I torsdags på DN-debatt blev det uppenbart vad moderaterna vill. De vill bli störst och de vill bli ett samhällsbärande parti som utgår från allmänintresset. Jaha? Att de tidigare endast företrätt de mest besuttna vill de förstås försöka plåna ut (även om det är en synvilla) - men vad vill de nu då? Jag citerar Per Schlingmann, partisekreterare i moderaterna:
"Moderaterna ska bli Sveriges samhällsbärande parti och vi ska långsiktigt förtjäna fler väljare i hela Sverige. Moderaterna ska aktivt vinna väljare som tidigare röstat på Socialdemokraterna. Med en politik som vilar på ansvarstagande, som utgår ifrån allmänintresset och som kan omprövas när omvärlden förändras ska vi bli centrum i svensk politik. Nyfiket och öppet ska vi fortsätta utvecklas och pragmatiskt utveckla svaren på hur Sverige kan bli bättre – tillsammans med alla som bor i Sverige och i takt med att vårt samhälle förändras."
Det är en skrämmande läsning. Ett politiskt parti i ett fritt demokratiskt land måste väl vilja mer än att bli samhällsbärande? Man måste väl ha en idé om vilket samhälle man vill sträva efter? Man måste väl ha en vision för samhällsutvecklingen? Man måste väl ha tydliga åsikter, som tilltalar en del men som irriterar andra? Eller vågar man inte det längre - man vågar inte tala om vems intressen man egentligen försvarar, alltså låtsas man stå för ett diffust allmänintresse.
Men ett allmänintresse, vad är det? Tror man på ett jämlikt samhälle - ja det tror jag är något som gynnar allmänintresset - men tror moderaterna på det? Eller vill man egentligen, som blir effekten av den politik man för, faktiskt att klyftorna ska öka därför att man tror att det gynnar konkurrens och utveckling? Beroende på den ideologi man tror på så har man olika uppfattningar om vad som gynnar allmänintresset. Men om detta tiger moderaterna.
Ett parti måste ju också se längre än till det som gynnar majoriteten. Det finns nästan alltid en minoritet, som inte alls självklart får det bättre av att majoriteten av löntagarna får det bättre. Den som är sjuk, svårt funktionshindrad, missbrukare, bostadslös eller växer upp i en familj där föräldrarna inte orkar med - den personen behöver mer stöd än den som tillhör den majoritet som har jobb och bostad och har det hyfsat bra i livet. Ett politiskt parti måste alltså kunna ta ställning för minoritetens intressen- och inte bara som en vindflöjel
driva det som man tror gynnar majoriteten.
Alltså: moderaternas inlägg gjorde mig riktigt rädd. Jag vill ha en tydlig politisk linje som vill öka jämlikheten och som också vill förbättra för dem som inte tillhör majoriteten. Där solidaritet är en ledstjärna. De gamla moderaterna skrämde mig inte, de sa vad de tyckte, de stod för en helt annan samhällssyn än den jag har.
Men nu skrämmer de mig. Hur de trollar bort ideologierna, hur de trollar bort vilka intressen de egentligen försvarar. Hur de med nyspråk försöker trolla med orden.Det finns inget neutralt allmänintresse!
Rösta rödgrönt!
söndag 15 augusti 2010
torsdag 29 juli 2010
Regeringen förstår inte vad fattigdom är
Det är med stor förfäran jag läser Lena Sommestads viktiga artikel i DN 24 juli. Hon beskriver hur den borgerliga regeringen lyckats få EU att ändra sin syn på fattigdomsbegreppet. Det är en jättefråga som verkligen hör hemma i den inrikespolitiska debatten.
Alla som jobbar med folkhälsa vet hur viktigt det är med vilka möjligheter man har som människa i förhållande till hur andra människor har det. Att det påverkar både hälsa och livskvalitet. I boken Jämlikhetsanden av Wilkinson/Picket visas i tabell efter tabell hur det just är de relativa skillnaderna i ett samhälle som påverkar allt från brottslighet, skolresultat till hälsa.
Att bara bry sig om de absoluta skillnaderna är att vara blind för verkligheten. Så hallå där Maria Larsson, du som representerar "verklighetens folk" - varför förnekar du denna verklighets betydelse? Att förneka det relativa i tillvaron är egentligen att vara blind för det mesta här i livet. Men utan att vara filosofisk så räcker det med att studera medellivslängd och brottslighet i olika västerländska samhällen - de relativa skillnaderna avgör det mesta.
