Ibland börjar jag tvivla på det nuvarande folkhälsoarbetet. Gör vi folkhälsan en björntjänst genom att arbeta som vi gör? Kommer hälsoklyftorna bara att öka genom den fokusering som nu sker på individens "eget ansvar" för levnadsvanor i förhållande till grundläggande samhällsvillkors inverkan?
Är själva "folkhälsoarbetaren" ett hinder för att de politiska partierna ska få upp ögonen för att en god folkhälsa handlar om politiska ideologier? Luras man att tro att om man anställer en hälsoplanerare så fixar vi hälsan i kommunen? Med lite mer information om tobak, matvanor och liknande så blir hälsan bättre och det gagnar kommunen ekonomiskt. Är det så man kanske tänker?
Mina tvivel beror på att jag nu ägnat 10 år åt att följa folkhälsoarbetet. Idag står hälsofrågor på någon sorts allmän samhällsagenda - vilket det inte gjorde tidigare. Men vilka frågor fokuseras? Jo det är nästan uteslutande de levnadsvanor som man menar att individen själv kan "välja". Alltså handlar det mesta om hälsoinformation eller vilka barnuppfostringsmetoder jag som förälder bör använda mig av. Som enskild person blir jag alltmer trött på olika käcka uppmaningar (från kommersiella aktörer till samhällsinformation) om hur jag kan förändra mitt liv och må bättre.
Har de politiska partierna abdikerat? Eftersom jag tycker det är uppenbart att det är inkomstförhållanden, välfärdssystem och social tillit som är det allra viktigaste för en god hälsa för alla, inte bara för de välbeställda, så undrar jag var partierna håller hus? Trots att jag tycker att mina uppfattningar baseras på "sanningen", så vet jag att politiker på högerkanten har en annan världsbild.
Nu hoppas jag på att den folkhälsoproposition som ska komma inom kort verkligen tydliggör regeringens inställning - och att sedan oppositionen blir tydlig i sin uppfattning. Om man fortsätter med denna falska konsensus om folkhälsofrågor så måste man kanske överväga hela folkhälsoarbetets upplägg? För i värsta fall leder detta till att hälsoklyftorna ökar, att skuldbeläggningen av enskilda individer ökar och att vi får en osund inställning till kroppen - om vi ska vara så fixerade vi det "sunda".
Om man fortsätter att avpolitisera folkhälsofrågorna och lämna över till "hälsoupplysare" så är min bestämda uppfattning att folkhälsan kommer att försämras.
måndag 7 januari 2008
måndag 10 december 2007
Är folkhälsopolitik verkligen en fråga för vetenskapen?
Regeringen har tillsatt ett forskningsråd för socialpolitik. Nu ska politiken bygga på vetenskap.Folkhälsoministern har redan aviserat att i den nya folkhälsopropositionen ska föräldrastöd lanseras, som bygger på evidensbaserade metoder. Men är det här med vetenskap så klokt som det låter?
Finansministern får kritik av borgerliga ledarskribenter för att han följer sin karta från början av 2000-talet, oavsett om terrängen har ändrat sig. Eller ungefär som man brukar säga om generaler, de utkämpar föregående krig. Om man för slaviskt ska följa sådant som redan är belagt och utforskat, ja hur ska man då kunna göra något nytt som egentligen skulle passa nutiden bättre? Forskning baserar sig alltid på det som redan har hänt, hur det var tidigare. Politikens uppgift är att se framåt, skapa visionerna.
Vad har inte forskare predikat för budskap under årtiondenas gång! Livmodern kunde krympa hos kvinnor som var politiskt aktiva... Av onani kunde man bli grå och håglös...Den svenska folkstammen måste bevaras och utrensas från mindervärdiga varelser...Spädbarn ska ammas var 4:e timme och inte klemas bort genom kroppskontakt däremellan!... Spädbarn ska absolut läggas på mage....Spädbarn kan dö av att läggas på mage... Spädbarn ska få mat när de är hungriga... Fett är farligt och kolhydrater bra... Kolhydrater är farligt och fett är bra...
Visst kan forskning hjälpa oss med att förstå samband, som vi tidigare inte förstått. Visst behövs forskning även i folkhälsofrågor, t.ex. kring vilka metoder som är mest effektiva vid rökavvänjning.Visst kan forskning visa intressanta samband mellan hälsa, BNP och inkomstskillnader i ett samhälle. Självklart måste politiska aktörer noga följa med vad forskningen gör.
