fredag 28 november 2008

Är städa inte fint nog?

Man kan ju undra efter veckans avslöjande om snusk på sjukhus. Visserligen är vi nog många som sett smutsen tidigare - i åratal har det funnits varningsrop. Men inte förrän i veckan tog det skruv. Ändå är kunskapen om bakterier och behovet av god hygien en grundläggande kunskap inom medicinen. Och den kunskapen var en viktig faktor för att folkhälsan skulle förbättras, allt från att barnmorskorna började tvätta sig till samhälleliga vatten och -avloppsfrågor.

Varför lever då inte sjukhusen efter denna kunskap? Medicinskt sett är det helt obegripligt. Kunskapen finns ju. Det måste alltså handla om något annat; vem utför städningen och vem opererar? Det är hög status att operera och låg status att städa. Ändå dör ju patienten om hygienen brister för mycket. "Operationen lyckades men patienten dog."

Lever de olika hierarkierna inom sjukvården så långt ifrån varandra att man inte ser vad som pågår utanför det egna lilla reviret? Och lyssnar bara ledningen när det är högstatusfolk som ryter till inom vården och stänger man öronen när lågstatusfolket ropar på bättre städning?

Om jag var kirurg skulle jag vilja att patienten inte bara överlevde operationen utan också tillfrisknade, istället för att drabbas av onödiga infektioner. Varför intresserar sig alltså inte kirurgerna för städfrågor?

Veckans städskandal blottar något djupt allvarligt. Jag har mött det förr inom hälso- och sjukvården, vissa saker är fina att göra och andra saker prioriteras inte alls. Det är fint att operera lungcancer men inte lika statusfyllt att vara en duktig tobaksavvänjare. Fast vem kan hindra flest människor från att dö av sin rökning? Kirurgen eller tobaksavvänjaren?

Sjukhusledningar landet runt får nog ta sig en funderare på vad som är absoluta grundvillkor för hur en god sjukvård ska bedrivas. Man kan inte skylla på dåliga städbolag, man har ju själv gjort upphandlingarna och satt ramarna. Ta tillbaka städningen till avdelningarna! Det är en lika viktig del av vården som något annat. Städpersonalen ska ingå i vårdteamet, eftersom det krävs kunskaper som ibland är anpassade till de sjukdomar som behandlas. Städbolagen kan kanske ha kvar entréer och allmänna ytor - men det som är vård ska också behandlas som vård.

Att främja hälsa har alltså återigen visat sig handla om ganska vardagliga ting. Och sjukvården behöver skakas om av en statusrevolution! Vem främjar hälsan mest; de som lagar god mat, håller rent och är vänliga - eller de som kan skära bäst? Ja jag är tacksam för att knivskärarna finns också! Men att den status som följer med av att vara en skicklig kirurg ska gå ut över den andra viktiga hälso- och vårdinsatsen kan jag inte acceptera. Det är förstås inte kirurgernas fel, utan ledningarnas fel.

söndag 23 november 2008

Politiken drar ur sig folkhälsoarbetet och allt ansvar läggs på individen

Min slutsats av dessa sju tankespår(från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren) blev väldigt tydlig när jag läste den nya folkhälsopropositionen. Individualiseringen av samhället förstärks, ansvaret för hälsan läggs mycket mer på individen och politiken drar sig ur. Det finns också en moralisering som skymtar här och där och som ytterligare förstärker känslan av att folkhälsa är något som ska bli summan av alla individers egna val och värderingar – fast hur folkhälsan blir är något som i högsta grad är en fråga om fördelningspolitik och där ansvaret finns hos politiska aktörer, kommuner, landsting och myndigheter.

Jag tycker att propositionens fokusering på ”individens eget val” blir en kontrast mot WHO-kommissionens förslag.Så när resten av världen börjar se på de sociala och politiska orsakerna till hälsa så backar Sverige tillbaka.

Lite elakt tycker jag att den nuvarande samhällstrenden ser ut så här: Vackra och sunda kroppar blir idealet och det är du själv som har ansvaret. Dessutom har inte samhället råd med individer som inte sköter sin hälsa. Du blir en belastning för samhället. Samhället har inget ansvar för din hälsa. Men Du har ansvaret mot samhället att hålla dig frisk.

Partierna verkar helt nollställda kring vad deras förslag får för effekter på folkhälsan. På deras hemsidor finns frågan nästan inte med, då måste man göra många klick innan det kommer upp något. Däremot finns många andra politikområden med och även djurhälsa. Det betyder något att man inte ens har folkhälsofrågorna på sina hemsidor! Partierna måste börja tala om vad de vill med människors hälsa! Och för de allra flesta människor är hälsan viktig – viktigast. Varför är den inte det för partierna? Partierna måste inse att det riktigt stora arbetet ligger hos samhällsaktörerna. Nu precis som under folkhemsbygget. Abdikera inte från ert ansvar!

onsdag 19 november 2008

Är den nuvarande organisationen av folkhälsoarbetet faktiskt ett hot mot folkhälsan? Tankespår 7.

Här kommer det sjunde tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren för ett par veckor sedan.

Nu kanske jag retar upp många. I kommun efter kommun, i landsting efter landsting, säger idag ofta politikerna: ”Här är vi överens i folkhälsofrågor”. Det kan ju inte vara sant! Om man tror det har de politiska partierna abdikerat från samhällsansvaret och ser inte hur starkt de samhälleliga villkoren styr folkhälsan, dess fördelning, livslängdens och ohälsans utveckling. Och de faktorerna är ju sådant som de politiska partierna egentligen har helt olika uppfattning om.

Har satsningen på utbildade hälsoplanerare ”avpolitiserat” folkhälsofrågorna? Allt oftare hör man politiker i olika kommuner: ”Nu har vi tillsatt en hälsoplanerare. Hon är så duktig…. ” Och hälsoplanerna säger ofta: ”Vi måste utbilda politikerna” .
Båda dessa aspekter skrämmer mig. Politikerna får inte tro att en hälsoplanerare ska fixa folkhälsan i en kommun – det är ett politiskt ansvar att se till helheten av politiken. Och hälsoplanerarna kan visserligen utbilda i vissa grundläggande fakta kring hälsofrågor och om hälsans bestämningsfaktorer – men medlen för att förbättra folkhälsan är i grunden politiska och inte en fråga om hälsometodik.

Har även ”byråkratiseringen” av folkhälsoarbetet i stort – som inte minst blev resultatet av Nationella folkhälsokommitténs arbete - genom nya mätmetoder, indikatorer, uppföljningsinstrument, myndighetsrapporter etc. fjärmat folkhälsopolitiken från de som verkligen borde vara engagerade: de politiskt förtroendevalda? I början var jag lyrisk över att folkhälsoarbetet inte längre bara hängde på eldsjälar utan också bars upp av grå byråkrater. Men nu börjar jag undra om resultatet blivit en politisk reträtt. Det betyder inte att jag inte förstår betydelsen av att det måste till mer av statistik och mätmetoder i många länder, som Marmotkommissionen framför, eftersom det synliggör saker.

Men ibland - och nu pratar jag om Sverige- kan för mycket av byråkratisk uppföljning leda till praktisk handlingsförlamning. Politikerna abdikerar. Jag hoppas att den folkhälsopolitiska rapport som Folkhälsoinstitutet ska ge ut nästa gång blir ett tydligt underlag för en politisk debatt om vilka insatser som krävs. Och att det blir ett tydligt underlag för prioriteringar.

Har synen på att allt ska vara vetenskapligt också fjärmat politiken från folkhälsoarbetet? Allt handlar inte om evidens och vetenskap, mycket handlar om politiska visioner och vilja och en helhetsbedömning av vissa problem. Dessutom så tycker jag ofta forskare är väldigt smala. Man kan få fram evidens för det man säger, men satt i ett samhällspolitiskt sammanhang kan det ändå bli fel. Man måste alltid använda evidens tillsammans med klokskap och samhällserfarenhet.

