Jämlikheten blir valrörelsens "the tipping point"

I denna evidensfixerade tid kan man inte annat än tacka och buga för de engelska forskarnas bok "Jämlikhetsanden" (Wilkinson/Picket).

Vi som pläderat för jämlikhet i hela vårt liv har gjort det därför att vi trott på de värderingarna. Vi har varit helt övertygade om att jämlika samhällen blir godare samhällen för alla. Allt fler "bevis" för detta har kommit under de senaste decennierna för att vi i sak har rätt.

Och nu har den kommit, the tipping point. Fint förpackad, med en strålande sammanställning av all aktuell forskning, visar den att jämlika samhällen i nästan alla avseenden är bättre än ojämlika samhällen. Även om de ojämlika samhällena har högre medelinkomst. I den fattiga världen är förstås en höjning av den materiella standarden mycket viktig - men inte i den rika.
Där hänger allt på hur man fördelar det man har, om man litar på varandra och har ett starkt socialt kapital i samhället.

Sverige ligger tillsammans med Japan på topp i många av de här avseendena, som t.ex. livslängd. Men just nu börjar ju just det som gjort Sverige till det goda land vi är, att förändras. Ju mer man pläderar för högre löneskillnader, skattesänkningar för dem som redan har, utförsäljning av allmännyttan, en valfrihet i skola och sjukvård som går utöver både kvalitet och solidaritet - ju mer lämnar vi det goda bakom oss.

Om inte de rödgröna tar tag i den här boken så missar man en historisk chans. Jag ser redan valaffischerna framför mig; hur jämlika samhällen blir bättre samhällen.

För socialdemokratin blir det här en extra utmaning, eftersom man också måste ta sig en tankeställare kring synen på tillväxt som alltings frälsning. Mycket talar för att den i sig skapar de problem som vi sedan vill lindra med ytterligare tillväxt.

Konkurrensmentaliteten har smittat av sig på det offentliga

Vi ska bli världens bästa dagis! Eller: Vi ska ha världens friskaste befolkning i vårt landsting om några år. Eller: Vi ska göra den här kommunen till den bästa....

Usch, usch, vad jag tycker illa om sånt! Varför ska man sikta på att bli bäst? ALLA kommuninvånare i HELA landet borde ha rätt till den "bästa" servicen. Men det betyder att målet inte ska vara att vara bättre än alla andra, utan få alla andra att bli lika bra som den som är bäst. "Endast det bästa är gott nog åt folket".

Men då måste man väl tävla??? Nej, tänk för att jag tror att idrottens tävlingsmani och marknadskrafternas konkurrensmentalitet är direkt skadligt för det som rör samhällets åtaganden. Och jag tror t.o.m att tävlingar/konkurrens är skadliga för människors hälsa. Att hela tiden uppmana till att bli bäst och vinna - det skapar oändligt många "förlorare". Fast de egentligen inte alls är några förlorare, men eftersom de jämför sig m ed den som vinner - så är de förlorare.

Hela samhället börjar präglas av att vinna och bli bäst på allt. Och i samma takt får vi fler och fler förlorare.

Jag vet att jag är udda som avskyr tävlingsmomentet i idrotten, men när nu t.o.m. kommuner börjar annonsera om att man ska bli "bäst" - då tror jag att den offentliga sektorn tagit över ett språk som ska stanna i idrottens värld. Därför att annars gör man skillnad på folk och folk. Och man spär på revirtänkandet och det provinsiella, som i sig kan skapa konflikter och ointresse/olust inför "de andra".

Sjävlklart ska man ha öppna jämförelser, så att viktig offenlig verksamhet kan jämföra sig med varandra och få inspiration till att bli bättre. Det jag vänder mig mot är att man låtit idrottens/marknadskrafternas vinnar- och vinstspråk smitta ner även den verksamhet som borde vara lika bra för alla. Om man ska fortsätta med språket "världens bästa kommun" - så accepterar man ju att andra kommuner är sämre. Och så vill jag inte ha den samhälleliga verksamheten.