Men om forskare får en för "hög" politisk status, då avskräcker historien. Se bara på Berlusconis "expertregering" - det gick åt pipsvängen direkt. Demokratin bygger på förtroendevalda, inte på att olika experter ska styra resp. område. Och vem skulle överbrygga områdena???
Forskningsresultat säger en sanning, men mycket sällan hela sanningen. Det återstår alltid för politiken att dra de stora slutsatserna,se helheten över hela samhällsområdet - och göra sina egna politiska bedömningar.Man kan faktiskt TYCKA saker, pga sin samhällsuppfattning, utan att det nånsin kan finnas vetenskapliga bevis för att jag har absolut rätt.
Jag minns en gång när jag var ordförande för Nationella folkhälsokommittén och under ett anförande hänvisade till viss forskning. Någon i publiken invände kraftigt mot mina påståenden. Då fick jag ett stöd från en man i publiken som jag inte riktigt hade tänkt mig... Så här sa han:"Jamen hörde du inte vad hon sa? Det är ju forskningen som sagt så. Det är så." Då tänkte jag att den mannen inte fattat att det finns många forskningsresultat kring många olika områden, att jag valde ut viss forskning inom ett visst samhällsområde beror förstås på att jag tror på den, den gav stöd för min samhällsuppfattning. Någon annan hade letat inom andra samhällsområden och hittat forskning som kanske gav stöd för den personens samhällsuppfattning. Och vi hade båda kunnat basera det vi sa på forskning.
Häromveckan fanns en förfärlig artikel i SvD, en person som vetenskapligt försökte belägga att t.ex. miljön bara blir bättre av vårt sätt att leva. Nu har han fått mothugg av andra forskare. Men i det stora hela var det "nästan" sant det som den första skrev, det var bara det att han utelämnat mycket viktiga saker, att han tagit siffror ur sifferserier som passade hans syften och därmed blev slutsatsen galen. Han hade nästan rätt - fast egentligen hade han alldeles väldigt fel.
Vi har politiker för att vi behöver människor som lägger ihop stora pussel, enskilda forskare kan bidra med små pusselbitar- men det är politikerna som får ihop det.
Hur folkhälsan i ett land ser ut har i högsta grad att göra med vilken politik som förs,vilka värderingar som råder. Senaste siffrorna visar t.ex. att Kuba har mycket lägre spädbarnsdödlighet än USA. Betyder det att man därmed vetenskapligt har bevisat att Kubas samhällssystem är bättre än USA:s? Det är ett bra exempel på att folkhälsan kanske tjänar på systemet på Kuba, fast vi kanske inte vill ha det systemet i alla fall?
Jag vill ha en regering som regerar utifrån sina värderingar. Då kan jag protestera, ställa till ansvar, rösta bort dom. Jag vill inte ha professorer som styr, men som döljer sina värderingar bakom forskningsresultat.
Politikerna ska lyssna på all slags forskning. Men jag vill absolut inte ha en socialpolitik som baseras på vetenskap! Jag vill att den ska baseras på djupa värderingar om hur vi vill ha vårt samhälle!
Finansministern får kritik av borgerliga ledarskribenter för att han följer sin karta från början av 2000-talet, oavsett om terrängen har ändrat sig. Eller ungefär som man brukar säga om generaler, de utkämpar föregående krig. Om man för slaviskt ska följa sådant som redan är belagt och utforskat, ja hur ska man då kunna göra något nytt som egentligen skulle passa nutiden bättre? Forskning baserar sig alltid på det som redan har hänt, hur det var tidigare. Politikens uppgift är att se framåt, skapa visionerna.
Vad har inte forskare predikat för budskap under årtiondenas gång! Livmodern kunde krympa hos kvinnor som var politiskt aktiva... Av onani kunde man bli grå och håglös...Den svenska folkstammen måste bevaras och utrensas från mindervärdiga varelser...Spädbarn ska ammas var 4:e timme och inte klemas bort genom kroppskontakt däremellan!... Spädbarn ska absolut läggas på mage....Spädbarn kan dö av att läggas på mage... Spädbarn ska få mat när de är hungriga... Fett är farligt och kolhydrater bra... Kolhydrater är farligt och fett är bra...
