måndag 21 december 2009

Klassamhället har fått en ny profil på DN:s ledarsida

Nu har jag läst flera inlägg av skribenten Rikard Westerberg. De är mycket tydliga i sin totala brist på förståelse för hur människor reagerar inför orättvisor, klassamhället finns uppenbarligen inte i hans värld.

Senast idag har han ett inlägg där han upprörs över att fjärdeklassare skrivit till regeringen och påpekat orättvisorna med att lärarna får sitta i ett lärarrum och fika. Han förstår uppenbarligen inte att barnen känner sig orättvist behandlade, han ser inte det positiva i att de försöker protestera- nej, det han anmärker på är att de stavat orden fika och orättvist fel. Hur nedlåtande får man bli? Protester godtas möjligen som en akt att lägga till handlingarna, endast om de är framförda på felfri svenska.

Häromveckan gjorde han sig löjlig över LO:s rapport om de stigande inkomstskillnaderna i Sverige. Han fattade uppenbarligen inte ett skvatt av att de relativa skillnaderna i ett land, när man väl passerat den absoluta fattigdomen, är det avgörande för människors hälsa och välbefinnande. Nej, bara alla får det bättre så är det bra, oavsett om några fått en krona och andra hundratusen. Det är klassisk och okunnig konservatism. Idag visar världens folkhälsoforskare att det är just de relativa skillnaderna mellan människor i ett land som avgör hälsan. Senast kom WHO:s stora kommission under ledning av professor Michael Marmot fram till det.

Det handlar inte om avundsjuka! Utan om det sociala kittet i samhället. Att alla ska ha någorlunda lika möjligheter och inte bli diskriminerade.

Läs hans inlägg i fortsättningen med största vaksamhet.

söndag 20 december 2009

Återta orden!

Moderaternas nyskapade ord förra valrörelsen om utanförskapet har börjat accepteras av alla i samhällsdebatten. Fast det är rena galenskapen! De människor som inte fått jobb eller blivit sjuka har tidigare fått a-kassa och sjukpenning. Sånt kallar moderaterna för utanförskap. Fast det är samhället=vi alla som istället sett till att det INTE ska bli något utanförskap när sådant händer. Man ska känna sig någorlunda trygg även som arbetslös eller sjuk. Alltså: man ska inte puttas ut utan istället få vara kvar inne.

Det är NU det stora utanförskapet riskerar att börja, om människor helt hamnar utanför systemen. Fast å andra sidan blir det ju färre i försäkringsstatistiken, så utanförskapet kanske minskar då? Skatten kan antagligen fortsätta att sänkas för den som har inkomst, så ökat äkta utanförskap blir strålande tider för de som redan har.

Jag ryser av obehag när även andra politiska företrädare och journalister använder detta förfalskade ord. Utanförskap måste rimligtvis handla om människor utan inkomst och utan trygghet alls. Alltså det moderaterna just nu håller på att skapa.

Ett annat ord som det borgerliga samhället nu är på väg att radera ut är ordet bildning. Istället talar man om utbildning och kompetenshöjning i alla lägen.Men det är ju inte samma sak som bildning! Även arbetarrörelsen tycks ha gått på den borgerliga utbildningshysterin som bara gagnar ett produktionsperspektiv på kort sikt. Här har socialdemokratin slagit knut på sig själv. Högtidligt kan man fortfarande prata om bildningsideal. Alltså att människan ska kunna bilda sig och fördjupa sig utan annat syfte än att få ett rikare inre liv. Men i praktiken och t.o.m. i ideologiska dokument inför partikongressen så var det utbildning och kompetenshöjning som gällde och att Sverige som nation måste konkurrera med kompetens. Där hade man helt övertagit synen på utbildning som något som bara handlade om att människan som produktionsfaktor bättre måste passa in i företagens behov.

Jag vägrar använda ordet kompetenshöjning. Jo jag förstår att det är bra om kirugerna blir mer kompetenta vid operationer eller att ingenjörer kan räkna bättre så att broar inte rasar, men BILDNING handlar det inte om. Det känns mer och mer som om vårt samhälle håller på att bli bildningsfattigt, ju fler kompetenshöjarkurser som anordnas.

Arbetarrörelsen måste återta orden!

onsdag 2 december 2009

Hoppa över dörrknackningarna

I morse fick jag bekräftat det jag tyckt länge - i Sverige vill vi inte bli dörrknackade och uppringda med politiska budskap. Jag blir så trött på partikampanjare (S)som vill kopiera Obama. För det första har vi gjort det förr- alla valrörelser på 70-talet knackade jag dörr som SSU:are. Med ytterst klent resultat- jag minns två människoöden som jag ofta tänkt på, men politik handlade det inte om. Och de flesta var inte hemma, öppnade inte eller stängde dörren snabbt.

Jag skulle tycka det vara rätt obehagligt om någon ringde på min dörr i höghuset, nu när barnen flyttat och det aldrig ringer någon på dörren som jag inte väntar. För någon månad sedan ringde det dock, jag kikade ut genom titthålet och såg två damer. Öppnade och samtalade sedan med Jehovas vittnen, bara för att jag hade tid och ville höra vilka stolliga argument de har. Men aldrig i livet att jag skulle vilja diskutera med några från ett politiskt parti. Och bli uppringd - jag skulle kasta på luren innan jag ens hörde var de kom ifrån, telefonförsäljarna har dödat den marknaden totalt.

Det finns ett annat problem också. Folk är idag mycket pålästa - kanske inte i alla frågor, men ofta är man mycket kunnig inom något särskilt område. Då kan man som partiarbetare inte svara alls, då blir det bara floskler. Och säga: "Du röstar väl"? tycker jag är förmyndaraktigt utanför någons hem.

Nej, låt torgen leva med kaffebord (utan högtalare) - där vi kan samtala med den som vill eller bara fika en stund. Men lägg av med det påträngande. Partierna tror att folk är dumma och måste upplysas och övertalas. Så är det inte. Ödmjuka samtal utan försök att påverka - däremot berätta om hur vi ser på saken - är det enda som är seriöst.

onsdag 18 november 2009

Stockholm är Sveriges kvalitetskommun- vilken verklighet lever juryn i?

Igår blev Stockholm utsedd till Sveriges Kvalitetskommun 2009.
Utmärkelsen delades ut av Anders Knape (M), ordförande för Sverige Kommuner och Landsting och togs emot av finansborgarrådet Sten Nordin (M). I juryns motivering säger man bl.a. att det finns en väl fungerande valfrihet inom äldreomsorgen och att det är ett gott exempel på kvalitetsutveckling i kommunal verksamhet.

Betyder stort utbud samtidigt god kvalitet? Icke. Äldreomsorg är inte som att köpa frukt på Hötorget. När man handlar där kan man gå runt, klämma lite på frukterna och t.o.m. köpa ett par äpplen i olika stånd och testa innan man köper några kilo. När man behöver omsorg är det svårare att vara en god konsument. Hur ska den som är gammal och trött orka testa sig fram bland olika hemtjänstföretag?