Dessutom vill jag inte att hela tillvaron ska bli nedlusad av tävlingsmentalitet.

Jag vet att jag skrivit surrigt nu. Och jag vet att många inte begriper varför jag tycker så illa om tävlingar och vinstmentalitet. Men jag står fast vid att jag tror att det är mer skadligt för människans hälsa och samhällets solidaritet, än de "vinster" som finns.

Klassamhället har fått en ny profil på DN:s ledarsida

Nu har jag läst flera inlägg av skribenten Rikard Westerberg. De är mycket tydliga i sin totala brist på förståelse för hur människor reagerar inför orättvisor, klassamhället finns uppenbarligen inte i hans värld.

Senast idag har han ett inlägg där han upprörs över att fjärdeklassare skrivit till regeringen och påpekat orättvisorna med att lärarna får sitta i ett lärarrum och fika. Han förstår uppenbarligen inte att barnen känner sig orättvist behandlade, han ser inte det positiva i att de försöker protestera- nej, det han anmärker på är att de stavat orden fika och orättvist fel. Hur nedlåtande får man bli? Protester godtas möjligen som en akt att lägga till handlingarna, endast om de är framförda på felfri svenska.

Häromveckan gjorde han sig löjlig över LO:s rapport om de stigande inkomstskillnaderna i Sverige. Han fattade uppenbarligen inte ett skvatt av att de relativa skillnaderna i ett land, när man väl passerat den absoluta fattigdomen, är det avgörande för människors hälsa och välbefinnande. Nej, bara alla får det bättre så är det bra, oavsett om några fått en krona och andra hundratusen. Det är klassisk och okunnig konservatism. Idag visar världens folkhälsoforskare att det är just de relativa skillnaderna mellan människor i ett land som avgör hälsan. Senast kom WHO:s stora kommission under ledning av professor Michael Marmot fram till det.

Det handlar inte om avundsjuka! Utan om det sociala kittet i samhället. Att alla ska ha någorlunda lika möjligheter och inte bli diskriminerade.

Läs hans inlägg i fortsättningen med största vaksamhet.

Återta orden!

Moderaternas nyskapade ord förra valrörelsen om utanförskapet har börjat accepteras av alla i samhällsdebatten. Fast det är rena galenskapen! De människor som inte fått jobb eller blivit sjuka har tidigare fått a-kassa och sjukpenning. Sånt kallar moderaterna för utanförskap. Fast det är samhället=vi alla som istället sett till att det INTE ska bli något utanförskap när sådant händer. Man ska känna sig någorlunda trygg även som arbetslös eller sjuk. Alltså: man ska inte puttas ut utan istället få vara kvar inne.

Det är NU det stora utanförskapet riskerar att börja, om människor helt hamnar utanför systemen. Fast å andra sidan blir det ju färre i försäkringsstatistiken, så utanförskapet kanske minskar då? Skatten kan antagligen fortsätta att sänkas för den som har inkomst, så ökat äkta utanförskap blir strålande tider för de som redan har.

Jag ryser av obehag när även andra politiska företrädare och journalister använder detta förfalskade ord. Utanförskap måste rimligtvis handla om människor utan inkomst och utan trygghet alls. Alltså det moderaterna just nu håller på att skapa.

Ett annat ord som det borgerliga samhället nu är på väg att radera ut är ordet bildning. Istället talar man om utbildning och kompetenshöjning i alla lägen.Men det är ju inte samma sak som bildning! Även arbetarrörelsen tycks ha gått på den borgerliga utbildningshysterin som bara gagnar ett produktionsperspektiv på kort sikt. Här har socialdemokratin slagit knut på sig själv. Högtidligt kan man fortfarande prata om bildningsideal. Alltså att människan ska kunna bilda sig och fördjupa sig utan annat syfte än att få ett rikare inre liv. Men i praktiken och t.o.m. i ideologiska dokument inför partikongressen så var det utbildning och kompetenshöjning som gällde och att Sverige som nation måste konkurrera med kompetens. Där hade man helt övertagit synen på utbildning som något som bara handlade om att människan som produktionsfaktor bättre måste passa in i företagens behov.