Det här är ju också en gammal debatt om demokratin. Ska det vara experter som styr eller folkvalda? Jag är fullständigt övertygad om att samhället som helhet skulle gå mot en katastrof om det var experter på olika områden som fick styra – eftersom de alltför ofta har NOLL KOLL på hur samhället ser ut inom de andra områdena. Och vem skulle fördela de ekonomiska resurserna?

Självklart måste det alltid finnas ett aktivt lyssnande från de politiskt ansvariga på vad forskningsresultat säger – men politiska visioner kan inte främst baseras på vetenskap. Här tror jag alltså ”evidensbegreppet” har hjälpt till att fjärma politiken från folkhälsoarbetet. Man har gjort vetenskap även av sådant som inte är det. Eller man har fått fram evidens kring en detalj, men inte undersökt helheten, det samhälleliga sambandet för hur människor mår eller beter sig. Självklart behövs forskning – det är absolut inte det jag säger!- men jag är rädd för att de politiska partierna fjärmat sig från den folkhälsopolitiska debatten genom att folkhälsoarbetet delvis byråkratiserats och kravet på ständig evidens.
Min slutsats. Ge tillbaka ansvaret till politiken.

måndag 17 november 2008

Vågar ingen utmana de kommersiella hälsosabotörerna?Tankespår 6.

Här kommer nummer sex av de sju tankespår kring folkhälsan som jag presenterade vid min avskedsföreläsning för generaldirektör Gunnar Ågren härom veckan.


Folkhälsan hotas av starka kommersiella aktörer, tobaks-, alkohol-, livsmedels- och skönhetsindustrin. Om man nu fokuserar på att individen ska ”välja” och ta ansvar, varför lägger man inget ansvar på de kommersiella intressen som vill att vi ska välja ohälsosamt, eftersom de tjänar pengar på det? Det läggs ner ofantligt stora summor på marknadsföring av produkter, som sedan de offentliga samhällsorganen med mycket, mycket mindre resurser får försöka upplysa medborgarna om att de inte alltid är så nyttiga. Istället för att också försöka stävja marknadsföringen av ohälsosamma produkter, så är mantrat att individen ska bli stark och ”välja själv”.

Ett exempel på detta är striden om tobaksfrihet på krogen. Rökförbudet lanserades av folkhälsokommittén som ett sätt att i första hand få en bättre arbetsmiljö och också skydda andra restauranggäster från passiv rökning. Detta skedde i stark konfrontation med tobaksindustrin och restaurangbranschen, som riskerade att förlora pengar. Det var ett val av synsätt: en miljöinsats eller en individfråga. Vi anklagades för att vara moralister. Jag var ärkemoraltanten som var en frihetsförstörare.

Rökning var en frihetsfråga där individen skulle informeras och sen välja. Och förresten kunde man också välja om man ville jobba i en rökig miljö och som icke rökande restauranggäst så kunde man ju låta bli att gå in om det var för rökigt … så gick argumenten. Det var en individfråga och inte en samhälls – eller miljöfråga. Idag är det nog inte många som vill återinföra rökningen på caféer oc restauranger…
Vår alkoholhistoria visar ju samma sak- ingrepp som begränsar tillgången är effektivare än bara individens eget val.

Min slutsats
Det måste bli ett större fokus på att det finns starka kommersiella motkrafter för en bättre hälsa – och inte bara fokus på att vi som individer ska ”lära oss” att välja själva. Strukturella insatser som tobaksfrihet på krogen har en stor betydelse för att minska rökningen, jämfört med bara ”information”. Folkhälsans kommersiella sabotörer måste attackeras med starkare medel än ”upplysning”.

fredag 14 november 2008

Är folkhälsoarbetet mest ett gym för redan friska?Tankespår 5.