När min kusin fick en stroke i julas fick han först god rehabilitering. När det sedan blev dags för hemgång så skulle han få hemhjälp. Med stor undran visade han mig ett fyrsidigt papper med oändliga namnförslag på olika hemtjänstföretag att välja mellan. Det ena med det mer fantasifulla namnet efter det andra. "Vet du någon som är bra"? frågade han mig. "Inte en aning", sa jag och stirrade lika fånigt jag på den långa listan. Sedan vet jag inte hur han gjorde, om han blundade och stoppade ner pekfingret på måfå. Eller om han gick på det namn som lät mest seriöst. Han försökte fråga kommunen om råd, men de var förstås förbjudna att rekommendera någon. Självklart är det bra att man inte är utlämnad till en enda vårdgivare- men då ska man också ha en möjlighet att välja på riktigt.

Det här var bara ett exempel på hur stort utbud inte behöver betyda äkta valfrihet eller ha ett skvatt med god kvalitet att göra.

Så här lanserar sig ett företag just nu på kommunens hemsida: "Hemtjänst som berör!
I en värld där behov av mänsklig beröring är allt större blir AB XXX det självklara valet för dig som kund." Undrar just hur mycket beröring man kan få???

Eller friskolor som skippar allt vad hälsofrämjande insatser heter, komprimerar undervisningen med ett minimum av raster - allt för att kunna utnytta lokalerna maximalt. Och minimerar lärartiden genom att kalla det ny pedagogik och överlåta anvaret för inlärningen till eleverna själva. Eller att låta all idrott utföras under en vecka på terminen, så slipper man störande idrottsaktiviteter under resten av läsåret. Hur det blev med hälsan bryr man sig inte om. Eller obefintlig skolhälsovård... eller.... som stockholmare får man nu höra de mest hårresande exempel.

Det är rent pinsamt hur kommunerna och landstingen släppt fram privata entreprenörer inom vård och omsorg och friskolor - UTAN att tydliga kvalitetskrav ställts. Den socialdemokratiska partikongressen slog äntligen fast att en rad krav ska ställas som också är uppföljningsbara. Men nu är det inte socialdemokrater som styr i Stockholm.

Tänk att jag bor i en kvalitetskommun..... hur har jag kunnat missa det?

lördag 17 oktober 2009

Gick (S) på DN:s rubrik om att rödgröna gillar Reinfeldt?

Jag börjar så smått undra. Partiet kalkylerar med att man inte vågar höja skatten för vanliga löntagare, mer än att återställa det fjärde jobbskatteavdraget. Mer törs man inte - man tror uppenbarligen att majoriteten av befolkningen endast ser kortsiktigt till den egna plånboken. Men ett parti måste våga, måste ha visioner och vara tydlig med vad man vill. Man kan inte å ena sida säga att alliansregeringen ökat klyftorna och sedan själv inte våga minska klyftorna nämnvärt.

(S) vill göra ytterligare skattesänkningar, så att pensionärerna jämställs. Då minskar klyftan mellan löntagare och pensionärer, men vad händer med alla som verkligen drabbats av försämringar i sjukförsäkring och A-kassa?
Det kostar pengar att sänka skatter - och tänk alla miljarder som redan satsats på skattesänkningar som inte gett några jobb - bara ökat klyftan i samhället. De skattehöjningar man föreslår är mer kosmetiska och ger inte så mycket pengar.

Var tuff! Återställ skatten till hur det var före 2006. Då likställs också pensionärerna och behöver ingen extra kompensation. Sköna miljarder rullar in som kan användas till att förbättra socialförsäkringssystemen och A-kassan, dvs verkligen minska den klyfta som nu uppstått mellan de som har jobb och de som inte har. Dessutom kommer stora satsningar att behövas på äldreomsorg och sjukvård. Där behövs också många fler jobb, som kostar att finansiera.

Jag tror att de flesta människor kan tänka längre än vad som ryms i den egna plånboken just den här månaden. Hur blir det sedan? Tänk om jag blir arbetslös eller sjuk? Och inte vill jag att andra människor ska få det sämre för att jag som har jobb ska få det bättre? Nog vill jag leva i ett samhälle med små klyftor, där trivs människor bättre och det är definitivt bäst för folkhälsan. Det är i jämlika - och jämställda samhällen - människor mår bäst.

Vågat inte S tro på sina egna ideal? Vågar man inte göra konkret politik av sin egen retorik?

torsdag 8 oktober 2009

DN har fel - man kan gynnas personligen men säga nej till moderaterna ändå

Idag fick jag morgonkaffet i vrångstrupen. DN basunerar ut på första sidan: "Fler rödgröna väljare gillar Reinfeldts politik". Eftersom jag var en av dem som var tillfrågad i undersökningen kan jag klart konstatera att de dragit fel slutsatser.
Uppenbarligen har jag börjat gilla moderaternas politik bara för att jag personligen gynnats. Det är ju bullshit!

På frågan om jag gynnats personligen, svarade jag efter lång tvekan: Ja. Just nu har jag gynnats, men på lång sikt tror jag ju alla förlorar. Men just nu: Ja. Trots detta kan jag tänka längre än med min plånbok, har en hjärna och ett hjärta också. Jag tror hela samhället blir sämre om solidariten minskar och klyftorna ökar. Ingen fråga ställdes om man ändrat inställning om man gynnats personligen. Däremot fick man frågan om vad man röstade på förra gången - och vad man tänkte rösta på nu.
Detta redovisar DN ingenting om. Alltså - min slutsats- så har folk kunnat göra skillnad på vad som gynnar dem personligen och vad som de tror är bäst för landet.

Det vore ju fruktansvärt om all politik gick ut på att man röstar efter det som ger personlig vinning - även om socialdemokratin också förfaller åt den retoriken ibland. I så fall skulle vi få ett majoritetssamhälle som förtryckte minoriteten, som skulle kunna få det hur uselt som helst. Politik handlar inte bara om egennyttan utan också om samhällsnyttan, om ideologi och solidaritet.

Jag har haft mejlväxling med Henrik Brors som skrev DN-artikeln. Han tycker också rubriksättningen blev fel. Men han vidhåller att " det är ett steg i "positiv riktning" för regeringen om en väljare går från att i fjol ha ansett att regeringens politik missgynnade honom/henne till att nu anse att den gynnar väljaren personligen. För den som anser sig "gynnad" kan också börja "gilla". Därför är omsvängningen i opinionen intressant."

Kan och kan.... det är en vild tolkning som helt utesluter hjärta och hjärna och soliaritet och långsiktig samhällsnytta.

onsdag 7 oktober 2009

Borgerliga häxkonster ökar hälsoklyftan

De borgerligas förvanskning av språket; "nu ska vi ta bort utanförskapet" - samtidigt som man gjort allt man kan för att öka klyftan mellan majoritetsbefolkningen och de som har det sämre- kan man inte kalla det för häxkonster? Först låter man sig lura, det låter ju bra, häxbrygden kanske fungerar? Så kan man inte låta bli att titta in i stugan, smaka en droppe av häxbrygden...

Och vad händer?
De som redan har mycket får det ännu bättre, mums vad gott det smakade! Och de kan knalla ut hur häxans stuga större och starkare än de var när de klev in. Och de som redan tidigare hade ont om pengar eller var sjuka eller var på väg att förlora jobbet- där blev drycken besk och de krympte av den otäcka drycken och blev så små så små när de tog sig ut ur häxans hus.

