Regeringen har tillsatt ett forskningsråd för socialpolitik. Nu ska politiken bygga på vetenskap.Folkhälsoministern har redan aviserat att i den nya folkhälsopropositionen ska föräldrastöd lanseras, som bygger på evidensbaserade metoder. Men är det här med vetenskap så klokt som det låter?
Finansministern får kritik av borgerliga ledarskribenter för att han följer sin karta från början av 2000-talet, oavsett om terrängen har ändrat sig. Eller ungefär som man brukar säga om generaler, de utkämpar föregående krig. Om man för slaviskt ska följa sådant som redan är belagt och utforskat, ja hur ska man då kunna göra något nytt som egentligen skulle passa nutiden bättre? Forskning baserar sig alltid på det som redan har hänt, hur det var tidigare. Politikens uppgift är att se framåt, skapa visionerna.
Vad har inte forskare predikat för budskap under årtiondenas gång! Livmodern kunde krympa hos kvinnor som var politiskt aktiva... Av onani kunde man bli grå och håglös...Den svenska folkstammen måste bevaras och utrensas från mindervärdiga varelser...Spädbarn ska ammas var 4:e timme och inte klemas bort genom kroppskontakt däremellan!... Spädbarn ska absolut läggas på mage....Spädbarn kan dö av att läggas på mage... Spädbarn ska få mat när de är hungriga... Fett är farligt och kolhydrater bra... Kolhydrater är farligt och fett är bra...
Visst kan forskning hjälpa oss med att förstå samband, som vi tidigare inte förstått. Visst behövs forskning även i folkhälsofrågor, t.ex. kring vilka metoder som är mest effektiva vid rökavvänjning.Visst kan forskning visa intressanta samband mellan hälsa, BNP och inkomstskillnader i ett samhälle. Självklart måste politiska aktörer noga följa med vad forskningen gör.
Men om forskare får en för "hög" politisk status, då avskräcker historien. Se bara på Berlusconis "expertregering" - det gick åt pipsvängen direkt. Demokratin bygger på förtroendevalda, inte på att olika experter ska styra resp. område. Och vem skulle överbrygga områdena???
Forskningsresultat säger en sanning, men mycket sällan hela sanningen. Det återstår alltid för politiken att dra de stora slutsatserna,se helheten över hela samhällsområdet - och göra sina egna politiska bedömningar.Man kan faktiskt TYCKA saker, pga sin samhällsuppfattning, utan att det nånsin kan finnas vetenskapliga bevis för att jag har absolut rätt.
Jag minns en gång när jag var ordförande för Nationella folkhälsokommittén och under ett anförande hänvisade till viss forskning. Någon i publiken invände kraftigt mot mina påståenden. Då fick jag ett stöd från en man i publiken som jag inte riktigt hade tänkt mig... Så här sa han:"Jamen hörde du inte vad hon sa? Det är ju forskningen som sagt så. Det är så." Då tänkte jag att den mannen inte fattat att det finns många forskningsresultat kring många olika områden, att jag valde ut viss forskning inom ett visst samhällsområde beror förstås på att jag tror på den, den gav stöd för min samhällsuppfattning. Någon annan hade letat inom andra samhällsområden och hittat forskning som kanske gav stöd för den personens samhällsuppfattning. Och vi hade båda kunnat basera det vi sa på forskning.
Häromveckan fanns en förfärlig artikel i SvD, en person som vetenskapligt försökte belägga att t.ex. miljön bara blir bättre av vårt sätt att leva. Nu har han fått mothugg av andra forskare. Men i det stora hela var det "nästan" sant det som den första skrev, det var bara det att han utelämnat mycket viktiga saker, att han tagit siffror ur sifferserier som passade hans syften och därmed blev slutsatsen galen. Han hade nästan rätt - fast egentligen hade han alldeles väldigt fel.
Vi har politiker för att vi behöver människor som lägger ihop stora pussel, enskilda forskare kan bidra med små pusselbitar- men det är politikerna som får ihop det.
Hur folkhälsan i ett land ser ut har i högsta grad att göra med vilken politik som förs,vilka värderingar som råder. Senaste siffrorna visar t.ex. att Kuba har mycket lägre spädbarnsdödlighet än USA. Betyder det att man därmed vetenskapligt har bevisat att Kubas samhällssystem är bättre än USA:s? Det är ett bra exempel på att folkhälsan kanske tjänar på systemet på Kuba, fast vi kanske inte vill ha det systemet i alla fall?
Jag vill ha en regering som regerar utifrån sina värderingar. Då kan jag protestera, ställa till ansvar, rösta bort dom. Jag vill inte ha professorer som styr, men som döljer sina värderingar bakom forskningsresultat.
Politikerna ska lyssna på all slags forskning. Men jag vill absolut inte ha en socialpolitik som baseras på vetenskap! Jag vill att den ska baseras på djupa värderingar om hur vi vill ha vårt samhälle!
måndag 10 december 2007
onsdag 28 november 2007
Om vi inte trodde att alla var lika....
.... då tror jag vi skulle må bättre! Mantrat "vi är alla lika" tror jag har försvårat väldigt mycket. Självklart har alla samma människovärde och alla har behov av mat, sömn och viss kärlek. Men sen...??
Eftersom vi tror att alla är lika, så tror vi att alla är precis som vi själva. Redan där blir det problem, inte minst med relationer. "Hur kan han göra så..."? Då tror vi att han tänker som jag själv och avsiktligt sårar mig. Men om han inte tänker som jag? Redan här har vi en källa till oändliga och onödiga relationsproblem.
Eller värre: måste alla ha lika många kromosomer? Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet av professor Svante Linusson, som anser att landstinget i Stockholm närmar sig nyfascism när man nu tar beslut om att införa nya tester under graviditeten för att upptäcka Downs syndrom. Han varnar - med rätta anser jag!- att det börjar ringa varningsklockor från Europas mörka historia om utresningar av icke önskvärda. Och hans poäng är ju att alla olika sorters människor behövs.
Man kan alltså fråga sig om vår normalitetssyn gör oss förblindade, att bara de som "är som vi" har rätt att leva eller har möjlighet till ett gott liv.
Jag vet inte själv hur många gånger jag blivit utskrattad, retad eller missförstådd genom att jag har några "problem" - där jag inte är "normal". Att sätta en karta framför mig eller en bruksanvisning är fullständigt meningslöst. Jag blir svettig, fär hjärtklappning och känner mig som en idiot- för jag klarar inte av det. Och jag klarar absolut inte av att montera ihop något.
Hur många gånger har jag inte kommit för sent till något genom att jag gått vilse? (inte i djupa skogen utan på gator).Ja, det är oräkneligt många.Min orienteringsförmåga handlar bara om att jag kan hitta på redan kända gator. Att jag aldrig trivts i skogen handlar antagligen om det, fast jag har fått för mig att skogsluffning är trist.
Eller hur många har jag sårat genom att jag har väldigt svårt för att känna igen ansikten? Många gånger har jag underhållt bekantskapskretsen med mina historier när jag gjort bort mig, men egentligen är det ett dagligt problem som jag måste stå ut med (och helst också omgivningen).
Hur många filmer har jag sett där jag inte fattar ett dugg, därför att jag blandar ihop alla ansikten och får ingen handling? Jag har trott att jag är okoncentrerad, därför att jag inte är "intresserad" av sådana filmer. Det är ju inte sant - grunden är att jag inte känner igen dem och då blir det ju tråkigt.
Det är först de sista åren jag insett att min bristande orienteringsförmåga, min spatiala oförmåga och mina svårigheter att känna igen ansikten inte är mitt FEL, jag är sån. Men om normalitetsbegreppet är att "alla" ska vara likadana, då bemöts jag med misstro och då är jag "fel".
Nya barnuppfostringsmetoder av amerikanskt/brittiskt snitt går också ut på att få barn att uppträda "normalt". Kanske är det dags att förbjuda Pippi Långstrump igen? Hon refuserades ju först, undrar om hon inte skulle anses opassande idag också av de främsta förespråkarna för lydiga och normala barn?
Det är samma sak med sexualiteten. Om vi utgår ifrån att alla är hetereosexuella, då blir allt annat "onormalt". Så här kan man fortsätta uppräkningen.
Och i hälsosammanhang räknar man Dalys ... hur många årsförluster av liv man anser att olika funktionsnedsättningar innebär. Allt utgår från en normalitet som inte finns.
Tänk om vi vände på det! Vi är alla olika! Då skulle ingen bli upprörd över att jag inte känner igen dom. Då skulle inte många vilja "utrensa" barn med Downs syndrom. Så spännande livet skulle bli om varje människa verkligen fick vara unik och vi fick möta henne så - utan förutfattade meningar.
Eftersom vi tror att alla är lika, så tror vi att alla är precis som vi själva. Redan där blir det problem, inte minst med relationer. "Hur kan han göra så..."? Då tror vi att han tänker som jag själv och avsiktligt sårar mig. Men om han inte tänker som jag? Redan här har vi en källa till oändliga och onödiga relationsproblem.
Eller värre: måste alla ha lika många kromosomer? Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet av professor Svante Linusson, som anser att landstinget i Stockholm närmar sig nyfascism när man nu tar beslut om att införa nya tester under graviditeten för att upptäcka Downs syndrom. Han varnar - med rätta anser jag!- att det börjar ringa varningsklockor från Europas mörka historia om utresningar av icke önskvärda. Och hans poäng är ju att alla olika sorters människor behövs.
Man kan alltså fråga sig om vår normalitetssyn gör oss förblindade, att bara de som "är som vi" har rätt att leva eller har möjlighet till ett gott liv.
Jag vet inte själv hur många gånger jag blivit utskrattad, retad eller missförstådd genom att jag har några "problem" - där jag inte är "normal". Att sätta en karta framför mig eller en bruksanvisning är fullständigt meningslöst. Jag blir svettig, fär hjärtklappning och känner mig som en idiot- för jag klarar inte av det. Och jag klarar absolut inte av att montera ihop något.
Hur många gånger har jag inte kommit för sent till något genom att jag gått vilse? (inte i djupa skogen utan på gator).Ja, det är oräkneligt många.Min orienteringsförmåga handlar bara om att jag kan hitta på redan kända gator. Att jag aldrig trivts i skogen handlar antagligen om det, fast jag har fått för mig att skogsluffning är trist.
Eller hur många har jag sårat genom att jag har väldigt svårt för att känna igen ansikten? Många gånger har jag underhållt bekantskapskretsen med mina historier när jag gjort bort mig, men egentligen är det ett dagligt problem som jag måste stå ut med (och helst också omgivningen).
Hur många filmer har jag sett där jag inte fattar ett dugg, därför att jag blandar ihop alla ansikten och får ingen handling? Jag har trott att jag är okoncentrerad, därför att jag inte är "intresserad" av sådana filmer. Det är ju inte sant - grunden är att jag inte känner igen dem och då blir det ju tråkigt.
Det är först de sista åren jag insett att min bristande orienteringsförmåga, min spatiala oförmåga och mina svårigheter att känna igen ansikten inte är mitt FEL, jag är sån. Men om normalitetsbegreppet är att "alla" ska vara likadana, då bemöts jag med misstro och då är jag "fel".
Nya barnuppfostringsmetoder av amerikanskt/brittiskt snitt går också ut på att få barn att uppträda "normalt". Kanske är det dags att förbjuda Pippi Långstrump igen? Hon refuserades ju först, undrar om hon inte skulle anses opassande idag också av de främsta förespråkarna för lydiga och normala barn?
Det är samma sak med sexualiteten. Om vi utgår ifrån att alla är hetereosexuella, då blir allt annat "onormalt". Så här kan man fortsätta uppräkningen.
Och i hälsosammanhang räknar man Dalys ... hur många årsförluster av liv man anser att olika funktionsnedsättningar innebär. Allt utgår från en normalitet som inte finns.
Tänk om vi vände på det! Vi är alla olika! Då skulle ingen bli upprörd över att jag inte känner igen dom. Då skulle inte många vilja "utrensa" barn med Downs syndrom. Så spännande livet skulle bli om varje människa verkligen fick vara unik och vi fick möta henne så - utan förutfattade meningar.
tisdag 20 november 2007
Folkhälsan mot mördarkapitalet
Igår kväll såg jag ett reportage om tobakens barn, de barn som boktstavligt jobbar ihjäl sig i en vidrig miljö på tobaksfälten. Jag har svårt att tänka mig någon värre skurk här i världen än tobakskapitalet. De sprider död och sjukdom omkring sig, både bland de som blir rökare, de som vistas i rökiga miljöer och hos dem som ska framställa deras produkter. De som för krig kan åtminstone intala sig själva att de kämpar för en "god" sak. Men vad kämpar tobaksindustrin för? Blott och enbart att bli rika, sko sig på andras sjukdom och död. Hur försvarar de sitt handlande? Alla korrupta människor som jobbar på olika håll inom denna mördarindustri, men som faktiskt har ett val att jobba nånannanstans? Nu när västvärlden minskar sitt rökande, så satsar de allt för att den fattiga världen ska bli rökare.Som om tredje världen behöver drabbas av denna ohälsa också.
Fast samma mentalitet, att bli rik på någon annans utsatthet, finns ju också hos t.ex. de som fixar mobillån till människor som inte kan betala tillbaka och där man gör det till ockerpriser. Dessa välskräddade herrar syntes också i min TV igårkväll. Samhällsansvar? Vad är det? Även de är ett hot mot folkhälsan, att bli fattig och fastna i lånekaruseller är minst lika farligt för hälsan som att hoppa över några motionspass.
Eller spelindustrin? Som sätter klorna i unga människor och kan göra dem till spelberoende för livet. Ett beroende som ingen tar sig igenom med hälsan i behåll.
Och så har vi skönhetsindustrin, godisindustrin, alkoholindustrin....
För att inte tala om alla som av ekonomiska skäl förstör vår miljö med olika gifter och besprutningar. Inte nog med att miljön förstörs, de produkter vi sen ska sätta i oss blir mindre hälsosamma. Imorse läste jag att det kanske räcker med färre frukter om dagen om de är ekologiskt producerade, eftersom de innehåller så mycket fler näringsämnen.
Ibland känns debatten om folkhälsofrågor så fjuttig. Nån har fixerat sig vid vilket matfett man ska äta, nån annan säger att sju glas vin i veckan är nyttigt - fast dricker man åtta så är man genast i riskzonen och bör tänka sig för, nån får panik av att barnen på dagis nån enstaka gång fått en godisråtta....
Hoten mot folkhälsan finns i hög grad bland de som vill tjäna pengar på att människor blir sjuka och dör. Och som alltid drabbas den som redan är fattig värst av den typen av cyniskt vinstbegär. Den insikten måste vi hela tiden vara medvetna om när vi pratar levnadsvanor på individnivå.
Så här skrev min pappa i en liten vers i slutet av 70-talet:
Kapitalism
Mjölkersättning
åt turkiska barn
ger barnen skada-
företag vinst.
Tabletter mot magbesvär
ger människor invaliditet-
företag vinst.
Tobak med mycket tjära
säljs i u-land
utan varning
ger människor skada -
företag vinst.
Helig är vinsten
människoliv intet.
Ibland undrar jag om världen verkligen går framåt? Eller går vi bara runt, upprepar alla gamla misstag, drivs av samma begär, där humanismen bara är en liten tunn fernissa? Så får man förstås inte tänka, för utan framtidstro tappar människan hoppet och utan hopp tappar man hälsan.... Fast idag har jag en sån dag!
Fast samma mentalitet, att bli rik på någon annans utsatthet, finns ju också hos t.ex. de som fixar mobillån till människor som inte kan betala tillbaka och där man gör det till ockerpriser. Dessa välskräddade herrar syntes också i min TV igårkväll. Samhällsansvar? Vad är det? Även de är ett hot mot folkhälsan, att bli fattig och fastna i lånekaruseller är minst lika farligt för hälsan som att hoppa över några motionspass.
Eller spelindustrin? Som sätter klorna i unga människor och kan göra dem till spelberoende för livet. Ett beroende som ingen tar sig igenom med hälsan i behåll.
Och så har vi skönhetsindustrin, godisindustrin, alkoholindustrin....
För att inte tala om alla som av ekonomiska skäl förstör vår miljö med olika gifter och besprutningar. Inte nog med att miljön förstörs, de produkter vi sen ska sätta i oss blir mindre hälsosamma. Imorse läste jag att det kanske räcker med färre frukter om dagen om de är ekologiskt producerade, eftersom de innehåller så mycket fler näringsämnen.
Ibland känns debatten om folkhälsofrågor så fjuttig. Nån har fixerat sig vid vilket matfett man ska äta, nån annan säger att sju glas vin i veckan är nyttigt - fast dricker man åtta så är man genast i riskzonen och bör tänka sig för, nån får panik av att barnen på dagis nån enstaka gång fått en godisråtta....
Hoten mot folkhälsan finns i hög grad bland de som vill tjäna pengar på att människor blir sjuka och dör. Och som alltid drabbas den som redan är fattig värst av den typen av cyniskt vinstbegär. Den insikten måste vi hela tiden vara medvetna om när vi pratar levnadsvanor på individnivå.