Visst kan forskning hjälpa oss med att förstå samband, som vi tidigare inte förstått. Visst behövs forskning även i folkhälsofrågor, t.ex. kring vilka metoder som är mest effektiva vid rökavvänjning.Visst kan forskning visa intressanta samband mellan hälsa, BNP och inkomstskillnader i ett samhälle. Självklart måste politiska aktörer noga följa med vad forskningen gör.
Men om forskare får en för "hög" politisk status, då avskräcker historien. Se bara på Berlusconis "expertregering" - det gick åt pipsvängen direkt. Demokratin bygger på förtroendevalda, inte på att olika experter ska styra resp. område. Och vem skulle överbrygga områdena???
Forskningsresultat säger en sanning, men mycket sällan hela sanningen. Det återstår alltid för politiken att dra de stora slutsatserna,se helheten över hela samhällsområdet - och göra sina egna politiska bedömningar.Man kan faktiskt TYCKA saker, pga sin samhällsuppfattning, utan att det nånsin kan finnas vetenskapliga bevis för att jag har absolut rätt.
Jag minns en gång när jag var ordförande för Nationella folkhälsokommittén och under ett anförande hänvisade till viss forskning. Någon i publiken invände kraftigt mot mina påståenden. Då fick jag ett stöd från en man i publiken som jag inte riktigt hade tänkt mig... Så här sa han:"Jamen hörde du inte vad hon sa? Det är ju forskningen som sagt så. Det är så." Då tänkte jag att den mannen inte fattat att det finns många forskningsresultat kring många olika områden, att jag valde ut viss forskning inom ett visst samhällsområde beror förstås på att jag tror på den, den gav stöd för min samhällsuppfattning. Någon annan hade letat inom andra samhällsområden och hittat forskning som kanske gav stöd för den personens samhällsuppfattning. Och vi hade båda kunnat basera det vi sa på forskning.
Häromveckan fanns en förfärlig artikel i SvD, en person som vetenskapligt försökte belägga att t.ex. miljön bara blir bättre av vårt sätt att leva. Nu har han fått mothugg av andra forskare. Men i det stora hela var det "nästan" sant det som den första skrev, det var bara det att han utelämnat mycket viktiga saker, att han tagit siffror ur sifferserier som passade hans syften och därmed blev slutsatsen galen. Han hade nästan rätt - fast egentligen hade han alldeles väldigt fel.
Vi har politiker för att vi behöver människor som lägger ihop stora pussel, enskilda forskare kan bidra med små pusselbitar- men det är politikerna som får ihop det.
Hur folkhälsan i ett land ser ut har i högsta grad att göra med vilken politik som förs,vilka värderingar som råder. Senaste siffrorna visar t.ex. att Kuba har mycket lägre spädbarnsdödlighet än USA. Betyder det att man därmed vetenskapligt har bevisat att Kubas samhällssystem är bättre än USA:s? Det är ett bra exempel på att folkhälsan kanske tjänar på systemet på Kuba, fast vi kanske inte vill ha det systemet i alla fall?
Jag vill ha en regering som regerar utifrån sina värderingar. Då kan jag protestera, ställa till ansvar, rösta bort dom. Jag vill inte ha professorer som styr, men som döljer sina värderingar bakom forskningsresultat.
Politikerna ska lyssna på all slags forskning. Men jag vill absolut inte ha en socialpolitik som baseras på vetenskap! Jag vill att den ska baseras på djupa värderingar om hur vi vill ha vårt samhälle!
onsdag 28 november 2007
Om vi inte trodde att alla var lika....
.... då tror jag vi skulle må bättre! Mantrat "vi är alla lika" tror jag har försvårat väldigt mycket. Självklart har alla samma människovärde och alla har behov av mat, sömn och viss kärlek. Men sen...??
Eftersom vi tror att alla är lika, så tror vi att alla är precis som vi själva. Redan där blir det problem, inte minst med relationer. "Hur kan han göra så..."? Då tror vi att han tänker som jag själv och avsiktligt sårar mig. Men om han inte tänker som jag? Redan här har vi en källa till oändliga och onödiga relationsproblem.
Eller värre: måste alla ha lika många kromosomer? Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet av professor Svante Linusson, som anser att landstinget i Stockholm närmar sig nyfascism när man nu tar beslut om att införa nya tester under graviditeten för att upptäcka Downs syndrom. Han varnar - med rätta anser jag!- att det börjar ringa varningsklockor från Europas mörka historia om utresningar av icke önskvärda. Och hans poäng är ju att alla olika sorters människor behövs.