Nu får det vara slut! Klyftorna i hälsa kommer att öka i raketfart med den vallgravspolitik som nu förs. Problemet är bara att "majoriteten" av befolkningen antagligen till en början tjänar på politiken. Och om man då ska rösta för att man vill gynna sig själv, så finns ju risken att man fortsätter att rösta borgerligt.

Men då blir man lurad! All forskning från hela världen visar nu att i länder med stora inkomstskillnader mellan människor, där minskar sammanhållningen och där ökar ohälsan. Folkhälsan i sin helhet blir alltså sämre i länder där man har stora klyftor.

Nu ökar klyftorna i Sverige. Men så behöver det inte vara! Oavsett om man har hög tillväxt eller låg eller ingen alls - så kan man dela på den kaka som finns på olika sätt. Och en sak är säker: Den som druckit av häxbrygden och känner sig tillfälligt berusad av lägre skatter t.ex.- den personen kan stå där i morgon utan jobb eller med en sjukdom som plötsligt innebär kraftiga inkomstförluster. Eller man kanske har barn som drabbas av att de inte får jobb? Eller man kanske har anhöriga som behöver MER skattepengar för att få den omsorg de behöver? Så när den första berusningen gått över kommer baksmällan - även för de flesta som först blev glada.

Nu måste vi stärka de personer som krympt av häxbrygden!Det kan man bara göra genom att inge framtidshopp. Den nuvarande politiken går faktiskt att förändra! Vi är faktiskt ganska många som tror på solidaritet, oavsett om vi som personer i förstone tjänar på det eller inte. I det långa loppet kommer vi alla att må bättre av solidaritet.

tisdag 29 september 2009

Populär i skolan - bättre hälsa

I DN idag kan man läsa om en ny studie kring rangordningen bland barn i skolan - och hur det påverkar hälsan hela livet.(från Centrum för forskning kring ojämlikhet och hälsa vid Stockholms universitet och KI) Barn som är populära bland sina klasskamrater och har hög status, får en positiv påverkan på sin hälsa hela livet. Detta är inte helt avhängigt föräldrarnas sociala position, utan tycks ha ett egenvärde.

Det är ytterligare ett bevis för hur vi människor påverkas av hur vi uppfattas av andra. Om vi blir bekräftade och uppskattade eller om vi blir nedtryckta och osedda eller t.o.m mobbade. Det stämmer väl med andra studier kring social position, som bl.a. Michael Marmot har gjort. Det intressanta med den här studien är att de här barnens sociala position inte riktigt överensstämde med föräldrarnas. Det visar att social position är mer mångfacetterat än föräldrarnas ekonomi och utbildning.

Det har tidigare visats i flera hälsostudier att människor som blir tydligt diskriminerade reagerar med ohälsa. Man har också visat att människor som vuxit upp längst ner i en social hierarki definierar sig själva på ett annat sätt än den som stått längre upp i hierarkin, och detta påverkar hela livet och hälsan.

Många invandrare och t.ex. människor med en funktionsnedsättning har ofta vittnat om den diskriminering de utsatts för. Allt tydligare belägg kommer nu för hur det just påverkar hälsan för lång tid.

Den här studien om barn visar detta också. Den som blir sedd och populär har lättare att må bra i livet. Det får förödande konsekvenser för självförtroendet och synen på sig själv om man är osedd eller förtryckt.

Tänk om folkhälsoarbetet kunde fokusera på detta.

söndag 6 september 2009

Är ickerökarna arbetsrobotar utan behov av paus?

Man kan ju undra efter att ha läst ett nytt pressmeddelande från Statens folkhälsoinstitut. Ja jag förföljer inte Folkhälsoinstitutet! Jag är en stor vän av FHI och tror att myndigheten har en mycket viktig roll för folkhälsan. Därför blir jag så upprörd när jag tycker att de sprider felaktig information.

Nyligen basunerade man ut följande nyhet:
Landets kommuner kan spara 2,6 miljarder på att införa rökfri arbetstid. Det är värdet av den arbetstid som idag används till rökpauser. Det visar nya beräkningar som Statens folkhälsoinstitut låtit genomföra.

Snälla, snälla.... Eller som Carl Lidbom skulle ha sagt: Trams!

Man redovisar hur man räknat ut denna siffra. Hur många cigaretter en normalrökare röker under arbetstid, tidsåtgången för att dra in skiten i lungorna och gångväg fram och tillbaka. Det blir 30 min per person som man tydligen stjäl från arbetsgivaren. Men har man i så fall räknat ut vad ickerökarna gör istället? Skulle inte tro det. Man verkar ha räknat med att de är kvar i full kapacitet på sitt jobb där de är fulländade robotar utan behov av paus.

Som ickerökare kan jag meddela att så fungerar inte de flesta av oss! Istället för att gå iväg och ta en rökpaus kanske vi stirrar rakt in i väggen och blir okoncentrerade, ringer ett privatsamtal, skriver en inköpslista för helgen, tar en runda i korridoren, snackar lite skit med en kollega, går till kaffeautomaten och hänger en stund. Om vi nu har ett jobb där man har svårt att göra något av detta, så kan toaletten bli en liten fristad. Oavsett kiss- och bajsbehov kan det vara skönt att sitta ifred en stund, stänga dörren och tänka på vad som helst.

Alltså: alla människor har behov av pauser för att orka med sitt jobb. Därför är det trams att argumentera för att arbetsgivarna tjänar pengar på färre pauser. Det finns hur många andra argument som helst för att stödja människor att sluta röka. Individen kan förlänga sitt liv med ganska många år och slippa en massa eländessjukdomar. Hela samhället, inkl, arbetsgivarna, tjänar förstås på att människor blir friskare (utom pensionsbolagen som nog vill att vi ska dö tidigt).


Jag tror att rökpauser på tuffa jobb har varit en sorts fristad för att man alls ska orka med. Om man ska motivera människor att sluta röka tror jag inte det är någon poäng med att säga att nu ska du istället bli en effektiv robot. Bättre då att säga att istället för att ta en rökpaus kan du få gå till personalrummet och äta frukt på arbetsgivarens bekostnad och sjunka ner i soffan medan du äter.

Tobak är ett gift som förstör kroppen men också möblerar om i hjärnans belöningssystem. Och det är snuskiga vinstintressen hos hela tobabsindustrin som fått och får människor att börja röka. Folkhälsoinstutet behöver inte söka falska poäng hos arbetsgivarna för att motivera dem att stödja personalen att bli rökfria.

fredag 21 augusti 2009

Folkhälsoinstitutet måste sluta vara lydig knähund till regeringen!

Man får inte skriva som Folkhälsoinstitutet gjorde i ett pressmeddelande i veckan. Inte om man vill vara en seriös myndighet inom folkhälsoområdet. "Brist på fysisk aktivitet, ohälsosamma matvanor, tobaksbruk och alkoholkonsumtion – våra levnadsvanor – är tillsammans den största orsaken till sjuklighet och förtida död."

Det är inte sant om man uttrycker det så.

