tisdag 23 december 2008

Bakom politikens kulisser är det en sandlåda

Fast jag varit med så länge i politikens värld, så trodde jag inte att det var en sandlåda i högsta toppen. Där ville jag tro att det trots allt fanns en idésmedja, ett visionärt arkitektkontor för att skapa en politik som ger människor ett bättre liv.

Nu har jag hela hösten krupit bakom kulisserna och läst en rad böcker. Jag började med Ingvar Carlsson,sen blev det Göran Persson,Lars Danielsson, Margareta Winberg, Eva F Dahlgrens bok om Sigrid Gillner, Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök, Pär Nuder och till sist Christer Isakssons bok om Mona Sahlin.

Det är klart att de är helt olika. En del är spännande att läsa, andra bara träiga. En del, som "Fallet Sigrid Gillner", gav mig helt nya insikter både om politiken förr och faktiskt om hur jag själv kan bete mig. Men kvar efter denna bokläsande höst om politik finns en trist och trött känsla. Var det inte mer? Är politik bara ett hantverk, där man strider om vem som ska få slå i första spiken? Eller att få frottera sig med de kändaste människorna i världen?

Ibland,när jag inte riktigt förstått dagspolitiska ställningstaganden, så har jag tröstat mig med att jag nog inte har tillgång till alla fakta. Att "dom" nog trots allt vet bättre än jag, att de grubblat och tänkt och borrat igenom alla problem. Och visst har dom tänkt, men inte tänkt på det som jag trodde. Alltför mycket har handlat om prestige, personstrider, maktbehov, egoism, revanschbehov för Gud vet vad.

Men var finns dom då, de där visionära tankesmedjorna med tillgång till de bästa artiketerna och ingenjörerna?

Eller kanske jag ska se det så här: mina tankar är lika bra som någon annans. Diskussionerna som förs vid mitt köksbord är lika högtstående eller låga som de som förs i Rosenbad. Vi är alla människor med många tillkortakommanden. Kanske jag kan vända på det till något fint: Jag lever i en demokrati där mina tankar är lika viktiga som någon annans. Vi kan inte förvänta oss att någon ska tänka ut det goda samhället åt oss, vi får allt bidra med tänkandet själva.

Så.... trots min trötthet och besvikelse, så har jag fått nytt engagemang för att min röst faktisk är viktig. Men nu tänker jag inte läsa en enda bok om politikens inre liv på mycket länge. Nu vill jag få nya insikter, nu får det bli romaner och faktaböcker och deckare.
God jul!

torsdag 18 december 2008

Äntligen - börjar hälso- och sjukvårdens aktörer prata förebyggande folkhälsofrågor

Igår blev jag glad en gång - och i morse en gång till! Det är inte alltid man blir det när man läser tidningen. I Dagens Medicin handlade ledaren om spelmissbruk och riskerna för folkhälsan. De uppmanade Folkhälsoinstitutet att agera kraftigare. Och i Dagens nyheter idag har Läkarförbundet en debattartikel om vikten av bl.a. en bra skolhälsovård. Artikeln utgår från det folkhälsopolitiska målet. De menar att det går inte att uppfylla målet om en god hälsa för hela befolkningen om inte insatserna i skolan stärks.

Hurra! Äntligen träder samhällets annars så medicinskt inriktade sjukvårdsföreträdare fram på den förebyggande arenan. Det har annars varit en gammal strid inom hälso- och sjukvården om hur mycket krut man ska lägga på förebyggande/främjande arbete och hur mycket man ska satsa på att plåstra om när skadan redan uppstått.

fredag 28 november 2008

Är städa inte fint nog?

Man kan ju undra efter veckans avslöjande om snusk på sjukhus. Visserligen är vi nog många som sett smutsen tidigare - i åratal har det funnits varningsrop. Men inte förrän i veckan tog det skruv. Ändå är kunskapen om bakterier och behovet av god hygien en grundläggande kunskap inom medicinen. Och den kunskapen var en viktig faktor för att folkhälsan skulle förbättras, allt från att barnmorskorna började tvätta sig till samhälleliga vatten och -avloppsfrågor.

