Kejsaren är naken....

... är den sagan bortglömd? Annars rekommenderas den att läsas av den borgerliga regeringen. Men om de inte läst den, kanske de har läst "Lotta på Bråkmakargatan" av Astrid Lindgren? Den där historien när hon sitter på tåget och ser en farbror med en vårta på hakan. När hon kommenterar det, så försöker hennes mamma få henne att hålla tyst. Då säger Lotta:
- Men vet han inte om det själv då?

När den lilla flickan i Kejsarens nya kläder påpekar att kejsaren är naken, fast alla andra påstår sig se vackra kläder .... den är en perfekt jämförelse med regeringen.

Här har vi en regering som påstår att de ska avskaffa det svenska "utanförskapet" -ja det låter bra. En av de viktigaste förklaringarna till ohälsa är graden av utanförskap/ojämlikhet. Men vilka medel använder man? Sänkningar av olika bidrag,diskussion om att införa två karensdagar, försök att sätta stopp för sjukpenning efter ett år, stopp för arbetslöshetsstöd efter 300 dagar, försök till sänkningar av förtidspensionärernas ålderspensioner, införandet av nya regler i arbetslöshetsförsäkringen osv. osv.

Vem blir friskare av mindre pengar om man redan har det knapert? Vilka barn mår bättre av att deras föräldrar blir ännu mer ekonomiskt utanför? Vem blir friskare av mindre sjukpenning? Hur blir det fler riktiga jobb om man sänker arbetslöshetsstödet?

Hur kan det komma sig att det är så tyst om att nu ska en arbetslös från första dagen söka jobb utanför bostadsorten och utanför sitt eget yrke? Snacka om att slå folk i huvet, skapa en känsla av totalt misslyckande - att falla socialt skapar ohälsa.

Men allt ska ju ske för att minska det svenska utanförskapet!!! Det är ju helt enkelt inte klokt. Nyspråk. Kejsaren är naken. Eller är regeringen farbrorn med vårtan på hakan, de VET innerst inne att deras förslag ökar utanförskapet - men om man inte låtsas om det så är det ingen som säger något.

Tror regeringen själva på vad de säger? Eller är de förförda av sin egen retorik? Kanske är det dags för oss andra att upplysa om läget. Jag mår illa av dessa medvetna eller omedvetna lögner. Det är en fara för demokratin. Och för hälsan och för jämlikheten. KEJSAREN ÄR NAKEN!!!!

Myten om det friska livet

Det är något som gått snett i vår tid. Och det är synen på vad som är friskt och sjukt. Ibland verkar det som om unga människor tror att man är sjuk om man inte är pinfrisk och jättelycklig hela tiden. Jag menar inte att det är "deras" fel, det är naturligtvis utslag av en tidsanda där vi som är äldre uppenbarligen mot vår mening skapat ett samhälle där hälsa har blivit synonymt med något ouppnåeligt. Kanske är det den gamla WHO-definitionen som spökar? Den som talar om hälsa som just det fulländade tillstånd av hälsa och välbefinnande som vi bara upplever några minuter då och då under livet. Alltså är det dumheter att definiera dessa få ögonblick som hälsa och som man därmed inbillar sig ska finnas jämt.

Idag dundrar marknadskrafterna ut sitt budskap och produkter om skönhet, hälsa, må bra, fantastiska upplevelser, framgång, lycka....Och på samma sätt lanseras botemedel för den som inte hela tiden mår bra. Radiokanaler intervjuar oavbrutet människor som tycker livet är "kanon", som mår fantastiskt och tycker livet är skitkul. Ibland blir jag så trött när jag hör dessa hurtiga falskglada röster.Det händer att dom lyckas lura mig, få mig att tro att det är just så kul livet ska vara - men att det bara är JAG som inte är lika glad, i själva verket kanske jag är deprimerad fast jag inte fattat det tidigare? Och när jag stängt av gladkanalerna och går ut möts jag ofta av kvällstidningarnas löpsedlar, av typ: "Du kan vara deprimerad fast du inte vet om det."

Livet är inte perfekt. Livet kan aldrig kontrolleras. Till livet hör att vi inte alltid fungerar på topp, att vi mår illa, har sovit dåligt, har ont i huvudet, är olustiga, har värk lite här och där. Till livet hör att i princip alla får en eller annan krämpa med åren. Och livet blir aldrig som man tänkt sig - det hör också till livet. Ju mer man tror man kan planera det, desto sämre mår man antagligen.

Jag tror att vi måste revoltera mot vår tidsanda, som särskilt drabbar ungdomar. Titta på handikapprörelsen, där finns tusentals människor som kan sprida livsvisdom i den här frågan. Där finns människor med olika funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar som försvårar det dagliga livet varje dag, år ut och år in. Men det är där jag mött så många människor (ja inte alla förstås!) som ändå upplever att de har god hälsa och inte ojar sig över att allt inte är perfekt med deras egen kropp. De har helt enkelt koncentrerat sig på allt de ändå kan göra istället för att fokusera på det som de inte kan göra. Och sen riktar de kraven mot samhället för att det ska bli mer tillgängligt, istället för att inåtvänt sjukförklara sig själv som jag tyvärr mött hos många ungdomar idag.

Förresten kan man ju inte njuta av de där dagarna när man känner sig helt frisk och när livet känns helt harmoniskt och meningsfullt- om man aldrig upplever hur det känns att vara olustig. Det kan inte vara fest varje dag, en halvdan vardag som är OK men inte alltid superkul, bäddar för att det verkligen är roligt ibland. Så NEJ, gör inte vardagen till en fest. Då blir det aldrig riktig fest.

Värderingar kan ändras snabbt - se på tobaken

Ofta brukar vi tala om att värderingar är segslitna saker, de släpar vi med oss genom livet som en ryggsäck som vi ärvt av mormor.I folkhälsosammanhang pratar man ofta om att vanor som vi lärt oss som barn är mycket svåra att ändra på när vi blir vuxna(t.ex. hur vi äter och hur vi motionerar).

Jag tycker det är dags att delvis ompröva det där - i alla fall när det gäller levnadsvanor som är "fysiska", dvs hur vi äter, rör oss, röker och dricker.

Nu hyllar alla att vi har tobaksfria restauranger - det är bara några få procent av befolkningen som är emot det idag. Och alla tycks ha glömt hur det lät för bara några år sedan! Eftersom jag var "moraltanten" som var med och först väckte förslaget i slutet av 90-talet, så satt jag i åtskilliga soffor och debattprogram på TV. Jag var frihetsdödare, moralist, dödgrävare av krogbranschen, festförstörare...

En gång sa jag till några argsinta debattörer i TV: "Jag är övertygad om att jag har rätt och om 5 år kommer ni att tycka det är pinsamt att bli påminda om den här debatten." Fast inte ens jag trodde då att det skulle gå så fort att få med hela befolkningen, en liten rest av protestanter trodde jag det skulle finnas kvar.

Det här visar att människors attityder är inte gjorda av sten. Att man kan ta beslut och lagstifta är en sak, men att människor i så stor utsträckning verkligen ändrat sin värdering om rökning inger hopp om framtiden. Det borde därmed inte vara omöjligt att ändra på andra saker som skapar ohälsa när det gäller levnadsvanor.

Det som är svårare att ändra på är sådant som handlar om vårt sätt att se på oss själva, vår tilltro till vår egen förmåga, vår tillit till andra människor och vår möjlighet att hantera tillvarons svårigheter. I mycket handlar det om djupgående klassfrågor som i grunden påverkar vårt liv och vår hälsa.

Men att attityden till rökning har kunnat förändras så relativt snabbt - det visar i alla fall att en del av innehållet i mormors gamla ryggsäck behöver vi inte släpa med oss resten av livet.

Sociala nätverk är en klassfråga

Det sociala kapitalets betydelse för folkhälsan är stort. Samhällen med stark sammanhållning, många föreningar, att man litar på varandra och där man är någorlunda jämställd och jämlik har bättre hälsa än i samhällen där tilliten och gemenskapen är låg. På individplanet är de egna sociala nätverken av stor betydelse för hälsan och tryggheten. Människor som ingår i en social gemenskap, som vet att det finns människor som rycker in om något händer - mår bättre än den som är ensam och utlämnad helt till sig själv.

Men det här handlar också om klassfrågor och makt. Och frågan är: ökar klasskillnaderna idag när det gäller de sociala nätverken?

Igår kunde man i Aftonbladet läsa om de högsta och hemliga nätverken bland män i Sverige; Sällskapet och dess brodernätverk. Där får ingen annan komma över tröskeln, både bokstavligt och mentalt. De är förbehållna män i de högsta positionerna och man väljer endast in dem man vill ha; de högsta näringslivstopparna,juristerna och vissa politiker. Snacka om ett socialt nätverk som också har makt, fast vi andra aldrig kan förstå varför vissa saker blir som de blir - eftersom de avhandlats helt utanför de demokratiska församlingarna eller i en öppen debatt i en tidning.

De som tillhört den borgerliga klassen har alltid haft lättare att flytta än andra - därför att de sociala koderna gör att man på en ny ort omedelbart kommer in i societeten där. Det är naturligt att spela golf, gå med i Rotary eller bjuda varandra på middag hemma - fast man inte känner varandra tidigare. Jag har aldrig någonsin bjudit någon på middag som jag inte känner och som jag verkligen vill bli vän med på riktigt. Aldrig att jag bjudit någon kollega bara för att det "är nyttigt för min karriär" eller för att det allmänt vidgar mitt nätverk. Jag tror det är typiskt för arbetarklassen.

När de som tillhör arbetarklassen byter bostadsort så blir man ofta ensammare än om disponenten eller läkaren gör det. I en forskningsrapport, som jag glömt namnet på, har man visat att arbetarklassen behåller sina skolkamrater och sin familj som vänner - men har mycket svårare att lätt "skaffa" nya bekanta. Vad har man gjort istället? Jo arbetarrörelsen och folkrörelserna har varit motvikten till de mer slutna sociala umgängesformerna som borgerligheten ägnat sig åt. Man har organiserat sig, gått på möte och studiecirkel - och på det sättet blivit delaktig i sociala nätverk som också blivit en maktfaktor. Och dessa sammanslutningar har varit öppna för alla, om man delar grundvärderingarna. Men alla har förstås inte gjort så.

Hur ser det ut idag? Borgerligheten fortsätter som tidigare, med sina slutna nätverk och sina umgängesformer där "vanligt folk" inte kommer in. Men vad gör arbetarklassen? Folkrörelserna, facket, partiet har inte samma dragningskraft längre. Är det alltså så att det sociala kapitalet i vårt samhälle håller på att bli en ännu tydligare klassfråga än tidigare?

Att de slutna brödarskapen för maktens män borde bekämpas - ja det tycker jag verkligen. De är demokratins dödgrävare. Men borgerlighetens umgängesformer, som inte kräver att man känner varandra från början, fast de förutsätter förstås att du kan bete dig på rätt sätt, att du har råd att bjuda tillbaka på middag och du måste kunna konversera med okända - är det något andra samhällsgrupper borde lära sig något av?

För utan sociala nätverk klarar man sig sämre och man får ingen informell hjälp när det behövs. Idag har den ekonomiska och politiska makten också tillgång till de informella hemliga sällskapen och klubbarna och middagsbjudningarna. Tidigare fanns ändå en sorts maktbalans.

Vilken metod ska man använda för att öppna de sociala nätverk som finns? Går det? Eller ska man gå till motattack; sätta igång en social nätverksrörelse som värnar om de sociala och politiska värden som arbetarrörelsen har stått för? Och som inte kräver att man kan uppföra sig på en middag?

Sociala nätverk kan både binda ett samhälle samman - eller tvärtom: skapa klyftor mellan olika människor. Det har också Robert Putnam beskrivit. Föreningar som bara tjänar egennyttan, som t.ex en garageförening, kanske främjar gemenskapen mellan de som har sina bilar i det garaget - men den kanske motverkar gemenskapen med grannkvarterets människor, man håller på sitt revir, bevakar gräsmattor och vägstumpar. Eller som Hells Angels - som bygger på absolut solidaritet inom gänget - och avståndstagande utåt. Det är en extremform av ett socialt nätverk som är destruktivt. Men ur samhällssynpunkt är också de fina "Sällskapen" farliga.

Är den gröna miljön destruktiv????

Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen i morse när jag läste att Stockholms moderata finansborgarråd Kristina Axén Olin vill förtäta och förhöja staden(bygga enorma höghus). Hon ansåg det "destruktivt att ha stora bryggor i bebyggelsen".

Har hon inget läst om vad människor behöver för att bevara sin hälsa? Har hon ingen historia om hur Stockholms parker en gång skapades? Har hon aldrig hört talas om varför sjukhusen fick så stora parker en gång i tiden? Har hon inte hängt med vad forskningen nu säger om den gröna miljöns betydelse för hälsan?

Sorgligt är det. Idag finns så mycket kunskap om människors behov av den gröna miljön, för 100 år sedan visste man det uppenbarligen intuitivt- men nu har forskningen också "bevisat" det. Lantbruksuniversitet i Alnarp borde bjuda in henne till ett studiebesök.

De människor som är mest beroende av sin närmiljö är barn och äldre, som vistas där hela dagarna. För människor med små inkomster och utan möjlighet till avkopplande semesterresor är också närmiljön extremt viktig. Om de gröna kilarna, skogspartierna och parkerna försvinner, så försvinner också en enkel men extremt viktig påverkansfaktor på människors möjlighet att koppla av, minska stresshormonerna och få andas lite frisk luft. Dessutom har det gröna en direkt påverkan på luften vi andas.

Och sen vill hon ha kluster av höghus på 40 våningar. Har hon aldrig hört talas om barns behov? Av hur social gemenskap skapas? Eller är det bara singlar i karriären mellan 30-40 år som ska befolka dessa hus?

Självklart kan man förtäta på många ställen, varje buske behöver inte bevaras. Nya hus ingjuter ofta nytt "blod" i gamla bostadsområden. Men det är tonen i hennes sätt att ge sin vision av hur hon vill att Stockholm ska se ut som ger mig obehagskänslor. Hon verkar totalt oförstående inför människors behov.

