torsdag 22 mars 2007

Bli sedd och behövas

Ja det behöver vi alla- om ingen ser oss, ingen behöver oss - då tappar livet till sist mening. Ibland funderar jag över bondesamhället, utan minsta idyllisering i övrigt! Men där gick det inte att vara anonym, på gott och ont.

Även om man var förtalad fanns man, hade ett namn. Och alla hade i princip en uppgift, från det lilla barnet till den allra äldsta. Allas insatser behövdes. Inget barn kunde säga att efter skolan var det fri tid att göra vad man ville - man bara måste hjälpa till med allt möjligt. Hur tråkigt det än var ibland, rensa rovor har min pappa med skräck berättat om, så behövdes man. Det man gjorde var "på riktigt", inte bara att "städa i ditt rum" - man var en del av den nödvändiga produktionen.

Och gamla människor gjorde det de kunde. Ingen kunde vid 65 års ålder dra sig tillbaka och säga "nu har jag gjort mitt".

Fysiskt sett var man antagligen aldrig ensam. Idag sitter vi en och en i våra små kojor, både unga och gamla är ofta singlar.

Vår tids stora hälsohot är den psykiska ohälsan. Handlar det just om att så många inte är sedda och behövda på riktigt?

Ändå är det egentligen så lätt att åtgärda- men det måste organiseras, det kommer inte av sig själv. Många pigga pensionärer (och andra också) börjar på alltfler ställen bygga upp olika former av frivilligcentraler. Där kan den som kan hjälpa någon annan med en syssla som den inte längre kan eller orkar. Det betyder positiva saker för både den som tar emot och den som ger- båda får känna att de finns. Den som är pigg slipper känna sig osynlig och onödig, den som är mindre pigg får både hjälp och slipper social isolering.

Visst kan man organisera att barn och ungdomar också finns i de äldres värld. Det skulle ge ömsesidig bonus och barnen skulle känna att de behövdes, att någon blir glad för att just jag köper kvällstidningen, läser ett stycke eller att jag bara sitter och gör mina läxor en stund ibland hos någon äldre person.Och den äldre kan komma med lite erfarenhet och känna sig behövd också.

Det börjar växa fram olika former, igår hörde jag Eleonor Bodel från Umeå kommun berätta om fantastiska och enkla aktiviteter för de äldre i Umeå, just av den här arten. Men hur mycket som helst kan göras! Vi, du,jag - det är inget vi behöver vänta på att någon annan ska fixa.

Och det här handlar inte om välgörenhet, som att viktig vård och omsorg överlåts på frivilliga krafter - det här handlar om social och mänsklig gemenskap.

torsdag 15 mars 2007

Godis som smärtdämpare?

I morse hörde jag på Vetenskapsradion att man gjort experiment med smärta och godis. Ett antal försökspersoner hade haft händerna i iskallt vatten - vilket gör ont- men smärtan hade dämpats av godis. Tydligen sätter sockret igång kroppens egna smärtdämpande mekanismer. Då tänkte jag än en gång på helheten kroppochsjäl. Att vi äter så mycket godis och läsk, som bl.a. går att avläsa i övervikt och fetma, kanske har djupare förklaringar än att vi bara lite slött stoppar i oss för mycket onyttigheter.

Om man har smärta i själen söker man alltid lindring. Ett annat exempel på det är att man i några landsting nu undersökt sambanden mellan riskbruk av alkohol (ej manifesterat missbruk) och ångest och depression. Det är lätt att säga att det är riskbruket som är upphov till ångesten, men lika rätt kan vara att det är ångesten som är den första orsaken. Och där alkoholen istället används som en kortvarig ångestdämpare - som i nästa skede dock kan fördjupa ångesten.

Så om det är psykisk ohälsa/smärta som ibland ligger bakom både riskbruk av alkohol och för hög sockerkonsumtion - så får vi inte reducera problemet till en ren informationsfråga om levnadsvanor, upp till individen att välja själv. Då ökar skamkänslan och misslyckandet hos den som inte förmår ändra sina vanor om det egentligen handlar om psykiska ohälsa.