EU har länge haft det relativa fattigdomsbegreppet, dvs att man betraktas som fattig om man tjänar mindre än 60% av medianinkomsten. Det är inte alls samma sak som absolut fattigdom, men inte minst i västvärlden säger det relativa begreppet mycket. Mellan 2004 och 2008 ökade den relativa fattigdomen i Sverige från 9 till 13%. Däremot minskade den absoluta fattigdomen något. Den borgerliga regeringen vill inte kännas vid det relativa begreppet. Det märktes också i en riksdagsdebatt i våras mellan Morgan Johansson och Maria Larsson. Fast då visste jag inte att regeringen helt enkelt vill sudda ut det relativa begreppet från vår värlsbild.
Nu har regeringen lyckats få EU att ändra i sitt vedertagna begrepp. Det kan synas handla om en statistikfråga - men är djupt politisk. Detta borde föras fram i valrörelsen. Det är ett solklart exempel på att det finns olika människosyn mellan de två politiska blocken. Den som bara kan se absolut fattigdom och inte den relativa, har ingenting förstått av hur social tillit skapas, hur ett gott samhälle ska byggas, hur diskriminerande behandling beroende på social status sätter sig i individens kropp och själ för resten av livet. Här har den borgerliga regeringen verkligen avslöjat sig. Hjälp till att sprida deras synsätt!
Alla som jobbar med folkhälsa vet hur viktigt det är med vilka möjligheter man har som människa i förhållande till hur andra människor har det. Att det påverkar både hälsa och livskvalitet. I boken Jämlikhetsanden av Wilkinson/Picket visas i tabell efter tabell hur det just är de relativa skillnaderna i ett samhälle som påverkar allt från brottslighet, skolresultat till hälsa.
Att bara bry sig om de absoluta skillnaderna är att vara blind för verkligheten. Så hallå där Maria Larsson, du som representerar "verklighetens folk" - varför förnekar du denna verklighets betydelse? Att förneka det relativa i tillvaron är egentligen att vara blind för det mesta här i livet. Men utan att vara filosofisk så räcker det med att studera medellivslängd och brottslighet i olika västerländska samhällen - de relativa skillnaderna avgör det mesta.
EU har länge haft det relativa fattigdomsbegreppet, dvs att man betraktas som fattig om man tjänar mindre än 60% av medianinkomsten. Det är inte alls samma sak som absolut fattigdom, men inte minst i västvärlden säger det relativa begreppet mycket. Mellan 2004 och 2008 ökade den relativa fattigdomen i Sverige från 9 till 13%. Däremot minskade den absoluta fattigdomen något. Den borgerliga regeringen vill inte kännas vid det relativa begreppet. Det märktes också i en riksdagsdebatt i våras mellan Morgan Johansson och Maria Larsson. Fast då visste jag inte att regeringen helt enkelt vill sudda ut det relativa begreppet från vår värlsbild.
Nu har regeringen lyckats få EU att ändra i sitt vedertagna begrepp. Det kan synas handla om en statistikfråga - men är djupt politisk. Detta borde föras fram i valrörelsen. Det är ett solklart exempel på att det finns olika människosyn mellan de två politiska blocken. Den som bara kan se absolut fattigdom och inte den relativa, har ingenting förstått av hur social tillit skapas, hur ett gott samhälle ska byggas, hur diskriminerande behandling beroende på social status sätter sig i individens kropp och själ för resten av livet. Här har den borgerliga regeringen verkligen avslöjat sig. Hjälp till att sprida deras synsätt!
fredag 2 juli 2010
Jämlikhet i hälsa - det går!
Det skriver dagens gästskribent Margareta Persson, idag verksam som folkhälsokonsult efter många års erfarenhet av folkhälsofrågor. Tidigare ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan och Nationella folkhälsokommittén. (inlägg på Ilija Batljans vårdforum: www.ilija.se 10 07 01)
Den svenska folkhälsan är mycket god. Men hälsan är ojämlikt fördelad. Klass- och könsskillnaderna i hälsa är mycket stora. Och i huvudsak är det ojämlika samhällsförhållanden som skapar detta. Gener och otur och virus har inte lika stor betydelse när man ser det på befolkningsnivå. Det individen styr över helt själv är också begränsat, eftersom t.o.m. levnadsvanor är starkt kulturellt betingade. Internationellt brukar man tala om ”orsakernas orsaker” till att t.ex. låginkomsttagare röker mest. Det går att skapa en jämlik folkhälsa – men det kräver medvetna politiska insatser på alla nivåer.
