lördag 25 september 2010

Det räcker inte med demokrati

Under många år har jag varit rädd för vad som händer när tillräckligt många människor får det bra i Sverige. Alltså: när majoriteten kan tjäna pengar på att delvis strunta i minoriteten som har det sämre. I en demokrati styr majoriteten. Så länge majoriteten i Sverige var fattiga arbetare så var det inget stort problem - det som gynnade majoriteten var också det som var mest humanitärt. Även om man glömde dem som tillhörde minoriteterna även i det samhället. Bristande intresse för människor med funktionsnedsättningar är ett sådant exempel.

Ändå var de reformer som lyfte fattig-Sverige till ett välfärdsland sådant som var bra för alla. Demokrati, solidaritet, jämlikhet - det var ledord som stämde på folkhemsbygget. Men hur är det nu?

Årets valrörelse, utom precis på slutet när sjukförsäkringen lyftes fram, handlade om 100-500 kr mer i plånboken för majoriteten. Men skulle det ske genom jobbskatteavdrag, lägre a-kasseavgifter eller lägre dagistaxor? Tidningarna var fulla av uträkningar över hur olika partiers förslag slog exakt i den egna plånboken. Visserligen finns det en ideologisk dimension även av det, men det rör sig mer kring detaljer än visioner.

Men! Den stora faran med årets plånboksvalrörelse är just: vad händer med de människor som inte gynnas av majoritetens huggsexa kring hur hundralapparna ska fördelas? De som blir utan och bara kan beskåda hur hundralapparna flyger deras näsor förbi.

I en demokrati där majoriteten av befolkningen har egoistiska intressen att ta tillvara, intressen som går ut över en utsatt minoritet - blir inte det farligt för humanismen och alla människors lika värde? Om man är stor och stark måste man vara snäll, brukar man säga. Det är nog dags för vår demokrati att slå fast mycket tydligt vad man menar med alla människors lika värde i praktiken. Annars blir det bara en filosofisk fras utan praktisk innebörd. För demokrati innebär inte automatiskt goda beslut.

Dessutom, de stora utmaningarna för mänskligheten finns inte i våra plånboksfrågor utan i världens totala tillstånd. Men om detta sas inte många ord i valrörelsen. Mitt hopp står till en ny lyftande rödgrön vision om solidaritet med hela världens folk, där hänsyn tas till miljön och där marknadskrafterna inte får utarma både människan och miljön. Sådana visioner kan faktiskt få människor att lyfta och se längre än den egna plånboken. Så kan också majoriteten bli engagerad för större saker än det egna kökets ombyggnad och om Rut har städat eller inte.

torsdag 2 september 2010

Dags för solidariteten i valrörelsen

Vart har solidariteten tagit vägen i valrörelsen? Journalisterna verkar frossa i hur det ena eller andra förslaget slår för just DIG. Frågorna till partiledarna handlar också om detaljförslagen. Om jag var okunnig ideologiskt så skulle jag bli minst sagt förvirrad.
Jag börjar tror att vi hamnat i ett otäckt majoritetssamhälle, där medelklassen tror att de ska rösta på förslag som kortsiktigt "gynnar" dem. Så fel! Och så farligt på sikt!

Om ett samhälle ska hålla ihop så måste majoritetens intressen alltid vägas mot minoritetens. Krasst i det här valet: bättre att höja skatter för den som har jobb så att de som är arbetslösa eller sjuka får det bättre. Men då måste man få fram hur viktigt det är med solidaritet för att vi ska ha ett humant samhälle.

Men även av egoistiska skäl så kommer alla att må bättre på sikt om man bor i ett samhälle med små klyftor och där man själv kan vara trygg i vetskapen att om det händer även mig något, så behöver jag inte falla i ett svart hål.

Tänk förr när partiledarna fick diskutera med varandra, ta upp de frågor de själva ville - det var bättre! Politik handlar om visioner, inte detaljförslag. De rödgröna har allt att vinna på att prata solidaritet och jämlikhet.