Nu är det senaste, sanktionerat av Folkhälsoinstitutet, att vi med nya pedagogiska metoder ska uppfostra våra barn så de slipper psykisk ohälsa.Jag känner mig lite rädd. Sant är att svenska barn och ungdomar uppger en alldels för hög psykisk ohälsa. Lika sant är att svenska barn jämfört med andra länder har en mycket god kontakt med sina föräldrar, och denna goda kontakt har förstärkts mycket kraftigt under senare decennier. Frågan är då om det är brist på på pedagogiska metoder som skapat psykisk ohälsa på befolkningsnivå.
Det tror jag inte alls. Några av de nya pedagogiska koncepten har jag mött. De har inte alls handlat om vanliga föräldragrupper, studiecirklar där vi föräldrar kan stötta varandra. Nej, här har det varit strukturerade metoder, där läraren som ska vara utbildad, strikt följer klockan, ställer frågor i rätt ögonblick och inte tillåter vanliga samtal. Order ges om vilken hemläxa som ska vara till nästa gång, t.ex. vad man ska göra med sitt barn vid läggdags. Jag vet att dessa metoder börjar användas i alltfler kommuner. Då säger jag: OK, det behövs säkert för familjer där det strulat till sig ordentligt- istället för en super-Nanny så att säga.
Annars tror jag det är mycket viktigare att satsa på vanliga folkbildarcirklar, där föräldrar läser ett material och diskuterar tillsammans.
För om de andra metoderna ska bli vår nya frälsarlära blir jag rädd, de är auktoritära och man ser inte till hur samhället ser ut - kan det finnas andra skäl till att barn mår dåligt än att föräldrarna inte uppträder rätt vid tandborstningen?
Och glöm alltså inte att barn i Sverige i det stora hela har mycket god kontakt med sina föräldrar. Pedagogik istället för kärlek och politik????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar