Bli sedd och behövas

Ja det behöver vi alla- om ingen ser oss, ingen behöver oss - då tappar livet till sist mening. Ibland funderar jag över bondesamhället, utan minsta idyllisering i övrigt! Men där gick det inte att vara anonym, på gott och ont.

Även om man var förtalad fanns man, hade ett namn. Och alla hade i princip en uppgift, från det lilla barnet till den allra äldsta. Allas insatser behövdes. Inget barn kunde säga att efter skolan var det fri tid att göra vad man ville - man bara måste hjälpa till med allt möjligt. Hur tråkigt det än var ibland, rensa rovor har min pappa med skräck berättat om, så behövdes man. Det man gjorde var "på riktigt", inte bara att "städa i ditt rum" - man var en del av den nödvändiga produktionen.

Och gamla människor gjorde det de kunde. Ingen kunde vid 65 års ålder dra sig tillbaka och säga "nu har jag gjort mitt".

Fysiskt sett var man antagligen aldrig ensam. Idag sitter vi en och en i våra små kojor, både unga och gamla är ofta singlar.

Vår tids stora hälsohot är den psykiska ohälsan. Handlar det just om att så många inte är sedda och behövda på riktigt?

Ändå är det egentligen så lätt att åtgärda- men det måste organiseras, det kommer inte av sig själv. Många pigga pensionärer (och andra också) börjar på alltfler ställen bygga upp olika former av frivilligcentraler. Där kan den som kan hjälpa någon annan med en syssla som den inte längre kan eller orkar. Det betyder positiva saker för både den som tar emot och den som ger- båda får känna att de finns. Den som är pigg slipper känna sig osynlig och onödig, den som är mindre pigg får både hjälp och slipper social isolering.

Visst kan man organisera att barn och ungdomar också finns i de äldres värld. Det skulle ge ömsesidig bonus och barnen skulle känna att de behövdes, att någon blir glad för att just jag köper kvällstidningen, läser ett stycke eller att jag bara sitter och gör mina läxor en stund ibland hos någon äldre person.Och den äldre kan komma med lite erfarenhet och känna sig behövd också.

Det börjar växa fram olika former, igår hörde jag Eleonor Bodel från Umeå kommun berätta om fantastiska och enkla aktiviteter för de äldre i Umeå, just av den här arten. Men hur mycket som helst kan göras! Vi, du,jag - det är inget vi behöver vänta på att någon annan ska fixa.

Och det här handlar inte om välgörenhet, som att viktig vård och omsorg överlåts på frivilliga krafter - det här handlar om social och mänsklig gemenskap.