lördag 27 juni 2009

Individualism och solidaritet- vad vill s i storstäderna?

Måste individualism och solidaritet verkligen stå emot varandra? Förutsättningen för att alla människor ska ha möjlighet att utvecklas efter sin lust och sin förmåga är att livsvillkoren inte lägger hinder i vägen för det. Och det förutsätter ett solidariskt samhälle. Det är också de två grundbultarna - om man nu kan ha två?- för hälsan. Som individ ska du känna frihet och kunna styra ditt liv, men samtidigt måste du ingå i en social gemenskap och i ett samhälle där du känner tillit.

Just nu känns det som om samhällsutvecklingen, såväl den politiska som den kommersiella, skyndar fram för att minska solidariteten och gemenskapen i samhället. Individen blir ensam och allt blir ditt eget fel om du inte lyckas.

Jag har just läst socialdemokraternas Stockholmstidning, där ett antal s-kommunalråd i Stockholms län uttalar sig om varför det gick så dåligt för socialdemokraterna i EU-valet i Stockholm. Det gemensamma temat för de flesta är att tilltalet från partiet passar inte stockholmarna. Längst går Anders Johansson från Sigtuna, som säger:
"Vi måste ha en politik även för välutbildade, friska och framgångsrika och inte bara för outbildade, sjuka och arbetslösa".

Först blev jag alldeles kall. Sen började jag undra om han kanske inte är så brutal som det låter. Eller? Ett gott samhälle, där alla människor har möjlighet att må bra, förutsätter en hög grad av jämlikhet i livsvillkor och soldidaritet. Det kan man se om man jämför hälsan i olika typer av samhällen. Alltså: ALLA mår bra om klyftorna är små och det är ett välfungerande samhälle för alla grupper. Det förutsätter solidaritet, omfördelning, generella trygghetssystem.

Kanske har socialdemokratin inte varit tillräckligt tydlig på den punkten? Har det låtit som om man "bara" värnar de som har sämst livsvillkor? Har vi inte lyckats förmedla att vi alla mår bättre om även grannen har det bra? Samtidigt känner jag en stark oro för vad man menar när man pratar om medelklassen i storstäderna.

Anne- Marie Lindgren uttrycker i samma tidning att det är omöjligt att klara både skattesänkningar som kanske storstädernas medelklass vill ha och samtidigt behålla en god standard i välfärdssystemen. Och att överge välfärdssystemen kan vi inte göra.

I Dagens Nyheter i torsdags recenseras en ny bok av Åke Daun och Hans Norebrink; " Snällare än du tror, människan en social varelse". Den går tydligen ut på att även om vi har självbevarelsedrift innebär det inte att människan måste vara självisk. Snällhet, samarbete och kollektivism är i själva verket mycket effektivare medel i kampen för överlevnad än att bara se om sitt eget hus.

Det fångar det jag tror på och som varit socialdemokratins grundtanke. Vi kan värna individen, men medlen för det är samarbete och kollektiva välfärdssystem. Och då går det inte som Anne-Marie Lindgren så riktigt påpekar, att både sänka skatter och behålla välfärden. Kanske är det så att i de tider vi nu lever, där även den som är välutbildad och äger ett radhus kan bli arbetslös och sjuk och ramla ur systemen fortare än man tror - att även den personen är i behov av BÄTTRE trygghetssystem istället för sänkt skatt.

JAG tror alltså att det är med mer jämlikhetsskapande politik och goda välfärdssystem som individen bäst kan utvecklas, vilket borde tilltala storstädernas väljare också. Men då måste vi säga det också. Att flirta med medelklassen genom att urgröpa välfärdssystemen och sänka skatterna - den vägen kan i alla fall inte vara en socialdemokratisk väg. Och det är definitivt en väg som innebär en sämre folkhälsa med än större hälsoklyftor än vi redan har.