Så här skrev min pappa i en liten vers i slutet av 70-talet:
Kapitalism
Mjölkersättning
åt turkiska barn
ger barnen skada-
företag vinst.
Tabletter mot magbesvär
ger människor invaliditet-
företag vinst.
Tobak med mycket tjära
säljs i u-land
utan varning
ger människor skada -
företag vinst.
Helig är vinsten
människoliv intet.
Ibland undrar jag om världen verkligen går framåt? Eller går vi bara runt, upprepar alla gamla misstag, drivs av samma begär, där humanismen bara är en liten tunn fernissa? Så får man förstås inte tänka, för utan framtidstro tappar människan hoppet och utan hopp tappar man hälsan.... Fast idag har jag en sån dag!
torsdag 15 november 2007
"Hälsotrend" kan vara farlig
I veckan kom en högst alarmerande rapport om att ungdomar som går på gym i Stockholm har en mycket högre användning av alkohol, knark och anabola steroider än andra ungdomar.Siffrorna var närmast chockerande.
Kanske säger det något om att det alltid lurar en fara i att vara för kroppsfixerad, att gränsen mellan vad som är sunt och osunt är hårfin. På 30-talet hade kroppsidealen en anstrykning av fascism, det var också då man började med tvångssteriliseringar för att "människomaterialet skulle förädlas." Att tala för mycket om att det är farligt att bli överviktig kan idag resultera i t.ex. ätstörningar - inte minst därför att det kommersiella samhället samtidigt blåser på med skönhetsideal som är fullständigt osunda. Det är förstås inte av "hälsoskäl" som ätstörningar uppstår, men delvis därför att det blir ett sådant starkt fokus på kroppen och att man måste kunna kontrollera den.
Det finns en stark koppling mellan begreppen "hälsa och skönhet". Det är en livsfarlig koppling om man nu inte menar att man blir vacker av att man mår allmänt bra. Men så banalt är inte det kommersiella budskapet. De ungdomar som nu går på gym, samtidigt som de använder mer droger än alla andra, är ett sorgligt exempel på detta.De tillhör uppenbarligen en kultur där det viktigaste är att kunna visa upp en snygg kropp,det är utansidan som räknas.
Då har just det farliga sambandet mellan hälsa och skönhet blivit övertydligt. Man tror att det är "hälsosamt" att "se" snygg ut.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med hälsofrågor måste ta sig en allvarlig funderare över de budskap man sprider om matvanor och fysisk aktivitet. Bidrar folkhälsoaktörerna också till denna förvridna syn på hälsa? Motverkar man sitt eget syfte? Ger den starka betoning som nu sker på våra levnadsvanor, istället för på våra olika livsvillkor, ytterligare en skjuts åt detta felaktiga hälsotänk?
Framtiden ser mer otäck ut om den ska befolkas av välgymmade missbrukare som till varje pris vårdar sitt utseende, än om de överviktigas skara ökar något och inte alla rör sig så ofta som är hälsosamt. När mina barn var små fick jag alltid frågor av typ "Vad väljer du, att vara blind eller döv?" och tusen liknande frågor. Om det faktiskt är så att de missbrukande gymungdomarna är ett resultat av våra egna hälsobudskap om kroppen - ja då väljer jag en drogfri ungdomsgeneration utan ätstörningar, till priset av lite övervikt.
Kanske säger det något om att det alltid lurar en fara i att vara för kroppsfixerad, att gränsen mellan vad som är sunt och osunt är hårfin. På 30-talet hade kroppsidealen en anstrykning av fascism, det var också då man började med tvångssteriliseringar för att "människomaterialet skulle förädlas." Att tala för mycket om att det är farligt att bli överviktig kan idag resultera i t.ex. ätstörningar - inte minst därför att det kommersiella samhället samtidigt blåser på med skönhetsideal som är fullständigt osunda. Det är förstås inte av "hälsoskäl" som ätstörningar uppstår, men delvis därför att det blir ett sådant starkt fokus på kroppen och att man måste kunna kontrollera den.
Det finns en stark koppling mellan begreppen "hälsa och skönhet". Det är en livsfarlig koppling om man nu inte menar att man blir vacker av att man mår allmänt bra. Men så banalt är inte det kommersiella budskapet. De ungdomar som nu går på gym, samtidigt som de använder mer droger än alla andra, är ett sorgligt exempel på detta.De tillhör uppenbarligen en kultur där det viktigaste är att kunna visa upp en snygg kropp,det är utansidan som räknas.
Då har just det farliga sambandet mellan hälsa och skönhet blivit övertydligt. Man tror att det är "hälsosamt" att "se" snygg ut.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med hälsofrågor måste ta sig en allvarlig funderare över de budskap man sprider om matvanor och fysisk aktivitet. Bidrar folkhälsoaktörerna också till denna förvridna syn på hälsa? Motverkar man sitt eget syfte? Ger den starka betoning som nu sker på våra levnadsvanor, istället för på våra olika livsvillkor, ytterligare en skjuts åt detta felaktiga hälsotänk?
Framtiden ser mer otäck ut om den ska befolkas av välgymmade missbrukare som till varje pris vårdar sitt utseende, än om de överviktigas skara ökar något och inte alla rör sig så ofta som är hälsosamt. När mina barn var små fick jag alltid frågor av typ "Vad väljer du, att vara blind eller döv?" och tusen liknande frågor. Om det faktiskt är så att de missbrukande gymungdomarna är ett resultat av våra egna hälsobudskap om kroppen - ja då väljer jag en drogfri ungdomsgeneration utan ätstörningar, till priset av lite övervikt.
fredag 26 oktober 2007
Bort med barnuppfostrande Nanny-typer!
Häromdagen vaknade jag till att den första undersökningen nu kommit som visar att medelklassföräldrar under de sista åren börjat ruska och ta mer hårdhänt i sina barn än tidigare.En trolig orsak är att man förtittat sig på engelska Nanny-program. Samtidigt börjar nu en rad svenska kommuner införa föräldrastöd i form av lightvarianter av det synsätt som finns i de programmen. Föräldrastöd behövs! Och cirklar och samtal! Men på flera håll införs ju nu ganska stelt uppbyggda program som egentligen är anpassade efter barn eller familjer som hamnat i stora svårigheter.
Att i dagens Sverige gå tillbaka till uppfostringsmetoder som vi borde ha lämnat, känns sorgligt och beklämmande. Samtidigt kan vi konstatera att barn sedan 80-talet har fått en mycket, mycket bättre kontakt med sina föräldrar än tidigare generationers barn. Och finns det något som är ett gott skydd mot framtida ohälsa så är det goda relationer med sina föräldrar.´Ska vi nu börja ruska och skaka bort den nyvunna goda kontakten?
Att i dagens Sverige gå tillbaka till uppfostringsmetoder som vi borde ha lämnat, känns sorgligt och beklämmande. Samtidigt kan vi konstatera att barn sedan 80-talet har fått en mycket, mycket bättre kontakt med sina föräldrar än tidigare generationers barn. Och finns det något som är ett gott skydd mot framtida ohälsa så är det goda relationer med sina föräldrar.´Ska vi nu börja ruska och skaka bort den nyvunna goda kontakten?
onsdag 3 oktober 2007
Hälsa hos funktionshindrade förutsätter bättre rehabilitering
Traditionellt har man ansett att folkhälsopolitik handlar om att främja hälsa, rehabiliteringsfrågor har därmed oftast fallit utanför det arbetet.
Jag har just varit på en konferens på Sätra Bruk om funktionshinder och hälsa. Där framgick mycket tydligt att en bra rehabilitering vid sjukdom eller olyckor är en förutsättning för att behålla hälsan. Den som får en skada/funktionsnedsättning ska inte bara rehabiliteras så långt möjligt kring den nedsatta funktionen - det handlar också om att på bästa sätt leva med sin funktionsnedsättning.
Därmed blir rehabiliteringsfrågorna centrala. Om jag haft en hjärtinfart är omställningen till att förändra mina levnadsvanor otroligt central - för att inte en ny hjärtinfarkt ska uppstå. Den som fått skador genom ett olycksfall måste få hjälp med att inte snebelasta andra organ i kroppen, få stöd till att genomföra fysisk aktivitet på ett nytt sätt, kanske äta på ett annat sätt - om man inte får den hjälpen så kan man går ner sig i annan ohälsa helt i onödan. Många lever hela livet med en funktionsnedsättning, då blir en "fortlöpande rehabilitering" en viktig möjlighet att behålla hälsan.
"Folkhälsomänniskor" måste därmed bli mer intresserade av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i sitt arbete. Och inte tänka: "De är ju redan sjuka".
Och "handikappmänniskor" måste börja tänka i folkhälsotermer. Hur kan vi främja hälsan, stärka det som är friskt och skydda mot onödig ohälsa hos dem som har någon sjukdom eller funktionsnedsättning? Alltså flytta fokus lite från det som inte fungerar till det som fungerar, och stärka det.
Jag har just varit på en konferens på Sätra Bruk om funktionshinder och hälsa. Där framgick mycket tydligt att en bra rehabilitering vid sjukdom eller olyckor är en förutsättning för att behålla hälsan. Den som får en skada/funktionsnedsättning ska inte bara rehabiliteras så långt möjligt kring den nedsatta funktionen - det handlar också om att på bästa sätt leva med sin funktionsnedsättning.
Därmed blir rehabiliteringsfrågorna centrala. Om jag haft en hjärtinfart är omställningen till att förändra mina levnadsvanor otroligt central - för att inte en ny hjärtinfarkt ska uppstå. Den som fått skador genom ett olycksfall måste få hjälp med att inte snebelasta andra organ i kroppen, få stöd till att genomföra fysisk aktivitet på ett nytt sätt, kanske äta på ett annat sätt - om man inte får den hjälpen så kan man går ner sig i annan ohälsa helt i onödan. Många lever hela livet med en funktionsnedsättning, då blir en "fortlöpande rehabilitering" en viktig möjlighet att behålla hälsan.
"Folkhälsomänniskor" måste därmed bli mer intresserade av att inkludera personer med funktionsnedsättningar i sitt arbete. Och inte tänka: "De är ju redan sjuka".
Och "handikappmänniskor" måste börja tänka i folkhälsotermer. Hur kan vi främja hälsan, stärka det som är friskt och skydda mot onödig ohälsa hos dem som har någon sjukdom eller funktionsnedsättning? Alltså flytta fokus lite från det som inte fungerar till det som fungerar, och stärka det.
torsdag 20 september 2007
Gigantiska inkomstöverföringar till de som har det bäst- och Carolas tänder ramlar ut
Ja så underlig är världen. I dag hade Expressens löpsedel en jätterubrik: "Carolas nya tänder ramlar ut". Samma dag som regeringen presenterar en budgetproposition som kommer att innebära en gigantisk inkomstöverföring till de som har det bäst ställt - på bekostnad av dem som är sjuka och arbetslösa. Ja, föräldralediga och pensionärer får också mindre.
Det är ju fullständigt obegripligt hur vissa familjer kommer att tjäna ofantligt mycket - åtskilliga tusen i månaden - samtidigt som man har mage att strama åt för dem som redan lever på marginalen. Dessutom ska man i ett penndrag - tror man- förbjuda arbetsgivare och arbetstagare att teckna kompletterande sjukförsäkringar. Man måste alltså omförhandla en massa avtal - annars blir det enbart en vinst för arbetsgivarna. I ett annat penndrag genomför man nya "stationer" i sjukförsäkringen, efter 3-6 månader ska du prövas om du kan utföra ett annat jobb på HELA arbetsmarknaden. Om du nu teoretiskt skulle kunna bli receptionist i Kiruna, men råkar vara snickare i Malmö - så vad händer då? Förlorar du din anställning? Och samtidigt är nog chansen att du blir receptionist i Kiruna rätt liten.
Nej, o nej, vi ska inte förändra LAS, hörde jag en moderat riksdagsledamot säga idag på en konferens. Men hur ska ni lösa det då? Det ska en utredning klara till 1 januari, sa han. För det ska träda i kraft 1 juli nästa år. Och så var det med andra förslag också, som låter effektiva - men som förutsätter gigantiska förändringar av systemen, som t.ex, avtalsförsäkringarna. Snacka går ju, teoretiskt kan man göra mycket- men sen då, hur ska det genomföras i praktiken????
Piskor behövs på sjuka och arbetslösa, annars anstränger dom sig inte alls. Morötter, feta sådana, används istället för dem som redan har det bra. Jag fattar snart ingenting. HUR kan dessa förslag presenteras utan ett fullständigt ramaskri i befolkningen? Ser man inte vad som är på gång? Och vad händer med folkhälsan om klyftorna ökar? Alla kurvor från andra länder visar samma sak: när inkomstskillnaderna ökar så drabbar det folkhälsan och medellivslängden.
Men Expressen gjorde alltså nyhetsbedömningen att Carolas nya tänder var viktigare...
Det är ju fullständigt obegripligt hur vissa familjer kommer att tjäna ofantligt mycket - åtskilliga tusen i månaden - samtidigt som man har mage att strama åt för dem som redan lever på marginalen. Dessutom ska man i ett penndrag - tror man- förbjuda arbetsgivare och arbetstagare att teckna kompletterande sjukförsäkringar. Man måste alltså omförhandla en massa avtal - annars blir det enbart en vinst för arbetsgivarna. I ett annat penndrag genomför man nya "stationer" i sjukförsäkringen, efter 3-6 månader ska du prövas om du kan utföra ett annat jobb på HELA arbetsmarknaden. Om du nu teoretiskt skulle kunna bli receptionist i Kiruna, men råkar vara snickare i Malmö - så vad händer då? Förlorar du din anställning? Och samtidigt är nog chansen att du blir receptionist i Kiruna rätt liten.
Nej, o nej, vi ska inte förändra LAS, hörde jag en moderat riksdagsledamot säga idag på en konferens. Men hur ska ni lösa det då? Det ska en utredning klara till 1 januari, sa han. För det ska träda i kraft 1 juli nästa år. Och så var det med andra förslag också, som låter effektiva - men som förutsätter gigantiska förändringar av systemen, som t.ex, avtalsförsäkringarna. Snacka går ju, teoretiskt kan man göra mycket- men sen då, hur ska det genomföras i praktiken????
Piskor behövs på sjuka och arbetslösa, annars anstränger dom sig inte alls. Morötter, feta sådana, används istället för dem som redan har det bra. Jag fattar snart ingenting. HUR kan dessa förslag presenteras utan ett fullständigt ramaskri i befolkningen? Ser man inte vad som är på gång? Och vad händer med folkhälsan om klyftorna ökar? Alla kurvor från andra länder visar samma sak: när inkomstskillnaderna ökar så drabbar det folkhälsan och medellivslängden.
Men Expressen gjorde alltså nyhetsbedömningen att Carolas nya tänder var viktigare...
lördag 8 september 2007
Bryr sig inte moderaterna om att främja hälsan?
Ja man kan ju undra. Jag har just läst en debattartikel i dagens Svenska Dagblad av sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (m). Hon berättar om det nya ersättningssystemet för primärvården i Stockholm. Hör här: "Om en mottagning har hög andel med patienter med ohälsa och stora behov kommer många besök att medföra hög ersättning. Vid bättre hälsa blir det färre besök och mindre resurser till mottagningen." Först kan det ju låta bra, men....
...vad står det egentligen? Jo det står att doktorn premieras med mer pengar om han/hon tar emot många patienter många gånger. Och det betyder i sin tur att ett längre samtal kring en patients livssituation kan man hoppa över. Det lönar sig mer att patienten kommer med sitt höga blodtryck ena dagen, sina blodfetter nästa, sina sömnproblem den tredje, sin oro den fjärde osv. Fast alltihop kanske hör ihop med hur personen lever och den allmänna livssituationen.
Ett längre samtal som kan innebära en helhetssyn, att stimulera till andra mat- och motionsvanor, kanske samarbeta med någon annan aktör som kan bryta isolering - ja något sådant skulle kunna innebära att patienten blir mycket friskare på sikt. Och behöver besöka doktorn alltmer sällan. Men det innebär att den doktorn får mindre pengar av landstinget! Alltså lönar det sig att "stimulera" fortsatt ohälsa. För den moderata Filippa skriver ju det: "Vid bättre hälsa blir det färre besök och mindre resurser till mottagningen".
Jag diskuterade det här med några läkare häromdagen. De jobbade i ett annat landsting med ett liknande ersättningssystem. De här läkarna ville verkligen jobba förebyggande, så de tog sig tid med vissa patienter och pratade igenom situationen. Men de kände att deras arbetssätt kanske inte uppskattades av en del kollegor - kollegor som istället tog emot så många patienter som möjligt, för det gav mer pengar från landstinget. De läkarna räknade "pinnar" i statistiken, de läkare jag pratade med ville få friskare patienter på sikt - och det lönade sig inte alls i pinnstatistiken.
Att arbeta hälsofrämjande är alltid långsiktigt. Att kamma hem kortsiktiga vinster kan bli riktigt dyrt i längden, både ur hälsosynpunkt och ur en samhällsekonomisk aspekt.