Varför lever då inte sjukhusen efter denna kunskap? Medicinskt sett är det helt obegripligt. Kunskapen finns ju. Det måste alltså handla om något annat; vem utför städningen och vem opererar? Det är hög status att operera och låg status att städa. Ändå dör ju patienten om hygienen brister för mycket. "Operationen lyckades men patienten dog."

Lever de olika hierarkierna inom sjukvården så långt ifrån varandra att man inte ser vad som pågår utanför det egna lilla reviret? Och lyssnar bara ledningen när det är högstatusfolk som ryter till inom vården och stänger man öronen när lågstatusfolket ropar på bättre städning?

Om jag var kirurg skulle jag vilja att patienten inte bara överlevde operationen utan också tillfrisknade, istället för att drabbas av onödiga infektioner. Varför intresserar sig alltså inte kirurgerna för städfrågor?

Veckans städskandal blottar något djupt allvarligt. Jag har mött det förr inom hälso- och sjukvården, vissa saker är fina att göra och andra saker prioriteras inte alls. Det är fint att operera lungcancer men inte lika statusfyllt att vara en duktig tobaksavvänjare. Fast vem kan hindra flest människor från att dö av sin rökning? Kirurgen eller tobaksavvänjaren?

Sjukhusledningar landet runt får nog ta sig en funderare på vad som är absoluta grundvillkor för hur en god sjukvård ska bedrivas. Man kan inte skylla på dåliga städbolag, man har ju själv gjort upphandlingarna och satt ramarna. Ta tillbaka städningen till avdelningarna! Det är en lika viktig del av vården som något annat. Städpersonalen ska ingå i vårdteamet, eftersom det krävs kunskaper som ibland är anpassade till de sjukdomar som behandlas. Städbolagen kan kanske ha kvar entréer och allmänna ytor - men det som är vård ska också behandlas som vård.

Att främja hälsa har alltså återigen visat sig handla om ganska vardagliga ting. Och sjukvården behöver skakas om av en statusrevolution! Vem främjar hälsan mest; de som lagar god mat, håller rent och är vänliga - eller de som kan skära bäst? Ja jag är tacksam för att knivskärarna finns också! Men att den status som följer med av att vara en skicklig kirurg ska gå ut över den andra viktiga hälso- och vårdinsatsen kan jag inte acceptera. Det är förstås inte kirurgernas fel, utan ledningarnas fel.

söndag 23 november 2008

Politiken drar ur sig folkhälsoarbetet och allt ansvar läggs på individen

Min slutsats av dessa sju tankespår(från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren) blev väldigt tydlig när jag läste den nya folkhälsopropositionen. Individualiseringen av samhället förstärks, ansvaret för hälsan läggs mycket mer på individen och politiken drar sig ur. Det finns också en moralisering som skymtar här och där och som ytterligare förstärker känslan av att folkhälsa är något som ska bli summan av alla individers egna val och värderingar – fast hur folkhälsan blir är något som i högsta grad är en fråga om fördelningspolitik och där ansvaret finns hos politiska aktörer, kommuner, landsting och myndigheter.

Jag tycker att propositionens fokusering på ”individens eget val” blir en kontrast mot WHO-kommissionens förslag.Så när resten av världen börjar se på de sociala och politiska orsakerna till hälsa så backar Sverige tillbaka.

Lite elakt tycker jag att den nuvarande samhällstrenden ser ut så här: Vackra och sunda kroppar blir idealet och det är du själv som har ansvaret. Dessutom har inte samhället råd med individer som inte sköter sin hälsa. Du blir en belastning för samhället. Samhället har inget ansvar för din hälsa. Men Du har ansvaret mot samhället att hålla dig frisk.

Partierna verkar helt nollställda kring vad deras förslag får för effekter på folkhälsan. På deras hemsidor finns frågan nästan inte med, då måste man göra många klick innan det kommer upp något. Däremot finns många andra politikområden med och även djurhälsa. Det betyder något att man inte ens har folkhälsofrågorna på sina hemsidor! Partierna måste börja tala om vad de vill med människors hälsa! Och för de allra flesta människor är hälsan viktig – viktigast. Varför är den inte det för partierna? Partierna måste inse att det riktigt stora arbetet ligger hos samhällsaktörerna. Nu precis som under folkhemsbygget. Abdikera inte från ert ansvar!

onsdag 19 november 2008

Är den nuvarande organisationen av folkhälsoarbetet faktiskt ett hot mot folkhälsan? Tankespår 7.