Jag fortsätter med femte tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

Människor med olika funktionsnedsättningar har den sämsta hälsan jämfört med befolkningen i stort. Den rapport som FHI kom med kring den Onödiga ohälsan i år visar detta mycket klart. Det handlar om 1,5 miljoner människor, och där ohälsan är tio gånger större än hos befolkningen i övrigt – samtidigt som en tredjedel av denna ohälsa är helt onödig.

Den visar med stor tydlighet att ohälsan inte alls bara handlar om ”grundsjukdomen” eller den funktionsnedsättning man har. Att ha en funktionsnedsättning behöver inte med nödvändighet innebära att man har en sämre hälsa. Det är helt enkelt bara en riskfaktor. Idag är alla de bestämningsfaktorer som påverkan hälsan klart sämre för människor som har någon funktionsnedsättning.

Egentligen är det inget nytt, den legendariska ordföranden för handikapprörelsen på 70-talet; Richard Sterner, sa redan då: ”Man blir fattig av att bli handikappad och man blir handikappad av att vara fattig.”

I samhället i stort tycks man dock ha ”accepterat” att det blir större ohälsa, följdsjukdomar och kortare livslängd vid många funktionsnedsättningar – trots att det egentligen inte alls behöver vara så, om livsvillkoren såg annorlunda ut. Om människor med funktionsnedsättningar slapp bli diskriminerade, fick bättre ekonomi, mer sysselsättning, bättre socialt nätverk, anpassad fysisk aktivitet etc. skulle ohälsan se helt annorlunda ut.

Än så länge har folkhälsoaktörer inte sett villkoren för personer med funktionsnedsättning och deras hälsosituation som något för folkhälsoarbetet – eftersom man trott att det handlar om människor som redan är ”sjuka”. Men eftersom människor med olika funktionsnedsättningar drabbas av så mycket förebyggbar ohälsa, så måste hela folkhälsopolitiken mycket tydligare ha fokus på dem som faktiskt har den sämsta hälsan. Diskriminerings- och rehabiliteringsfrågor blir t.ex. viktiga för folkhälsoarbetet.

Tittar man med de här glasögonen, som ju FHI har gjort i sina undersökningar , så kan man undra om vår syn på folkhälsopolitiken är helt skev, eftersom en så stor del av den samlade ohälsan finns hos människor med funktionsnedsättningar.
Men vi pratar nästan aldrig om det! Om det blev fokus de närmaste åren på de som faktiskt mår sämst är jag säker på att mycket av vårt folkhälsoarbete skulle se annorlunda ut.

Hälsan för hbt-personer och för personer från vissa etniska grupper är också påfallande dålig. Det är vår skyldighet att fokusera också mer på det – än att göra medelvärden av hela befolkningen och därmed kanske missa det viktigaste. Jag tror t.ex. att diskrimineringsfrågor är en sådan fråga som vi allvarligt underskattat – det är en fråga som verkligen skapat ohälsa hos människor med funktionsnedsättningar, med annan sexuell läggning än hetereosexuell och hos vissa etniska grupper.

Ändå finns grunduppdraget från folkhälsopropositionen 2003 att ojämlikheten i hälsa ska motverkas och att "effektivitet i folkhälsoarbete betyder att man ska koncentrera sig till områden där avsaknaden av insatser leder till ohälsa." Och den nya propositionen har inte tagit avstånd från detta vad jag vet.

Så uppdraget finns! Men handen på hjärtat: nog har mycket av samhällets folkhälsoarbete handlat om att puffa på de som är friska att bli ännu friskare? Nu gäller det för FHI och alla andra att jämlikhetsperspektivet i hälsa ska genomsyra allt arbete framöver

tisdag 11 november 2008

Är hälso- och livslängdsskillnader mellan könen mer en politisk fråga än en biologisk? Tankespår 4.

Här kommer fjärde tankespåret från min föreläsning när Gunnar Ågren avgick:

Skillnaderna i medellivslängd mellan män och kvinnor har länge ansetts som biologiska. Kvinnor har betydligt större ohälsa och är sjukare än män, samtidigt som män dör flera år tidigare.