Jag kan också tipsa henne om att det blir dyrt för staden i längden också, människor som försämrar sin hälsa kostar pengar.

Bli sedd och behövas

Ja det behöver vi alla- om ingen ser oss, ingen behöver oss - då tappar livet till sist mening. Ibland funderar jag över bondesamhället, utan minsta idyllisering i övrigt! Men där gick det inte att vara anonym, på gott och ont.

Även om man var förtalad fanns man, hade ett namn. Och alla hade i princip en uppgift, från det lilla barnet till den allra äldsta. Allas insatser behövdes. Inget barn kunde säga att efter skolan var det fri tid att göra vad man ville - man bara måste hjälpa till med allt möjligt. Hur tråkigt det än var ibland, rensa rovor har min pappa med skräck berättat om, så behövdes man. Det man gjorde var "på riktigt", inte bara att "städa i ditt rum" - man var en del av den nödvändiga produktionen.

Och gamla människor gjorde det de kunde. Ingen kunde vid 65 års ålder dra sig tillbaka och säga "nu har jag gjort mitt".

Fysiskt sett var man antagligen aldrig ensam. Idag sitter vi en och en i våra små kojor, både unga och gamla är ofta singlar.

Vår tids stora hälsohot är den psykiska ohälsan. Handlar det just om att så många inte är sedda och behövda på riktigt?

Ändå är det egentligen så lätt att åtgärda- men det måste organiseras, det kommer inte av sig själv. Många pigga pensionärer (och andra också) börjar på alltfler ställen bygga upp olika former av frivilligcentraler. Där kan den som kan hjälpa någon annan med en syssla som den inte längre kan eller orkar. Det betyder positiva saker för både den som tar emot och den som ger- båda får känna att de finns. Den som är pigg slipper känna sig osynlig och onödig, den som är mindre pigg får både hjälp och slipper social isolering.

Visst kan man organisera att barn och ungdomar också finns i de äldres värld. Det skulle ge ömsesidig bonus och barnen skulle känna att de behövdes, att någon blir glad för att just jag köper kvällstidningen, läser ett stycke eller att jag bara sitter och gör mina läxor en stund ibland hos någon äldre person.Och den äldre kan komma med lite erfarenhet och känna sig behövd också.

Det börjar växa fram olika former, igår hörde jag Eleonor Bodel från Umeå kommun berätta om fantastiska och enkla aktiviteter för de äldre i Umeå, just av den här arten. Men hur mycket som helst kan göras! Vi, du,jag - det är inget vi behöver vänta på att någon annan ska fixa.

Och det här handlar inte om välgörenhet, som att viktig vård och omsorg överlåts på frivilliga krafter - det här handlar om social och mänsklig gemenskap.

Godis som smärtdämpare?

I morse hörde jag på Vetenskapsradion att man gjort experiment med smärta och godis. Ett antal försökspersoner hade haft händerna i iskallt vatten - vilket gör ont- men smärtan hade dämpats av godis. Tydligen sätter sockret igång kroppens egna smärtdämpande mekanismer. Då tänkte jag än en gång på helheten kroppochsjäl. Att vi äter så mycket godis och läsk, som bl.a. går att avläsa i övervikt och fetma, kanske har djupare förklaringar än att vi bara lite slött stoppar i oss för mycket onyttigheter.

Om man har smärta i själen söker man alltid lindring. Ett annat exempel på det är att man i några landsting nu undersökt sambanden mellan riskbruk av alkohol (ej manifesterat missbruk) och ångest och depression. Det är lätt att säga att det är riskbruket som är upphov till ångesten, men lika rätt kan vara att det är ångesten som är den första orsaken. Och där alkoholen istället används som en kortvarig ångestdämpare - som i nästa skede dock kan fördjupa ångesten.

Så om det är psykisk ohälsa/smärta som ibland ligger bakom både riskbruk av alkohol och för hög sockerkonsumtion - så får vi inte reducera problemet till en ren informationsfråga om levnadsvanor, upp till individen att välja själv. Då ökar skamkänslan och misslyckandet hos den som inte förmår ändra sina vanor om det egentligen handlar om psykiska ohälsa.

Hur man kommer åt den psykiska ohälsan är ett gigantiskt problem som antagligen handlar om hela vår kultur och bristen på politiska visioner, bristen på helhet och avsaknaden av en gemensam dröm. Men under tiden vi grubblar på de svåra frågorna är det viktigt att man i folkhälsodebatten inte för enkelt reducerar vissa levnadsvanor till "individens fria val", nästan alla levnadsvanor hör ihop med det sammanhang vi lever under och hur vi mår i själen.