rätt många av. De som politiskt stridit för bättre och rättvisa villkor - men som människor har de inte spridit någon livsglädje eller solidaritet omkring sig.
Så "att ha hälsan" handlar både om de materiella förutsättningarna och att kunna känna tillfredsställelse i livet. Alla de barn som växt upp under villkor som känslomässigt inte gett någon god grund, måste få än mer stöd. Kom ihåg Astrid Lindgrens Bo Wilhelm Olssons snälla godistant i Vasastan – utan henne hade hans liv varit grymt.
Att höja den materiella standarden kan i vårt land inte vara ett mål i sig. Det handlar om hur vi fördelar det vi har och hur vi förhåller oss till livet. För vad ska vi med frihet från fysiska sjukdomar och god materiell standard till – om vi mår dåligt och inte trivs med livet?
torsdag 15 januari 2009
Att må bra - är det att ha hälsan? Och vad är politikens ansvar?
Vad är hälsa? Ju mer man funderar desto knepigare blir det. Och än knepigare blir det när man ska försöka göra politik av en sorts filosofisk inställning. Men det går! Jag ska i ett antal inlägg försöka beskriva min inställning till hälsa och vad som är samhällets roll, individens roll och inte minst partiernas roll. För det är en stor skillnad på vad som är "samhällets ansvar" och vad som kan finnas i ett partis långsiktiga vision och ideologi, som ju beskriver ett förhållningssätt människor emellan och som går vida längre än den offentliga sektorns ansvar.
Min erfarenhet är att i dagligt tal förknippas hälsobegreppet med frånvaro av sjukdom och att man lever "sunt". Folkhälsa kan man mäta i form av hur ohälsan och dödligheten ser ut. Så fort man säger att man jobbar med folkhälsa så tror de flesta att det handlar om sjukvårdspolitik och att få folk att motionera, äta rätt, inte supa och inte röka.
I andra sammanhang talar man högtravande om "hälsa som en resurs", möjligheten att förverkliga sina drömmar, ha kontroll över sitt liv. I FNS:s deklaration om mänskliga rättigheter finns hälsa med som en rättighet. WHO skrev 1946 att ”hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.
Hippokrates (ca 400 f. Kr.),läkekonstens fader, beskrev hälsa som ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig iharmoni med yttervärlden”. Under 1600-talets upplysningstid delades kroppen och själen upp i två delar.
Ett vanligt och ganska bra sätt att beskriva hälsa/sjukdom är att utgå från en tvådimensionell modell med välbefinnande längs den ena och sjukdom längs den andra axeln. Enligt denna modell(Katie Eriksson) beskrivs hälsa och sjukdom som två skilda dimensioner. Den visar tydligt att två individer med samma sjukdom kan uppleva varierande grad av egenupplevd hälsa eller välbefinnande.
I de politiska partiernas värld är hälsan nästan helt frånvarande. Den finns inte med i politiska visioner, bara som en del av sjukvårdspolitiken. Partierna talar i varierande grad istället om välfärd, frihet, trygghet och materiell standard.
Hur är det med hälsan i vanligt folks liv? Jag tror den är helt central. Och då handlar det mer om att "må bra", än frånvaro av sjukdom eller att följa olika hälsoråd. Det handlar, tror jag, om att känna sig tillfreds med livet, inte ha för ont- eller lära sig hantera kroniska smärtor, känna att man orkar med och inte är helt orkeslös och trött, känna ett sorts lugn och vila i tillvaron, slippa ångest och alltför mycket oro, känna att livet är värt att leva.
Om detta tänker jag återkomma. Och jag tänker återkomma om partiernas ansvar, framför allt socialdemokratins roll.
Min erfarenhet är att i dagligt tal förknippas hälsobegreppet med frånvaro av sjukdom och att man lever "sunt". Folkhälsa kan man mäta i form av hur ohälsan och dödligheten ser ut. Så fort man säger att man jobbar med folkhälsa så tror de flesta att det handlar om sjukvårdspolitik och att få folk att motionera, äta rätt, inte supa och inte röka.