WHO:s stora kommission under ledning av Michael Marmot har pekat ut de sociala bestämningsfaktorerna för hälsan. Man kan inte gå förbi att ett lands inkomstfördelning och statusskillnader mellan människor starkt påverkar hälsan. Den relativa fattigdomen har en mycket stor inverkan på folkhälsan - det är bara att se på alla internationella siffror som finns. Jämlikhet och fördelning av inkomster är alltså en bestämningsfaktor för hälsan som ingen hälsoupplysare kommer ifrån.

Det som också är så belagt är att människors livsvilkor, som påverkar deras stressnivå, mycket starkt påverkar den psykiska och fysiska hälsan och även immunförsvaret. Ensam, låg inkomst och inget jobb - tala om stress! Och det är en stress som direkt påverkar hälsan negativt, alldeles oavsett hur "sunda" levnadsvanor individen har i övrigt.

Internationellt talar man nu mycket om "orsakernas orsaker". Det gör även Socialstyrelsen i sin senaste folkhälsorapport, där man konstaterar att rökning är en viktig förklaring till de stora klasskillnaderna i hälsa. Men i samma andetag påtalar Socialstyrelsen att man måste se till det som finns "bakom".

Levandsvanor är alltid kopplade till människors sociala grupptillhörighet och skiljer sig alltså mellan olika "kulturer" i samhället. Naturligtvis kan alltid enskilda individer bryta mönstret. Men folkhälsopolitik handlar om att se mönster och strukturer och på befolkningsnvivå ge förslag på insatser. Att människor som idag har högre stressnivå, mindre makt, mindre pengar, lägre utbildning också har mer ohälsosamma levnadsvanor hänger alltså ihop.

Självklart ska samhället i hela sin verksamhet arbeta hälsofrämjande, i sina egna verksamheter som i skola och omsorg erbjuda bra mat och möjlighet till fysisk aktivitet för alla, (så är det inte idag.)Och självklart ska hälso- och sjukvården i sina samtal med enskilda individer visa på sambanden mellan levnadsvanor och ohälsa. I det enskilda patientmötet kan man göra mycket. Det är dags för sjukvården själv att inte medikalisera allt och skriva ut läkemedel för allt, när det är sånt som går att åtgärda på annat sätt. Om individen vill, kan och orkar.

Men! Det är inte denna helhetsbild Folkhälsoinstitutet basunerar ut till svenska folket i sitt pressmeddelande. Man bortser från de "stora" sakerna, som relativa inkomster och stressnivå. Man bortser från "orsakernas orsaker" när man talar om levnadsvanornas påverkan på hälsan. I sitt allmänna språkbruk talar man alltmer om verktyg och metoder för att få folk att ändra sina levnadsvanor. Men resten av sitt uppdrag, har de glömt det? Även om de säger att de kanske skickar ut andra pressmeddelanden kring det, så får man aldrig förfalla till så enkla slutsatser som i det här pressmeddelandet. Då bidrar man till att sprida myter om hälsans orsaker.

Den folkhälsopolitik som antogs av riksdagen 2003 med olika målområden och med utpekande av viktiga bestämningsfaktorer för hälsan gäller fortfarande. Även om den borgerliga regeringen i sina uppdrag till Folkhälsoinstitutet nu nästan helt betonar individens levnadsvanor och levnadssätt och blundar för de andra faktorerna. Självklart måste FHI som myndighet utföra en sittande regerings uppdrag. Men Folkhälsoinstitutet ska inte vara en lydig knähund till olika politiska uppfattningar - de ska fullfölja riksdagens uppdrag att ge kunskapsunderlag kring allt som påverkar hälsan. Sedan får politikerna av olika kulör dra sina politiska slutsatser.

Skärpning Folkhälsoinstitutet!

tisdag 11 augusti 2009

Lycka och hälsa förutsätter gemenskap

Att söka lyckan bland materiella ting är omöjligt, det ger bara små snabbt övergående kickar. Att nå hälsa bara genom att avstå från droger och äta sunt och röra sig mycket - det ger inte heller automtiskt hälsa.
Både hälsa och lycka förutsätter social gemenskap och på samhällsnivå ett ganska jämlikt samhälle där människor har inflytande över sin situation.

Den indiska Nobelpristagaren i litteratur, V.S Naipaul, beskriver välbärgade människor i Bombay som tidigare levde under fattiga förhållanden. Trots sina lyxiga lägenheter har de valt att flytta tillbaka till trånga och sjabbiga bostadsbaracker där de växte upp. Orsak: Hustun kunde inte stå ut med tystnaden i den dyrbart inredda lägenheten och insjuknade i depression.

Om det och mycket mycket annat finns att läsa i den spännande boken "Lyckoformeln -vad vetenskapen kan lära oss om lycka" av Stefan Klein.

Politiker som tror att vi får ett bättre samhälle bara för att tillväxten ökar har fel. Till detta ska jag återkomma! (härligt när man hittar forskning som belägger det man hela tiden trott....)

tisdag 4 augusti 2009

Kommer svininfluensan att göra skillnad på människovärdet?

Är medelålders och äldre inte lika mycket värda som 20-åringar? Jag börjar undra efter att ha läst ordval i olika artiklar om svininfluensan. Karin Bojs, chef för DN:s vetenskapsredaktion skrev t.ex. förra veckan i Dagens Nyheter:

"En obehaglig aspekt av den nya influensan är att omkring hälften av dem som blir allvarligt sjuka är unga och tidigare helt friska personer. Ofta är de i tjugoårsåldern. Här skiljer sig H1N1 från den vanliga säsongsinfluensan. Den dödar mellan tusen och två tusen personer varje år i Sverige. Men då handlar det nästan bara om gamla, sjuka och redan försvagade människor."(min kursivering)

Bara om redan försvagade människor? Vad menas med det? Om man inte är på topp och kanske är 50+ så är det alltså inte så allvarligt? Tänk efter hur vi ser på människovärdet!

Det är likadant när någon dött. Om vederbörande varit ovanligt vacker, musikalisk eller kanske idrottsstjärna, då säger vi lätt "och hon som var så söt", "hon som var så musikalisk" eller "han som kunde nått ända till en OS-medalj". Som om det var värre att en söt kvinna dör än någon som ser mer alldaglig ut eller att en idrottsstjärna dör jämfört med någon som är taxichaufför.

Menar vi det vi säger? I så fall sitter människovärdet väldigt löst. När det gäller svininfluensan kan jag hålla med om att det känns värre om en 20-åring dör än om en 95-åring dör. Men därifrån till att bagatellisera att "redan försvagade" människor dör är steget långt. I det ordet ryms nämligen väldigt många personer med funktionsnedsättningar i olika åldrar. Har de inte lika stort människovärde?

Och om det blir många som behöver konstgjorda lungor, hur prioriterar man då? Ja det bör vara någon som har chans att överleva, därmed kan åldern spela in. Men om allt annat är lika, chanserna att överleva är lika stora, ska då en 20-åring gå före en 40-årig ensamstående förälder? Eller ska man dra lott?

Vad tycker vi egentligen? Egentligen tror jag att allas lika värde är en princip som vi bara uttalar - men när man sedan granskar vad vi tänker och vilka ord som ploppar ur våra munnar så kan man bli ganska rädd.

lördag 27 juni 2009

Individualism och solidaritet- vad vill s i storstäderna?