Även om hälso- och sjukvården inte kan lastas för att människor lever under skilda livsvillkor (jo att ge den lågavlönade personalen bättre villkor är ett led i det) – så är hälso- och sjukvården en mycket viktig samhällsaktör för att förbättra hälsan för de som mår sämst. Idag är det inte riktigt så. I rapport efter rapport under senare år har vi istället kunnat se att hälso – och sjukvården ger den bästa servicen till de som i övrigt mår bäst. Naturligtvis är det inte medvetet det sker. Men om man skapar ekonomiska incitament som premierar korta besök för lätta åkommor, då medverkar politiken till att öka skillnaderna i hälsa i befolkningen. Istället måste man ha system som premierar att hälso- och sjukvården verkligen når dem med störst behov, även om det tar mer tid och är ”jobbigare”.
”Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso” ”
De som har de största behoven söker mer sällan vård än de som har lätt att ta för sig. Och de som ofta upplever den största ohälsan – människor med funktionsnedsättningar – de har också sämre tilltro till hälso – och sjukvården än andra. Människor med psykiska funktionsnedsättningar har t.ex. också mycket dålig fysisk hälsa.
Det bemötande man får av hälso- och sjukvårdspersonalen är extremt viktigt. Jag känner flera personer med omfattande funktionsnedsättningar som är livrädda för att behöva läggas in på sjukhus. Deras tidigare erfarenheter har visat att personalen ofta är mycket okunniga om ”helheten”, man förstår inte hur man ska behandla en person som inte bara är en patient som är ” frisk/normal” på alla ställen utom i just den kroppsdel som man är expert på att behandla.
Hälso -och sjukvården är inte heller jämställd, män och kvinnor bemöts på olika sätt och ges olika behandlingar. Inte på grund av medveten diskriminering, men på grund av förutfattade meningar om hur män och kvinnor ”brukar” vara. En man som har ont i magen skickas t.ex. oftare på röntgen, medan en kvinna oftare bedöms ha psykiska orsaker till smärtorna. Fast det objektivt inte finns någon skillnad i symptomen.
Idag missar hälso- och sjukvården ofta att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. ”Har inte tid”, säger en del. Men i själva verket kan politiken styra även det, om man ersätter för den typen av samtal och insatser. Resultatet blir att man ständigt får nya patienter, som kräver vård och behandling, fast man skulle ha kunnat minska på vårdbehovet om man ”stämt i bäcken”. Man agerar som om man bara räddar de som håller på att drunkna, samtidigt som man inte hinner med simundervisning, vilket förstås leder till att alltfler kommer att dratta i och inte kunna ta sig upp själva.
Att stödja människor att lägga om levnadsvanor istället för att bara skriva ut ett recept är en mycket viktig uppgift för hälso– och sjukvården, men som man ofta försummar idag. Därför att systemet inte premierar det. Alltför ofta nonchalerar man att ens ta upp frågan om tobaksbruk, alkoholvanor, om man rör på sig och hur man äter, trots att det är tämligen uppenbart att personen ifråga har behov av att ändra en och annan levnadsvana. Eftersom levnadsvanorna är så kulturella, så är det inte så lätt att ”bara” ändra på dem. Det räcker oftast inte med enbart information om man i övrigt lever i en miljö där ingen annan lever hälsosamt. Då behövs mer stöd. Men hälso- och sjukvården har en unik möjlighet eftersom man träffar den enskilda människan och det inte handlar om ”allmän” information, utan om ett möte mellan fyra ögon. Därför har hälso- och sjukvården ett mycket stort ansvar för att arbeta mer hälsofrämjande än idag.
Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso”. Men då måste man våga se att man idag inte behandlar människor lika, fast man tror det. Och det politiska systemet ska premiera insatser för dem som behöver mest, både av hälsofrämjande insatser och av vårdinsatser. Det går! Men då får man inte vara förblindad av ”efterfrågan” och ”köer” och ”valfrihet”. Eftersom de med störst behov kanske inte ens finns i kön.