...vad står det egentligen? Jo det står att doktorn premieras med mer pengar om han/hon tar emot många patienter många gånger. Och det betyder i sin tur att ett längre samtal kring en patients livssituation kan man hoppa över. Det lönar sig mer att patienten kommer med sitt höga blodtryck ena dagen, sina blodfetter nästa, sina sömnproblem den tredje, sin oro den fjärde osv. Fast alltihop kanske hör ihop med hur personen lever och den allmänna livssituationen.
Ett längre samtal som kan innebära en helhetssyn, att stimulera till andra mat- och motionsvanor, kanske samarbeta med någon annan aktör som kan bryta isolering - ja något sådant skulle kunna innebära att patienten blir mycket friskare på sikt. Och behöver besöka doktorn alltmer sällan. Men det innebär att den doktorn får mindre pengar av landstinget! Alltså lönar det sig att "stimulera" fortsatt ohälsa. För den moderata Filippa skriver ju det: "Vid bättre hälsa blir det färre besök och mindre resurser till mottagningen".
Jag diskuterade det här med några läkare häromdagen. De jobbade i ett annat landsting med ett liknande ersättningssystem. De här läkarna ville verkligen jobba förebyggande, så de tog sig tid med vissa patienter och pratade igenom situationen. Men de kände att deras arbetssätt kanske inte uppskattades av en del kollegor - kollegor som istället tog emot så många patienter som möjligt, för det gav mer pengar från landstinget. De läkarna räknade "pinnar" i statistiken, de läkare jag pratade med ville få friskare patienter på sikt - och det lönade sig inte alls i pinnstatistiken.
Att arbeta hälsofrämjande är alltid långsiktigt. Att kamma hem kortsiktiga vinster kan bli riktigt dyrt i längden, både ur hälsosynpunkt och ur en samhällsekonomisk aspekt.
onsdag 29 augusti 2007
Fetman eller fattigdomen?
I morse läste jag ännu en artikel om fetmabomben i USA, att den kan bli ett hot mot deras tillväxt. Eftersom diabetes och hjärt-kärlsjukdomar kommer i spåren på fetman. Kanske kommer också medellivslängden att sjunka. I en liten bisats fanns en annan fundamental sanning med: det är de fattigaste grupperna som blir mest överviktiga. Den onyttiga maten är också billigare.
Återigen är vi där: det är klass och social tillhörighet som är de viktigate faktorerna för vår hälsa. Men det är mycket lättare att glömma det, hänvisa till individens eget ansvar som borgerliga politiker älskar att göra - och blunda för de sociala sammanhang människor lever under. Därmed kan man fokusera på övervikt och fetma - symptomen istället för orsaken. Precis som vi brukar göra: vi fokuserar på sjukvården istället för det som är hälsofrämjande. Vi lagar och plåstrar om och den som opererar blir hjälte.
Den som pratar klassfrågor blir knappast hjälte. Politiska förändringar,som utjämning av våra levnadsvillkor, är knappast något som står i fokus idag. Tänk att de fattigaste inte förstår sitt eget bästa! Tänk att de inte kan äta nyttigare och motionera mer! Så låter det idag. En liten grundkurs i t.ex. sociologi kanske inte skulle skada om regeringen fick gå???
Återigen är vi där: det är klass och social tillhörighet som är de viktigate faktorerna för vår hälsa. Men det är mycket lättare att glömma det, hänvisa till individens eget ansvar som borgerliga politiker älskar att göra - och blunda för de sociala sammanhang människor lever under. Därmed kan man fokusera på övervikt och fetma - symptomen istället för orsaken. Precis som vi brukar göra: vi fokuserar på sjukvården istället för det som är hälsofrämjande. Vi lagar och plåstrar om och den som opererar blir hjälte.
Den som pratar klassfrågor blir knappast hjälte. Politiska förändringar,som utjämning av våra levnadsvillkor, är knappast något som står i fokus idag. Tänk att de fattigaste inte förstår sitt eget bästa! Tänk att de inte kan äta nyttigare och motionera mer! Så låter det idag. En liten grundkurs i t.ex. sociologi kanske inte skulle skada om regeringen fick gå???
lördag 11 augusti 2007
Ska mitt barnbarn Agnes få se sina barnbarn växa upp?
Investera i hälsa! Tänk långsiktigt! Så brukar det heta i folkhälsosammanhang. Och det kan gälla allt som påverkar vår hälsa.
När det gäller levnadsvanor på individnivå kan det t.ex. handla om vad jag äter och dricker. Olivolja, omega 3, fibrer och frukter och inte smör och socker...eller 30 min promenad... eller inte mer än ett glas vin om dagen, vid två blir det riskabelt....
Men vad spelar det egentligen för roll? Om vi ska tänka långsiktigt, så handlar det just nu om vår jord ska överleva så många generationer till. Då blir ökningen av medellivslängden plötsligt rätt ointressant, om vi inte har något liv alls under helt öveskådlig tid.
Jag är ingen religiös grubblare. Och jag tror inte att människan eller vår civilisation kommer att bestå särskilt länge - om man ser det ur universums perspektiv. Himlakroppar kommer och går, stjärnor tänds och släcks- vi är en liten flugskit i sammanhanget. Och vår egen jord har förändrats under tidernas gång, istider och klimatförändringar har ständigt växlat - djurarter fötts och försvunnit.
Så det finns inget "evigt" som kan bevaras.
Skillnaden nu är bara att människan så dramatiskt, sedan mitt födelseår 1950, förändrat betingelserna för våra egna generationers existens. Vi skyndar nu på de förändringsprocesser som annars kanske skulle ta tiotusentals eller hundratusentals år på sig.Ur ett mänskligt perspektiv är det så långa tidsrymder att förändringarna knappast skulle "märkas" av enskilda generationer, det skulle ske successivt.
Om vi inte snabbt lägger om vår livsföring och stoppar de miljöförstöringar som hotar att förändra jordens klimat - så kan förändringarna gå fort, mycket fort.
Mitt barnbarn Agnes som nu är fyra år, när hon är runt 80 år, så kanske hon inte kan se att hennes barnbarn har en någorlunda trygg framtid. Kanske har de ingen framtid alls? Kanske även Agnes har fått lägga om sin livsföring på ett så dramatiskt sätt att hennes egen barndom känns som ett förlorat paradis?
Vi som jobbar med hälsofrågor kanske ska lägga om vårt perspektiv lite. Livsmedelsverket har t.ex. nu fått i uppdrag att också titta på vad vi äter hur ett miljöperspektiv. Bra!!!! Den typen av insatser kan bli oändligt viktigare för våra generationers hälsa långsiktigt, än att vi är för fixerade av våra egna levnadsvanor om de bara har min personliga hälsa för ögonen. Vi kanske får flytta perspektivet till att tänka långsiktigt; vad är bäst för våra barnbarn och deras efterkommande?
När det gäller levnadsvanor på individnivå kan det t.ex. handla om vad jag äter och dricker. Olivolja, omega 3, fibrer och frukter och inte smör och socker...eller 30 min promenad... eller inte mer än ett glas vin om dagen, vid två blir det riskabelt....
Men vad spelar det egentligen för roll? Om vi ska tänka långsiktigt, så handlar det just nu om vår jord ska överleva så många generationer till. Då blir ökningen av medellivslängden plötsligt rätt ointressant, om vi inte har något liv alls under helt öveskådlig tid.
Jag är ingen religiös grubblare. Och jag tror inte att människan eller vår civilisation kommer att bestå särskilt länge - om man ser det ur universums perspektiv. Himlakroppar kommer och går, stjärnor tänds och släcks- vi är en liten flugskit i sammanhanget. Och vår egen jord har förändrats under tidernas gång, istider och klimatförändringar har ständigt växlat - djurarter fötts och försvunnit.
Så det finns inget "evigt" som kan bevaras.
Skillnaden nu är bara att människan så dramatiskt, sedan mitt födelseår 1950, förändrat betingelserna för våra egna generationers existens. Vi skyndar nu på de förändringsprocesser som annars kanske skulle ta tiotusentals eller hundratusentals år på sig.Ur ett mänskligt perspektiv är det så långa tidsrymder att förändringarna knappast skulle "märkas" av enskilda generationer, det skulle ske successivt.
Om vi inte snabbt lägger om vår livsföring och stoppar de miljöförstöringar som hotar att förändra jordens klimat - så kan förändringarna gå fort, mycket fort.
Mitt barnbarn Agnes som nu är fyra år, när hon är runt 80 år, så kanske hon inte kan se att hennes barnbarn har en någorlunda trygg framtid. Kanske har de ingen framtid alls? Kanske även Agnes har fått lägga om sin livsföring på ett så dramatiskt sätt att hennes egen barndom känns som ett förlorat paradis?
Vi som jobbar med hälsofrågor kanske ska lägga om vårt perspektiv lite. Livsmedelsverket har t.ex. nu fått i uppdrag att också titta på vad vi äter hur ett miljöperspektiv. Bra!!!! Den typen av insatser kan bli oändligt viktigare för våra generationers hälsa långsiktigt, än att vi är för fixerade av våra egna levnadsvanor om de bara har min personliga hälsa för ögonen. Vi kanske får flytta perspektivet till att tänka långsiktigt; vad är bäst för våra barnbarn och deras efterkommande?
onsdag 1 augusti 2007
Klassamhället lever- barn får olika ersättningar
Samma problem - fast åren går. Jag tror jag deltog i min första försäkringsdebatt för 30 år sen. Barn till välutbildade föräldrar får mer pengar om de skadas i en trafikolycka. Fortfarande!!!!
I DN-debatt igår beskrev Caterina Franceshi ett antal trafikförsäkringsfall. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Trots att det finns en statlig Trafikskadenämnd som ska vara normgivande och där det i förarbetena till lagen sagts att man inte ska ta hänsyn till den sociala närmiljön när ersättning beslutas.
Men tydligen följer man traditionella försäkringsmässiga regler. Försäkringar är aldrig jämlika, man måste alltid kvala in för att passa, om du har större risk att bli sjuk så får du inte vara med. Eller att kvinnor har fått lägre ersättning vid livräntor eftersom de förväntas leva längre än män. Försäkringar finansieras av dem som betalar dem och har kvalificerat sig - de är bara solidariska inom den kretsen. Endast offentligt finansierade system kan göra riktiga utjämningar mellan människor.
Att trafikförsäkringarna inte följer vad regeringen uttalat är förstås skandalöst.Här finns lag att följa.
Men samtidigt sätter det fingret på något väldigt väsentligt: De sociala skillnaderna mellan människor är stora och det VET försäkringsbolagen. I politiska debatter kan det ibland vara svårt att få gehör för att klassamhället fortfarande finns, "men alla är lika värda i vårt land" kan man få till svar av aningslösa borgerliga debattörer.
Fast när det kommer till pengar så är försäkringsbolagen en bra mätare. De VET att barn till arbetarbarn oftare blir arbetare än barn till högutbildade föräldrar. De kan alltså på strikt ekonomisk grund göra den bedömningen när de betalar ut ersättningar.
Så mitt i denna bedrövelse ska man kanske använda de orättvisa bedömningarna av barn som ett exempel på att klassamhället FINNS, inte bara i försäkringsvärlden utan i hela samhället. Annars skulle de inte kunna göra sådana bedömningar. Ibland pratar pengar mer klarspråk än politisk retorik.
I DN-debatt igår beskrev Caterina Franceshi ett antal trafikförsäkringsfall. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Trots att det finns en statlig Trafikskadenämnd som ska vara normgivande och där det i förarbetena till lagen sagts att man inte ska ta hänsyn till den sociala närmiljön när ersättning beslutas.
Men tydligen följer man traditionella försäkringsmässiga regler. Försäkringar är aldrig jämlika, man måste alltid kvala in för att passa, om du har större risk att bli sjuk så får du inte vara med. Eller att kvinnor har fått lägre ersättning vid livräntor eftersom de förväntas leva längre än män. Försäkringar finansieras av dem som betalar dem och har kvalificerat sig - de är bara solidariska inom den kretsen. Endast offentligt finansierade system kan göra riktiga utjämningar mellan människor.
Att trafikförsäkringarna inte följer vad regeringen uttalat är förstås skandalöst.Här finns lag att följa.
Men samtidigt sätter det fingret på något väldigt väsentligt: De sociala skillnaderna mellan människor är stora och det VET försäkringsbolagen. I politiska debatter kan det ibland vara svårt att få gehör för att klassamhället fortfarande finns, "men alla är lika värda i vårt land" kan man få till svar av aningslösa borgerliga debattörer.
Fast när det kommer till pengar så är försäkringsbolagen en bra mätare. De VET att barn till arbetarbarn oftare blir arbetare än barn till högutbildade föräldrar. De kan alltså på strikt ekonomisk grund göra den bedömningen när de betalar ut ersättningar.
Så mitt i denna bedrövelse ska man kanske använda de orättvisa bedömningarna av barn som ett exempel på att klassamhället FINNS, inte bara i försäkringsvärlden utan i hela samhället. Annars skulle de inte kunna göra sådana bedömningar. Ibland pratar pengar mer klarspråk än politisk retorik.
lördag 14 juli 2007
Almedalsveckan- skapar det utanförskap eller social tillit?
Jag har varit på min första Almedalsvecka. Och jag kan inte riktigt bestämma mig; har jag medverkat till att förstärka det svenskaste av alla innanförskap - eller har jag medverkat till att hålla den sociala samförståndsandan vid liv, den som gör att Sverige trots allt är ett ganska tryggt samhälle att leva i?
Lite illa berörd är jag i alla fall och dyrt var det, när ingen annan betalade.
Där strosade kändisarna omkring, nickandes och hälsandes och "Men hej, kul att se dig" och så vandrade man vidare mellan gränderna. Då tänkte jag att det här är ett jättecocktailparty som antagligen går ut på: "Se mig, känn igen mig, hälsa på mig - och jag blir bekräftad. Då finns jag fortfarande, är kvar i innegänget."
Mest absurt var nog deltagandet i ett seminarium om innanförskap och utanförskap. Det gick av stapeln innanför murarna, innanför ytterligare en trädgårdsmur där man fick ett vinglas i handen. Inläggen var helt RÄTT, jag har inget att invända mot vad som sas; nämligen att det viktigaste är att bryta det svenska innanförskapet istället för att fokusera på utanförskapet. Vi som tillhör innanförskapet måste bryta ner våra murar och vanor och normer. Så rätt så rätt, tyckte vi och smuttade på våra glas. Och nästan alla var vi vita intellektuella medelålders.
Alltså: Är själva Almedalsföreteelsen ett enda stort bekräftande av det svenskaste av allt svenskt; sommarvimmel över vissa organisationsgränser (men bara vissa organisationer, de som har råd och tycker sig passa) men där samtidigt normen för innanförskapet kraftigt befästs?
Eller ska jag vara glad åt att det sociala kittet förstärks en smula mellan aktörer som annars har delvis motstridande åsikter? Att samförståndsandan ändå gör det lite lättare och tryggare att leva?
Jag tänker på Robert Putnamns beskrivningar av socialt kapital; det kan vara bridging eller bonding. Alltså det kan svetsa människor samman i en grupp och samtidigt utestänga andra. Eller det kan vara gemenskap som överbrygger mellan olika grupper.
Almedalsveckan - till vilken kategori hör den?
Lite illa berörd är jag i alla fall och dyrt var det, när ingen annan betalade.
Där strosade kändisarna omkring, nickandes och hälsandes och "Men hej, kul att se dig" och så vandrade man vidare mellan gränderna. Då tänkte jag att det här är ett jättecocktailparty som antagligen går ut på: "Se mig, känn igen mig, hälsa på mig - och jag blir bekräftad. Då finns jag fortfarande, är kvar i innegänget."
Mest absurt var nog deltagandet i ett seminarium om innanförskap och utanförskap. Det gick av stapeln innanför murarna, innanför ytterligare en trädgårdsmur där man fick ett vinglas i handen. Inläggen var helt RÄTT, jag har inget att invända mot vad som sas; nämligen att det viktigaste är att bryta det svenska innanförskapet istället för att fokusera på utanförskapet. Vi som tillhör innanförskapet måste bryta ner våra murar och vanor och normer. Så rätt så rätt, tyckte vi och smuttade på våra glas. Och nästan alla var vi vita intellektuella medelålders.
Alltså: Är själva Almedalsföreteelsen ett enda stort bekräftande av det svenskaste av allt svenskt; sommarvimmel över vissa organisationsgränser (men bara vissa organisationer, de som har råd och tycker sig passa) men där samtidigt normen för innanförskapet kraftigt befästs?
Eller ska jag vara glad åt att det sociala kittet förstärks en smula mellan aktörer som annars har delvis motstridande åsikter? Att samförståndsandan ändå gör det lite lättare och tryggare att leva?
Jag tänker på Robert Putnamns beskrivningar av socialt kapital; det kan vara bridging eller bonding. Alltså det kan svetsa människor samman i en grupp och samtidigt utestänga andra. Eller det kan vara gemenskap som överbrygger mellan olika grupper.
Almedalsveckan - till vilken kategori hör den?
måndag 25 juni 2007
Kejsaren är naken....