Här kommer det sjunde tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren för ett par veckor sedan.

Nu kanske jag retar upp många. I kommun efter kommun, i landsting efter landsting, säger idag ofta politikerna: ”Här är vi överens i folkhälsofrågor”. Det kan ju inte vara sant! Om man tror det har de politiska partierna abdikerat från samhällsansvaret och ser inte hur starkt de samhälleliga villkoren styr folkhälsan, dess fördelning, livslängdens och ohälsans utveckling. Och de faktorerna är ju sådant som de politiska partierna egentligen har helt olika uppfattning om.

Har satsningen på utbildade hälsoplanerare ”avpolitiserat” folkhälsofrågorna? Allt oftare hör man politiker i olika kommuner: ”Nu har vi tillsatt en hälsoplanerare. Hon är så duktig…. ” Och hälsoplanerna säger ofta: ”Vi måste utbilda politikerna” .
Båda dessa aspekter skrämmer mig. Politikerna får inte tro att en hälsoplanerare ska fixa folkhälsan i en kommun – det är ett politiskt ansvar att se till helheten av politiken. Och hälsoplanerarna kan visserligen utbilda i vissa grundläggande fakta kring hälsofrågor och om hälsans bestämningsfaktorer – men medlen för att förbättra folkhälsan är i grunden politiska och inte en fråga om hälsometodik.

Har även ”byråkratiseringen” av folkhälsoarbetet i stort – som inte minst blev resultatet av Nationella folkhälsokommitténs arbete - genom nya mätmetoder, indikatorer, uppföljningsinstrument, myndighetsrapporter etc. fjärmat folkhälsopolitiken från de som verkligen borde vara engagerade: de politiskt förtroendevalda? I början var jag lyrisk över att folkhälsoarbetet inte längre bara hängde på eldsjälar utan också bars upp av grå byråkrater. Men nu börjar jag undra om resultatet blivit en politisk reträtt. Det betyder inte att jag inte förstår betydelsen av att det måste till mer av statistik och mätmetoder i många länder, som Marmotkommissionen framför, eftersom det synliggör saker.

Men ibland - och nu pratar jag om Sverige- kan för mycket av byråkratisk uppföljning leda till praktisk handlingsförlamning. Politikerna abdikerar. Jag hoppas att den folkhälsopolitiska rapport som Folkhälsoinstitutet ska ge ut nästa gång blir ett tydligt underlag för en politisk debatt om vilka insatser som krävs. Och att det blir ett tydligt underlag för prioriteringar.

Har synen på att allt ska vara vetenskapligt också fjärmat politiken från folkhälsoarbetet? Allt handlar inte om evidens och vetenskap, mycket handlar om politiska visioner och vilja och en helhetsbedömning av vissa problem. Dessutom så tycker jag ofta forskare är väldigt smala. Man kan få fram evidens för det man säger, men satt i ett samhällspolitiskt sammanhang kan det ändå bli fel. Man måste alltid använda evidens tillsammans med klokskap och samhällserfarenhet.

Det här är ju också en gammal debatt om demokratin. Ska det vara experter som styr eller folkvalda? Jag är fullständigt övertygad om att samhället som helhet skulle gå mot en katastrof om det var experter på olika områden som fick styra – eftersom de alltför ofta har NOLL KOLL på hur samhället ser ut inom de andra områdena. Och vem skulle fördela de ekonomiska resurserna?

Självklart måste det alltid finnas ett aktivt lyssnande från de politiskt ansvariga på vad forskningsresultat säger – men politiska visioner kan inte främst baseras på vetenskap. Här tror jag alltså ”evidensbegreppet” har hjälpt till att fjärma politiken från folkhälsoarbetet. Man har gjort vetenskap även av sådant som inte är det. Eller man har fått fram evidens kring en detalj, men inte undersökt helheten, det samhälleliga sambandet för hur människor mår eller beter sig. Självklart behövs forskning – det är absolut inte det jag säger!- men jag är rädd för att de politiska partierna fjärmat sig från den folkhälsopolitiska debatten genom att folkhälsoarbetet delvis byråkratiserats och kravet på ständig evidens.
Min slutsats. Ge tillbaka ansvaret till politiken.

måndag 17 november 2008

Vågar ingen utmana de kommersiella hälsosabotörerna?Tankespår 6.