Den svenska folkhälsan är mycket god. Men hälsan är ojämlikt fördelad. Klass- och könsskillnaderna i hälsa är mycket stora. Och i huvudsak är det ojämlika samhällsförhållanden som skapar detta. Gener och otur och virus har inte lika stor betydelse när man ser det på befolkningsnivå. Det individen styr över helt själv är också begränsat, eftersom t.o.m. levnadsvanor är starkt kulturellt betingade. Internationellt brukar man tala om ”orsakernas orsaker” till att t.ex. låginkomsttagare röker mest. Det går att skapa en jämlik folkhälsa – men det kräver medvetna politiska insatser på alla nivåer.
Även om hälso- och sjukvården inte kan lastas för att människor lever under skilda livsvillkor (jo att ge den lågavlönade personalen bättre villkor är ett led i det) – så är hälso- och sjukvården en mycket viktig samhällsaktör för att förbättra hälsan för de som mår sämst. Idag är det inte riktigt så. I rapport efter rapport under senare år har vi istället kunnat se att hälso – och sjukvården ger den bästa servicen till de som i övrigt mår bäst. Naturligtvis är det inte medvetet det sker. Men om man skapar ekonomiska incitament som premierar korta besök för lätta åkommor, då medverkar politiken till att öka skillnaderna i hälsa i befolkningen. Istället måste man ha system som premierar att hälso- och sjukvården verkligen når dem med störst behov, även om det tar mer tid och är ”jobbigare”.
”Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso” ”
De som har de största behoven söker mer sällan vård än de som har lätt att ta för sig. Och de som ofta upplever den största ohälsan – människor med funktionsnedsättningar – de har också sämre tilltro till hälso – och sjukvården än andra. Människor med psykiska funktionsnedsättningar har t.ex. också mycket dålig fysisk hälsa.
Det bemötande man får av hälso- och sjukvårdspersonalen är extremt viktigt. Jag känner flera personer med omfattande funktionsnedsättningar som är livrädda för att behöva läggas in på sjukhus. Deras tidigare erfarenheter har visat att personalen ofta är mycket okunniga om ”helheten”, man förstår inte hur man ska behandla en person som inte bara är en patient som är ” frisk/normal” på alla ställen utom i just den kroppsdel som man är expert på att behandla.
Hälso -och sjukvården är inte heller jämställd, män och kvinnor bemöts på olika sätt och ges olika behandlingar. Inte på grund av medveten diskriminering, men på grund av förutfattade meningar om hur män och kvinnor ”brukar” vara. En man som har ont i magen skickas t.ex. oftare på röntgen, medan en kvinna oftare bedöms ha psykiska orsaker till smärtorna. Fast det objektivt inte finns någon skillnad i symptomen.
Idag missar hälso- och sjukvården ofta att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. ”Har inte tid”, säger en del. Men i själva verket kan politiken styra även det, om man ersätter för den typen av samtal och insatser. Resultatet blir att man ständigt får nya patienter, som kräver vård och behandling, fast man skulle ha kunnat minska på vårdbehovet om man ”stämt i bäcken”. Man agerar som om man bara räddar de som håller på att drunkna, samtidigt som man inte hinner med simundervisning, vilket förstås leder till att alltfler kommer att dratta i och inte kunna ta sig upp själva.
Att stödja människor att lägga om levnadsvanor istället för att bara skriva ut ett recept är en mycket viktig uppgift för hälso– och sjukvården, men som man ofta försummar idag. Därför att systemet inte premierar det. Alltför ofta nonchalerar man att ens ta upp frågan om tobaksbruk, alkoholvanor, om man rör på sig och hur man äter, trots att det är tämligen uppenbart att personen ifråga har behov av att ändra en och annan levnadsvana. Eftersom levnadsvanorna är så kulturella, så är det inte så lätt att ”bara” ändra på dem. Det räcker oftast inte med enbart information om man i övrigt lever i en miljö där ingen annan lever hälsosamt. Då behövs mer stöd. Men hälso- och sjukvården har en unik möjlighet eftersom man träffar den enskilda människan och det inte handlar om ”allmän” information, utan om ett möte mellan fyra ögon. Därför har hälso- och sjukvården ett mycket stort ansvar för att arbeta mer hälsofrämjande än idag.
Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso”. Men då måste man våga se att man idag inte behandlar människor lika, fast man tror det. Och det politiska systemet ska premiera insatser för dem som behöver mest, både av hälsofrämjande insatser och av vårdinsatser. Det går! Men då får man inte vara förblindad av ”efterfrågan” och ”köer” och ”valfrihet”. Eftersom de med störst behov kanske inte ens finns i kön.
måndag 31 maj 2010
Maria Larsson förstår inte hälsans grundbultar
Att antalet barn som lever i relativ fattigdom har ökat tycks inte bekymra folkhälsominister Maria Larsson. I en interpellationsdebatt i riksdagen förra veckan med bl.a. Morgan Johansson (s) sa hon:
- Det torde vara uppenbart att det för enskilda är viktigare att de egna inkomsterna utvecklas positivt än att andras inkomster minskar eller utvecklas långsamt. Av detta skäl finns det anledning att i första hand fästa vikt vid den positiva förändring som skett genom minskningen av andelen barn som lever i absolut fattigdom.
Så kan man säga om man inte förstår den relativa fattigdomens betydelse i västvärlden. Vem som helst begriper att den som nästan svälter i hjäl är beroende av att den absoluta inkomsten höjs. Men i västvärlden är det sällan den absoluta fattigdomen ser ut så. I forskningsrapport efter forskningsrapport under senare år har det fastslagits:
Det är de relativa inkomstskillnaderna i den rika världen som avgör människors hälsa, tillit och trygghet- INTE de absoluta nivåerna.Ju mer jämlikt samhället är - desto bättre mår människor, alla människor, i nästan alla avseenden. När ett land väl kommit över den absoluta fattigdomen, så är det människors möjligheter att utvecklas och att inte känna att man har det sämre/ uppfattas som mindre värd än andra som avgör hälsan.
WHO-kommissionen under professor Michael Marmot har ju sagt att det är möjligt att utjämna hälsoskillnaderna under en generation, både inom och utom länderna. Men det förutsätter en jämnare fördelning av inkomster bla. Nu hade Morgan Johansson frågat Maria Larsson om att hon borde tillsätta en svensk Marmotkommission. Men Maria Larsson nöjer sig med den snälla och regeringsanpassade myndighetsprodukt som Folkhälsoinsitutet lämnade för en månad sedan.
När man ser att hon inte förstår de grundläggande samhällsvillkorens betydelse för hälsan, så kan man förstå att hon inte vill ha en svensk Marmotkommission. En kommission som med all sannolikhet skulle föreslå en mer jämlikhetsskapande politik än den regeringen för, det skulle ju kunna bli pinsamt.
Fast jag tycker det är mer pinsamt att vi har en folkhälsominister som inte tycks ha tagit del av de mycket uppmärksammade rapporter som kommit de allra senaste åren. Byt regering och folkhälsominister!
- Det torde vara uppenbart att det för enskilda är viktigare att de egna inkomsterna utvecklas positivt än att andras inkomster minskar eller utvecklas långsamt. Av detta skäl finns det anledning att i första hand fästa vikt vid den positiva förändring som skett genom minskningen av andelen barn som lever i absolut fattigdom.
Så kan man säga om man inte förstår den relativa fattigdomens betydelse i västvärlden. Vem som helst begriper att den som nästan svälter i hjäl är beroende av att den absoluta inkomsten höjs. Men i västvärlden är det sällan den absoluta fattigdomen ser ut så. I forskningsrapport efter forskningsrapport under senare år har det fastslagits:
Det är de relativa inkomstskillnaderna i den rika världen som avgör människors hälsa, tillit och trygghet- INTE de absoluta nivåerna.Ju mer jämlikt samhället är - desto bättre mår människor, alla människor, i nästan alla avseenden. När ett land väl kommit över den absoluta fattigdomen, så är det människors möjligheter att utvecklas och att inte känna att man har det sämre/ uppfattas som mindre värd än andra som avgör hälsan.
WHO-kommissionen under professor Michael Marmot har ju sagt att det är möjligt att utjämna hälsoskillnaderna under en generation, både inom och utom länderna. Men det förutsätter en jämnare fördelning av inkomster bla. Nu hade Morgan Johansson frågat Maria Larsson om att hon borde tillsätta en svensk Marmotkommission. Men Maria Larsson nöjer sig med den snälla och regeringsanpassade myndighetsprodukt som Folkhälsoinsitutet lämnade för en månad sedan.
När man ser att hon inte förstår de grundläggande samhällsvillkorens betydelse för hälsan, så kan man förstå att hon inte vill ha en svensk Marmotkommission. En kommission som med all sannolikhet skulle föreslå en mer jämlikhetsskapande politik än den regeringen för, det skulle ju kunna bli pinsamt.