Man kan alltså fråga sig om vår normalitetssyn gör oss förblindade, att bara de som "är som vi" har rätt att leva eller har möjlighet till ett gott liv.
Jag vet inte själv hur många gånger jag blivit utskrattad, retad eller missförstådd genom att jag har några "problem" - där jag inte är "normal". Att sätta en karta framför mig eller en bruksanvisning är fullständigt meningslöst. Jag blir svettig, fär hjärtklappning och känner mig som en idiot- för jag klarar inte av det. Och jag klarar absolut inte av att montera ihop något.
Hur många gånger har jag inte kommit för sent till något genom att jag gått vilse? (inte i djupa skogen utan på gator).Ja, det är oräkneligt många.Min orienteringsförmåga handlar bara om att jag kan hitta på redan kända gator. Att jag aldrig trivts i skogen handlar antagligen om det, fast jag har fått för mig att skogsluffning är trist.
Eller hur många har jag sårat genom att jag har väldigt svårt för att känna igen ansikten? Många gånger har jag underhållt bekantskapskretsen med mina historier när jag gjort bort mig, men egentligen är det ett dagligt problem som jag måste stå ut med (och helst också omgivningen).
Hur många filmer har jag sett där jag inte fattar ett dugg, därför att jag blandar ihop alla ansikten och får ingen handling? Jag har trott att jag är okoncentrerad, därför att jag inte är "intresserad" av sådana filmer. Det är ju inte sant - grunden är att jag inte känner igen dem och då blir det ju tråkigt.
Det är först de sista åren jag insett att min bristande orienteringsförmåga, min spatiala oförmåga och mina svårigheter att känna igen ansikten inte är mitt FEL, jag är sån. Men om normalitetsbegreppet är att "alla" ska vara likadana, då bemöts jag med misstro och då är jag "fel".
Nya barnuppfostringsmetoder av amerikanskt/brittiskt snitt går också ut på att få barn att uppträda "normalt". Kanske är det dags att förbjuda Pippi Långstrump igen? Hon refuserades ju först, undrar om hon inte skulle anses opassande idag också av de främsta förespråkarna för lydiga och normala barn?
Det är samma sak med sexualiteten. Om vi utgår ifrån att alla är hetereosexuella, då blir allt annat "onormalt". Så här kan man fortsätta uppräkningen.
Och i hälsosammanhang räknar man Dalys ... hur många årsförluster av liv man anser att olika funktionsnedsättningar innebär. Allt utgår från en normalitet som inte finns.
Tänk om vi vände på det! Vi är alla olika! Då skulle ingen bli upprörd över att jag inte känner igen dom. Då skulle inte många vilja "utrensa" barn med Downs syndrom. Så spännande livet skulle bli om varje människa verkligen fick vara unik och vi fick möta henne så - utan förutfattade meningar.
Eftersom vi tror att alla är lika, så tror vi att alla är precis som vi själva. Redan där blir det problem, inte minst med relationer. "Hur kan han göra så..."? Då tror vi att han tänker som jag själv och avsiktligt sårar mig. Men om han inte tänker som jag? Redan här har vi en källa till oändliga och onödiga relationsproblem.
Eller värre: måste alla ha lika många kromosomer? Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet av professor Svante Linusson, som anser att landstinget i Stockholm närmar sig nyfascism när man nu tar beslut om att införa nya tester under graviditeten för att upptäcka Downs syndrom. Han varnar - med rätta anser jag!- att det börjar ringa varningsklockor från Europas mörka historia om utresningar av icke önskvärda. Och hans poäng är ju att alla olika sorters människor behövs.
Man kan alltså fråga sig om vår normalitetssyn gör oss förblindade, att bara de som "är som vi" har rätt att leva eller har möjlighet till ett gott liv.
Jag vet inte själv hur många gånger jag blivit utskrattad, retad eller missförstådd genom att jag har några "problem" - där jag inte är "normal". Att sätta en karta framför mig eller en bruksanvisning är fullständigt meningslöst. Jag blir svettig, fär hjärtklappning och känner mig som en idiot- för jag klarar inte av det. Och jag klarar absolut inte av att montera ihop något.
Hur många gånger har jag inte kommit för sent till något genom att jag gått vilse? (inte i djupa skogen utan på gator).Ja, det är oräkneligt många.Min orienteringsförmåga handlar bara om att jag kan hitta på redan kända gator. Att jag aldrig trivts i skogen handlar antagligen om det, fast jag har fått för mig att skogsluffning är trist.