Måste individualism och solidaritet verkligen stå emot varandra? Förutsättningen för att alla människor ska ha möjlighet att utvecklas efter sin lust och sin förmåga är att livsvillkoren inte lägger hinder i vägen för det. Och det förutsätter ett solidariskt samhälle. Det är också de två grundbultarna - om man nu kan ha två?- för hälsan. Som individ ska du känna frihet och kunna styra ditt liv, men samtidigt måste du ingå i en social gemenskap och i ett samhälle där du känner tillit.

Just nu känns det som om samhällsutvecklingen, såväl den politiska som den kommersiella, skyndar fram för att minska solidariteten och gemenskapen i samhället. Individen blir ensam och allt blir ditt eget fel om du inte lyckas.

Jag har just läst socialdemokraternas Stockholmstidning, där ett antal s-kommunalråd i Stockholms län uttalar sig om varför det gick så dåligt för socialdemokraterna i EU-valet i Stockholm. Det gemensamma temat för de flesta är att tilltalet från partiet passar inte stockholmarna. Längst går Anders Johansson från Sigtuna, som säger:
"Vi måste ha en politik även för välutbildade, friska och framgångsrika och inte bara för outbildade, sjuka och arbetslösa".

Först blev jag alldeles kall. Sen började jag undra om han kanske inte är så brutal som det låter. Eller? Ett gott samhälle, där alla människor har möjlighet att må bra, förutsätter en hög grad av jämlikhet i livsvillkor och soldidaritet. Det kan man se om man jämför hälsan i olika typer av samhällen. Alltså: ALLA mår bra om klyftorna är små och det är ett välfungerande samhälle för alla grupper. Det förutsätter solidaritet, omfördelning, generella trygghetssystem.

Kanske har socialdemokratin inte varit tillräckligt tydlig på den punkten? Har det låtit som om man "bara" värnar de som har sämst livsvillkor? Har vi inte lyckats förmedla att vi alla mår bättre om även grannen har det bra? Samtidigt känner jag en stark oro för vad man menar när man pratar om medelklassen i storstäderna.

Anne- Marie Lindgren uttrycker i samma tidning att det är omöjligt att klara både skattesänkningar som kanske storstädernas medelklass vill ha och samtidigt behålla en god standard i välfärdssystemen. Och att överge välfärdssystemen kan vi inte göra.

I Dagens Nyheter i torsdags recenseras en ny bok av Åke Daun och Hans Norebrink; " Snällare än du tror, människan en social varelse". Den går tydligen ut på att även om vi har självbevarelsedrift innebär det inte att människan måste vara självisk. Snällhet, samarbete och kollektivism är i själva verket mycket effektivare medel i kampen för överlevnad än att bara se om sitt eget hus.

Det fångar det jag tror på och som varit socialdemokratins grundtanke. Vi kan värna individen, men medlen för det är samarbete och kollektiva välfärdssystem. Och då går det inte som Anne-Marie Lindgren så riktigt påpekar, att både sänka skatter och behålla välfärden. Kanske är det så att i de tider vi nu lever, där även den som är välutbildad och äger ett radhus kan bli arbetslös och sjuk och ramla ur systemen fortare än man tror - att även den personen är i behov av BÄTTRE trygghetssystem istället för sänkt skatt.

JAG tror alltså att det är med mer jämlikhetsskapande politik och goda välfärdssystem som individen bäst kan utvecklas, vilket borde tilltala storstädernas väljare också. Men då måste vi säga det också. Att flirta med medelklassen genom att urgröpa välfärdssystemen och sänka skatterna - den vägen kan i alla fall inte vara en socialdemokratisk väg. Och det är definitivt en väg som innebär en sämre folkhälsa med än större hälsoklyftor än vi redan har.

fredag 29 maj 2009

Klass, kön - men glöm inte funktionsnedsättningar

Socialstyrelsens folkhälsorapport är mycket intressant. Den belyser klass- och könsskillnader i hälsan på ett tydligt sätt. Eftersom hälsan i stort förbättras, förutom den psykiska hälsan hos unga kvinnor, så var det extra viktigt att Socialstyrelsen visade de stora och delvis ökande skillnader som finns.

Men det finns ett stort fel - personer med funktionsnedsättningar är inte särredovisade. I Folkhälsoinstitutets "Hälsa på lika villkor? - hälsa och livsvillkor bland personer med funktionsedsättning" förra året, så framkom en ny dimension i folkhälsoläget. När man särskilt tittar på människor med någon funktionsnedsättning så visar det sig mycket tydligt att det är där den stora ohälsan i samhället finns. Och en tredjedel av denna stora ohälsa är onödig och beror inte på själva funktionsnedsättningen - det visar rapporten tydligt. Det handlar om det vanliga; de sociala livsvillkoren och levnadsvanorna.

När man jämför "övrig befolkning" med "personer med funktionsnedsättning" så blir ohälsan mycket låg hos övrig befolkning. De sociala bestämningsfaktorerna är också mycket tydliga; personer med funktionsnedsättning som saknar kontantmarginal och har låg utbildning har mycket högre ohälsa än personer med en funktionsnedsättning som har hög utbildning och hyfsad ekonomi.

Sammantaget tror jag att man lurar sig själv om folkhälsoläget, om man missar att se hur personer med funktionsnedsättning har det. Man kan helt enkelt missa de funktionshindrande faktorer som finns i samhället och som framkallar helt onödig ohälsa.

Det är bara att hoppas att Socialstyrelsens nästa rapport fångar upp den dimensionen.
För om man verkligen ser hur verkligheten ser ut, så tror jag att det skulle få stora konsekvenser för den politik som förs i samhället. De generella systemen får inte urgröpas - samtidigt som vissa riktade insatser behövs. Och hela den hälsopolitiska debatten skulle kanske se annorlunda ut; det är inte mer av "gym för redan friska" som behövs, utan insatser för dem som faktiskt mår sämst - helt i onödan.

torsdag 30 april 2009

Satsa på hälsan i kristider!

Nu talar man om ekonomiska satsningar - eller sparsamhet, beroende på vilken politik man tror på. Men en sak är säker, folkhälsan hotas med den nuvarande politik som förs. Klyftorna ökar, arbetslösheten ökar, ungdomssituationen är katastrofal och nu kommer kommuner och landsting att få skära ned. Allt detta är frågor som vi vet kommer att påverka hälsan negativt på sikt, framför allt ökar det skillnaderna i hälsa mellan de grupper i befolkningen som klarar sig bra oavsett vad som händer - och de som är mer beroende av offentliga sektorn.

Jag tycker socialdemokraternas motion igår var bra på en viktig punkt: storsatsning mot ungdomsarbetslöshet och satsning på komvux. Den borgerliga poliken ger jag inte ett öre för, den ökar bara klyftorna i samhället och därmed försämras också hälsan. Därför står mitt hopp till oppositionen, men jag vill ha mer av socialdemokraterna! Slopa jobbavdraget! Det skulle ge mycket pengar, skapa rättvisa för pensionärerna, förbättra vård och omsorg eller åtminstone inte försämra och skapa möjlighet att utjämna skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har jobb.