... är den sagan bortglömd? Annars rekommenderas den att läsas av den borgerliga regeringen. Men om de inte läst den, kanske de har läst "Lotta på Bråkmakargatan" av Astrid Lindgren? Den där historien när hon sitter på tåget och ser en farbror med en vårta på hakan. När hon kommenterar det, så försöker hennes mamma få henne att hålla tyst. Då säger Lotta:
- Men vet han inte om det själv då?
När den lilla flickan i Kejsarens nya kläder påpekar att kejsaren är naken, fast alla andra påstår sig se vackra kläder .... den är en perfekt jämförelse med regeringen.
Här har vi en regering som påstår att de ska avskaffa det svenska "utanförskapet" -ja det låter bra. En av de viktigaste förklaringarna till ohälsa är graden av utanförskap/ojämlikhet. Men vilka medel använder man? Sänkningar av olika bidrag,diskussion om att införa två karensdagar, försök att sätta stopp för sjukpenning efter ett år, stopp för arbetslöshetsstöd efter 300 dagar, försök till sänkningar av förtidspensionärernas ålderspensioner, införandet av nya regler i arbetslöshetsförsäkringen osv. osv.
Vem blir friskare av mindre pengar om man redan har det knapert? Vilka barn mår bättre av att deras föräldrar blir ännu mer ekonomiskt utanför? Vem blir friskare av mindre sjukpenning? Hur blir det fler riktiga jobb om man sänker arbetslöshetsstödet?
Hur kan det komma sig att det är så tyst om att nu ska en arbetslös från första dagen söka jobb utanför bostadsorten och utanför sitt eget yrke? Snacka om att slå folk i huvet, skapa en känsla av totalt misslyckande - att falla socialt skapar ohälsa.
Men allt ska ju ske för att minska det svenska utanförskapet!!! Det är ju helt enkelt inte klokt. Nyspråk. Kejsaren är naken. Eller är regeringen farbrorn med vårtan på hakan, de VET innerst inne att deras förslag ökar utanförskapet - men om man inte låtsas om det så är det ingen som säger något.
Tror regeringen själva på vad de säger? Eller är de förförda av sin egen retorik? Kanske är det dags för oss andra att upplysa om läget. Jag mår illa av dessa medvetna eller omedvetna lögner. Det är en fara för demokratin. Och för hälsan och för jämlikheten. KEJSAREN ÄR NAKEN!!!!
- Men vet han inte om det själv då?
När den lilla flickan i Kejsarens nya kläder påpekar att kejsaren är naken, fast alla andra påstår sig se vackra kläder .... den är en perfekt jämförelse med regeringen.
Här har vi en regering som påstår att de ska avskaffa det svenska "utanförskapet" -ja det låter bra. En av de viktigaste förklaringarna till ohälsa är graden av utanförskap/ojämlikhet. Men vilka medel använder man? Sänkningar av olika bidrag,diskussion om att införa två karensdagar, försök att sätta stopp för sjukpenning efter ett år, stopp för arbetslöshetsstöd efter 300 dagar, försök till sänkningar av förtidspensionärernas ålderspensioner, införandet av nya regler i arbetslöshetsförsäkringen osv. osv.
Vem blir friskare av mindre pengar om man redan har det knapert? Vilka barn mår bättre av att deras föräldrar blir ännu mer ekonomiskt utanför? Vem blir friskare av mindre sjukpenning? Hur blir det fler riktiga jobb om man sänker arbetslöshetsstödet?
Hur kan det komma sig att det är så tyst om att nu ska en arbetslös från första dagen söka jobb utanför bostadsorten och utanför sitt eget yrke? Snacka om att slå folk i huvet, skapa en känsla av totalt misslyckande - att falla socialt skapar ohälsa.
Men allt ska ju ske för att minska det svenska utanförskapet!!! Det är ju helt enkelt inte klokt. Nyspråk. Kejsaren är naken. Eller är regeringen farbrorn med vårtan på hakan, de VET innerst inne att deras förslag ökar utanförskapet - men om man inte låtsas om det så är det ingen som säger något.
Tror regeringen själva på vad de säger? Eller är de förförda av sin egen retorik? Kanske är det dags för oss andra att upplysa om läget. Jag mår illa av dessa medvetna eller omedvetna lögner. Det är en fara för demokratin. Och för hälsan och för jämlikheten. KEJSAREN ÄR NAKEN!!!!
torsdag 14 juni 2007
Myten om det friska livet
Det är något som gått snett i vår tid. Och det är synen på vad som är friskt och sjukt. Ibland verkar det som om unga människor tror att man är sjuk om man inte är pinfrisk och jättelycklig hela tiden. Jag menar inte att det är "deras" fel, det är naturligtvis utslag av en tidsanda där vi som är äldre uppenbarligen mot vår mening skapat ett samhälle där hälsa har blivit synonymt med något ouppnåeligt. Kanske är det den gamla WHO-definitionen som spökar? Den som talar om hälsa som just det fulländade tillstånd av hälsa och välbefinnande som vi bara upplever några minuter då och då under livet. Alltså är det dumheter att definiera dessa få ögonblick som hälsa och som man därmed inbillar sig ska finnas jämt.
Idag dundrar marknadskrafterna ut sitt budskap och produkter om skönhet, hälsa, må bra, fantastiska upplevelser, framgång, lycka....Och på samma sätt lanseras botemedel för den som inte hela tiden mår bra. Radiokanaler intervjuar oavbrutet människor som tycker livet är "kanon", som mår fantastiskt och tycker livet är skitkul. Ibland blir jag så trött när jag hör dessa hurtiga falskglada röster.Det händer att dom lyckas lura mig, få mig att tro att det är just så kul livet ska vara - men att det bara är JAG som inte är lika glad, i själva verket kanske jag är deprimerad fast jag inte fattat det tidigare? Och när jag stängt av gladkanalerna och går ut möts jag ofta av kvällstidningarnas löpsedlar, av typ: "Du kan vara deprimerad fast du inte vet om det."
Livet är inte perfekt. Livet kan aldrig kontrolleras. Till livet hör att vi inte alltid fungerar på topp, att vi mår illa, har sovit dåligt, har ont i huvudet, är olustiga, har värk lite här och där. Till livet hör att i princip alla får en eller annan krämpa med åren. Och livet blir aldrig som man tänkt sig - det hör också till livet. Ju mer man tror man kan planera det, desto sämre mår man antagligen.
Jag tror att vi måste revoltera mot vår tidsanda, som särskilt drabbar ungdomar. Titta på handikapprörelsen, där finns tusentals människor som kan sprida livsvisdom i den här frågan. Där finns människor med olika funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar som försvårar det dagliga livet varje dag, år ut och år in. Men det är där jag mött så många människor (ja inte alla förstås!) som ändå upplever att de har god hälsa och inte ojar sig över att allt inte är perfekt med deras egen kropp. De har helt enkelt koncentrerat sig på allt de ändå kan göra istället för att fokusera på det som de inte kan göra. Och sen riktar de kraven mot samhället för att det ska bli mer tillgängligt, istället för att inåtvänt sjukförklara sig själv som jag tyvärr mött hos många ungdomar idag.
Förresten kan man ju inte njuta av de där dagarna när man känner sig helt frisk och när livet känns helt harmoniskt och meningsfullt- om man aldrig upplever hur det känns att vara olustig. Det kan inte vara fest varje dag, en halvdan vardag som är OK men inte alltid superkul, bäddar för att det verkligen är roligt ibland. Så NEJ, gör inte vardagen till en fest. Då blir det aldrig riktig fest.
Idag dundrar marknadskrafterna ut sitt budskap och produkter om skönhet, hälsa, må bra, fantastiska upplevelser, framgång, lycka....Och på samma sätt lanseras botemedel för den som inte hela tiden mår bra. Radiokanaler intervjuar oavbrutet människor som tycker livet är "kanon", som mår fantastiskt och tycker livet är skitkul. Ibland blir jag så trött när jag hör dessa hurtiga falskglada röster.Det händer att dom lyckas lura mig, få mig att tro att det är just så kul livet ska vara - men att det bara är JAG som inte är lika glad, i själva verket kanske jag är deprimerad fast jag inte fattat det tidigare? Och när jag stängt av gladkanalerna och går ut möts jag ofta av kvällstidningarnas löpsedlar, av typ: "Du kan vara deprimerad fast du inte vet om det."
Livet är inte perfekt. Livet kan aldrig kontrolleras. Till livet hör att vi inte alltid fungerar på topp, att vi mår illa, har sovit dåligt, har ont i huvudet, är olustiga, har värk lite här och där. Till livet hör att i princip alla får en eller annan krämpa med åren. Och livet blir aldrig som man tänkt sig - det hör också till livet. Ju mer man tror man kan planera det, desto sämre mår man antagligen.
Jag tror att vi måste revoltera mot vår tidsanda, som särskilt drabbar ungdomar. Titta på handikapprörelsen, där finns tusentals människor som kan sprida livsvisdom i den här frågan. Där finns människor med olika funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar som försvårar det dagliga livet varje dag, år ut och år in. Men det är där jag mött så många människor (ja inte alla förstås!) som ändå upplever att de har god hälsa och inte ojar sig över att allt inte är perfekt med deras egen kropp. De har helt enkelt koncentrerat sig på allt de ändå kan göra istället för att fokusera på det som de inte kan göra. Och sen riktar de kraven mot samhället för att det ska bli mer tillgängligt, istället för att inåtvänt sjukförklara sig själv som jag tyvärr mött hos många ungdomar idag.
Förresten kan man ju inte njuta av de där dagarna när man känner sig helt frisk och när livet känns helt harmoniskt och meningsfullt- om man aldrig upplever hur det känns att vara olustig. Det kan inte vara fest varje dag, en halvdan vardag som är OK men inte alltid superkul, bäddar för att det verkligen är roligt ibland. Så NEJ, gör inte vardagen till en fest. Då blir det aldrig riktig fest.
onsdag 6 juni 2007
Värderingar kan ändras snabbt - se på tobaken
Ofta brukar vi tala om att värderingar är segslitna saker, de släpar vi med oss genom livet som en ryggsäck som vi ärvt av mormor.I folkhälsosammanhang pratar man ofta om att vanor som vi lärt oss som barn är mycket svåra att ändra på när vi blir vuxna(t.ex. hur vi äter och hur vi motionerar).
Jag tycker det är dags att delvis ompröva det där - i alla fall när det gäller levnadsvanor som är "fysiska", dvs hur vi äter, rör oss, röker och dricker.
Nu hyllar alla att vi har tobaksfria restauranger - det är bara några få procent av befolkningen som är emot det idag. Och alla tycks ha glömt hur det lät för bara några år sedan! Eftersom jag var "moraltanten" som var med och först väckte förslaget i slutet av 90-talet, så satt jag i åtskilliga soffor och debattprogram på TV. Jag var frihetsdödare, moralist, dödgrävare av krogbranschen, festförstörare...
En gång sa jag till några argsinta debattörer i TV: "Jag är övertygad om att jag har rätt och om 5 år kommer ni att tycka det är pinsamt att bli påminda om den här debatten." Fast inte ens jag trodde då att det skulle gå så fort att få med hela befolkningen, en liten rest av protestanter trodde jag det skulle finnas kvar.
Det här visar att människors attityder är inte gjorda av sten. Att man kan ta beslut och lagstifta är en sak, men att människor i så stor utsträckning verkligen ändrat sin värdering om rökning inger hopp om framtiden. Det borde därmed inte vara omöjligt att ändra på andra saker som skapar ohälsa när det gäller levnadsvanor.
Det som är svårare att ändra på är sådant som handlar om vårt sätt att se på oss själva, vår tilltro till vår egen förmåga, vår tillit till andra människor och vår möjlighet att hantera tillvarons svårigheter. I mycket handlar det om djupgående klassfrågor som i grunden påverkar vårt liv och vår hälsa.
Men att attityden till rökning har kunnat förändras så relativt snabbt - det visar i alla fall att en del av innehållet i mormors gamla ryggsäck behöver vi inte släpa med oss resten av livet.
Jag tycker det är dags att delvis ompröva det där - i alla fall när det gäller levnadsvanor som är "fysiska", dvs hur vi äter, rör oss, röker och dricker.
Nu hyllar alla att vi har tobaksfria restauranger - det är bara några få procent av befolkningen som är emot det idag. Och alla tycks ha glömt hur det lät för bara några år sedan! Eftersom jag var "moraltanten" som var med och först väckte förslaget i slutet av 90-talet, så satt jag i åtskilliga soffor och debattprogram på TV. Jag var frihetsdödare, moralist, dödgrävare av krogbranschen, festförstörare...
En gång sa jag till några argsinta debattörer i TV: "Jag är övertygad om att jag har rätt och om 5 år kommer ni att tycka det är pinsamt att bli påminda om den här debatten." Fast inte ens jag trodde då att det skulle gå så fort att få med hela befolkningen, en liten rest av protestanter trodde jag det skulle finnas kvar.
Det här visar att människors attityder är inte gjorda av sten. Att man kan ta beslut och lagstifta är en sak, men att människor i så stor utsträckning verkligen ändrat sin värdering om rökning inger hopp om framtiden. Det borde därmed inte vara omöjligt att ändra på andra saker som skapar ohälsa när det gäller levnadsvanor.
Det som är svårare att ändra på är sådant som handlar om vårt sätt att se på oss själva, vår tilltro till vår egen förmåga, vår tillit till andra människor och vår möjlighet att hantera tillvarons svårigheter. I mycket handlar det om djupgående klassfrågor som i grunden påverkar vårt liv och vår hälsa.
Men att attityden till rökning har kunnat förändras så relativt snabbt - det visar i alla fall att en del av innehållet i mormors gamla ryggsäck behöver vi inte släpa med oss resten av livet.
lördag 12 maj 2007
Sociala nätverk är en klassfråga
Det sociala kapitalets betydelse för folkhälsan är stort. Samhällen med stark sammanhållning, många föreningar, att man litar på varandra och där man är någorlunda jämställd och jämlik har bättre hälsa än i samhällen där tilliten och gemenskapen är låg. På individplanet är de egna sociala nätverken av stor betydelse för hälsan och tryggheten. Människor som ingår i en social gemenskap, som vet att det finns människor som rycker in om något händer - mår bättre än den som är ensam och utlämnad helt till sig själv.
Men det här handlar också om klassfrågor och makt. Och frågan är: ökar klasskillnaderna idag när det gäller de sociala nätverken?
Igår kunde man i Aftonbladet läsa om de högsta och hemliga nätverken bland män i Sverige; Sällskapet och dess brodernätverk. Där får ingen annan komma över tröskeln, både bokstavligt och mentalt. De är förbehållna män i de högsta positionerna och man väljer endast in dem man vill ha; de högsta näringslivstopparna,juristerna och vissa politiker. Snacka om ett socialt nätverk som också har makt, fast vi andra aldrig kan förstå varför vissa saker blir som de blir - eftersom de avhandlats helt utanför de demokratiska församlingarna eller i en öppen debatt i en tidning.
De som tillhört den borgerliga klassen har alltid haft lättare att flytta än andra - därför att de sociala koderna gör att man på en ny ort omedelbart kommer in i societeten där. Det är naturligt att spela golf, gå med i Rotary eller bjuda varandra på middag hemma - fast man inte känner varandra tidigare. Jag har aldrig någonsin bjudit någon på middag som jag inte känner och som jag verkligen vill bli vän med på riktigt. Aldrig att jag bjudit någon kollega bara för att det "är nyttigt för min karriär" eller för att det allmänt vidgar mitt nätverk. Jag tror det är typiskt för arbetarklassen.
När de som tillhör arbetarklassen byter bostadsort så blir man ofta ensammare än om disponenten eller läkaren gör det. I en forskningsrapport, som jag glömt namnet på, har man visat att arbetarklassen behåller sina skolkamrater och sin familj som vänner - men har mycket svårare att lätt "skaffa" nya bekanta. Vad har man gjort istället? Jo arbetarrörelsen och folkrörelserna har varit motvikten till de mer slutna sociala umgängesformerna som borgerligheten ägnat sig åt. Man har organiserat sig, gått på möte och studiecirkel - och på det sättet blivit delaktig i sociala nätverk som också blivit en maktfaktor. Och dessa sammanslutningar har varit öppna för alla, om man delar grundvärderingarna. Men alla har förstås inte gjort så.
Hur ser det ut idag? Borgerligheten fortsätter som tidigare, med sina slutna nätverk och sina umgängesformer där "vanligt folk" inte kommer in. Men vad gör arbetarklassen? Folkrörelserna, facket, partiet har inte samma dragningskraft längre. Är det alltså så att det sociala kapitalet i vårt samhälle håller på att bli en ännu tydligare klassfråga än tidigare?
Att de slutna brödarskapen för maktens män borde bekämpas - ja det tycker jag verkligen. De är demokratins dödgrävare. Men borgerlighetens umgängesformer, som inte kräver att man känner varandra från början, fast de förutsätter förstås att du kan bete dig på rätt sätt, att du har råd att bjuda tillbaka på middag och du måste kunna konversera med okända - är det något andra samhällsgrupper borde lära sig något av?
För utan sociala nätverk klarar man sig sämre och man får ingen informell hjälp när det behövs. Idag har den ekonomiska och politiska makten också tillgång till de informella hemliga sällskapen och klubbarna och middagsbjudningarna. Tidigare fanns ändå en sorts maktbalans.