Eller hur många har jag sårat genom att jag har väldigt svårt för att känna igen ansikten? Många gånger har jag underhållt bekantskapskretsen med mina historier när jag gjort bort mig, men egentligen är det ett dagligt problem som jag måste stå ut med (och helst också omgivningen).
Hur många filmer har jag sett där jag inte fattar ett dugg, därför att jag blandar ihop alla ansikten och får ingen handling? Jag har trott att jag är okoncentrerad, därför att jag inte är "intresserad" av sådana filmer. Det är ju inte sant - grunden är att jag inte känner igen dem och då blir det ju tråkigt.
Det är först de sista åren jag insett att min bristande orienteringsförmåga, min spatiala oförmåga och mina svårigheter att känna igen ansikten inte är mitt FEL, jag är sån. Men om normalitetsbegreppet är att "alla" ska vara likadana, då bemöts jag med misstro och då är jag "fel".
Nya barnuppfostringsmetoder av amerikanskt/brittiskt snitt går också ut på att få barn att uppträda "normalt". Kanske är det dags att förbjuda Pippi Långstrump igen? Hon refuserades ju först, undrar om hon inte skulle anses opassande idag också av de främsta förespråkarna för lydiga och normala barn?
Det är samma sak med sexualiteten. Om vi utgår ifrån att alla är hetereosexuella, då blir allt annat "onormalt". Så här kan man fortsätta uppräkningen.
Och i hälsosammanhang räknar man Dalys ... hur många årsförluster av liv man anser att olika funktionsnedsättningar innebär. Allt utgår från en normalitet som inte finns.
Tänk om vi vände på det! Vi är alla olika! Då skulle ingen bli upprörd över att jag inte känner igen dom. Då skulle inte många vilja "utrensa" barn med Downs syndrom. Så spännande livet skulle bli om varje människa verkligen fick vara unik och vi fick möta henne så - utan förutfattade meningar.
tisdag 20 november 2007
Folkhälsan mot mördarkapitalet
Igår kväll såg jag ett reportage om tobakens barn, de barn som boktstavligt jobbar ihjäl sig i en vidrig miljö på tobaksfälten. Jag har svårt att tänka mig någon värre skurk här i världen än tobakskapitalet. De sprider död och sjukdom omkring sig, både bland de som blir rökare, de som vistas i rökiga miljöer och hos dem som ska framställa deras produkter. De som för krig kan åtminstone intala sig själva att de kämpar för en "god" sak. Men vad kämpar tobaksindustrin för? Blott och enbart att bli rika, sko sig på andras sjukdom och död. Hur försvarar de sitt handlande? Alla korrupta människor som jobbar på olika håll inom denna mördarindustri, men som faktiskt har ett val att jobba nånannanstans? Nu när västvärlden minskar sitt rökande, så satsar de allt för att den fattiga världen ska bli rökare.Som om tredje världen behöver drabbas av denna ohälsa också.
Fast samma mentalitet, att bli rik på någon annans utsatthet, finns ju också hos t.ex. de som fixar mobillån till människor som inte kan betala tillbaka och där man gör det till ockerpriser. Dessa välskräddade herrar syntes också i min TV igårkväll. Samhällsansvar? Vad är det? Även de är ett hot mot folkhälsan, att bli fattig och fastna i lånekaruseller är minst lika farligt för hälsan som att hoppa över några motionspass.
Eller spelindustrin? Som sätter klorna i unga människor och kan göra dem till spelberoende för livet. Ett beroende som ingen tar sig igenom med hälsan i behåll.
Och så har vi skönhetsindustrin, godisindustrin, alkoholindustrin....
För att inte tala om alla som av ekonomiska skäl förstör vår miljö med olika gifter och besprutningar. Inte nog med att miljön förstörs, de produkter vi sen ska sätta i oss blir mindre hälsosamma. Imorse läste jag att det kanske räcker med färre frukter om dagen om de är ekologiskt producerade, eftersom de innehåller så mycket fler näringsämnen.
Ibland känns debatten om folkhälsofrågor så fjuttig. Nån har fixerat sig vid vilket matfett man ska äta, nån annan säger att sju glas vin i veckan är nyttigt - fast dricker man åtta så är man genast i riskzonen och bör tänka sig för, nån får panik av att barnen på dagis nån enstaka gång fått en godisråtta....