Fast jag tycker det är mer pinsamt att vi har en folkhälsominister som inte tycks ha tagit del av de mycket uppmärksammade rapporter som kommit de allra senaste åren. Byt regering och folkhälsominister!
fredag 9 april 2010
Regeringen måste ta i den ökade ojämlikheten i hälsan
Igår kom Statens folkhälsoinstitut med sin rapport till regeringen, om vilka lärdomar som kan dras för svensk del av det arbete som WHO:s oberoende kommission för hälsans sociala bestämningsfaktorer har drivit.
Den visar tydligt att en myndighet uppenbarligen inte kan föreslå politiska åtgärder mot ojämlikhet. Kanske ligger det i en myndighets grundläggande uppdrag; det är svårt att komma med tydliga, omdanande politiska förslag.Till viss del kan det också i det här fallet bero på feghet, man lyssnar så intensivt till det regeringen vill höra att man i princip bara för fram sådant som regeringen i huvudsak kan godta. (Man säger t.ex. att skatteavdraget för hushållstjänster kan inräknas som ett sätt att öka jämställdheten. Ett sådant påstående är en politisk flirt med regeringen och inget annat.)
Den referensgrupp som var knuten till arbetet i form av ledande experter, har tagit avstånd från FHI:s rapport av flera skäl. Man förde t.ex fram en mycket tydlig åsikt: att en parlamentarisk kommission måste tillsättas för att utreda just ojämlikheten i hälsan och föreslå politiska insatser. Det förslaget har inte FHI med i sin redovisning till regeringen. Mycket märkligt. Eller vill man bevara sin egen roll och vill inte ha några nya folkhälsotyckare?
Så var det även när den Nationella folkhälsokommittén startade sitt arbete 1997,som var en stor parlamentarisk kommitté och som la grunden för den nuvarande folkhälsopolitiken. Då vet jag att Agneta Dreber, som på den tiden var generaldirektör för FHI, var irriterad över att myndigheten inte fått uppdraget.
När man ska analysera och sedan föreslå åtgärder mot ojämlikhet, som bottnar i hur samhället ser ut - så krävs parlamentariker. Det kan inte tjänstemän eller forskare klara av själva. Eftersom det till slut handlar om värderingar om vilka politiska vägar man ska välja, för att uppnå en jämlik hälsa. Forskarna kan, som man har gjort i WHO:s kommission, hjälpa politikerna på traven genom att visa på tydliga samband mellan t.ex. satsning på generella välfärdssystem och bättre hälsa. Men till sist är det politiska ställningstaganden som måste till.
Tillsätt en parlamenatarisk kommission mot den ojämlika hälsan!
Den visar tydligt att en myndighet uppenbarligen inte kan föreslå politiska åtgärder mot ojämlikhet. Kanske ligger det i en myndighets grundläggande uppdrag; det är svårt att komma med tydliga, omdanande politiska förslag.Till viss del kan det också i det här fallet bero på feghet, man lyssnar så intensivt till det regeringen vill höra att man i princip bara för fram sådant som regeringen i huvudsak kan godta. (Man säger t.ex. att skatteavdraget för hushållstjänster kan inräknas som ett sätt att öka jämställdheten. Ett sådant påstående är en politisk flirt med regeringen och inget annat.)
Den referensgrupp som var knuten till arbetet i form av ledande experter, har tagit avstånd från FHI:s rapport av flera skäl. Man förde t.ex fram en mycket tydlig åsikt: att en parlamentarisk kommission måste tillsättas för att utreda just ojämlikheten i hälsan och föreslå politiska insatser. Det förslaget har inte FHI med i sin redovisning till regeringen. Mycket märkligt. Eller vill man bevara sin egen roll och vill inte ha några nya folkhälsotyckare?
Så var det även när den Nationella folkhälsokommittén startade sitt arbete 1997,som var en stor parlamentarisk kommitté och som la grunden för den nuvarande folkhälsopolitiken. Då vet jag att Agneta Dreber, som på den tiden var generaldirektör för FHI, var irriterad över att myndigheten inte fått uppdraget.