Det finns inga bevis för att det handlar om biologiska skillnader, i alla fall inte så stora. Eller att skillnaderna ska vara som de ser ut just nu. Skillnaderna har kraftigt skiftat över tid, de har t.ex. varit mycket små när det varit starka alkoholrestriktioner i vårt land - då levde männen genast längre. I Danderyd är t.ex. livslängden för män betydligt högre än för kvinnor i många andra kommuner. Och i vissa kommuner ligger männen över rikets genomsnitt och kvinnorna samtidigt under riksgenomsnittet! Att livslängden alltså är både socioekonomiskt betingad och genusrelaterad är helt uppenbart.

Mäns livslängd ökar nu snabbare i Sverige än vad kvinnors livslängd ökar, vilket bl.a. beror på att den överdödlighet som män tidigare har haft i våldsam död och i hjärt-kärlsjukdomar minskar – och det handlar delvis om förändringar i vad som anses som ”manligt”. En jämställdhetsutveckling om man vill uttrycka det så.

Samtidigt ökar inte svenska kvinnors livslängd på samma sätt som kvinnornas medellivslängd ökar runt Medelhavet eller i Japan. Svenska kvinnor leder inte längre livslängdsligan, vi lever nu flera år kortare än i flera andra länder. Orsaken till att svenska kvinnor sackar efter i medellivslängd har aldrig analyserats på djupet. Tobaksbruket är en viktig orsak, men tveksamt om det är den enda.
Unga kvinnors mycket försämrade psykiska hälsa är ett varningsrop till hela samhället, som delvis måste grunda sig på att det finns så olika förväntningar på kvinnor och män.

Min slutsats är att man inte längre kan ”acceptera” att kvinnor är sjukare än män samtidigt som det anses ”naturligt” att män ska leva så mycket kortare. Sammantaget är utvecklingen av livslängden och hälsoskillnaderna mellan könen en samhällspolitisk fråga, mycket mer än en medicinsk eller genetisk fråga. Det finns mycket som talar för att både män och kvinnor skulle kunna leva både längre än idag och kanske nästan lika länge.

Hälsa och livslängd måste analyseras mycket mer ur ett genusperspektiv, för att kunna leda fram till politiska insatser. Detta om något är en viktig uppgift för folkhälsoarbetet och folkhälsoforskningen.

fredag 7 november 2008

En ökning av hälsoskillnaderna – ett resultat av minskad fördelningspolitik? Tankespår 3.

Här kommer tankespår 3 från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

I Sverige ser skillnaderna i hälsa ut att öka. Det är t.ex. mer än 5 års skillnad i medellivslängd mellan männen i Danderyd och männen i Arjeplog (skillnaden har ökat). Man räknar med att de rikaste i 80+ generationen har en bättre hälsa än de fattigaste som är 65 år. De sociala skillnaderna i hälsa och livslängd är alltså stora och skillnaderna ser ut att öka. Hälsan följer de klassiska sociala villkoren. Levnadsvanorna följer dessutom den sociala tillhörigheten. Levnadsvanorna – även när man tittar historiskt - är nästan alltid en spegel av individens placering i den sociala hierarkin.

Makten har inte bytt samhällsklass, men det har de ohälsosamma levnadsvanorna. Sammantaget ökar det klasskillnaderna i hälsa, eftersom makt och inflytande är en mycket stark positiv bestämningsfaktor för hälsa. Kombinationen makt och hälsosamma levnadsvanor ger därmed ett gott hälsoutfall och på samma sätt ger maktlöshet och ohälsosamma levnadsvanor större risk för ohälsa och för tidig död.

Ohälsosam stress- som är större hos dem i låglöneyrken eller som är arbetslösa/förtidspensionerade, att känna sig diskriminerad, att ha en låg social position – allt detta påverkar individens hälsa i mycket stor utsträckning. Och nu visas detta också med FHI:s egen undersökning om Hälsa hos människor med funktionsnedsättningar. Ohälsan hos dem är så mycket större än den behöver vara, och deras stress så mycket större än andras.