Hoten mot folkhälsan finns i hög grad bland de som vill tjäna pengar på att människor blir sjuka och dör. Och som alltid drabbas den som redan är fattig värst av den typen av cyniskt vinstbegär. Den insikten måste vi hela tiden vara medvetna om när vi pratar levnadsvanor på individnivå.
Så här skrev min pappa i en liten vers i slutet av 70-talet:
Kapitalism
Mjölkersättning
åt turkiska barn
ger barnen skada-
företag vinst.
Tabletter mot magbesvär
ger människor invaliditet-
företag vinst.
Tobak med mycket tjära
säljs i u-land
utan varning
ger människor skada -
företag vinst.
Helig är vinsten
människoliv intet.
Ibland undrar jag om världen verkligen går framåt? Eller går vi bara runt, upprepar alla gamla misstag, drivs av samma begär, där humanismen bara är en liten tunn fernissa? Så får man förstås inte tänka, för utan framtidstro tappar människan hoppet och utan hopp tappar man hälsan.... Fast idag har jag en sån dag!
Fast samma mentalitet, att bli rik på någon annans utsatthet, finns ju också hos t.ex. de som fixar mobillån till människor som inte kan betala tillbaka och där man gör det till ockerpriser. Dessa välskräddade herrar syntes också i min TV igårkväll. Samhällsansvar? Vad är det? Även de är ett hot mot folkhälsan, att bli fattig och fastna i lånekaruseller är minst lika farligt för hälsan som att hoppa över några motionspass.
Eller spelindustrin? Som sätter klorna i unga människor och kan göra dem till spelberoende för livet. Ett beroende som ingen tar sig igenom med hälsan i behåll.
Och så har vi skönhetsindustrin, godisindustrin, alkoholindustrin....
För att inte tala om alla som av ekonomiska skäl förstör vår miljö med olika gifter och besprutningar. Inte nog med att miljön förstörs, de produkter vi sen ska sätta i oss blir mindre hälsosamma. Imorse läste jag att det kanske räcker med färre frukter om dagen om de är ekologiskt producerade, eftersom de innehåller så mycket fler näringsämnen.
Ibland känns debatten om folkhälsofrågor så fjuttig. Nån har fixerat sig vid vilket matfett man ska äta, nån annan säger att sju glas vin i veckan är nyttigt - fast dricker man åtta så är man genast i riskzonen och bör tänka sig för, nån får panik av att barnen på dagis nån enstaka gång fått en godisråtta....
Hoten mot folkhälsan finns i hög grad bland de som vill tjäna pengar på att människor blir sjuka och dör. Och som alltid drabbas den som redan är fattig värst av den typen av cyniskt vinstbegär. Den insikten måste vi hela tiden vara medvetna om när vi pratar levnadsvanor på individnivå.
Så här skrev min pappa i en liten vers i slutet av 70-talet:
Kapitalism
Mjölkersättning
åt turkiska barn
ger barnen skada-
företag vinst.
Tabletter mot magbesvär
ger människor invaliditet-
företag vinst.
Tobak med mycket tjära
säljs i u-land
utan varning
ger människor skada -
företag vinst.
Helig är vinsten
människoliv intet.
Ibland undrar jag om världen verkligen går framåt? Eller går vi bara runt, upprepar alla gamla misstag, drivs av samma begär, där humanismen bara är en liten tunn fernissa? Så får man förstås inte tänka, för utan framtidstro tappar människan hoppet och utan hopp tappar man hälsan.... Fast idag har jag en sån dag!
torsdag 15 november 2007
"Hälsotrend" kan vara farlig
I veckan kom en högst alarmerande rapport om att ungdomar som går på gym i Stockholm har en mycket högre användning av alkohol, knark och anabola steroider än andra ungdomar.Siffrorna var närmast chockerande.
Kanske säger det något om att det alltid lurar en fara i att vara för kroppsfixerad, att gränsen mellan vad som är sunt och osunt är hårfin. På 30-talet hade kroppsidealen en anstrykning av fascism, det var också då man började med tvångssteriliseringar för att "människomaterialet skulle förädlas." Att tala för mycket om att det är farligt att bli överviktig kan idag resultera i t.ex. ätstörningar - inte minst därför att det kommersiella samhället samtidigt blåser på med skönhetsideal som är fullständigt osunda. Det är förstås inte av "hälsoskäl" som ätstörningar uppstår, men delvis därför att det blir ett sådant starkt fokus på kroppen och att man måste kunna kontrollera den.