Här ställs socialdemokratin inför ett svårt vägval: Vågar man (vi, ska jag säga, för jag är medlem)storsatsa på solidaritet och jämlikhet? Men då måste man också våga ta debatten med den majoritet av befolkningen som faktiskt har ett jobb - vågar man det? I det här läget är det i alla fall ytterst stötande med ett jobbavdrag, den som har ett jobb ska alltså ytterligare belönas?!

Jag tror socialdemokratin bara kan komma tillbaka om man är tydlig på grundläggande begrepp som solidaritet och jämlikhet och att man slutar flirta med s.k. "mittenväljare." Förtroende får man om man vågar stå för sina idéer. Nu gäller det! Efterkrigstidens politik var ingen konst alls, tillväxten gjorde att man kunde göra reformer som ökade allas standard - några riktigt jämlikhetskrävande reformer, som kändes i plånboken för majoriteten, behövde man inte göra. Det är nu det är svårt. Men visst är det roligare och ärligare att slåss för det man tror på? Det inger respekt och förtroende. Och utan förtroende vinner man inga val idag.

tisdag 31 mars 2009

Blodgivarideologi krävs mot näringslivets rofferi

Visserligen skriver väl alla om bonusar och VD-löner just nu, så vad har jag att tillföra? Men jag kan inte sluta grubbla över att vi som jobbat ideellt eller politiskt eller de som är hårt arbetande generaldirektörer eller statsråd - att vi/de skulle ha jobbat hårdare om vi haft högre lön? Nej, det skulle vi inte!

Varför är det så annorlunda för näringslivets toppar? Måste man enbart tänka på pengar, för att man ska bli en bra VD? Ja, utifrån aktiebolagslagen ska man tänka på företaget. Kanske man bara kan rekrytera människor som även för sin egen privata del bara har pengar i skallen? Är det alltså omöjligt att hitta människor med en moralisk kompass - om själva grejen är att man ska tjäna pengar? Visserligen ska man göra så att företaget tjänar pengar, men kanske den personligheten kräver en person som även är likadan för sin privata del?

Nej, jag tror inte det - inte om samhället ska överleva. De bästa VD:arna i fortsättningen måste vara sådana som har både personlig moral och allmännyttans intresse som en grund för att arbeta, även om företaget ska tjäna pengar. Kanske de bästa direktörerna blir de som har en hög lön, men ändå inom det begripligas gräns? (100.000- 200.000 kanske?)Tänk om det skulle bli pinsamt med att ha för hög lön! Det skulle visa att man var en girigburk utan moral..

Tänk på blodgivarna! Tänk hur man diskuterat ersätttningsnivån där. Om man gav för stora ersättningar så skulle det kunna locka personer som bara vill tjäna pengar, men som kanske inte är så lämpliga blodgivare. Nu får man lite ersättning som "tack- för- hjälpen"- men ingen blir blodgivare av det skälet.

Dags för blodgivarna att bli framtidens direktörer!

lördag 21 mars 2009

Hälsofasciststaten närmar sig...

Idag läste jag en recension i DN om en ny roman som kommit ut i Tyskland av Juli Zeh.
Hon har skrivit en bok om vad som kan hända 2057, där samhället blivit ett paradis av hälsa och trygghet men också med total kontroll. Den liknar tydligen Aldous Huxleys "Du sköna nya värld". Hon har låtit kroppsfixeringen öka och fått det till att 2057 är det en lagstadgad plikt att sköta sig.

I boken njuter tydligen de flesta medborgare av livet, men de lever i en diktatur där man har allt under kontroll. Även hur man själv ska dö.

Det är en sorts protest mot vad som kan hända när man lägger allt ansvar för hälsan på individen och sen att samhället hakar på den synen.

Bara recensionen gör mig glad! Jag är usel på tyska men jag blev nästan inspirerad att köpa den ändå, innan den blivit översatt till svenska. Kanska kan jag knaggla mig igenom den?

Under flera år har jag i inlägg och föreläsningar försökt ta upp den här tråden, vad händer med oss om vi bara är kropps- och hälsofixerade? Och vad händer med vår människosyn? Med vårt samhälle? Varje gång jag tagit upp det har det känts som om folk är lite förvånade, inte avståndstagande - men stumma på något sätt.

OM nu den här boken är bra, kanske den kan bli en väckarklocka? Ibland måste saker uttryckas i romanform, för att fantasin och känslorna ska vakna.

Så nu håller jag tummarna för en snabb svensk översättning. Och att alla som jobbar med folkhälsofrågor börjar fundera över hur de goda tankarna kan leda käpprätt fel.Som det ser ut just nu är det just hälsofascismen som växer sig stark och det solidariska samhälle, som är hälsans viktigaste förutsättning, är inte på tillväxt.

tisdag 17 mars 2009

Hallå Folkhälsoinstitutet- våga analysera!

Igår hade Folhälsoinstitutets generaldirektör en artikel på DN Debatt om tobaksbrukets minskning. Det var mycket glädjande siffror som hon nu kunde presentera om utvecklingen. Alltfler slutar röka. Det var bara ett fel i artikeln - var fanns analysen? Var fanns funderingarna kring hur man nu ska fortsätta det framgångsrika arbetet?

Att arbeta mot tobaksbruk handlar bla. om vetenskapligt utprövade metoder när det gäller att motivera individen att sluta röka och ge stöd så att rökslutet fungerar. Det är inte särskilt kontroversiellt! Även om inte ens det görs i tillräcklig utsträckning på t.ex. våra vårdcentraler.

Men att arbeta mot tobaksindustrins försåtliga metoder, som går ut på att få fler personer att börja röka - det kräver politiska insatser och inte vetenskapligt pedagogiska metoder.

Alltså: Det är ingen slump att så många människor slutat röka sedan det blev tobaksfritt på krogen t.ex. Det var en åtgärd som handlade om politik och politiska beslut. En offentlig miljö där så många ungdomar träffas blev rökfri. Det är klart att det påverkade hur många som började röka och hjälpte dem som ville sluta. Men det beslutet var inte självklart, det togs i stark konflikt med tobaks- och restaurangbranschen. (nu har restaurangbranschen ändrat sig)

När jag läste artikeln från FHI igår blev jag besviken. Varför står det ingenting om analyser kring VARFÖR alltfler personer fimpar eller inte börjar röka? Varför finns ingen analys om vad som bör bli nästa steg, inte minst hur de personer som idag mår sämst och samtidigt röker mest- hur de ska kunna få hjälp att sluta?

De åtgärder man väljer handlar lika mycket om politik som vetenskap. Då måste Folkhälsoinstitutet bidra med sin analys kring utveckligen. Jag vill inte ha en lös "tyckar- myndighet". Men jag vill ha en myndighet som vågar analysera mot bakgrund av den kunskap man har, vågar dra slutsatser- så att de politiska beslutsfattarna får ett bra beslutsunderlag och därefter kan ta en politisk debatt med varandra och med olika intressen.

lördag 14 februari 2009

En ny vision behövs för det socialdemokratiska partiet om att alla ska kunna "må bra" och känna välbefinnande

Det socialdemokratiska partiet lyfte från början människors blickar och förenade dem i en gemensam dröm, det var möjligt att skapa ett helt annat samhälle – och det samhället omfattade allt, från hur ägandet skulle fördelas till människors inbördes relationer till varandra.