Jag vägrar använda ordet kompetenshöjning. Jo jag förstår att det är bra om kirugerna blir mer kompetenta vid operationer eller att ingenjörer kan räkna bättre så att broar inte rasar, men BILDNING handlar det inte om. Det känns mer och mer som om vårt samhälle håller på att bli bildningsfattigt, ju fler kompetenshöjarkurser som anordnas.

Arbetarrörelsen måste återta orden!

Hoppa över dörrknackningarna

I morse fick jag bekräftat det jag tyckt länge - i Sverige vill vi inte bli dörrknackade och uppringda med politiska budskap. Jag blir så trött på partikampanjare (S)som vill kopiera Obama. För det första har vi gjort det förr- alla valrörelser på 70-talet knackade jag dörr som SSU:are. Med ytterst klent resultat- jag minns två människoöden som jag ofta tänkt på, men politik handlade det inte om. Och de flesta var inte hemma, öppnade inte eller stängde dörren snabbt.

Jag skulle tycka det vara rätt obehagligt om någon ringde på min dörr i höghuset, nu när barnen flyttat och det aldrig ringer någon på dörren som jag inte väntar. För någon månad sedan ringde det dock, jag kikade ut genom titthålet och såg två damer. Öppnade och samtalade sedan med Jehovas vittnen, bara för att jag hade tid och ville höra vilka stolliga argument de har. Men aldrig i livet att jag skulle vilja diskutera med några från ett politiskt parti. Och bli uppringd - jag skulle kasta på luren innan jag ens hörde var de kom ifrån, telefonförsäljarna har dödat den marknaden totalt.

Det finns ett annat problem också. Folk är idag mycket pålästa - kanske inte i alla frågor, men ofta är man mycket kunnig inom något särskilt område. Då kan man som partiarbetare inte svara alls, då blir det bara floskler. Och säga: "Du röstar väl"? tycker jag är förmyndaraktigt utanför någons hem.

Nej, låt torgen leva med kaffebord (utan högtalare) - där vi kan samtala med den som vill eller bara fika en stund. Men lägg av med det påträngande. Partierna tror att folk är dumma och måste upplysas och övertalas. Så är det inte. Ödmjuka samtal utan försök att påverka - däremot berätta om hur vi ser på saken - är det enda som är seriöst.

Stockholm är Sveriges kvalitetskommun- vilken verklighet lever juryn i?

Igår blev Stockholm utsedd till Sveriges Kvalitetskommun 2009.
Utmärkelsen delades ut av Anders Knape (M), ordförande för Sverige Kommuner och Landsting och togs emot av finansborgarrådet Sten Nordin (M). I juryns motivering säger man bl.a. att det finns en väl fungerande valfrihet inom äldreomsorgen och att det är ett gott exempel på kvalitetsutveckling i kommunal verksamhet.

Betyder stort utbud samtidigt god kvalitet? Icke. Äldreomsorg är inte som att köpa frukt på Hötorget. När man handlar där kan man gå runt, klämma lite på frukterna och t.o.m. köpa ett par äpplen i olika stånd och testa innan man köper några kilo. När man behöver omsorg är det svårare att vara en god konsument. Hur ska den som är gammal och trött orka testa sig fram bland olika hemtjänstföretag?

När min kusin fick en stroke i julas fick han först god rehabilitering. När det sedan blev dags för hemgång så skulle han få hemhjälp. Med stor undran visade han mig ett fyrsidigt papper med oändliga namnförslag på olika hemtjänstföretag att välja mellan. Det ena med det mer fantasifulla namnet efter det andra. "Vet du någon som är bra"? frågade han mig. "Inte en aning", sa jag och stirrade lika fånigt jag på den långa listan. Sedan vet jag inte hur han gjorde, om han blundade och stoppade ner pekfingret på måfå. Eller om han gick på det namn som lät mest seriöst. Han försökte fråga kommunen om råd, men de var förstås förbjudna att rekommendera någon. Självklart är det bra att man inte är utlämnad till en enda vårdgivare- men då ska man också ha en möjlighet att välja på riktigt.

