måndag 21 december 2009

Klassamhället har fått en ny profil på DN:s ledarsida

Nu har jag läst flera inlägg av skribenten Rikard Westerberg. De är mycket tydliga i sin totala brist på förståelse för hur människor reagerar inför orättvisor, klassamhället finns uppenbarligen inte i hans värld.

Senast idag har han ett inlägg där han upprörs över att fjärdeklassare skrivit till regeringen och påpekat orättvisorna med att lärarna får sitta i ett lärarrum och fika. Han förstår uppenbarligen inte att barnen känner sig orättvist behandlade, han ser inte det positiva i att de försöker protestera- nej, det han anmärker på är att de stavat orden fika och orättvist fel. Hur nedlåtande får man bli? Protester godtas möjligen som en akt att lägga till handlingarna, endast om de är framförda på felfri svenska.

Häromveckan gjorde han sig löjlig över LO:s rapport om de stigande inkomstskillnaderna i Sverige. Han fattade uppenbarligen inte ett skvatt av att de relativa skillnaderna i ett land, när man väl passerat den absoluta fattigdomen, är det avgörande för människors hälsa och välbefinnande. Nej, bara alla får det bättre så är det bra, oavsett om några fått en krona och andra hundratusen. Det är klassisk och okunnig konservatism. Idag visar världens folkhälsoforskare att det är just de relativa skillnaderna mellan människor i ett land som avgör hälsan. Senast kom WHO:s stora kommission under ledning av professor Michael Marmot fram till det.

Det handlar inte om avundsjuka! Utan om det sociala kittet i samhället. Att alla ska ha någorlunda lika möjligheter och inte bli diskriminerade.

Läs hans inlägg i fortsättningen med största vaksamhet.

söndag 20 december 2009

Återta orden!

Moderaternas nyskapade ord förra valrörelsen om utanförskapet har börjat accepteras av alla i samhällsdebatten. Fast det är rena galenskapen! De människor som inte fått jobb eller blivit sjuka har tidigare fått a-kassa och sjukpenning. Sånt kallar moderaterna för utanförskap. Fast det är samhället=vi alla som istället sett till att det INTE ska bli något utanförskap när sådant händer. Man ska känna sig någorlunda trygg även som arbetslös eller sjuk. Alltså: man ska inte puttas ut utan istället få vara kvar inne.

Det är NU det stora utanförskapet riskerar att börja, om människor helt hamnar utanför systemen. Fast å andra sidan blir det ju färre i försäkringsstatistiken, så utanförskapet kanske minskar då? Skatten kan antagligen fortsätta att sänkas för den som har inkomst, så ökat äkta utanförskap blir strålande tider för de som redan har.

Jag ryser av obehag när även andra politiska företrädare och journalister använder detta förfalskade ord. Utanförskap måste rimligtvis handla om människor utan inkomst och utan trygghet alls. Alltså det moderaterna just nu håller på att skapa.

Ett annat ord som det borgerliga samhället nu är på väg att radera ut är ordet bildning. Istället talar man om utbildning och kompetenshöjning i alla lägen.Men det är ju inte samma sak som bildning! Även arbetarrörelsen tycks ha gått på den borgerliga utbildningshysterin som bara gagnar ett produktionsperspektiv på kort sikt. Här har socialdemokratin slagit knut på sig själv. Högtidligt kan man fortfarande prata om bildningsideal. Alltså att människan ska kunna bilda sig och fördjupa sig utan annat syfte än att få ett rikare inre liv. Men i praktiken och t.o.m. i ideologiska dokument inför partikongressen så var det utbildning och kompetenshöjning som gällde och att Sverige som nation måste konkurrera med kompetens. Där hade man helt övertagit synen på utbildning som något som bara handlade om att människan som produktionsfaktor bättre måste passa in i företagens behov.

Jag vägrar använda ordet kompetenshöjning. Jo jag förstår att det är bra om kirugerna blir mer kompetenta vid operationer eller att ingenjörer kan räkna bättre så att broar inte rasar, men BILDNING handlar det inte om. Det känns mer och mer som om vårt samhälle håller på att bli bildningsfattigt, ju fler kompetenshöjarkurser som anordnas.

Arbetarrörelsen måste återta orden!

onsdag 2 december 2009

Hoppa över dörrknackningarna

I morse fick jag bekräftat det jag tyckt länge - i Sverige vill vi inte bli dörrknackade och uppringda med politiska budskap. Jag blir så trött på partikampanjare (S)som vill kopiera Obama. För det första har vi gjort det förr- alla valrörelser på 70-talet knackade jag dörr som SSU:are. Med ytterst klent resultat- jag minns två människoöden som jag ofta tänkt på, men politik handlade det inte om. Och de flesta var inte hemma, öppnade inte eller stängde dörren snabbt.

Jag skulle tycka det vara rätt obehagligt om någon ringde på min dörr i höghuset, nu när barnen flyttat och det aldrig ringer någon på dörren som jag inte väntar. För någon månad sedan ringde det dock, jag kikade ut genom titthålet och såg två damer. Öppnade och samtalade sedan med Jehovas vittnen, bara för att jag hade tid och ville höra vilka stolliga argument de har. Men aldrig i livet att jag skulle vilja diskutera med några från ett politiskt parti. Och bli uppringd - jag skulle kasta på luren innan jag ens hörde var de kom ifrån, telefonförsäljarna har dödat den marknaden totalt.

Det finns ett annat problem också. Folk är idag mycket pålästa - kanske inte i alla frågor, men ofta är man mycket kunnig inom något särskilt område. Då kan man som partiarbetare inte svara alls, då blir det bara floskler. Och säga: "Du röstar väl"? tycker jag är förmyndaraktigt utanför någons hem.

Nej, låt torgen leva med kaffebord (utan högtalare) - där vi kan samtala med den som vill eller bara fika en stund. Men lägg av med det påträngande. Partierna tror att folk är dumma och måste upplysas och övertalas. Så är det inte. Ödmjuka samtal utan försök att påverka - däremot berätta om hur vi ser på saken - är det enda som är seriöst.