Och som Michael Marmot visat: att individens sociala position tycks ha en alldeles egen, mycket stark påverkan på hälsan. Min tolkning av detta är att ju mer hierarkiskt samhället är, ju större skillnader och status som är mellan människor – desto mer påverkas hälsan. Därmed blir samhällets fördelningspolitik också avgörande som bestämningsfaktor för hälsan. Det är inte absoluta tal som är viktiga i vårt land – utan de relativa.

Sveriges tidigare goda folkhälsa har i stor utsträckning grundat sig på relativt sett ganska jämna inkomstförhållanden, en generell välfärdspolitik, en skola för alla, en sjukvård för alla och en stark folkrörelsesektor som bidragit till ett starkt socialt kapital i civilsamhället.

Den individualisering , privatisering och valfrihetsvurm om nu sker i Sverige är i internationellt avseende mycket stark. Och därmed också en bestämningsfaktor för hälsan som kan vara negativ framöver. Allt från en uppluckring av att alla barn inte längre går i samma skola, att bostadssegregationen bara tilltar till att fördelningspolitiken har inneburit försämringar i välfärdssystem och a-kassa.
Till detta kommer också den starka individualisering vi har i övrigt - på gott och ont - vi bor ofta ensamma, vilket inte är så vanligt i andra länder. Jag minns när min 20-åriga dotter fått lägenhet i Stockholm och var jätteglad, när hon berättade det för en spanjor blev han förskräckt: Är du osams med din familj? Han tyckte synd om henne.

Det sammanlagda resultatet av dessa samhälleliga förändringar kan bli att det starka gemensamma sociala kapital som växte fram under 50-60-70-talen nu uppluckras. Vad får det för betydelse för folkhälsan om skillnaderna mellan människors livsvillkor blir större?

Inkomstskillnaderna ökar. Små skillnader skapar ett socialt kitt som håller ihop människor och samhälle, det skapar trygghet, mindre rädsla, mindre murar. Ju större skillnader, ju större rädsla, mer våld, större avstånd – allt påverkar hälsan.

Min slutsats är att de livsvillkor som människor lever under och som nu är under stark omvandling genom politiska beslut som ökar skillnaderna i samhället, i mycket hög grad påverkar folkhälsan. Och att det idag är en negativ utveckling. Den fokusering som sker på att låta individen ”ta ansvar” för sin hälsa tar bort sökarljuset från de politiska beslut som just nu i grunden kommer att påverka folkhälsan negativt.

onsdag 5 november 2008

Förskräckande kroppsideal i folkhälsans historia- tankespår 2

Jag fortsätter med tankespår 2 kring nya hot mot folkhälsan:

I folkhälsopolitikens historia finns inte bara bra saker – utan också förskräckande värderingar, som legat nära en fascistisk människosyn med rashygien i botten. ”En sund själ i en sund kropp”. ”Människomaterialet måste förädlas”. Tvångssteriliseringarna var väl i Sverige det mest brutala exemplet på att ”folkstammen” inte fick försämras av ”undermåliga individer”. Vi hade Rasbiologiska institutet. Folkhemmets aktörer var också med om mycket av detta.

Och det är inte längesedan överheten i vårt land ansåg att de fattigas livssituation var deras eget fel, att det berodde på en bristande moral hos individen att de levde under så osunda villkor.

Övervikt/fetma har t.ex. under de senaste åren setts som ett kommande folkhälsohot. Naturligtvis kan det bli ett hot mot många människors hälsa. Men idag handlar åtgärderna från samhällets sida mest om att ”upplysa” individen om rätt kostvanor, samtidigt som de kommersiella aktörerna gör allt för att skapa efterfrågan på ohälsosamma produkter och den offentliga sektorn inte ger barnen tillräckligt bra mat i förskola/ skola och inom äldreomsorgen.