Det är en liknande ny vision som nu behövs, som kan formulera de problem och ge ord åt de drömmar som människor idag har. Mycket av detta handlar om just hälsa och livskvalitet. I takt med att BNP stigit och det moderna folkhemmet skapats, så har dock inte människors välbefinnande ökat sedan andra världskrigets slut (det som nu går att mäta). Däremot har hälsan i termer av längre liv, minskad spädbarnsdödlighet etc. förbättrats enormt. Vi har under senare år haft mycket höga sjukskrivningstal, som trots alla diskussioner och forskning ingen riktigt kunnat beskriva orsakerna till, unga människor lider idag av en mycket större psykisk ohälsa än någon ung generation någonsin har gjort.

Att därför göra en distinktion mellan vad som är hälsa och välbefinnande tror jag inte går. En sådan distinktion bygger på det synsätt som blev förhärskande när man skilde kropp och själ åt. Om man går tillbaka till Hippokrates ord om att hälsa är ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig i harmoni med yttervärlden”- då kan man inte separera livskvalitet och välbefinnande från hälsa. Utan välbefinnande kan inte människan nå hälsa.

De unga människor som idag mår dåligt och har olika psykiska besvär är inte fysiskt eller psykiskt sjuka i traditionell mening. De lever i ett samhälle där det aldrig varit tryggare materiellt sett. Och de har mycket bättre kontakter med sina föräldrar än tidigare generationer har haft. Ändå mår så många unga dåligt. Deras brist på välbefinnande tar sig sedan uttryck i olika psykiska besvär som också leder till fysisk ohälsa.

Socialdemokratin måste tydliggöra den vision som man alltid haft, och som inte bara handlat om ägande och materiellt standard – utan också om att varje människa i frihet ska kunna forma sitt eget liv. Men i den gamla visionen finns inte hälsa och välbefinnande och ”må bra” med- man har nog trott att det ska infinna sig automatiskt om vissa maktförhållanden och materiella villkor förändras.

Idag kan vi konstatera att människor inte känner större tillfredsställelse med livet än innan den politiska skördetiden som inleddes efter andra världskriget, vi kan konstatera att unga människor aldrig känt en sådan oro och vi har i sjukskrivningstalen också kunnat se nya diagnoser som handlar om människors psykiska utmattning. Socialdemokratins vision är ännu inte förverkligad. Det blir nog aldrig en vision. Men om man bara sätter tilltro till den gamla visionen, så tror jag inte man kommer att lösa den brist på välbefinnande som människor idag känner.

Visionen måste kompletteras och förtydligas med andra mål, som handlar just om hur vi ska må bättre och känna större tillfredsställelse med livet. Vi kan inte fortsätta snickra på ett samhällsbygge som bara skapar fler och fler unga som tappat tron på livet. Visioner är inga färdiga ritningar för hur husbyggen ska se ut. Men de måste gestalta det vi drömmer om.

I inledningen till det socialdemokratiska partiprogrammet partiprogrammet finns följande:

”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället.

Här behövs ett tillägg: Varje människa ska efter sina förutsättningar kunna må bra och känna en tillfredsställelse med livet.”

Ett sådant tillägg kan ses som ord, men i praktiken borde det vara inledningen till en ganska stor omprövning av den politik som socialdemokratin fört under många år. Vad är det vi har missat i gemenskap och livsglädje i de materiella strävanden som varit så påtagliga?

Om man ser internationellt så finns det mycket lite koppling mellan BNP och befolkningens hälsa. USA som är ett av världens rikaste länder ligger först på 43:e plats när det gäller spädbarnsdödlighet. Och mycket fattigare länder ligger mycket högre upp på listan över låg spädbarnsdödlighet.

Jag tror det socialdemokratiska partiet har varit alltför fixerat vid materiell tillväxt - som en förutsättning för välfärd och indirekt för människors hälsa och välbefinnande. Hälsa och välbefinnandet infinner sig inte automatiskt när tillväxten ökar, ibland kan det också vara kontraprodukivt. Vad är det i välfärdsbygget som inte förmår ge unga människor framtidstro och en en god hälsa?

Hälsa och välbefinnande måste sättas högst på den socialdemokratiska dagordningen. Allt annat måste underordnas det. De stora klassklyftor i hälsa är inte minst ett exempel på vikten av detta.

onsdag 11 februari 2009

Fast ibland är hälsa frånvaro av att ha ont!

För ett par veckor sedan fick jag en häftig magsjuka, som bara pågick några timmar. Men det räckte för att jag efteråt började tänka på vad är hälsa? Och nu var jag helt inne på: Det är frånvaro av sjukdom!

När jag låg där så hade jag två tankar i huvudet:
1. Illamåendet måste sluta, annars står jag inte ut.
2. Hinken är på plats, jag har en säng och jag har en toalett. Tänk om jag inte haft det!

Några tankar på självförverkligande, nå livsdrömmar, vilja ha högre inkomst, köpa en ny soffa...glöm det! Sådana tankar var lika obefintliga som att jag inte vill åka till månen.

Efter ett par timmar klingade illamåendet av, min sambo kom in i rummet och öppnade fönstret och en mild vindpust nådde min svettiga panna. Han klappade mig lite på huvudet. Då kände jag nästan lycka. Och lyckan bestod av tre saker, frånvaro av att ha ont, en mild vind och någon som tycker om mig i rummet.

Så vad är grunden för hälsa? Jo det är frånvaro av ont som vi inte kan behärska och står ut med, men sen handlar det om livets mest basala materiella ting; en säng i ett rum med lagom temperatur, en toalett ,rent vatten och tillgång till mat. Och för att lyckokänslan- meningen med livet- ska infinna sig,tror jag också det behövs någon som tycker om en. (det behöver ju inte vara en sambo, det kan vara ett barn eller en vän).


NÄR allt det där finns, då kan man börja grubbla vidare om att förverkliga sina drömmar.

Det här var ett rysligt enkelt inlägg om hälsa, jag återkommer med fler. Men även min lilla magsjuka gav mig en politisk kick: i vårt land är det allmänt sett inte mer materiell välfärd vi behöver, utan mer ett samhälle där alla kan känna att någon bryr sig om just mig. Och att vi alltså måste ha det som bringar hälsa/välbefinnande för ögonen och inte nödvändigtvis materiell standard. För det är inte alltid samma sak.

torsdag 22 januari 2009

Vad ska vi med materiell standard och "frihet från sjukdom" till - om vi ändå mår dåligt?

För mig handlar hälsa mycker mer om lugn och ro i själen och känsla av välbefinnande än om frånvaro av vissa sjukdomskrämpor. Jag börjar närma mig den livsinställning som jag hört berättas att min pappas mormor hade - och som gått i arv i generationer. Hon bodde i ett litet fattigt torp i Sörmland för 100 år sedan, hon hade en katt och en ko och någon gris. På vintern var vattnet i hinken is på morgnarna, har min pappa berättat som bodde där under sina första år i livet. Hans mormor öppnade självklart sin dörr till den trånga och fattiga stugan för dottern, när hon kom hem och var gravid flera gånger.