Vilken metod ska man använda för att öppna de sociala nätverk som finns? Går det? Eller ska man gå till motattack; sätta igång en social nätverksrörelse som värnar om de sociala och politiska värden som arbetarrörelsen har stått för? Och som inte kräver att man kan uppföra sig på en middag?
Sociala nätverk kan både binda ett samhälle samman - eller tvärtom: skapa klyftor mellan olika människor. Det har också Robert Putnam beskrivit. Föreningar som bara tjänar egennyttan, som t.ex en garageförening, kanske främjar gemenskapen mellan de som har sina bilar i det garaget - men den kanske motverkar gemenskapen med grannkvarterets människor, man håller på sitt revir, bevakar gräsmattor och vägstumpar. Eller som Hells Angels - som bygger på absolut solidaritet inom gänget - och avståndstagande utåt. Det är en extremform av ett socialt nätverk som är destruktivt. Men ur samhällssynpunkt är också de fina "Sällskapen" farliga.
torsdag 12 april 2007
Är den gröna miljön destruktiv????
Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen i morse när jag läste att Stockholms moderata finansborgarråd Kristina Axén Olin vill förtäta och förhöja staden(bygga enorma höghus). Hon ansåg det "destruktivt att ha stora bryggor i bebyggelsen".
Har hon inget läst om vad människor behöver för att bevara sin hälsa? Har hon ingen historia om hur Stockholms parker en gång skapades? Har hon aldrig hört talas om varför sjukhusen fick så stora parker en gång i tiden? Har hon inte hängt med vad forskningen nu säger om den gröna miljöns betydelse för hälsan?
Sorgligt är det. Idag finns så mycket kunskap om människors behov av den gröna miljön, för 100 år sedan visste man det uppenbarligen intuitivt- men nu har forskningen också "bevisat" det. Lantbruksuniversitet i Alnarp borde bjuda in henne till ett studiebesök.
De människor som är mest beroende av sin närmiljö är barn och äldre, som vistas där hela dagarna. För människor med små inkomster och utan möjlighet till avkopplande semesterresor är också närmiljön extremt viktig. Om de gröna kilarna, skogspartierna och parkerna försvinner, så försvinner också en enkel men extremt viktig påverkansfaktor på människors möjlighet att koppla av, minska stresshormonerna och få andas lite frisk luft. Dessutom har det gröna en direkt påverkan på luften vi andas.
Och sen vill hon ha kluster av höghus på 40 våningar. Har hon aldrig hört talas om barns behov? Av hur social gemenskap skapas? Eller är det bara singlar i karriären mellan 30-40 år som ska befolka dessa hus?
Självklart kan man förtäta på många ställen, varje buske behöver inte bevaras. Nya hus ingjuter ofta nytt "blod" i gamla bostadsområden. Men det är tonen i hennes sätt att ge sin vision av hur hon vill att Stockholm ska se ut som ger mig obehagskänslor. Hon verkar totalt oförstående inför människors behov.
Jag kan också tipsa henne om att det blir dyrt för staden i längden också, människor som försämrar sin hälsa kostar pengar.
Har hon inget läst om vad människor behöver för att bevara sin hälsa? Har hon ingen historia om hur Stockholms parker en gång skapades? Har hon aldrig hört talas om varför sjukhusen fick så stora parker en gång i tiden? Har hon inte hängt med vad forskningen nu säger om den gröna miljöns betydelse för hälsan?
Sorgligt är det. Idag finns så mycket kunskap om människors behov av den gröna miljön, för 100 år sedan visste man det uppenbarligen intuitivt- men nu har forskningen också "bevisat" det. Lantbruksuniversitet i Alnarp borde bjuda in henne till ett studiebesök.
De människor som är mest beroende av sin närmiljö är barn och äldre, som vistas där hela dagarna. För människor med små inkomster och utan möjlighet till avkopplande semesterresor är också närmiljön extremt viktig. Om de gröna kilarna, skogspartierna och parkerna försvinner, så försvinner också en enkel men extremt viktig påverkansfaktor på människors möjlighet att koppla av, minska stresshormonerna och få andas lite frisk luft. Dessutom har det gröna en direkt påverkan på luften vi andas.
Och sen vill hon ha kluster av höghus på 40 våningar. Har hon aldrig hört talas om barns behov? Av hur social gemenskap skapas? Eller är det bara singlar i karriären mellan 30-40 år som ska befolka dessa hus?
Självklart kan man förtäta på många ställen, varje buske behöver inte bevaras. Nya hus ingjuter ofta nytt "blod" i gamla bostadsområden. Men det är tonen i hennes sätt att ge sin vision av hur hon vill att Stockholm ska se ut som ger mig obehagskänslor. Hon verkar totalt oförstående inför människors behov.
Jag kan också tipsa henne om att det blir dyrt för staden i längden också, människor som försämrar sin hälsa kostar pengar.
torsdag 22 mars 2007
Bli sedd och behövas
Ja det behöver vi alla- om ingen ser oss, ingen behöver oss - då tappar livet till sist mening. Ibland funderar jag över bondesamhället, utan minsta idyllisering i övrigt! Men där gick det inte att vara anonym, på gott och ont.
Även om man var förtalad fanns man, hade ett namn. Och alla hade i princip en uppgift, från det lilla barnet till den allra äldsta. Allas insatser behövdes. Inget barn kunde säga att efter skolan var det fri tid att göra vad man ville - man bara måste hjälpa till med allt möjligt. Hur tråkigt det än var ibland, rensa rovor har min pappa med skräck berättat om, så behövdes man. Det man gjorde var "på riktigt", inte bara att "städa i ditt rum" - man var en del av den nödvändiga produktionen.
Och gamla människor gjorde det de kunde. Ingen kunde vid 65 års ålder dra sig tillbaka och säga "nu har jag gjort mitt".
Fysiskt sett var man antagligen aldrig ensam. Idag sitter vi en och en i våra små kojor, både unga och gamla är ofta singlar.
Vår tids stora hälsohot är den psykiska ohälsan. Handlar det just om att så många inte är sedda och behövda på riktigt?
Ändå är det egentligen så lätt att åtgärda- men det måste organiseras, det kommer inte av sig själv. Många pigga pensionärer (och andra också) börjar på alltfler ställen bygga upp olika former av frivilligcentraler. Där kan den som kan hjälpa någon annan med en syssla som den inte längre kan eller orkar. Det betyder positiva saker för både den som tar emot och den som ger- båda får känna att de finns. Den som är pigg slipper känna sig osynlig och onödig, den som är mindre pigg får både hjälp och slipper social isolering.
Visst kan man organisera att barn och ungdomar också finns i de äldres värld. Det skulle ge ömsesidig bonus och barnen skulle känna att de behövdes, att någon blir glad för att just jag köper kvällstidningen, läser ett stycke eller att jag bara sitter och gör mina läxor en stund ibland hos någon äldre person.Och den äldre kan komma med lite erfarenhet och känna sig behövd också.
Det börjar växa fram olika former, igår hörde jag Eleonor Bodel från Umeå kommun berätta om fantastiska och enkla aktiviteter för de äldre i Umeå, just av den här arten. Men hur mycket som helst kan göras! Vi, du,jag - det är inget vi behöver vänta på att någon annan ska fixa.
Och det här handlar inte om välgörenhet, som att viktig vård och omsorg överlåts på frivilliga krafter - det här handlar om social och mänsklig gemenskap.
Även om man var förtalad fanns man, hade ett namn. Och alla hade i princip en uppgift, från det lilla barnet till den allra äldsta. Allas insatser behövdes. Inget barn kunde säga att efter skolan var det fri tid att göra vad man ville - man bara måste hjälpa till med allt möjligt. Hur tråkigt det än var ibland, rensa rovor har min pappa med skräck berättat om, så behövdes man. Det man gjorde var "på riktigt", inte bara att "städa i ditt rum" - man var en del av den nödvändiga produktionen.
Och gamla människor gjorde det de kunde. Ingen kunde vid 65 års ålder dra sig tillbaka och säga "nu har jag gjort mitt".
Fysiskt sett var man antagligen aldrig ensam. Idag sitter vi en och en i våra små kojor, både unga och gamla är ofta singlar.
Vår tids stora hälsohot är den psykiska ohälsan. Handlar det just om att så många inte är sedda och behövda på riktigt?
Ändå är det egentligen så lätt att åtgärda- men det måste organiseras, det kommer inte av sig själv. Många pigga pensionärer (och andra också) börjar på alltfler ställen bygga upp olika former av frivilligcentraler. Där kan den som kan hjälpa någon annan med en syssla som den inte längre kan eller orkar. Det betyder positiva saker för både den som tar emot och den som ger- båda får känna att de finns. Den som är pigg slipper känna sig osynlig och onödig, den som är mindre pigg får både hjälp och slipper social isolering.
Visst kan man organisera att barn och ungdomar också finns i de äldres värld. Det skulle ge ömsesidig bonus och barnen skulle känna att de behövdes, att någon blir glad för att just jag köper kvällstidningen, läser ett stycke eller att jag bara sitter och gör mina läxor en stund ibland hos någon äldre person.Och den äldre kan komma med lite erfarenhet och känna sig behövd också.
Det börjar växa fram olika former, igår hörde jag Eleonor Bodel från Umeå kommun berätta om fantastiska och enkla aktiviteter för de äldre i Umeå, just av den här arten. Men hur mycket som helst kan göras! Vi, du,jag - det är inget vi behöver vänta på att någon annan ska fixa.
Och det här handlar inte om välgörenhet, som att viktig vård och omsorg överlåts på frivilliga krafter - det här handlar om social och mänsklig gemenskap.
torsdag 15 mars 2007
Godis som smärtdämpare?
I morse hörde jag på Vetenskapsradion att man gjort experiment med smärta och godis. Ett antal försökspersoner hade haft händerna i iskallt vatten - vilket gör ont- men smärtan hade dämpats av godis. Tydligen sätter sockret igång kroppens egna smärtdämpande mekanismer. Då tänkte jag än en gång på helheten kroppochsjäl. Att vi äter så mycket godis och läsk, som bl.a. går att avläsa i övervikt och fetma, kanske har djupare förklaringar än att vi bara lite slött stoppar i oss för mycket onyttigheter.
Om man har smärta i själen söker man alltid lindring. Ett annat exempel på det är att man i några landsting nu undersökt sambanden mellan riskbruk av alkohol (ej manifesterat missbruk) och ångest och depression. Det är lätt att säga att det är riskbruket som är upphov till ångesten, men lika rätt kan vara att det är ångesten som är den första orsaken. Och där alkoholen istället används som en kortvarig ångestdämpare - som i nästa skede dock kan fördjupa ångesten.
Så om det är psykisk ohälsa/smärta som ibland ligger bakom både riskbruk av alkohol och för hög sockerkonsumtion - så får vi inte reducera problemet till en ren informationsfråga om levnadsvanor, upp till individen att välja själv. Då ökar skamkänslan och misslyckandet hos den som inte förmår ändra sina vanor om det egentligen handlar om psykiska ohälsa.
Hur man kommer åt den psykiska ohälsan är ett gigantiskt problem som antagligen handlar om hela vår kultur och bristen på politiska visioner, bristen på helhet och avsaknaden av en gemensam dröm. Men under tiden vi grubblar på de svåra frågorna är det viktigt att man i folkhälsodebatten inte för enkelt reducerar vissa levnadsvanor till "individens fria val", nästan alla levnadsvanor hör ihop med det sammanhang vi lever under och hur vi mår i själen.
Om man har smärta i själen söker man alltid lindring. Ett annat exempel på det är att man i några landsting nu undersökt sambanden mellan riskbruk av alkohol (ej manifesterat missbruk) och ångest och depression. Det är lätt att säga att det är riskbruket som är upphov till ångesten, men lika rätt kan vara att det är ångesten som är den första orsaken. Och där alkoholen istället används som en kortvarig ångestdämpare - som i nästa skede dock kan fördjupa ångesten.
Så om det är psykisk ohälsa/smärta som ibland ligger bakom både riskbruk av alkohol och för hög sockerkonsumtion - så får vi inte reducera problemet till en ren informationsfråga om levnadsvanor, upp till individen att välja själv. Då ökar skamkänslan och misslyckandet hos den som inte förmår ändra sina vanor om det egentligen handlar om psykiska ohälsa.
Hur man kommer åt den psykiska ohälsan är ett gigantiskt problem som antagligen handlar om hela vår kultur och bristen på politiska visioner, bristen på helhet och avsaknaden av en gemensam dröm. Men under tiden vi grubblar på de svåra frågorna är det viktigt att man i folkhälsodebatten inte för enkelt reducerar vissa levnadsvanor till "individens fria val", nästan alla levnadsvanor hör ihop med det sammanhang vi lever under och hur vi mår i själen.
onsdag 14 mars 2007
Skyddsnät behövs när man faller
Att ramla omkull kan göra ont och skapa långvariga problem. Det är ett vanligt hälsoproblem, inte minst bland äldre. Och det känner vi till- även om skadepreventionen fortfarande är dålig, fast det går att göra så mycket.
Men att falla socialt och ekonomiskt, där pratar vi mindre om vilka hälsorisker det kan medföra. Jag tänkte på det idag när jag läste DN-debatt där TCO varnar för att globaliseringen kan medföra att medelklassen får en osäkrare tillvaro. De pekade på betydelsen av starka social- och arbetslöshetsförsäkringar när arbetsmarknaden blir osäker.
Till det skulle jag vill lägga till: ohälsan kan öka om det gör allt för ont att falla socialt och ekonomiskt. Ofta är vi nästan skadeglada över folk som haft det bra och som av någon anledning får det sämre. Ja vi tycker nästan "det är rätt åt dom". "Nu får dom allt känna på hur det är att inte ha det så fett".
Men om fallet inte handlar om svinrika personer som förlorar några slott och herresäten, utan om ganska vanligt folk som förlorar jobbet, så passar det väldigt illa med skadeglädje. Om villkoren nu ändras så att en sådan person på direkten tvingas ta ett jobb utanför sitt eget arbetsområde, på en annan ort och med betydligt lägre betalt - eller att man blir helt arbetlös till mycket låg ersättning, vad händer då med hälsan?
Sådana sociala fall påverkar hälsan starkt. Det handlar om självkänsla och "skam", något som är mycket ohälsosamt. Men det handlar också om att mycket snabbt ställa om sig ekonomiskt, sälja hus eller vad det nu kan vara. I USA har det här redan blivit ett allmänt diskuterat problem.
Internationalens ord: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli" är fantastiska ord. De inger hopp för den fattige, det kastar bort den personliga skammen och visar att tillsammans kan vi skapa en bättre framtid. Att se ljuset - att stiga- få det bättre, inget kan vara mer hälsosamt. Men att från ljuset gå mot mörkret, från att ha haft det mesta till att gå mot "intet" - den vägen är en riktigt ohälsosam väg.
Visserligen måste man kunna omfördela rikedomar, alla som en gång haft det bra ska inte vara skonade från att rättvisan kräver lite offer. Men nu handlar det inte om det- den nya regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen görs inte för att omfördela till dem som har det sämst. Och med artikeln i DN idag i åtanke, är det viktigt att fundera över vad som händer i ett land där den stora medelklassen av olika skäl får en osäkrare situation. Det är framför allt viktigt att förstå att samhället i det läget inte får montera ned de skyddsnät som just behövs när man faller. Om man slår sig alltför mycket vid fallet, kan ilskan mot den som knuffade ner en också bli väldigt stor. Så ökar otryggheten och tilliten i samhället än mer.
Men att falla socialt och ekonomiskt, där pratar vi mindre om vilka hälsorisker det kan medföra. Jag tänkte på det idag när jag läste DN-debatt där TCO varnar för att globaliseringen kan medföra att medelklassen får en osäkrare tillvaro. De pekade på betydelsen av starka social- och arbetslöshetsförsäkringar när arbetsmarknaden blir osäker.
Till det skulle jag vill lägga till: ohälsan kan öka om det gör allt för ont att falla socialt och ekonomiskt. Ofta är vi nästan skadeglada över folk som haft det bra och som av någon anledning får det sämre. Ja vi tycker nästan "det är rätt åt dom". "Nu får dom allt känna på hur det är att inte ha det så fett".
Men om fallet inte handlar om svinrika personer som förlorar några slott och herresäten, utan om ganska vanligt folk som förlorar jobbet, så passar det väldigt illa med skadeglädje. Om villkoren nu ändras så att en sådan person på direkten tvingas ta ett jobb utanför sitt eget arbetsområde, på en annan ort och med betydligt lägre betalt - eller att man blir helt arbetlös till mycket låg ersättning, vad händer då med hälsan?
Sådana sociala fall påverkar hälsan starkt. Det handlar om självkänsla och "skam", något som är mycket ohälsosamt. Men det handlar också om att mycket snabbt ställa om sig ekonomiskt, sälja hus eller vad det nu kan vara. I USA har det här redan blivit ett allmänt diskuterat problem.
Internationalens ord: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli" är fantastiska ord. De inger hopp för den fattige, det kastar bort den personliga skammen och visar att tillsammans kan vi skapa en bättre framtid. Att se ljuset - att stiga- få det bättre, inget kan vara mer hälsosamt. Men att från ljuset gå mot mörkret, från att ha haft det mesta till att gå mot "intet" - den vägen är en riktigt ohälsosam väg.