Det finns en stark koppling mellan begreppen "hälsa och skönhet". Det är en livsfarlig koppling om man nu inte menar att man blir vacker av att man mår allmänt bra. Men så banalt är inte det kommersiella budskapet. De ungdomar som nu går på gym, samtidigt som de använder mer droger än alla andra, är ett sorgligt exempel på detta.De tillhör uppenbarligen en kultur där det viktigaste är att kunna visa upp en snygg kropp,det är utansidan som räknas.
Då har just det farliga sambandet mellan hälsa och skönhet blivit övertydligt. Man tror att det är "hälsosamt" att "se" snygg ut.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med hälsofrågor måste ta sig en allvarlig funderare över de budskap man sprider om matvanor och fysisk aktivitet. Bidrar folkhälsoaktörerna också till denna förvridna syn på hälsa? Motverkar man sitt eget syfte? Ger den starka betoning som nu sker på våra levnadsvanor, istället för på våra olika livsvillkor, ytterligare en skjuts åt detta felaktiga hälsotänk?
Framtiden ser mer otäck ut om den ska befolkas av välgymmade missbrukare som till varje pris vårdar sitt utseende, än om de överviktigas skara ökar något och inte alla rör sig så ofta som är hälsosamt. När mina barn var små fick jag alltid frågor av typ "Vad väljer du, att vara blind eller döv?" och tusen liknande frågor. Om det faktiskt är så att de missbrukande gymungdomarna är ett resultat av våra egna hälsobudskap om kroppen - ja då väljer jag en drogfri ungdomsgeneration utan ätstörningar, till priset av lite övervikt.
Kanske säger det något om att det alltid lurar en fara i att vara för kroppsfixerad, att gränsen mellan vad som är sunt och osunt är hårfin. På 30-talet hade kroppsidealen en anstrykning av fascism, det var också då man började med tvångssteriliseringar för att "människomaterialet skulle förädlas." Att tala för mycket om att det är farligt att bli överviktig kan idag resultera i t.ex. ätstörningar - inte minst därför att det kommersiella samhället samtidigt blåser på med skönhetsideal som är fullständigt osunda. Det är förstås inte av "hälsoskäl" som ätstörningar uppstår, men delvis därför att det blir ett sådant starkt fokus på kroppen och att man måste kunna kontrollera den.
Det finns en stark koppling mellan begreppen "hälsa och skönhet". Det är en livsfarlig koppling om man nu inte menar att man blir vacker av att man mår allmänt bra. Men så banalt är inte det kommersiella budskapet. De ungdomar som nu går på gym, samtidigt som de använder mer droger än alla andra, är ett sorgligt exempel på detta.De tillhör uppenbarligen en kultur där det viktigaste är att kunna visa upp en snygg kropp,det är utansidan som räknas.
Då har just det farliga sambandet mellan hälsa och skönhet blivit övertydligt. Man tror att det är "hälsosamt" att "se" snygg ut.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med hälsofrågor måste ta sig en allvarlig funderare över de budskap man sprider om matvanor och fysisk aktivitet. Bidrar folkhälsoaktörerna också till denna förvridna syn på hälsa? Motverkar man sitt eget syfte? Ger den starka betoning som nu sker på våra levnadsvanor, istället för på våra olika livsvillkor, ytterligare en skjuts åt detta felaktiga hälsotänk?
Framtiden ser mer otäck ut om den ska befolkas av välgymmade missbrukare som till varje pris vårdar sitt utseende, än om de överviktigas skara ökar något och inte alla rör sig så ofta som är hälsosamt. När mina barn var små fick jag alltid frågor av typ "Vad väljer du, att vara blind eller döv?" och tusen liknande frågor. Om det faktiskt är så att de missbrukande gymungdomarna är ett resultat av våra egna hälsobudskap om kroppen - ja då väljer jag en drogfri ungdomsgeneration utan ätstörningar, till priset av lite övervikt.
fredag 26 oktober 2007
Bort med barnuppfostrande Nanny-typer!
Häromdagen vaknade jag till att den första undersökningen nu kommit som visar att medelklassföräldrar under de sista åren börjat ruska och ta mer hårdhänt i sina barn än tidigare.En trolig orsak är att man förtittat sig på engelska Nanny-program. Samtidigt börjar nu en rad svenska kommuner införa föräldrastöd i form av lightvarianter av det synsätt som finns i de programmen. Föräldrastöd behövs! Och cirklar och samtal! Men på flera håll införs ju nu ganska stelt uppbyggda program som egentligen är anpassade efter barn eller familjer som hamnat i stora svårigheter.