Pappa har berättat om hur hans mormor spred lugn och ro och förnöjsamhet omkring sig. Om hur fint hon gjorde på lördagseftermiddagen, skurade golvet, la in nytt granris och satte på sig ett rent förkläde. Sen var det helg. Pappa kände den sköna helgstämningen i hela kroppen. Han kunde som vuxen inte förstå hur hon lyckades överleva där under vintrarna, utan pengar och helt ensam, sedan de flyttat.

Pappa som sedan blev aktiv i arbetarrörelsen pratade om konflikten mellan förnöjsamhet och kampen mot samhällets orättvisor. Det ansågs lite fult att vara nöjd med sitt liv, när det var så stora orättvisor. Den som var nöjd var inte tillräckligt kamplysten, ansågs det. Men nog kan man vara nöjd med livet och känna en meningsfullhet och samtidigt se orättvisor och kämpa mot dem? Det behöver inte stå i konflikt med varandra.

Vad jag vill komma till är att min pappas mormor kanske "hade hälsan", trots allt. Säkert hade hon krämpor och hon blev inte så särskilt gammal. Men hon var nöjd med livet, kände livsglädje och gav kärlek till sina barn och barnbarn. Hon var djupt religiös och fick antagligen styrka av det. Jag tror att ordspråket "var och en blir salig på sin tro" stämmer väl.

Min mamma fick polio 1953 och blev svårt förlamad. Hon fick tillbringa merparten av sitt återstående liv vid köksbordet, ensam många timmar om dagen när hon inte vågade dricka, hon fick inte bli kissnödig förrän jag kom hem från skolan. Det var långt före de personliga assistenternas tid. Många beklagade hennes situation. Själv tyckte hon att livet var bra, långt mycket bättre än hon haft tidigare när hon var frisk och visserligen kunde åka skidor och gå i fjällen, som hon älskade.

Jag vet inte hur många gånger hon sa under min barndom: ” Tänk om jag gift mig med min första fästman, då hade jag säkert haft det bättre ekonomiskt och kanske hade jag sluppit polio, för då hade jag flyttat till honom i Göteborg. Men så hemskt att vara gift med honom! Då har jag hellre polio och får bo med pappa och med dig.” Jag upplevde jämt att hon var frisk och mådde bra. Hon ”hade hälsan”. Min pappa och hon hade en stark, lugn och trygg kärleksrelation. Om hon dessutom fått bättre stöd av samhället hade hennes liv kunnat vara än bättre förstås.

Vad ska då samhället göra för att människors välbefinnande, känsla av att må bra, ska öka? För visst ligger mycket i den individuella inställningen till livet - fast även det går ju i socialt arv. Till slut handlar det ändå om att samhället måste göra vad det kan för att människor ska ha möjlighet att känna den där tillfredsställelsen i livet. Må bra.

Och en sak är säker: då handlar det inte bara om att öka BNP, öka inkomster och konsumtion. Då handlar det mycket mer om att socialt och kulturellt skapa ett jämlikt, jämställt, solidariskt, tryggt och kreativt samhälle där alla kan komma till sin rätt. Jag tror att socialdemokratin i viss mån måste ompröva sin syn på arbete och tillväxt – målet måste vara att människor mår bra och det är inte synonymt med tillväxt.

Även om min förnöjsamma pappas mormor inte var politiskt aktiv, hon hade ju inte ens rösträtt, så krävs både samhällsförändringar och att individen/familjen i sitt förhållningssätt till livet kan bli som hon. Arga, bittra och elaka kämpar i arbetarrörelsen har jag mött rätt många av. De som politiskt stridit för bättre och rättvisa villkor - men som människor har de inte spridit någon livsglädje eller solidaritet omkring sig.

Så "att ha hälsan" handlar både om de materiella förutsättningarna och att kunna känna tillfredsställelse i livet. Alla de barn som växt upp under villkor som känslomässigt inte gett någon god grund, måste få än mer stöd. Kom ihåg Astrid Lindgrens Bo Wilhelm Olssons snälla godistant i Vasastan – utan henne hade hans liv varit grymt.

Att höja den materiella standarden kan i vårt land inte vara ett mål i sig. Det handlar om hur vi fördelar det vi har och hur vi förhåller oss till livet. För vad ska vi med frihet från fysiska sjukdomar och god materiell standard till – om vi mår dåligt och inte trivs med livet?

torsdag 15 januari 2009

Att må bra - är det att ha hälsan? Och vad är politikens ansvar?

Vad är hälsa? Ju mer man funderar desto knepigare blir det. Och än knepigare blir det när man ska försöka göra politik av en sorts filosofisk inställning. Men det går! Jag ska i ett antal inlägg försöka beskriva min inställning till hälsa och vad som är samhällets roll, individens roll och inte minst partiernas roll. För det är en stor skillnad på vad som är "samhällets ansvar" och vad som kan finnas i ett partis långsiktiga vision och ideologi, som ju beskriver ett förhållningssätt människor emellan och som går vida längre än den offentliga sektorns ansvar.

Min erfarenhet är att i dagligt tal förknippas hälsobegreppet med frånvaro av sjukdom och att man lever "sunt". Folkhälsa kan man mäta i form av hur ohälsan och dödligheten ser ut. Så fort man säger att man jobbar med folkhälsa så tror de flesta att det handlar om sjukvårdspolitik och att få folk att motionera, äta rätt, inte supa och inte röka.


I andra sammanhang talar man högtravande om "hälsa som en resurs", möjligheten att förverkliga sina drömmar, ha kontroll över sitt liv. I FNS:s deklaration om mänskliga rättigheter finns hälsa med som en rättighet. WHO skrev 1946 att ”hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.

Hippokrates (ca 400 f. Kr.),läkekonstens fader, beskrev hälsa som ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig iharmoni med yttervärlden”. Under 1600-talets upplysningstid delades kroppen och själen upp i två delar.

Ett vanligt och ganska bra sätt att beskriva hälsa/sjukdom är att utgå från en tvådimensionell modell med välbefinnande längs den ena och sjukdom längs den andra axeln. Enligt denna modell(Katie Eriksson) beskrivs hälsa och sjukdom som två skilda dimensioner. Den visar tydligt att två individer med samma sjukdom kan uppleva varierande grad av egenupplevd hälsa eller välbefinnande.


I de politiska partiernas värld är hälsan nästan helt frånvarande. Den finns inte med i politiska visioner, bara som en del av sjukvårdspolitiken. Partierna talar i varierande grad istället om välfärd, frihet, trygghet och materiell standard.

Hur är det med hälsan i vanligt folks liv? Jag tror den är helt central. Och då handlar det mer om att "må bra", än frånvaro av sjukdom eller att följa olika hälsoråd. Det handlar, tror jag, om att känna sig tillfreds med livet, inte ha för ont- eller lära sig hantera kroniska smärtor, känna att man orkar med och inte är helt orkeslös och trött, känna ett sorts lugn och vila i tillvaron, slippa ångest och alltför mycket oro, känna att livet är värt att leva.

Om detta tänker jag återkomma. Och jag tänker återkomma om partiernas ansvar, framför allt socialdemokratins roll.