Visserligen måste man kunna omfördela rikedomar, alla som en gång haft det bra ska inte vara skonade från att rättvisan kräver lite offer. Men nu handlar det inte om det- den nya regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen görs inte för att omfördela till dem som har det sämst. Och med artikeln i DN idag i åtanke, är det viktigt att fundera över vad som händer i ett land där den stora medelklassen av olika skäl får en osäkrare situation. Det är framför allt viktigt att förstå att samhället i det läget inte får montera ned de skyddsnät som just behövs när man faller. Om man slår sig alltför mycket vid fallet, kan ilskan mot den som knuffade ner en också bli väldigt stor. Så ökar otryggheten och tilliten i samhället än mer.
onsdag 7 mars 2007
Tyskebarn och skamvrå i Rosenbad
Morgontidningen idag (i det här fallet DN) var egentligen sprängfylld med stoff för debatt i folkhälsofrågor. Två artiklar fäste jag mig särskilt vid. Den ena handlade om de s.k tyskebarnen i Norge under andra världskriget, alltså de barn som föddes med en norsk mor och en tysk far. De kräver nu upprättelse för den diskriminering de utsattes för. I statistiken kan man se att de har lägre utbildning, högre självmordsfrekvens etc än snittet. Deras hälsa har påtagligt påverkats av den diskriminering de utsattes för som barn.
En kvinna berättar att hon som nioåring tänkte hoppa från en bro och dränka sig, för att hennes morföräldrar, som tog hand om henne, skulle slippa "skammen" av hennes blotta existens.
En annan kvinna i en annan artikel berättar om hur det var att ha en mamma som var schizofren. Jag la särskilt märke till att hon sa att hon inte tror att hon skämdes för mamman. De fick alltid ta hem kompisar, även om mamman betedde sig konstigt ibland. Däremot splittrades familjen tidvis - och det gjorde ont, hon saknade sin mamma, syskon och pappa under de perioderna. Men det var inte skammen som var hennes problem. Det var samhällets oförmåga att ge familjen det stöd de hade behövt; att få hålla ihop, få en hemhjälp.
Skam och diskriminering är viktiga orsaker till ohälsa resten av livet. Fortfarande diskrimineras många grupper i Sverige idag; funktionshindrade, homosexuella, invandrare. Och många är de barn som växer upp i familjer där de lever med "skam" av olika skäl.
Alla nya tongångar från regeringen kring försämringar i olika socialförsäkringar och allmänt "hårdare tag" ger mig obehagliga magkänslor. Hur många barn kommer inte det att drabba? Barn som växer upp med föräldrar som kanske kommer att bli ännu mer ekonomiskt drabbade, som kommer att känna sig än mer misslyckade - då kan barnen få stå där med "skammen" att ha föräldrar som inte "klarar sig". Och sånt skapar ohälsa. Istället sätts det alltmer fokus på nya barnuppfostringsmetoder- fast kanske är det regeringen som borde få en egen Supernanny? Kanske kan man inrätta en skamvrå i Rosenbad?
En kvinna berättar att hon som nioåring tänkte hoppa från en bro och dränka sig, för att hennes morföräldrar, som tog hand om henne, skulle slippa "skammen" av hennes blotta existens.
En annan kvinna i en annan artikel berättar om hur det var att ha en mamma som var schizofren. Jag la särskilt märke till att hon sa att hon inte tror att hon skämdes för mamman. De fick alltid ta hem kompisar, även om mamman betedde sig konstigt ibland. Däremot splittrades familjen tidvis - och det gjorde ont, hon saknade sin mamma, syskon och pappa under de perioderna. Men det var inte skammen som var hennes problem. Det var samhällets oförmåga att ge familjen det stöd de hade behövt; att få hålla ihop, få en hemhjälp.
Skam och diskriminering är viktiga orsaker till ohälsa resten av livet. Fortfarande diskrimineras många grupper i Sverige idag; funktionshindrade, homosexuella, invandrare. Och många är de barn som växer upp i familjer där de lever med "skam" av olika skäl.
Alla nya tongångar från regeringen kring försämringar i olika socialförsäkringar och allmänt "hårdare tag" ger mig obehagliga magkänslor. Hur många barn kommer inte det att drabba? Barn som växer upp med föräldrar som kanske kommer att bli ännu mer ekonomiskt drabbade, som kommer att känna sig än mer misslyckade - då kan barnen få stå där med "skammen" att ha föräldrar som inte "klarar sig". Och sånt skapar ohälsa. Istället sätts det alltmer fokus på nya barnuppfostringsmetoder- fast kanske är det regeringen som borde få en egen Supernanny? Kanske kan man inrätta en skamvrå i Rosenbad?
torsdag 1 mars 2007
Nej till välfungerande barn!
Jag läste en fantastisk artikel i DN häromdagen om en kvinna som varit svårt autistisk som barn, men nu var föreläsare i ämnet. En sak etsade sig kvar i mitt minne: Hon beskrev hur hon som barn ofta skrattade på "fel ställe" - när någon gjorde sig illa eller när någon blev ledsen. Orsaken var inte att hon skrattade "åt" dem, utan att hon såg fantastiska ljussken i luften när det blev upprörda känslor. Hon tyckte det var vackert.
Hon hade en fin pappa som intuitivt tycktes ha förstått henne.
När hon beskriver hur hon lyckats "klara sig" så bra, så lägger hon till på slutet:
"Men du ska veta att jag har inga tilläggshandikapp, jag slapp belöningar och bestraffningar i min uppfostran".
Sug på de orden i dessa dagar när belöningar och bestraffningar återingen blivit högsta mode.
I Ordfront läste jag en artikel som handlar om den danska psykologen Jesper Juul och hans nya bok "Ditt kompetenta barn". Han gillar inte Supernannys. Han uppmanar istället till att skita i metoderna och se ungen som en människa.Han konstaterar att vårt verkliga problem är att vi överhuvudtaget låter en metod forma relationen till ett barn. Han tar som exempel att den make som anlitar en supernanny för att tvinga sin bråkiga hustru att lyda blir snart ensam...Han menar att det är lika orimligt att använda metoder för att få sina barn att bete sig som man önskar som att använda metoder på vuxna. Han säger att de kanske visst ändrar beteende genom metoderna - men det är en sorts underkastelse där de i förlängningen förlorar respekten för både sig själva och sina föräldrar. Och det kan komma surt efter i tonåren och i vuxen ålder...
Han påtalar faran i att "låta" som en förälder så att man till slut börjar tala om sig själv i tredje form; "Mamma vill att du inte gör så där." Han är rädd för rollspelet. Han är rädd för lögnen. Han vill att barnet ska känna att föräldern menar det han säger eller gör. Det är bättre om en trött förälder som haft det jobbigt på arbetet lägger sig ner och skriker på hallgolvet en stund, istället för att bita ihop och låtsas vara glad fast man inte är det.
Han förordar sanningen och inte manipulation. Man behöver inte alls vara barnet till lags. Om man inte vill läsa en sagobok utan fortsätta läsa sin tidning, så ska man säga det. Då lär sig också barnet att man kan och får säga nej. Och barnet slipper skuldkänslor för att föräldern gör något som det egentligen inte vill.
Den värsta diagnos ditt barn kan få är att vara "välfungerande", säger han. För det säger ingenting om hur han eller hon mår, utvecklas eller upplever sitt liv.
torsdag 22 februari 2007
Skam och folkhälsa
Ur skam föds ingen god psykisk hälsa, det ger ingen bra självkänsla. Skam ger krökta ryggar, människor som inte orkar slåss för sin sak med högburet huvud. I fattig-Sverige frodades skammen. Många av dem som var fattiga skämdes och drog i detta också ner varandra. En djupgående samhällsfråga gjordes till människors privata misslyckanden. Hur många av dem som idag mår dåligt psykiskt har en dålig självkänsla i bagaget? Många.
Jag tycker jag börjar känna igen tongångarna i den offentliga debatten idag; hela tiden individens eget ansvar, alltför sällan titta bakom och se hur den individen egentligen har det. Så kan skammen börja växa igen.
Just nu läser jag "Skammens boning" av Doris Dahlin,nästan jämnårig med mig men uppväxt i Härnösandstrakten. Uppväxt i en fattig familj där pappan söp upp alla pengarna. Hon lärde sig tidigt att försöka dölja, även dölja sina egna bruna tänder.
Det är inte mycket jag känner igen från hennes uppväxt. Min mamma var svårt polioskadad och min uppväxt var ganska annorlunda den också. Men skämmas för något: nej aldrig. Jag fick lära mig att aldrig ljuga, alltid göra mitt bästa och inte sno ens en ettöring från någon. Det har visserligen ställt till en del problem i mitt liv, när min ärlighetsnoja mött en verklighet som inte haft min moral.
Men skam, nej! Tvärtom försökte min far ge mig en rak rygg, hans rygg lät sig aldrig krökas, även om han kom från fattiga förhållanden. I hans familj levde traditionen "Fattig men stolt". Jag minns en gång när jag tror att det här brändes in i mig. Vi var ute och gick vid Rålambshovsparken i Stockholm. Det var en solig söndag i mitten av 50-talet och jag tyckte mamma var så fin i sin nya mockajacka, där hon satt i sin rullstol. Då kom några tanter och glodde på mamma något alldeles förskräckligt.
Jag gillade inte deras blickar på mamma, så jag började lipa åt dom med lång tunga.
Att lipa fick man inte göra, det visste jag. Och mamma sa förskräckt:
- Men så får du väl inte göra!
Det var då min pappa gav mig den starkaste injektion man kan få mot skam:
- Låt flickan lipa! De där människorna har inget vett själva!
Nöjd gick jag vidare. Det var inget fel på oss. Vi hade inget att skämmas för!
I det ögonblicket hade en annan pappa kunnat göra precis tvärtom. På den tiden kunde ett barn som lipade mot vuxna bli hårt bestraffat. Få skämmas. Vad hade det gett mig som bagage i livet, att det var vårt fel att mamma satt i rullstol och att folk fick bete sig hur som helst mot oss, men vi skulle ändå le och se tackamma ut?
Dag efter dag upprepade också min far:
- Det viktigaste är att inte skämmas för sig själv, att kunna se sig i spegeln varje morgon.
Det var visserligen ett hårt moraliskt tryck på mig som barn att alltid göra det som är "rätt". Men poängen i min pappas resonemang var att det bara var jag själv som var betygsättaren. Om hela världen var emot mig och fördömde mig- det spelade ingen roll, bara jag i mitt hjärta visste att jag gjorde det jag ansåg rätt.
Återigen; skam är en hälsorisk. Raka ryggar är hälsofrämjande. Att bekämpa skam är både en politisk fråga och ett privat förhållningssätt. Men om det bara blir en privatsak, då missar man återigen att de grundläggande levnadsförhållandena ger grogrunden för människors liv och hälsa.
Och hur är det med de nya uppfostringsmetoderna förresten, innehåller inte också dom någon sorts skamvrån? Och de nya ordningsbetygen? Historien förskräcker.
måndag 19 februari 2007
Folkhälsan och rökande presidentkandidater
I morse läste jag att den demokratiska presidentkandidaten Barack Obama har fått problem.Tidigare har det diskuterats om USA verkligen kan rösta fram en svart president - men nu är det ännu mer diskussion om att han röker. Kan en president röka? Nej är svaret. Han måste sluta, säger man. Annars tyder det på dålig karaktär.
Först blev jag lite glad, tänk vad tiderna ändras! Tänk så bra för folkhälsan att det är så "ute" att röka! Sen började jag känna ett visst obehag i magtrakten. Efter alla mina år i samhällsdebatten har jag lärt mig att bry mig om mitt magkurr. Det brukar oftast säga något väsentligt. Det brukar protestera om jag låter mig förföras av något.
Precis som jag skrev för några veckor sedan kanske överklassens smalhetsideal kommer att hjälpa mot fetman. Eftersom vi människor oftast vill likna de som har makt och pengar, så brukar idealen leta sig nedåt i samhällshierarkierna. Och nu tycks det vara uppenbart att tobaken blivit en sådan fråga.
Ska jag inte bara vara glad alltså? Nja, magkurret tilltar. Vad säger egentligen debatten om Barack Obama? Den signalerar att tobak är ett ohälsosamt gift - men det är DU som person som är omoralisk och utan självdisciplin om du inte kan sluta ditt beroende. Det är ur min aspekt en helt annan sak att införa tobaksfria krogar. Det är en strukturell åtgärd som signalerar att tobak är ohälsosamt. Ingen ska behöva arbeta i en sådan miljö. Och gäster ska inte behöva utsättas för rök. Men det lägger ingen skuld på individen!
När det gäller USA så kan man vara extra rädd om man fokuserar på den egna moralen i folkhälsodebatten. Och se på debatten om aborter, en stark opinion anser ju att det är ett brott mot Gud och hela skapelsen att inte föda allt liv som befruktats. Alldeles oavsett betingelserna för detta liv.
Livslängden i USA ligger långt under Sveriges medellivslängd. Och bland de svarta är den inte högre än i många fattiga länder. Folkhälsosituationen beror på hur samhället i stort ser ut, hur livsvillkoren ser ut för olika grupper. Om nu en presidentkandidat inte duger därför att han är rökare, då signalerar det med full kraft: Det är ditt eget fel om du drabbas av ohälsa! Du kan alltid välja!
Man säger alltså att folkhälsofrågor handlar om individens moral. Min mage säger att ett sådant förhållningssätt är farligt. Då döljer man klassamhällets skapande av ohälsa bakom individuella rökridåer.
onsdag 14 februari 2007
Är det svenska utanförskapet nyspråk för att dölja klasskillnader?
Den nya regeringen pratar om "det svenska utanförskapet". Om man gogglar på ordet så är det första exemplet som kommer upp att Sverige står utanför Nato, det andra exemplet är vi inte är med i EMU. Och om jag inte får vara med och leka, då är jag utanför just den kretsen.Vad betyder alltså orden?
Utsatta grupper är däremot ett begrepp som använts tidigare. Det har jag uppfattat betyder att vissa människor har det socioekonomiskt svårare än andra - men där orsaken ligger i hur samhället ser ut, att vissa får bära bördorna av de orättvisor som finns eller att samhället inte är anpassat efter de behov människor kan ha. Ett svårt funktionshinder medför därmed inte automatiskt att man är utanför om man får det stöd som behövs.
Är diskussionen om att bryta det svenska utanförskapet synonymt med att bryta socioekonomiska skillnader? Jag tror inte det. Det är nyspråk för att dölja klassamhället.
För hur kan man bli mindre "utanför" om man blir ännu fattigare, genom att snabbare få lägre arbetslöshetsförsäkring? Eller kraven på att omedelbart söka jobb vid arbetslöshet även utanför sitt eget yrke? Folkhälsoforskningen säger att social status och inkomstskillnader har en enorm betydelse för hälsan. Att falla- och att falla rejält- det är ett kraftigt hot mot hälsan.
Jamen allt syftar till att få folk i jobb... Jovisst, men då måste de jobben komma från det som inte finns idag; nämligen en riktig låglönemarknad. Vad betyder det för folkhälsan på sikt om vi skapar större klassklyftor? Ja egentligen vet vi svaret om vi ser internationellt - det skapar mer ohälsa.
Och vi vet sambandet mellan ojämlikhet och ohälsa och kronisk stress. Den som befinner sig långt ner i samhällets statushierarki och har låga inkomster och lite inflytande, utsätts för mycket mer stress och sämre möjligheter att handskas med det än den som har pengar, inflytande och god utbildning. Kronisk stress leder i sin tur till ökad känslighet för infektioner, ökad risk för psykisk ohälsa, ökad benägenhet att använda droger, ohälsosamma levnadsvanor i stort, ökad risk för hjärtsjukdom och diabetes. Detta VET man.
Ändå börjar man nu jaga arbetslösa och ge dem sämre villkor, man ifrågasätter sjuka -
inte är det något svenskt utanförskap man vill bryta! Det är tvärtom! Klassklyftorna ökar och med dem kommer ökad ohälsa.
torsdag 8 februari 2007
Guldstjärnor och betyg i barnuppfostran- nej tack
I morse läste jag i Dagens samhälle om de nya barnuppfostringsprinciper som börjar sprida sig i kommunerna och som jag kommenterat tidigare. Den kloka barnläkaren Lars H Gustafsson är dock mycket tveksam.
Jag har inte läst grundmaterialet själv. Men jag har läst artiklar om hur man ska belöna barnet hela tiden, fylla i en orm - och när den är ifylld så väntar en stor belöning. Det kanske måste användas sådana principer om det har gått snett i en familj, eller om det är något särskilt behov barnet har. Men som allmän uppfostringsprincip: NEJ!
Belöningar och straff- är det verkligen så man måste uppfostra barn? Jag kan då inte minnas att jag nånsin använt det med mina fyra barn och inte gjorde mina föräldrar det med mig heller. (och se så bra jag blev...) Det var alldeles tillräckligt om min pappa blev lite missnöjd med mig, utan att säga ett ord- jag kände direkt: Jag har gjort fel! Likadant tror jag mina barn har fått i sig grundläggande normer, inte har jag behövt bestraffa dem! Det har räckt med att dom har vetat: Det där gillade inte mamma.
