Är den nuvarande organisationen av folkhälsoarbetet faktiskt ett hot mot folkhälsan? Tankespår 7.

Här kommer det sjunde tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren för ett par veckor sedan.

Nu kanske jag retar upp många. I kommun efter kommun, i landsting efter landsting, säger idag ofta politikerna: ”Här är vi överens i folkhälsofrågor”. Det kan ju inte vara sant! Om man tror det har de politiska partierna abdikerat från samhällsansvaret och ser inte hur starkt de samhälleliga villkoren styr folkhälsan, dess fördelning, livslängdens och ohälsans utveckling. Och de faktorerna är ju sådant som de politiska partierna egentligen har helt olika uppfattning om.

Har satsningen på utbildade hälsoplanerare ”avpolitiserat” folkhälsofrågorna? Allt oftare hör man politiker i olika kommuner: ”Nu har vi tillsatt en hälsoplanerare. Hon är så duktig…. ” Och hälsoplanerna säger ofta: ”Vi måste utbilda politikerna” .
Båda dessa aspekter skrämmer mig. Politikerna får inte tro att en hälsoplanerare ska fixa folkhälsan i en kommun – det är ett politiskt ansvar att se till helheten av politiken. Och hälsoplanerarna kan visserligen utbilda i vissa grundläggande fakta kring hälsofrågor och om hälsans bestämningsfaktorer – men medlen för att förbättra folkhälsan är i grunden politiska och inte en fråga om hälsometodik.

Har även ”byråkratiseringen” av folkhälsoarbetet i stort – som inte minst blev resultatet av Nationella folkhälsokommitténs arbete - genom nya mätmetoder, indikatorer, uppföljningsinstrument, myndighetsrapporter etc. fjärmat folkhälsopolitiken från de som verkligen borde vara engagerade: de politiskt förtroendevalda? I början var jag lyrisk över att folkhälsoarbetet inte längre bara hängde på eldsjälar utan också bars upp av grå byråkrater. Men nu börjar jag undra om resultatet blivit en politisk reträtt. Det betyder inte att jag inte förstår betydelsen av att det måste till mer av statistik och mätmetoder i många länder, som Marmotkommissionen framför, eftersom det synliggör saker.

Men ibland - och nu pratar jag om Sverige- kan för mycket av byråkratisk uppföljning leda till praktisk handlingsförlamning. Politikerna abdikerar. Jag hoppas att den folkhälsopolitiska rapport som Folkhälsoinstitutet ska ge ut nästa gång blir ett tydligt underlag för en politisk debatt om vilka insatser som krävs. Och att det blir ett tydligt underlag för prioriteringar.

Har synen på att allt ska vara vetenskapligt också fjärmat politiken från folkhälsoarbetet? Allt handlar inte om evidens och vetenskap, mycket handlar om politiska visioner och vilja och en helhetsbedömning av vissa problem. Dessutom så tycker jag ofta forskare är väldigt smala. Man kan få fram evidens för det man säger, men satt i ett samhällspolitiskt sammanhang kan det ändå bli fel. Man måste alltid använda evidens tillsammans med klokskap och samhällserfarenhet.

Det här är ju också en gammal debatt om demokratin. Ska det vara experter som styr eller folkvalda? Jag är fullständigt övertygad om att samhället som helhet skulle gå mot en katastrof om det var experter på olika områden som fick styra – eftersom de alltför ofta har NOLL KOLL på hur samhället ser ut inom de andra områdena. Och vem skulle fördela de ekonomiska resurserna?

Självklart måste det alltid finnas ett aktivt lyssnande från de politiskt ansvariga på vad forskningsresultat säger – men politiska visioner kan inte främst baseras på vetenskap. Här tror jag alltså ”evidensbegreppet” har hjälpt till att fjärma politiken från folkhälsoarbetet. Man har gjort vetenskap även av sådant som inte är det. Eller man har fått fram evidens kring en detalj, men inte undersökt helheten, det samhälleliga sambandet för hur människor mår eller beter sig. Självklart behövs forskning – det är absolut inte det jag säger!- men jag är rädd för att de politiska partierna fjärmat sig från den folkhälsopolitiska debatten genom att folkhälsoarbetet delvis byråkratiserats och kravet på ständig evidens.
Min slutsats. Ge tillbaka ansvaret till politiken.