Att i dagens Sverige gå tillbaka till uppfostringsmetoder som vi borde ha lämnat, känns sorgligt och beklämmande. Samtidigt kan vi konstatera att barn sedan 80-talet har fått en mycket, mycket bättre kontakt med sina föräldrar än tidigare generationers barn. Och finns det något som är ett gott skydd mot framtida ohälsa så är det goda relationer med sina föräldrar.´Ska vi nu börja ruska och skaka bort den nyvunna goda kontakten?
Att i dagens Sverige gå tillbaka till uppfostringsmetoder som vi borde ha lämnat, känns sorgligt och beklämmande. Samtidigt kan vi konstatera att barn sedan 80-talet har fått en mycket, mycket bättre kontakt med sina föräldrar än tidigare generationers barn. Och finns det något som är ett gott skydd mot framtida ohälsa så är det goda relationer med sina föräldrar.´Ska vi nu börja ruska och skaka bort den nyvunna goda kontakten?
onsdag 3 oktober 2007
Hälsa hos funktionshindrade förutsätter bättre rehabilitering
Traditionellt har man ansett att folkhälsopolitik handlar om att främja hälsa, rehabiliteringsfrågor har därmed oftast fallit utanför det arbetet.
Jag har just varit på en konferens på Sätra Bruk om funktionshinder och hälsa. Där framgick mycket tydligt att en bra rehabilitering vid sjukdom eller olyckor är en förutsättning för att behålla hälsan. Den som får en skada/funktionsnedsättning ska inte bara rehabiliteras så långt möjligt kring den nedsatta funktionen - det handlar också om att på bästa sätt leva med sin funktionsnedsättning.
Därmed blir rehabiliteringsfrågorna centrala. Om jag haft en hjärtinfart är omställningen till att förändra mina levnadsvanor otroligt central - för att inte en ny hjärtinfarkt ska uppstå. Den som fått skador genom ett olycksfall måste få hjälp med att inte snebelasta andra organ i kroppen, få stöd till att genomföra fysisk aktivitet på ett nytt sätt, kanske äta på ett annat sätt - om man inte får den hjälpen så kan man går ner sig i annan ohälsa helt i onödan. Många lever hela livet med en funktionsnedsättning, då blir en "fortlöpande rehabilitering" en viktig möjlighet att behålla hälsan.
"Folkhälsomänniskor" måste därmed bli mer intresserade av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i sitt arbete. Och inte tänka: "De är ju redan sjuka".
Och "handikappmänniskor" måste börja tänka i folkhälsotermer. Hur kan vi främja hälsan, stärka det som är friskt och skydda mot onödig ohälsa hos dem som har någon sjukdom eller funktionsnedsättning? Alltså flytta fokus lite från det som inte fungerar till det som fungerar, och stärka det.
Jag har just varit på en konferens på Sätra Bruk om funktionshinder och hälsa. Där framgick mycket tydligt att en bra rehabilitering vid sjukdom eller olyckor är en förutsättning för att behålla hälsan. Den som får en skada/funktionsnedsättning ska inte bara rehabiliteras så långt möjligt kring den nedsatta funktionen - det handlar också om att på bästa sätt leva med sin funktionsnedsättning.
Därmed blir rehabiliteringsfrågorna centrala. Om jag haft en hjärtinfart är omställningen till att förändra mina levnadsvanor otroligt central - för att inte en ny hjärtinfarkt ska uppstå. Den som fått skador genom ett olycksfall måste få hjälp med att inte snebelasta andra organ i kroppen, få stöd till att genomföra fysisk aktivitet på ett nytt sätt, kanske äta på ett annat sätt - om man inte får den hjälpen så kan man går ner sig i annan ohälsa helt i onödan. Många lever hela livet med en funktionsnedsättning, då blir en "fortlöpande rehabilitering" en viktig möjlighet att behålla hälsan.
"Folkhälsomänniskor" måste därmed bli mer intresserade av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i sitt arbete. Och inte tänka: "De är ju redan sjuka".
Och "handikappmänniskor" måste börja tänka i folkhälsotermer. Hur kan vi främja hälsan, stärka det som är friskt och skydda mot onödig ohälsa hos dem som har någon sjukdom eller funktionsnedsättning? Alltså flytta fokus lite från det som inte fungerar till det som fungerar, och stärka det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