Om barnet strular vid matbordet, visst är det OK att säga: Om du sitter stilla en stund och äter lite, så blir det efterätt också. Och gör inte barnet det, så uteblir efterätten. Det är ett straff/belöning som utdelas omedelbart och som har med saken att göra.
Men nu ska det fyllas i ormar för "gott" uppförande - är väl som ordningsbetyg i skolan kan man tänka. Och om barnet varit riktigt duktigt så blir det belöning om någon vecka eller så. Jag vill inte ha "lydiga" barn som blir duktiga på att uppföra sig, göra som de vuxna säger. Av det tror jag man skapar ögontjänare, visst uppträdande belönas- utan att barnet i sitt inre förstår VARFÖR.
Lydiga medborgare som är ögontjänare- nej tack.
Är dagens unga föräldrar så fullproppade med expertråd, mallar och råd att de tappat självförtroendet? Är de så vana att läsa manualer att de måste ha det för barnen också? Visa barnet intresse, värme, var konsekvent och ge inte efter för tjat. Och var ärlig själv! Men kanske mest av allt: visa kärlek - inte för vad de gör utan visa att ni älskar dom, alldeles oavsett deras handlingar.
Och det är just på den punkten jag blir orolig för det nya. Ska det vara väluppfostrade barn som blir belönade/älskade för sina handlingar? Och inte älskade för den de är? Hur många vuxna har inte kämpat hela sitt liv med att de hela tiden måste visa att de "duger", att de kan prestera - därför att det var så de uppmärksammades som barn. Nej tack.
tisdag 6 februari 2007
Kroppochsjäl
Ja ni ser rätt, rubriken ska stavas så. Det var när vi skilde på kropp OCH själ som det gick snett med vår syn på hälsan. Människan är en snillrik manick, blir det fel på ett ställe så kanske det inte syns, utan felet pinnar iväg och ger kanske ett allergiskt utslag där vi minst anar det. Och då är det för mig som ickemedicinare meningslöst att ständigt försöka bevisa vilka hormoner eller biologiska faktorer som är själens transportörer. Självklart tycker jag ändå det är bra med fortsatt forskning, så att vi kan bli bättre på att behandla eller ge den hjälp som behövs. Så att vi inte hela tiden ordinerar fel medicin. För så tycker jag det är i alltför stor utsträckning idag, vi söker med våra tekniska instrument efter biologiska fel, hittar något, ger medicin för det. Men VARFÖR "felet" uppstått kanske vi missar.
En gång i tiden hade jag fruktansvärt ont i magen, den drog ihop sig i rena kramper gång på gång. Till slut fick jag tag i en läkare, som var mycket klok. Han började inte med att skicka iväg mig på röntgen, han tittade på mig länge, frågade sedan om min livssituation. Jag beskrev kort att jag hade TRE barn under 4 år ...och min man reste mycket och var aldrig hemma på kvällarna ....och själv försökte jag dessutom sköta mina politiska uppdrag med spädbarnen i släptåg....och ja, sen hade vi ju flyttat också, jag hade packat allt och gjort i ordning det nya hemmet...
Jo jag fick akut kramplösande piller, men han skickade med mig något viktigare: "Sådär kan du inte ha det, då hjälper inga piller i världen."
ATT hela människan alltså hör ihop och inte består av miljoner smådelar - "bevisen" räcker redan för ett sådant konstaterande. Och om man väl konstaterat det, t.ex. "att hon dog av hjärtesorg", "hon dog av ensamhet", "han jobbade ihjäl sig" - så får man bli lite aktsam när man ska försöka ändra i våra försäkringssystem.
Den nya regeringens jakt - påhejad av Socialförsäkringsutredningen under ledning av Anna Hedborg- på att rensa ut alla människor ur systemen som inte är "riktigt" sjuka, den jakten bygger på en total felsyn på människan. Då har man glömt att själochkropp är samma sak. Dessutom kan den jakten visa sig bli mycket dyrbar för samhället.
Eller också finner människan alltid råd.... det kanske blir så att det återigen kommer att bli en massa diagnoser för ryggont eller magont, som nu mer ärligt rubricerats med olika psykiska benämningar. Tänk er någon som stod i affären för 30 år sedan och sa: "JA, jag är sjukskriven för jag har gått in i väggen".
Vicken vägg? hade man då frågat sig. Nej, då hade man ryggont eller fel på magen.
Som jag dock sagt tidigare: jag är mycket kritisk till de sjukskrivningar som idag pågår passivt, alltför många människor blir sjuka av den behandlingen. Det finns mycket att göra för att förbättra för individen och spara pengar åt samhället. Samtidigt tål att påpekas att antalet sjukskrivna minskat drastigt de senaste tre åren och att antalet kortidssjuka nu är nere på historiskt låga nivåer.
Kanske jakten på de "oriktigt sjuka" borde vända sig åt ett annat håll, till att ge bättre behandling och stöd helt enkelt. Statskassan har slutat blöda av de stigande sjukskrivningskostnaderna, så man borde ha råd.
fredag 2 februari 2007
Förnöjsamhetens hälsokrafter
Att vara förnöjsam har varit fult. Då ser man bilden av en fattig och förtryckt människa men som ändå ler och är tacksam- och inte bryr sig om att agera mot de orättvisor som hon utsätts för. I arbetarrörelsens barndom var förnöjsamhet fult. Man skulle inte finna sig i orättvisor och då kunde man inte heller gå omkring och vara nöjd.
Min pappa berättade dock ofta om sin gamla mormor, som var utfattig och bodde i en kall liten torpstuga i Sörmland, men som var så nöjd. Hon var glad och skrattade ofta och han minns hur fint han tyckte det var i hennes stuga på lördagseftermiddagen, när hon skurat och lagt in nytt granris och ibland en ren trasmatta på golvet. Då var det helg i stugan och han trivdes.
Sedan försökte min pappa balansera det här, att inte finna sig i förtryck och engagera sig politiskt - men samtidigt som person och människa känna sig nöjd med livet, även om villkoren var orättvisa.
Har vi glömt det hälsobringande med en viss förnöjsamhet? Ja, jag vet att på samhällsnivå fungerar det inte, de som har det sämst socialt mår också sämst. Och jag menar inte att uppmana dem till att bli nöjda med sina villkor!!!
Men kan man inte på individnivå använda sig lite av min pappas mormors filosofi? Så blir vardagen lättare att leva.
Nu pratar jag om små ting, att uppskatta det man har istället för att jämt vilja ha det man inte har. I morse läste jag om en ny rocksångerska,Norah Jones som inte sjunger raspigt precis,lite mer mjukt - men hennes dröm var att ha en röst som Johnny Cash eller Tom Waits. Då tänkte jag: det är ju som förgjort att vi människor ständigt vill kunna det vi inte kan, se ut på ett sätt som vi inte gör - istället för att fokusera på det vi kan och är bra på.
Jag vet att livet är relativt. Jag har skrivit tidigare om hur sociala skillnader skapar ohälsa, att det finns något i de relativa villkoren som har stor betydelse för hur vi upplever oss själva och ser på andra.
Men på individnivå kan vi i alla fall försöka koncentrera oss på det vi är bra på och inte sukta över det vi inte kan. Jag har dåligt balanssinne och är klumpig, alltså har jag aldrig lyckats hoppa i en segelbåt eller åka slalom. Men inte drömmer jag om det heller! Istället har jag gjort det till att jag inte är intresserad av sånt, tycker illa om slalom och segelbåtar helt enkelt. Kanske ett förnöjsamhetens arv och en hälsobringande strategi från min fars mormor?
onsdag 31 januari 2007
Moderaterna citerar Marx när det gäller sjukfrånvaron!
Jag tar mig för pannan. I Sydsvenskan den 29.1 citerar socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrsson det kommunistiska manifestet. "Till var och en efter hans behov. Av var och en efter förmåga". Det är ett vackert citat. Men den moderata ministern använder det nu i sin kamp för hårdare tag mot fusket. Hon säger också att "våra politiska motståndare brukar ibland utmåla regeringen som ett hot mot den generella välfärden. Men ingenting kan vara mera felaktigt. Hoten mot välfärden kommer främst från dem som missbrukar systemen".
"Till var och en efter hans behov." När i allsindar blev det en moderat princip? Har de svinhöga direktörslönerna med deras stora behov av njutning att göra? Har arbetslösa och förtidspensionerade personer så små behov av guldkant på tillvaron att det inte gör något att deras ersättningar är mycket låga? Eller har moderaterna lämnat marknadsekonomin och gått in för en solidarisk fördelningsmodell, som inte ens den mest rättrogna vänsterpartist idag skulle våga sig på?
"Av var och en efter förmåga" är också en fin utgångspunkt. Men då måste vi få ett arbetsliv som accepterar att vi människor ser ut som vi gör, en del med bristande psykiska förmågor, andra med fysiska brister som gör arbetsinsatsen till en bråkdel av vad den högpresterande (men kanske mindre kloka) personen gör. Den heliga tron på konkurrensen är direkt motsatsen till att var och en får bidra efter förmåga.
"Hoten mot välfärden kommer från dem som missbrukar systemen." Nej det tror jag inte alls. Hoten handlar om hur vi alla, hela samhället, agerar mot missbruk och hur solidariska vi vill vara med dem som har det sämre än vi själva. Om man gör som regeringen gör nu, stramar åt systemen, bara stöd åt "riktigt sjuka" (som ministern sa i ett tal i Umeå förra veckan) - då blir en massa sjuka lidande. De som inte kvalat in under beskrivningen "riktigt sjuka". Missbruk ska beivras, fusk är kriminellt - men inte handlar våra sjuktal om så mycket fusk!!! I så fall har vi en totalt inkompetent läkarkår, de har trots allt skrivit sjukintyg.
Nej det är skillnad på missbruk/fusk och på dåligt stöd vid sjukskrivningar. Jag tror också att människor blir sjukskrivna alldeles för länge, de får fel hjälp helt enkelt. Det skadar deras hälsa i längden och blir dyrt för samhället. Men det är ju inte fusk!!!
De nya moderaterna är inte nya alls. Marx kunde inte hjälpa till i det här fallet.
tisdag 30 januari 2007
Kan överklassen sätta stopp för fetman?
Hälsan brukar vara mycket olika beroende i vilken samhällsklass man befinner sig. Stora klasskillnader i ett samhälle brukar helt enkelt inte vara hälsosamt.
Men kanske finns det undantag?
Tänk er tillbaka till 1920-talet.... hur avbildades en framgångsrik direktör? Jo med cigarren i ena handen, konjakskupan i den andra och med armen vilandes på en stor, tjock mage. En arbetare avbildades på den tiden som en stark men smal person, utan varken konjaksglas eller cigarr.
Så förändrades idealen. Man började inse att det inte var så nyttigt att röka och dricka och vara fet.
Hur avbildas dessa personer idag? Jo direktören är smal men vältränad, vita tänder utan tobaksgult och med en Ramlösa i handen. Arbetaren har blivit rund och det finns cigarettrök i bakgrunden.Tobaksbruket har helt bytt samhällsklass. Fysisk aktivitet är ett måste för en person i den övre karriären. Och fetman har blivit ett negativt klassmärke. Lite smårund och lite överviktig kan man vara, men fet- nej det anses inte riktigt fiint.Överklassens vanor- vällevnadens avigsidor- togs över av arbetarklassen, samtidigt som överklassen själv övergav dem.
Tobaksbruket går ändå tillbaka, även om det går långsamt i vissa befolkningsgrupper.
Men fetman tilltar. En del ser det som en epidemi som inte går att stoppa. Ska vi hoppas på klassamhället??! De ideal som gäller för överklassen brukar leta sig nedåt efter ett tag. Inte för att utseendefixering och vackra kroppsideal är något att sträva efter. Absolut inte. Och ändå....jag misstänker att klassamhället kommer att fungera även i det här fallet. Fetmavågen kommer att stoppas upp. Samtidigt som det kommer att innebära att det socialt sett blir ännu svårare att vara fet.
söndag 28 januari 2007
Det blir ett matriarkat
Jag tror det. Titta inte bara på formella maktpositioner och inkomster idag- se framåt. Idag är det flickor som lyckas bäst i skolan, som utbildar sig mer.Och vad är det för egenskaper man alltmer efterfrågar; jo social och emotionell intelligens och kunna ha många bollar i luften samtidigt.
Traditionellt har män uppfostrats till att kunna fokusera och skärma av resten, därför att de förmågorna antagligen behövdes i ett annat samhälle.Kvinnor har tvärtemot fostrats till att ha ögon i nacken och tänka på allt samtidigt. (Antagligen en förklaring till den ökade psykiska belastningen hos kvinnor). Förresten borde det här ge utslag även på kontorslandskap, själv kan jag inte koncentrera mig alls om jag inte får sitta ifred, min manliga sambo hör inte ett ljud även om jag står bredvid och pratar högt. Han fokuserar på det han håller på med.
Idag är det egentligen de traditionellt kvinnliga förmågorna som behövs, både i samhälle och näringsliv. På många sätt ser jag män som de stora förlorarna framöver- och att förlora maktpositioner och ekonomiska fördelar kan skapa både oro, våldsamma motreaktioner mot kvinnor och ohälsa. Att falla socialt är en av hälsans bestämningsfaktorer.
Jag läste Bo Rothsteins artikel idag (där han delvis gav stöd till Tina Rosenberg) om hur kvinnan i dag i den heterosexuella familjen nästan alltid blir den ekonomiska förloraren. Men det han redovisade var ju inget nytt. Vad han och andra däremot INTE har tagit upp är i alla andra avseenden där kvinnorna är vinnarna. Jag tänker återkomma till det temat: Ska vi bara räkna makt i pengar och positioner - eller har kvinnorna gjort, eller tvingats göra, andra val som ger helt andra livsvärden? Kvinnor lever i alla fall 4 år längre än män. Det är ingen slump. Och inte verkar det ha med våra gener att göra heller. Utan det beror på hur vi lever och har organiserat våra samhällen.
fredag 26 januari 2007
Vad är sjukt?
Jag har just varit på en konferens där man bl.a. diskuterade att nu behövs en striktare sjukförsäkring. Socialförsäkringsministern uttryckte det att vi ska ha en försäkring som går till de "som verkligen är sjuka". En stark oro smyger sig på mig, ska vi återigen "medikalisera", bara godkänna sånt som tydligt går att mäta eller röntga? Att stanna hemma pga sorg eller trötthet anses av många som inte acceptabelt.
Men, som det står i Bibeln, "att sörja tar sin tid"- om man inte får göra det blir man antagligen sjuk i kroppen också. Och vips har man då kvalificerat sig för sjukpenning. Varför inte ha ett förebyggande tänkande?
Karin Johannisson har i boken Nostalgia fint beskrivit hur man förr inte alls skiljde på kropp och själ, det är ett nytt påfund. Under 1700-1800 talens krig i Europa så var det helt acceptabelt att skicka hem soldater med diagnosen "hemlängtan"- därför att man visste att de annars dog. De slutade äta och tynade mycket snabbt bort.
Vad är friskt och vad är sjukt? Jag tror definitivt att vi gör både människor och samhället en otjänst om vi skiljer på kroppen och själen. För det är fel. Man kan inte ha försäkringar för kroppen och en annan försäkring för sorg och en tredje för trötthet. För allt påverkar varandra.
söndag 21 januari 2007
Föräldrasamtal bra- men ingen övertro på experter
Sven Brembergs inlägg, som kommentar på min förra blogg, var klargörande. Jag uppskattar om Folkhälsoinstitutet uppmuntrar till föräldrasamtal i grupp, där inte proffs behöver vara med. Och visst kan det vara bra med konkreta exempel vid samtalen. Proffs är bra i vissa situationer, men vi får inte bygga upp ett samhälle där föräldrarnas tro på sig själva undergrävs av för stor tilltro till experter. Det finns ju rätt förfärliga exempel på barnuppfostringsmetoder som varit moderna under olika epoker, men som de flesta föräldrar klokt nog avstod ifrån.
En äldre kvinna i min närhet har dock många gånger beskrivit hur hon stängde in sin förstfödde son i badrummet i början av 40-talet, när han skrek som spädbarn. Sen gick hon utanför och mådde dåligt och tittade på klockan för att det äntligen skulle ha gått 4 timmar- så hon kunde få gå in och ta upp honom, trösta honom och ge honom bröstet. Då var det 4-timmarspass som gällde enligt den pedagogiken.
Jag har nyligen mött pedagogiska metoder i några kommuner, där det varit en tuff lärare med klockan och läroboken i högsta hugg, där inga avvikelser från det upplagda schemat fick förekomma. Sånt reagerar jag på. Och jag är fortfarande lite rädd för att vi med pedagogik döljer andra problem för barn och unga, som handlar om samhällsfrågor.