När man ska analysera och sedan föreslå åtgärder mot ojämlikhet, som bottnar i hur samhället ser ut - så krävs parlamentariker. Det kan inte tjänstemän eller forskare klara av själva. Eftersom det till slut handlar om värderingar om vilka politiska vägar man ska välja, för att uppnå en jämlik hälsa. Forskarna kan, som man har gjort i WHO:s kommission, hjälpa politikerna på traven genom att visa på tydliga samband mellan t.ex. satsning på generella välfärdssystem och bättre hälsa. Men till sist är det politiska ställningstaganden som måste till.
Tillsätt en parlamenatarisk kommission mot den ojämlika hälsan!
onsdag 10 februari 2010
Jämlikheten blir valrörelsens "the tipping point"
I denna evidensfixerade tid kan man inte annat än tacka och buga för de engelska forskarnas bok "Jämlikhetsanden" (Wilkinson/Picket).
Vi som pläderat för jämlikhet i hela vårt liv har gjort det därför att vi trott på de värderingarna. Vi har varit helt övertygade om att jämlika samhällen blir godare samhällen för alla. Allt fler "bevis" för detta har kommit under de senaste decennierna för att vi i sak har rätt.
Och nu har den kommit, the tipping point. Fint förpackad, med en strålande sammanställning av all aktuell forskning, visar den att jämlika samhällen i nästan alla avseenden är bättre än ojämlika samhällen. Även om de ojämlika samhällena har högre medelinkomst. I den fattiga världen är förstås en höjning av den materiella standarden mycket viktig - men inte i den rika.
Där hänger allt på hur man fördelar det man har, om man litar på varandra och har ett starkt socialt kapital i samhället.
Sverige ligger tillsammans med Japan på topp i många av de här avseendena, som t.ex. livslängd. Men just nu börjar ju just det som gjort Sverige till det goda land vi är, att förändras. Ju mer man pläderar för högre löneskillnader, skattesänkningar för dem som redan har, utförsäljning av allmännyttan, en valfrihet i skola och sjukvård som går utöver både kvalitet och solidaritet - ju mer lämnar vi det goda bakom oss.
Om inte de rödgröna tar tag i den här boken så missar man en historisk chans. Jag ser redan valaffischerna framför mig; hur jämlika samhällen blir bättre samhällen.
För socialdemokratin blir det här en extra utmaning, eftersom man också måste ta sig en tankeställare kring synen på tillväxt som alltings frälsning. Mycket talar för att den i sig skapar de problem som vi sedan vill lindra med ytterligare tillväxt.
Vi som pläderat för jämlikhet i hela vårt liv har gjort det därför att vi trott på de värderingarna. Vi har varit helt övertygade om att jämlika samhällen blir godare samhällen för alla. Allt fler "bevis" för detta har kommit under de senaste decennierna för att vi i sak har rätt.
Och nu har den kommit, the tipping point. Fint förpackad, med en strålande sammanställning av all aktuell forskning, visar den att jämlika samhällen i nästan alla avseenden är bättre än ojämlika samhällen. Även om de ojämlika samhällena har högre medelinkomst. I den fattiga världen är förstås en höjning av den materiella standarden mycket viktig - men inte i den rika.
Där hänger allt på hur man fördelar det man har, om man litar på varandra och har ett starkt socialt kapital i samhället.
Sverige ligger tillsammans med Japan på topp i många av de här avseendena, som t.ex. livslängd. Men just nu börjar ju just det som gjort Sverige till det goda land vi är, att förändras. Ju mer man pläderar för högre löneskillnader, skattesänkningar för dem som redan har, utförsäljning av allmännyttan, en valfrihet i skola och sjukvård som går utöver både kvalitet och solidaritet - ju mer lämnar vi det goda bakom oss.
Om inte de rödgröna tar tag i den här boken så missar man en historisk chans. Jag ser redan valaffischerna framför mig; hur jämlika samhällen blir bättre samhällen.
För socialdemokratin blir det här en extra utmaning, eftersom man också måste ta sig en tankeställare kring synen på tillväxt som alltings frälsning. Mycket talar för att den i sig skapar de problem som vi sedan vill lindra med ytterligare tillväxt.
måndag 25 januari 2010
Konkurrensmentaliteten har smittat av sig på det offentliga
Vi ska bli världens bästa dagis! Eller: Vi ska ha världens friskaste befolkning i vårt landsting om några år. Eller: Vi ska göra den här kommunen till den bästa....
Usch, usch, vad jag tycker illa om sånt! Varför ska man sikta på att bli bäst? ALLA kommuninvånare i HELA landet borde ha rätt till den "bästa" servicen. Men det betyder att målet inte ska vara att vara bättre än alla andra, utan få alla andra att bli lika bra som den som är bäst. "Endast det bästa är gott nog åt folket".