I andra sammanhang talar man högtravande om "hälsa som en resurs", möjligheten att förverkliga sina drömmar, ha kontroll över sitt liv. I FNS:s deklaration om mänskliga rättigheter finns hälsa med som en rättighet. WHO skrev 1946 att ”hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.
Hippokrates (ca 400 f. Kr.),läkekonstens fader, beskrev hälsa som ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig iharmoni med yttervärlden”. Under 1600-talets upplysningstid delades kroppen och själen upp i två delar.
Ett vanligt och ganska bra sätt att beskriva hälsa/sjukdom är att utgå från en tvådimensionell modell med välbefinnande längs den ena och sjukdom längs den andra axeln. Enligt denna modell(Katie Eriksson) beskrivs hälsa och sjukdom som två skilda dimensioner. Den visar tydligt att två individer med samma sjukdom kan uppleva varierande grad av egenupplevd hälsa eller välbefinnande.
I de politiska partiernas värld är hälsan nästan helt frånvarande. Den finns inte med i politiska visioner, bara som en del av sjukvårdspolitiken. Partierna talar i varierande grad istället om välfärd, frihet, trygghet och materiell standard.
Hur är det med hälsan i vanligt folks liv? Jag tror den är helt central. Och då handlar det mer om att "må bra", än frånvaro av sjukdom eller att följa olika hälsoråd. Det handlar, tror jag, om att känna sig tillfreds med livet, inte ha för ont- eller lära sig hantera kroniska smärtor, känna att man orkar med och inte är helt orkeslös och trött, känna ett sorts lugn och vila i tillvaron, slippa ångest och alltför mycket oro, känna att livet är värt att leva.
Om detta tänker jag återkomma. Och jag tänker återkomma om partiernas ansvar, framför allt socialdemokratins roll.
tisdag 23 december 2008
Bakom politikens kulisser är det en sandlåda
Fast jag varit med så länge i politikens värld, så trodde jag inte att det var en sandlåda i högsta toppen. Där ville jag tro att det trots allt fanns en idésmedja, ett visionärt arkitektkontor för att skapa en politik som ger människor ett bättre liv.
Nu har jag hela hösten krupit bakom kulisserna och läst en rad böcker. Jag började med Ingvar Carlsson,sen blev det Göran Persson,Lars Danielsson, Margareta Winberg, Eva F Dahlgrens bok om Sigrid Gillner, Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök, Pär Nuder och till sist Christer Isakssons bok om Mona Sahlin.
Det är klart att de är helt olika. En del är spännande att läsa, andra bara träiga. En del, som "Fallet Sigrid Gillner", gav mig helt nya insikter både om politiken förr och faktiskt om hur jag själv kan bete mig. Men kvar efter denna bokläsande höst om politik finns en trist och trött känsla. Var det inte mer? Är politik bara ett hantverk, där man strider om vem som ska få slå i första spiken? Eller att få frottera sig med de kändaste människorna i världen?
Ibland,när jag inte riktigt förstått dagspolitiska ställningstaganden, så har jag tröstat mig med att jag nog inte har tillgång till alla fakta. Att "dom" nog trots allt vet bättre än jag, att de grubblat och tänkt och borrat igenom alla problem. Och visst har dom tänkt, men inte tänkt på det som jag trodde. Alltför mycket har handlat om prestige, personstrider, maktbehov, egoism, revanschbehov för Gud vet vad.
Men var finns dom då, de där visionära tankesmedjorna med tillgång till de bästa artiketerna och ingenjörerna?
Eller kanske jag ska se det så här: mina tankar är lika bra som någon annans. Diskussionerna som förs vid mitt köksbord är lika högtstående eller låga som de som förs i Rosenbad. Vi är alla människor med många tillkortakommanden. Kanske jag kan vända på det till något fint: Jag lever i en demokrati där mina tankar är lika viktiga som någon annans. Vi kan inte förvänta oss att någon ska tänka ut det goda samhället åt oss, vi får allt bidra med tänkandet själva.