Samtidigt är den sociala skiktningen när det gäller fetma mycket stor. Det är en uppenbar klassfråga. I det läget kan inte ”upplysning” vara den enda politiska åtgärden, eftersom det så tydligt handlar om vilka sociala villkor individerna lever under. Om då fokus enbart handlar om information, blir synen ”Det är deras eget fel, om de bara skärpte sig”. Alltså egentligen samma synsätt som överheten haft på de fattigas situation tidigare.

Många folkhälsoaktörer i kommuner och landsting gör nu program för fysisk aktivitet, bättre kost osv. – ofta framhåller man det sunda och det friska. Men i en del fall gör man folkhälsan en björntjänst i de program som riktas mot allmänheten och istället bidrar man till att det politiska ansvaret för folkhälsan urholkas. Man blir själv en aktör i de kommersiella kroppsidealens marknadsföring.

Ett exempel är idrottsförvaltningen inom Stockholms stad som har affischer riktade mot allmänheten under rubriken ”Folkhälsa”, med en bild på en ung, blond, smal tjej som balanserar på en stor boll, med texten ”Balans, lugn, helhet”. Varför ska fysiska övningar så ofta förknippas med ungdom och skönhet? Och varför ska begreppet folkhälsa användas på det sättet?

När Apoteket AB för några år sedan skulle lansera en hälsosatsning så hade man videobilder på unga människor med pannband som sprang – trots att hälsosatsningen egentligen handlade om att nå hela befolkningen, främst de som är gamla eller sjuka. Det är så lätt att ” trilla dit” – att fysisk aktivitet ska förknippas med ungdom och skönhet.

Skönhetsidealen, som egentligen inte har med hälsa att göra, kan istället förorsaka ohälsa. Och det finns en hel livsstilsindustri som tjänar pengar på att spela på skönhet kopplat till hälsa.

En överdriven kroppsfixering kan leda till psykisk ohälsa . Det kan i sin tur leda till en syn på hälsa som inte är möjlig att uppnå; nämligen att man alltid ska vara frisk och lycklig och harmonisk och framgångsrik. Och ett hälsoideal om inte är möjligt att nå, det sporrar inte – istället ökar upplevelsen av ohälsa, bara för att man inte är pinfrisk.

Och de kroppsideal som finns nu understryks antagligen också genom den antifetmapropaganda som finns från samhällets aktörer. Syftet från samhällets aktörer är förstås att ge människor information om kost och fysisk aktivitet, för att öka människors möjlighet att göra hälsosamma val – men tänk om metoderna motverkar syftet? Tänk om de istället underbygger just det man vill motverka?

Ytterligare ett steg i det här var för ett par år sedan när det kom ett förslag från Prioriteringscentrum att nu måste man diskutera om människors handlande, om de själva förvållat sin sjukdom eller skada, kanske borde påverka om de skulle få del av samhällets offentliga medel för sin vård. Socialstyrelsen avvisade som tur var den tanken.

Jag är alltså rädd för att synsättet ”skyll dig själv” ska breda ut sig, rädd för att det blir baksidan av det positiva utropet ”ta ansvar för din hälsa” om vi inte är vaksamma. Och det kan i sin tur skapa nya hälsoklyftor.

Sätt sökarljuset på det som är politikens ansvar och inte bara på individen.

måndag 3 november 2008

Tillväxten - ett hot mot hälsan? Första tankespåret.