Hur man kommer åt den psykiska ohälsan är ett gigantiskt problem som antagligen handlar om hela vår kultur och bristen på politiska visioner, bristen på helhet och avsaknaden av en gemensam dröm. Men under tiden vi grubblar på de svåra frågorna är det viktigt att man i folkhälsodebatten inte för enkelt reducerar vissa levnadsvanor till "individens fria val", nästan alla levnadsvanor hör ihop med det sammanhang vi lever under och hur vi mår i själen.

onsdag 14 mars 2007

Skyddsnät behövs när man faller

Att ramla omkull kan göra ont och skapa långvariga problem. Det är ett vanligt hälsoproblem, inte minst bland äldre. Och det känner vi till- även om skadepreventionen fortfarande är dålig, fast det går att göra så mycket.

Men att falla socialt och ekonomiskt, där pratar vi mindre om vilka hälsorisker det kan medföra. Jag tänkte på det idag när jag läste DN-debatt där TCO varnar för att globaliseringen kan medföra att medelklassen får en osäkrare tillvaro. De pekade på betydelsen av starka social- och arbetslöshetsförsäkringar när arbetsmarknaden blir osäker.

Till det skulle jag vill lägga till: ohälsan kan öka om det gör allt för ont att falla socialt och ekonomiskt. Ofta är vi nästan skadeglada över folk som haft det bra och som av någon anledning får det sämre. Ja vi tycker nästan "det är rätt åt dom". "Nu får dom allt känna på hur det är att inte ha det så fett".

Men om fallet inte handlar om svinrika personer som förlorar några slott och herresäten, utan om ganska vanligt folk som förlorar jobbet, så passar det väldigt illa med skadeglädje. Om villkoren nu ändras så att en sådan person på direkten tvingas ta ett jobb utanför sitt eget arbetsområde, på en annan ort och med betydligt lägre betalt - eller att man blir helt arbetlös till mycket låg ersättning, vad händer då med hälsan?

Sådana sociala fall påverkar hälsan starkt. Det handlar om självkänsla och "skam", något som är mycket ohälsosamt. Men det handlar också om att mycket snabbt ställa om sig ekonomiskt, sälja hus eller vad det nu kan vara. I USA har det här redan blivit ett allmänt diskuterat problem.

Internationalens ord: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli" är fantastiska ord. De inger hopp för den fattige, det kastar bort den personliga skammen och visar att tillsammans kan vi skapa en bättre framtid. Att se ljuset - att stiga- få det bättre, inget kan vara mer hälsosamt. Men att från ljuset gå mot mörkret, från att ha haft det mesta till att gå mot "intet" - den vägen är en riktigt ohälsosam väg.

Visserligen måste man kunna omfördela rikedomar, alla som en gång haft det bra ska inte vara skonade från att rättvisan kräver lite offer. Men nu handlar det inte om det- den nya regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen görs inte för att omfördela till dem som har det sämst. Och med artikeln i DN idag i åtanke, är det viktigt att fundera över vad som händer i ett land där den stora medelklassen av olika skäl får en osäkrare situation. Det är framför allt viktigt att förstå att samhället i det läget inte får montera ned de skyddsnät som just behövs när man faller. Om man slår sig alltför mycket vid fallet, kan ilskan mot den som knuffade ner en också bli väldigt stor. Så ökar otryggheten och tilliten i samhället än mer.

onsdag 7 mars 2007

Tyskebarn och skamvrå i Rosenbad

Morgontidningen idag (i det här fallet DN) var egentligen sprängfylld med stoff för debatt i folkhälsofrågor. Två artiklar fäste jag mig särskilt vid. Den ena handlade om de s.k tyskebarnen i Norge under andra världskriget, alltså de barn som föddes med en norsk mor och en tysk far. De kräver nu upprättelse för den diskriminering de utsattes för. I statistiken kan man se att de har lägre utbildning, högre självmordsfrekvens etc än snittet. Deras hälsa har påtagligt påverkats av den diskriminering de utsattes för som barn.

En kvinna berättar att hon som nioåring tänkte hoppa från en bro och dränka sig, för att hennes morföräldrar, som tog hand om henne, skulle slippa "skammen" av hennes blotta existens.