Men då måste man väl tävla??? Nej, tänk för att jag tror att idrottens tävlingsmani och marknadskrafternas konkurrensmentalitet är direkt skadligt för det som rör samhällets åtaganden. Och jag tror t.o.m att tävlingar/konkurrens är skadliga för människors hälsa. Att hela tiden uppmana till att bli bäst och vinna - det skapar oändligt många "förlorare". Fast de egentligen inte alls är några förlorare, men eftersom de jämför sig m ed den som vinner - så är de förlorare.
Hela samhället börjar präglas av att vinna och bli bäst på allt. Och i samma takt får vi fler och fler förlorare.
Jag vet att jag är udda som avskyr tävlingsmomentet i idrotten, men när nu t.o.m. kommuner börjar annonsera om att man ska bli "bäst" - då tror jag att den offentliga sektorn tagit över ett språk som ska stanna i idrottens värld. Därför att annars gör man skillnad på folk och folk. Och man spär på revirtänkandet och det provinsiella, som i sig kan skapa konflikter och ointresse/olust inför "de andra".
Sjävlklart ska man ha öppna jämförelser, så att viktig offenlig verksamhet kan jämföra sig med varandra och få inspiration till att bli bättre. Det jag vänder mig mot är att man låtit idrottens/marknadskrafternas vinnar- och vinstspråk smitta ner även den verksamhet som borde vara lika bra för alla. Om man ska fortsätta med språket "världens bästa kommun" - så accepterar man ju att andra kommuner är sämre. Och så vill jag inte ha den samhälleliga verksamheten.
Dessutom vill jag inte att hela tillvaron ska bli nedlusad av tävlingsmentalitet.
Jag vet att jag skrivit surrigt nu. Och jag vet att många inte begriper varför jag tycker så illa om tävlingar och vinstmentalitet. Men jag står fast vid att jag tror att det är mer skadligt för människans hälsa och samhällets solidaritet, än de "vinster" som finns.
Usch, usch, vad jag tycker illa om sånt! Varför ska man sikta på att bli bäst? ALLA kommuninvånare i HELA landet borde ha rätt till den "bästa" servicen. Men det betyder att målet inte ska vara att vara bättre än alla andra, utan få alla andra att bli lika bra som den som är bäst. "Endast det bästa är gott nog åt folket".
Men då måste man väl tävla??? Nej, tänk för att jag tror att idrottens tävlingsmani och marknadskrafternas konkurrensmentalitet är direkt skadligt för det som rör samhällets åtaganden. Och jag tror t.o.m att tävlingar/konkurrens är skadliga för människors hälsa. Att hela tiden uppmana till att bli bäst och vinna - det skapar oändligt många "förlorare". Fast de egentligen inte alls är några förlorare, men eftersom de jämför sig m ed den som vinner - så är de förlorare.
Hela samhället börjar präglas av att vinna och bli bäst på allt. Och i samma takt får vi fler och fler förlorare.
Jag vet att jag är udda som avskyr tävlingsmomentet i idrotten, men när nu t.o.m. kommuner börjar annonsera om att man ska bli "bäst" - då tror jag att den offentliga sektorn tagit över ett språk som ska stanna i idrottens värld. Därför att annars gör man skillnad på folk och folk. Och man spär på revirtänkandet och det provinsiella, som i sig kan skapa konflikter och ointresse/olust inför "de andra".
Sjävlklart ska man ha öppna jämförelser, så att viktig offenlig verksamhet kan jämföra sig med varandra och få inspiration till att bli bättre. Det jag vänder mig mot är att man låtit idrottens/marknadskrafternas vinnar- och vinstspråk smitta ner även den verksamhet som borde vara lika bra för alla. Om man ska fortsätta med språket "världens bästa kommun" - så accepterar man ju att andra kommuner är sämre. Och så vill jag inte ha den samhälleliga verksamheten.
Dessutom vill jag inte att hela tillvaron ska bli nedlusad av tävlingsmentalitet.
Jag vet att jag skrivit surrigt nu. Och jag vet att många inte begriper varför jag tycker så illa om tävlingar och vinstmentalitet. Men jag står fast vid att jag tror att det är mer skadligt för människans hälsa och samhällets solidaritet, än de "vinster" som finns.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