Pedagogik får inte bli en hälsofrälsarlära
Nu är det senaste, sanktionerat av Folkhälsoinstitutet, att vi med nya pedagogiska metoder ska uppfostra våra barn så de slipper psykisk ohälsa.Jag känner mig lite rädd. Sant är att svenska barn och ungdomar uppger en alldels för hög psykisk ohälsa. Lika sant är att svenska barn jämfört med andra länder har en mycket god kontakt med sina föräldrar, och denna goda kontakt har förstärkts mycket kraftigt under senare decennier. Frågan är då om det är brist på på pedagogiska metoder som skapat psykisk ohälsa på befolkningsnivå.
Det tror jag inte alls. Några av de nya pedagogiska koncepten har jag mött. De har inte alls handlat om vanliga föräldragrupper, studiecirklar där vi föräldrar kan stötta varandra. Nej, här har det varit strukturerade metoder, där läraren som ska vara utbildad, strikt följer klockan, ställer frågor i rätt ögonblick och inte tillåter vanliga samtal. Order ges om vilken hemläxa som ska vara till nästa gång, t.ex. vad man ska göra med sitt barn vid läggdags. Jag vet att dessa metoder börjar användas i alltfler kommuner. Då säger jag: OK, det behövs säkert för familjer där det strulat till sig ordentligt- istället för en super-Nanny så att säga.
Annars tror jag det är mycket viktigare att satsa på vanliga folkbildarcirklar, där föräldrar läser ett material och diskuterar tillsammans.
För om de andra metoderna ska bli vår nya frälsarlära blir jag rädd, de är auktoritära och man ser inte till hur samhället ser ut - kan det finnas andra skäl till att barn mår dåligt än att föräldrarna inte uppträder rätt vid tandborstningen?
Och glöm alltså inte att barn i Sverige i det stora hela har mycket god kontakt med sina föräldrar. Pedagogik istället för kärlek och politik????
tisdag 16 januari 2007
Jo världen har nog förändrats...
Igår när jag skrivit min blogg om att det känns som "inget nytt under solen" när det gäller det mänskliga och politiska livet, så fick jag strax efter en kick. Jo! Det händer saker som verkligen är positiva när det gäller det mänskliga livet och synen på människor. Jag satte mig på tunnelbanan och såg en vanlig kille prata högt i sin mobiltelefon. Det var omöjligt att inte höra vad han sa. Han berättade för en kompis följande:
"Jo han, chefen alltså, stöter på mig. Vill ha med mig på utlandsresor och sånt. Men jag vet inte, han är ju min chef, så det känns inte så bra." Sen såg han sig själv i fönstret och utbrast flera gånger: "Men Guud vad jag ser ut, sov hos Kalle i natt, jag måste verkligen fräscha till mig". (han såg verkligen inte ofräsch ut).
Då blev jag GLAD (och lite fnissig eftersom hans utseendefixering var en kopia av hur tonårstjejer brukar prata). Tänk er en ung homosexuell kille på tunnelbanan som för 20-30 år sen öppet pratat på det sättet. Nej, det går inte ens att tänka.
Diskriminering är en viktig orsak till ohälsa, det framkommer alltmer. Det har tidigare varit gravt underskattat. Så i vissa avseenden behöver inte molnen genast komma när det blivit soluppgång, kanske vissa framgångar är kvar för att stanna?
"Jo han, chefen alltså, stöter på mig. Vill ha med mig på utlandsresor och sånt. Men jag vet inte, han är ju min chef, så det känns inte så bra." Sen såg han sig själv i fönstret och utbrast flera gånger: "Men Guud vad jag ser ut, sov hos Kalle i natt, jag måste verkligen fräscha till mig". (han såg verkligen inte ofräsch ut).
Då blev jag GLAD (och lite fnissig eftersom hans utseendefixering var en kopia av hur tonårstjejer brukar prata). Tänk er en ung homosexuell kille på tunnelbanan som för 20-30 år sen öppet pratat på det sättet. Nej, det går inte ens att tänka.
Diskriminering är en viktig orsak till ohälsa, det framkommer alltmer. Det har tidigare varit gravt underskattat. Så i vissa avseenden behöver inte molnen genast komma när det blivit soluppgång, kanske vissa framgångar är kvar för att stanna?
måndag 15 januari 2007
Soluppgång som gick i moln
I morse såg jag en fantastisk soluppgång från mina fönster, men sen tog gråvädret över. Samtidigt satt jag och läste intervjun med Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin, där hon beskrev hur hon höll på att stressa sönder av att vara perfekt ledare och mamma till tre barn, samtidigt som hon sörjde sin mor som gått bort.
Är det så med oss människor? Solen går upp - och sen går den i moln, för vi lär oss tydligen aldrig av andras misstag. Vi tror alltid att just jag ska nog klara allt, vi vill inte känna i tid när vi tagit på oss för mycket. Som tur är brukar vår kropp vara klokare än vårt intellekt, den bråkar och säger ifrån innan psyket helt är förstört.
Ibland känns det så här med hela mänskligheten, solen går upp och sen går den i moln, dag efter dag- för vi lär oss aldrig av varandras misstag. Kanske är det bara teknikerna i världen som tar vid där den andra har slutat? Om man gjort en uppfinning så kan man haka på där, inte trassla sig igenom och göra alla uppfinningar som någonsin gjorts på egen hand först. Men i det mänskliga livet i övrigt och i politiskt liv lär vi visst aldrig. Krigen fortsätter, övergreppen fortsätter, vi bråkar och förtalar varandra och demokratin måste ständigt återvinnas. Kanske är det så här det känns när man börjar bli gammal, att allting upprepas- intet nytt under solen.
Är det så med oss människor? Solen går upp - och sen går den i moln, för vi lär oss tydligen aldrig av andras misstag. Vi tror alltid att just jag ska nog klara allt, vi vill inte känna i tid när vi tagit på oss för mycket. Som tur är brukar vår kropp vara klokare än vårt intellekt, den bråkar och säger ifrån innan psyket helt är förstört.
Ibland känns det så här med hela mänskligheten, solen går upp och sen går den i moln, dag efter dag- för vi lär oss aldrig av varandras misstag. Kanske är det bara teknikerna i världen som tar vid där den andra har slutat? Om man gjort en uppfinning så kan man haka på där, inte trassla sig igenom och göra alla uppfinningar som någonsin gjorts på egen hand först. Men i det mänskliga livet i övrigt och i politiskt liv lär vi visst aldrig. Krigen fortsätter, övergreppen fortsätter, vi bråkar och förtalar varandra och demokratin måste ständigt återvinnas. Kanske är det så här det känns när man börjar bli gammal, att allting upprepas- intet nytt under solen.
onsdag 10 januari 2007
Varför blev vi inte poliser?
Jag fick en kommentar av en läsare till min mejl om Agneta Starks utredning av polisutbildningen. Det tycks vara en viktig utredning, som jag hoppas ger resultat. I dagens DN säger hon att personer med olämplig inställning till andra människor får jobb som poliser. Den kommentar jag fick från Stockholmspolisen om hur civilpoliser ska agera säger egentligen samma sak: regelverket är en sak - uppträdandet ett annat.
Men HUR får enskilda människor, alldeles särskilt ungdomar, rätt mot polisen?
Igår gick jag med min sons trasiga digitalkamera, som polisen slagit sönder, till en fotoaffär och fick veta att det skulle kosta ungefär 2000 kronor att reparera. Sånt kan man uppskatta i pengar. Men vad kostar tappat förtroende och respekt för samhället? Till slut kommer det även att synas i ohälsostatistiken, fast då under diagnoser som t.ex. psykisk ohälsa och missbruk.
När jag var ung i början av 70-talet var vi också kritiska till polisen. Ingen jag kände sökte till Polishögskolan, då var det Socialhögskolan som hade status bland socialt inriktade ungdomar. Tänk om några av oss sökt till Polishögskolan istället! Ibland känner jag mig medskyldig till att uppenbarligen generation efter generation av poliselever skolas in i en felaktig syn på sina medmänniskor, kanske inte av lärarna men av varandra. Det som sitter i väggarna på vissa ställen kan vara viktigare än vad som formellt förmedlas. Så därför uppmanar jag alla ungdomar med ett socialt intresse och human människosyn att söka till Polishögskolan. Ibland kan man göra mest nytta som samhällsförändrare från insidan.
Men HUR får enskilda människor, alldeles särskilt ungdomar, rätt mot polisen?
Igår gick jag med min sons trasiga digitalkamera, som polisen slagit sönder, till en fotoaffär och fick veta att det skulle kosta ungefär 2000 kronor att reparera. Sånt kan man uppskatta i pengar. Men vad kostar tappat förtroende och respekt för samhället? Till slut kommer det även att synas i ohälsostatistiken, fast då under diagnoser som t.ex. psykisk ohälsa och missbruk.
När jag var ung i början av 70-talet var vi också kritiska till polisen. Ingen jag kände sökte till Polishögskolan, då var det Socialhögskolan som hade status bland socialt inriktade ungdomar. Tänk om några av oss sökt till Polishögskolan istället! Ibland känner jag mig medskyldig till att uppenbarligen generation efter generation av poliselever skolas in i en felaktig syn på sina medmänniskor, kanske inte av lärarna men av varandra. Det som sitter i väggarna på vissa ställen kan vara viktigare än vad som formellt förmedlas. Så därför uppmanar jag alla ungdomar med ett socialt intresse och human människosyn att söka till Polishögskolan. Ibland kan man göra mest nytta som samhällsförändrare från insidan.
måndag 8 januari 2007
Fetma i glesbygden
I dagens tidningar står det att kvinnor och män i den svenska glesbygden oftare är feta, rökare eller snusare och de äter mindre frukt och grönsaker än män och kvinnor i resten av Sverige. Män i glesbygd har också riskablare alkoholvanor och högre självmordsfrekvens. Man refererar till Folkhälsoinstitutets folkhälsoenkät, där det också står att sämre hälsa än genomsnittet också finns i storstädernas förortsområden.
Jag vet inte om Gunnar Ågren blivit felciterad i DN,men där säger han:
"Glesbygden avviker påtagligt från riksgenomsnittet. Man har där höga ohälsotal- som att många är sjukskrivna. Då har man sagt att det beror på att sysselsättningen är dålig. Men det finns mycket som tyder på att det är sämre hälsa som ligger bakom, och det som framför allt ger utslag är kost och motion."
Det är både sant och falskt. Eller problemet med hönan och ägget..
De starkaste utslagen för hälsa utgör social position och utbildning. Ju högre upp på statusstegen du kommer, desto bättre blir hälsan. Sambanden med levnadsvanor är förstås också påtagliga, du ändrar till mer hälsosamma levnadsvanor i takt med högre utbildning, mer pengar, bättre status. MEN!!!! Det handlar inte bara om det, högre status ger också bättre hälsa, även om levnadsvanorna är lika.
Att glesbygdens människor (och i vissa förorter) mår sämre och har mer ohälsosamma levnadsvanor är uppenbart. Men är orsaken att de äter fel och rör sig för lite, eller är orsaken att de har sämre möjligheter till jobb och lägre utbildning?
Ja svaret är förstås både och.
Utan ägg ingen höna, utan höna inga ägg.
Det gäller att hålla både maten och klassfrågorna i luften samtidigt!
Jag vet inte om Gunnar Ågren blivit felciterad i DN,men där säger han:
"Glesbygden avviker påtagligt från riksgenomsnittet. Man har där höga ohälsotal- som att många är sjukskrivna. Då har man sagt att det beror på att sysselsättningen är dålig. Men det finns mycket som tyder på att det är sämre hälsa som ligger bakom, och det som framför allt ger utslag är kost och motion."
Det är både sant och falskt. Eller problemet med hönan och ägget..
De starkaste utslagen för hälsa utgör social position och utbildning. Ju högre upp på statusstegen du kommer, desto bättre blir hälsan. Sambanden med levnadsvanor är förstås också påtagliga, du ändrar till mer hälsosamma levnadsvanor i takt med högre utbildning, mer pengar, bättre status. MEN!!!! Det handlar inte bara om det, högre status ger också bättre hälsa, även om levnadsvanorna är lika.
Att glesbygdens människor (och i vissa förorter) mår sämre och har mer ohälsosamma levnadsvanor är uppenbart. Men är orsaken att de äter fel och rör sig för lite, eller är orsaken att de har sämre möjligheter till jobb och lägre utbildning?
Ja svaret är förstås både och.
Utan ägg ingen höna, utan höna inga ägg.
Det gäller att hålla både maten och klassfrågorna i luften samtidigt!
söndag 7 januari 2007
Civilpolisen och ungdomars hälsa
Inlägget från B-M som beskriver hur hennes dotter blev anfallen av civilpolisen på Centralen är ytterligare ett bevis för hur farligt man agerar. Det är naturligtvis farligt för tilltron till rättsväsendet, men det är också ett hot mot ungdomars hälsa. En grundläggande faktor för hälsa är tillit och trygghet, både på det personliga planet men också i samhället i stort. Alltmer forskning visar att ju starkare socialt kapital som finns i ett samhälle, desto bättre blir folkhälsan. Och socialt kapital skapas både av social tillhörighet, föreningsliv, kulturliv och att samhället är demokratiskt och begripligt.
Ungdomars psykiska hälsa blir allt sämre, vilket det finns många förklaringar och orsaker till. En sak är säker: Den blir inte bättre av att de tappar tilltron till att de lever i en demokratisk och rättvis stat.Samhället blir obegripligt om man inte vet vem som är polis, om man inte vet vad man gjort för fel, om polisen får utöva våld och trakassera utan anledning på ett sätt som andra människor skulle bli åtalade för.
Två av mina döttrar var med i Göteborg under EUmötet 2001- också de blev utsatta för brutalt polisöverfall, trots att de inte gjort någonting. Till slut fick de skadestånd. Men också de skakades i sina grundvalar, allt vad de trott på, om att vi lever i ett demokratiskt och rättvist samhälle, försvann i ett ögonblick.
Jag tror det behövs en kulturrevolution i poliskåren.
Ungdomars psykiska hälsa blir allt sämre, vilket det finns många förklaringar och orsaker till. En sak är säker: Den blir inte bättre av att de tappar tilltron till att de lever i en demokratisk och rättvis stat.Samhället blir obegripligt om man inte vet vem som är polis, om man inte vet vad man gjort för fel, om polisen får utöva våld och trakassera utan anledning på ett sätt som andra människor skulle bli åtalade för.
Två av mina döttrar var med i Göteborg under EUmötet 2001- också de blev utsatta för brutalt polisöverfall, trots att de inte gjort någonting. Till slut fick de skadestånd. Men också de skakades i sina grundvalar, allt vad de trott på, om att vi lever i ett demokratiskt och rättvist samhälle, försvann i ett ögonblick.
Jag tror det behövs en kulturrevolution i poliskåren.
fredag 5 januari 2007
Kärlek och folkhälsa
Läste i Aftonbladet att krönikören Marie Hagberg vill att kärleken ska vara avdragsgill, eftersom det är hälsosamt att vara förälskad. Just förälskad vet jag inte om det är hälsosamt.... många dårskaper har väl skett då?! Men att kärlek är positivt för hälsan är nog självklart. Hon tycks dock ha fått en dålig kontakt med Folkhälsoinstitutet, hon ironiserar över att de inte tycks förstått de här sambanden utan hänvisar henne till att diskutera alkohol och narkotika istället.
Det är lätt att människor uppfattar hälsofrågor som just "tobak, alkohol, mat, droger,fysisk aktivitet, säker sex" och missar hur mycket de grundläggande villkoren betyder för människors hälsa. Och då handlar det om både sådant som klasskillnader och kärlek på det privata planet. Poängen med den nya folkhälsopolitiken har ju just varit att sätta fokus på de grundläggande villkoren, bestämningsfaktorerna, för hälsan och INTE bara prata om levnadsvanor. Nu kan man dock bli lite orolig över den nya regeringens signaler. Risken är att man tar bort intresset för det grundläggande och återigen låter folkhälsofrågor bli levnadsvaneupplysning. Och då når man aldrig framgång!
Om individens kärlek kan man inte besluta, men stor betydelse för hälsan har det. Inte tycker jag precis att det ska vara avdragsgillt att jaga en partner, men bra för hälsan är det! Mitt nya liv startade på en kontaktsajt, precis som flera av mina bästa vänner hittat nya livspartners på det sättet.
Det är lätt att människor uppfattar hälsofrågor som just "tobak, alkohol, mat, droger,fysisk aktivitet, säker sex" och missar hur mycket de grundläggande villkoren betyder för människors hälsa. Och då handlar det om både sådant som klasskillnader och kärlek på det privata planet. Poängen med den nya folkhälsopolitiken har ju just varit att sätta fokus på de grundläggande villkoren, bestämningsfaktorerna, för hälsan och INTE bara prata om levnadsvanor. Nu kan man dock bli lite orolig över den nya regeringens signaler. Risken är att man tar bort intresset för det grundläggande och återigen låter folkhälsofrågor bli levnadsvaneupplysning. Och då når man aldrig framgång!
Om individens kärlek kan man inte besluta, men stor betydelse för hälsan har det. Inte tycker jag precis att det ska vara avdragsgillt att jaga en partner, men bra för hälsan är det! Mitt nya liv startade på en kontaktsajt, precis som flera av mina bästa vänner hittat nya livspartners på det sättet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