En annan kvinna i en annan artikel berättar om hur det var att ha en mamma som var schizofren. Jag la särskilt märke till att hon sa att hon inte tror att hon skämdes för mamman. De fick alltid ta hem kompisar, även om mamman betedde sig konstigt ibland. Däremot splittrades familjen tidvis - och det gjorde ont, hon saknade sin mamma, syskon och pappa under de perioderna. Men det var inte skammen som var hennes problem. Det var samhällets oförmåga att ge familjen det stöd de hade behövt; att få hålla ihop, få en hemhjälp.

Skam och diskriminering är viktiga orsaker till ohälsa resten av livet. Fortfarande diskrimineras många grupper i Sverige idag; funktionshindrade, homosexuella, invandrare. Och många är de barn som växer upp i familjer där de lever med "skam" av olika skäl.

Alla nya tongångar från regeringen kring försämringar i olika socialförsäkringar och allmänt "hårdare tag" ger mig obehagliga magkänslor. Hur många barn kommer inte det att drabba? Barn som växer upp med föräldrar som kanske kommer att bli ännu mer ekonomiskt drabbade, som kommer att känna sig än mer misslyckade - då kan barnen få stå där med "skammen" att ha föräldrar som inte "klarar sig". Och sånt skapar ohälsa. Istället sätts det alltmer fokus på nya barnuppfostringsmetoder- fast kanske är det regeringen som borde få en egen Supernanny? Kanske kan man inrätta en skamvrå i Rosenbad?

torsdag 1 mars 2007

Nej till välfungerande barn!


Jag läste en fantastisk artikel i DN häromdagen om en kvinna som varit svårt autistisk som barn, men nu var föreläsare i ämnet. En sak etsade sig kvar i mitt minne: Hon beskrev hur hon som barn ofta skrattade på "fel ställe" - när någon gjorde sig illa eller när någon blev ledsen. Orsaken var inte att hon skrattade "åt" dem, utan att hon såg fantastiska ljussken i luften när det blev upprörda känslor. Hon tyckte det var vackert.

Hon hade en fin pappa som intuitivt tycktes ha förstått henne.
När hon beskriver hur hon lyckats "klara sig" så bra, så lägger hon till på slutet:
"Men du ska veta att jag har inga tilläggshandikapp, jag slapp belöningar och bestraffningar i min uppfostran".

Sug på de orden i dessa dagar när belöningar och bestraffningar återingen blivit högsta mode.

I Ordfront läste jag en artikel som handlar om den danska psykologen Jesper Juul och hans nya bok "Ditt kompetenta barn". Han gillar inte Supernannys. Han uppmanar istället till att skita i metoderna och se ungen som en människa.Han konstaterar att vårt verkliga problem är att vi överhuvudtaget låter en metod forma relationen till ett barn. Han tar som exempel att den make som anlitar en supernanny för att tvinga sin bråkiga hustru att lyda blir snart ensam...Han menar att det är lika orimligt att använda metoder för att få sina barn att bete sig som man önskar som att använda metoder på vuxna. Han säger att de kanske visst ändrar beteende genom metoderna - men det är en sorts underkastelse där de i förlängningen förlorar respekten för både sig själva och sina föräldrar. Och det kan komma surt efter i tonåren och i vuxen ålder...

Han påtalar faran i att "låta" som en förälder så att man till slut börjar tala om sig själv i tredje form; "Mamma vill att du inte gör så där." Han är rädd för rollspelet. Han är rädd för lögnen. Han vill att barnet ska känna att föräldern menar det han säger eller gör. Det är bättre om en trött förälder som haft det jobbigt på arbetet lägger sig ner och skriker på hallgolvet en stund, istället för att bita ihop och låtsas vara glad fast man inte är det.

Han förordar sanningen och inte manipulation. Man behöver inte alls vara barnet till lags. Om man inte vill läsa en sagobok utan fortsätta läsa sin tidning, så ska man säga det. Då lär sig också barnet att man kan och får säga nej. Och barnet slipper skuldkänslor för att föräldern gör något som det egentligen inte vill.

Den värsta diagnos ditt barn kan få är att vara "välfungerande", säger han. För det säger ingenting om hur han eller hon mår, utvecklas eller upplever sitt liv.