Jag fortsätter att presentera min syn på folkhälsan just nu, som jag höll en föreläsning omkring i samband med Gunnar Ågrens avgång som generaldirektör.
Här kommer första tankespåret:

En god folkhälsa är inte bara medelvärdet av hälsan hos en befolkning, folkhälsa handlar också om hälsans fördelning i befolkningen. Medellivslängden är betydligt högre i många länder inom EU än i USA och spädbarnsdödligheten i USA ligger på samma nivå som i många fattiga länder. Trots att USA är ett av världens rikaste länder så är man absolut inte på topp när det gäller folkhälsan. Detta är ett viktigt exempel på att en god folkhälsa inte bara skapas av storleken på BNP i ett land.
Att satsa allt på tillväxt kan – om den inte kommer hela befolkningen tillgodo och tar hänsyn till miljön, skapar större hälsoskillnader och en försämrad folkhälsa. Även om BNP skulle stiga. Här känner jag en viss tveksamhet till de senaste årens fokusering på att använda hälsan som ett instrument för att öka den regionala tillväxten i Sverige. Måste man argumentera för hälsa bara för att det kanske ökar tillväxten? Hälsa borde vara överordnat materiell tillväxt.

Och vad händer just nu i denna världsekonomiska turbulens? Blir fokus än starkare på den ekonomiska tillväxten, så att hälsa och miljö kommer än mer i kläm? I det läget blir det internationellt än viktigare att hålla fast vid kunskapen om att vägen till ekonomisk framgång i fattiga länder är via hälsovård och utbildning för mödrar.
Men i vårt land, så anser jag inte att vi ska behöva ge legitimitet för satsningar på hälsa genom att argumentera för att det i förlängningen kanske ökar den regionala tillväxten. Hälsa har ett egenvärde och borde vara fint nog.

Jag är rädd för att för Sveriges del kan den tillväxt som i alla fall skett fram till nu, försämra folkhälsan genom ökade hälsoskillnader, eftersom tillväxtens vinster gått till ökad privat konsumtion på bekostnad av generella välfärdssystem och en uppluckring av det sociala kapitalet i samhället.

Jag vill koppla synen på vikten av ständig tillväxt till vår syn på individen. Förr var det Jante som härjade - du ska inte tro att du är något – skomakare bliv vid din läst. Inom arbetarklassen tror jag Jante hade stort inflytande långt in på 50 –talet och senare ändå. Sen kom utbildningssamhället, den materiella tillväxten och sedan den nya synen på människan, som exploderar i hälsotidningar och böcker och kurser. Massmedia som hyllar ”kändisar”, allt från mediavärlden till idrottskändisar.

"Du är en individ. Du kan bli vad du vill. Det är bara du själv som sätter stopp." Så låter det. Sett i ett befolkningsperspektiv har det alltså på bara någon generation skett en kovändning från Jante – du ska inte tro att du är något – till att bara himlen är taket. Jag har just läst den nya boken ”Duktighetsfällan” av Aleksander Perski och Joanna Rose. De visar hur prestationsångesten, som särskilt drabbar unga tjejer som inte nöjer sig med att vara bra – de ska vara bäst, bäst, bäst. Bara himlen är taket – och där finns ju inget tak.

Och jag har funderingar kring fokuseringen på idrottsprestationer, inte att spela eller hålla på med idrott för att det är kul eller bara var en i laget. Du ska bli bäst, proffs, stå högst på pallen. Annars är du misslyckad, en förlorare. Vad ger det för signaler? Bara prestation, inte lek, inte lust, inte gemenskap, inte glädje. Bara att vara bäst räknas.

Alla kan inte bli bäst. Med den filosofin så får vi många misslyckade individer. Många duktighetsprinsessor och prinsar som faller av tronen. Som till slut påverkar den psykiska hälsan, upplevelse av tillfredsställelse – och som blir en viktig folkhälsofråga.

Jag menar att den rådande synen på att ständig materiell tillväxt tycks vara viktigare än fördelning och hälsa, också har påverkat vår syn på individen - som också hela tiden måste växa och bli bäst - men kravet är att växa långt över sina förutsättningar och faktiska möjligheter.

Alltså tror jag att synen på tillväxt, tillväxtens fördelning och personlig framgång måste förändras för att inte folkhälsan ska påverkas negativt. Men det är väl vår heligaste ko. Än värre blir antagligen debattklimatet just nu när börserna rasar och tillväxten fått en allvarlig törn Ändå tror jag att där ligger mycket av dagens och framtidens utmaning för folkhälsan.