Det här var bara ett exempel på hur stort utbud inte behöver betyda äkta valfrihet eller ha ett skvatt med god kvalitet att göra.

Så här lanserar sig ett företag just nu på kommunens hemsida: "Hemtjänst som berör!
I en värld där behov av mänsklig beröring är allt större blir AB XXX det självklara valet för dig som kund." Undrar just hur mycket beröring man kan få???

Eller friskolor som skippar allt vad hälsofrämjande insatser heter, komprimerar undervisningen med ett minimum av raster - allt för att kunna utnytta lokalerna maximalt. Och minimerar lärartiden genom att kalla det ny pedagogik och överlåta anvaret för inlärningen till eleverna själva. Eller att låta all idrott utföras under en vecka på terminen, så slipper man störande idrottsaktiviteter under resten av läsåret. Hur det blev med hälsan bryr man sig inte om. Eller obefintlig skolhälsovård... eller.... som stockholmare får man nu höra de mest hårresande exempel.

Det är rent pinsamt hur kommunerna och landstingen släppt fram privata entreprenörer inom vård och omsorg och friskolor - UTAN att tydliga kvalitetskrav ställts. Den socialdemokratiska partikongressen slog äntligen fast att en rad krav ska ställas som också är uppföljningsbara. Men nu är det inte socialdemokrater som styr i Stockholm.

Tänk att jag bor i en kvalitetskommun..... hur har jag kunnat missa det?

Gick (S) på DN:s rubrik om att rödgröna gillar Reinfeldt?

Jag börjar så smått undra. Partiet kalkylerar med att man inte vågar höja skatten för vanliga löntagare, mer än att återställa det fjärde jobbskatteavdraget. Mer törs man inte - man tror uppenbarligen att majoriteten av befolkningen endast ser kortsiktigt till den egna plånboken. Men ett parti måste våga, måste ha visioner och vara tydlig med vad man vill. Man kan inte å ena sida säga att alliansregeringen ökat klyftorna och sedan själv inte våga minska klyftorna nämnvärt.

(S) vill göra ytterligare skattesänkningar, så att pensionärerna jämställs. Då minskar klyftan mellan löntagare och pensionärer, men vad händer med alla som verkligen drabbats av försämringar i sjukförsäkring och A-kassa?
Det kostar pengar att sänka skatter - och tänk alla miljarder som redan satsats på skattesänkningar som inte gett några jobb - bara ökat klyftan i samhället. De skattehöjningar man föreslår är mer kosmetiska och ger inte så mycket pengar.

Var tuff! Återställ skatten till hur det var före 2006. Då likställs också pensionärerna och behöver ingen extra kompensation. Sköna miljarder rullar in som kan användas till att förbättra socialförsäkringssystemen och A-kassan, dvs verkligen minska den klyfta som nu uppstått mellan de som har jobb och de som inte har. Dessutom kommer stora satsningar att behövas på äldreomsorg och sjukvård. Där behövs också många fler jobb, som kostar att finansiera.

Jag tror att de flesta människor kan tänka längre än vad som ryms i den egna plånboken just den här månaden. Hur blir det sedan? Tänk om jag blir arbetslös eller sjuk? Och inte vill jag att andra människor ska få det sämre för att jag som har jobb ska få det bättre? Nog vill jag leva i ett samhälle med små klyftor, där trivs människor bättre och det är definitivt bäst för folkhälsan. Det är i jämlika - och jämställda samhällen - människor mår bäst.

Vågat inte S tro på sina egna ideal? Vågar man inte göra konkret politik av sin egen retorik?