Så.... trots min trötthet och besvikelse, så har jag fått nytt engagemang för att min röst faktisk är viktig. Men nu tänker jag inte läsa en enda bok om politikens inre liv på mycket länge. Nu vill jag få nya insikter, nu får det bli romaner och faktaböcker och deckare.
God jul!
Nu har jag hela hösten krupit bakom kulisserna och läst en rad böcker. Jag började med Ingvar Carlsson,sen blev det Göran Persson,Lars Danielsson, Margareta Winberg, Eva F Dahlgrens bok om Sigrid Gillner, Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök, Pär Nuder och till sist Christer Isakssons bok om Mona Sahlin.
Det är klart att de är helt olika. En del är spännande att läsa, andra bara träiga. En del, som "Fallet Sigrid Gillner", gav mig helt nya insikter både om politiken förr och faktiskt om hur jag själv kan bete mig. Men kvar efter denna bokläsande höst om politik finns en trist och trött känsla. Var det inte mer? Är politik bara ett hantverk, där man strider om vem som ska få slå i första spiken? Eller att få frottera sig med de kändaste människorna i världen?
Ibland,när jag inte riktigt förstått dagspolitiska ställningstaganden, så har jag tröstat mig med att jag nog inte har tillgång till alla fakta. Att "dom" nog trots allt vet bättre än jag, att de grubblat och tänkt och borrat igenom alla problem. Och visst har dom tänkt, men inte tänkt på det som jag trodde. Alltför mycket har handlat om prestige, personstrider, maktbehov, egoism, revanschbehov för Gud vet vad.
Men var finns dom då, de där visionära tankesmedjorna med tillgång till de bästa artiketerna och ingenjörerna?
Eller kanske jag ska se det så här: mina tankar är lika bra som någon annans. Diskussionerna som förs vid mitt köksbord är lika högtstående eller låga som de som förs i Rosenbad. Vi är alla människor med många tillkortakommanden. Kanske jag kan vända på det till något fint: Jag lever i en demokrati där mina tankar är lika viktiga som någon annans. Vi kan inte förvänta oss att någon ska tänka ut det goda samhället åt oss, vi får allt bidra med tänkandet själva.
Så.... trots min trötthet och besvikelse, så har jag fått nytt engagemang för att min röst faktisk är viktig. Men nu tänker jag inte läsa en enda bok om politikens inre liv på mycket länge. Nu vill jag få nya insikter, nu får det bli romaner och faktaböcker och deckare.
God jul!
torsdag 18 december 2008
Äntligen - börjar hälso- och sjukvårdens aktörer prata förebyggande folkhälsofrågor
Igår blev jag glad en gång - och i morse en gång till! Det är inte alltid man blir det när man läser tidningen. I Dagens Medicin handlade ledaren om spelmissbruk och riskerna för folkhälsan. De uppmanade Folkhälsoinstitutet att agera kraftigare. Och i Dagens nyheter idag har Läkarförbundet en debattartikel om vikten av bl.a. en bra skolhälsovård. Artikeln utgår från det folkhälsopolitiska målet. De menar att det går inte att uppfylla målet om en god hälsa för hela befolkningen om inte insatserna i skolan stärks.
Hurra! Äntligen träder samhällets annars så medicinskt inriktade sjukvårdsföreträdare fram på den förebyggande arenan. Det har annars varit en gammal strid inom hälso- och sjukvården om hur mycket krut man ska lägga på förebyggande/främjande arbete och hur mycket man ska satsa på att plåstra om när skadan redan uppstått.
Hurra! Äntligen träder samhällets annars så medicinskt inriktade sjukvårdsföreträdare fram på den förebyggande arenan. Det har annars varit en gammal strid inom hälso- och sjukvården om hur mycket krut man ska lägga på förebyggande/främjande arbete och hur mycket man ska satsa på att plåstra om när skadan redan uppstått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