Här kommer nummer sex av de sju tankespår kring folkhälsan som jag presenterade vid min avskedsföreläsning för generaldirektör Gunnar Ågren härom veckan.


Folkhälsan hotas av starka kommersiella aktörer, tobaks-, alkohol-, livsmedels- och skönhetsindustrin. Om man nu fokuserar på att individen ska ”välja” och ta ansvar, varför lägger man inget ansvar på de kommersiella intressen som vill att vi ska välja ohälsosamt, eftersom de tjänar pengar på det? Det läggs ner ofantligt stora summor på marknadsföring av produkter, som sedan de offentliga samhällsorganen med mycket, mycket mindre resurser får försöka upplysa medborgarna om att de inte alltid är så nyttiga. Istället för att också försöka stävja marknadsföringen av ohälsosamma produkter, så är mantrat att individen ska bli stark och ”välja själv”.

Ett exempel på detta är striden om tobaksfrihet på krogen. Rökförbudet lanserades av folkhälsokommittén som ett sätt att i första hand få en bättre arbetsmiljö och också skydda andra restauranggäster från passiv rökning. Detta skedde i stark konfrontation med tobaksindustrin och restaurangbranschen, som riskerade att förlora pengar. Det var ett val av synsätt: en miljöinsats eller en individfråga. Vi anklagades för att vara moralister. Jag var ärkemoraltanten som var en frihetsförstörare.

Rökning var en frihetsfråga där individen skulle informeras och sen välja. Och förresten kunde man också välja om man ville jobba i en rökig miljö och som icke rökande restauranggäst så kunde man ju låta bli att gå in om det var för rökigt … så gick argumenten. Det var en individfråga och inte en samhälls – eller miljöfråga. Idag är det nog inte många som vill återinföra rökningen på caféer oc restauranger…
Vår alkoholhistoria visar ju samma sak- ingrepp som begränsar tillgången är effektivare än bara individens eget val.

Min slutsats
Det måste bli ett större fokus på att det finns starka kommersiella motkrafter för en bättre hälsa – och inte bara fokus på att vi som individer ska ”lära oss” att välja själva. Strukturella insatser som tobaksfrihet på krogen har en stor betydelse för att minska rökningen, jämfört med bara ”information”. Folkhälsans kommersiella sabotörer måste attackeras med starkare medel än ”upplysning”.

fredag 14 november 2008

Är folkhälsoarbetet mest ett gym för redan friska?Tankespår 5.

Jag fortsätter med femte tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

Människor med olika funktionsnedsättningar har den sämsta hälsan jämfört med befolkningen i stort. Den rapport som FHI kom med kring den Onödiga ohälsan i år visar detta mycket klart. Det handlar om 1,5 miljoner människor, och där ohälsan är tio gånger större än hos befolkningen i övrigt – samtidigt som en tredjedel av denna ohälsa är helt onödig.

Den visar med stor tydlighet att ohälsan inte alls bara handlar om ”grundsjukdomen” eller den funktionsnedsättning man har. Att ha en funktionsnedsättning behöver inte med nödvändighet innebära att man har en sämre hälsa. Det är helt enkelt bara en riskfaktor. Idag är alla de bestämningsfaktorer som påverkan hälsan klart sämre för människor som har någon funktionsnedsättning.

Egentligen är det inget nytt, den legendariska ordföranden för handikapprörelsen på 70-talet; Richard Sterner, sa redan då: ”Man blir fattig av att bli handikappad och man blir handikappad av att vara fattig.”

I samhället i stort tycks man dock ha ”accepterat” att det blir större ohälsa, följdsjukdomar och kortare livslängd vid många funktionsnedsättningar – trots att det egentligen inte alls behöver vara så, om livsvillkoren såg annorlunda ut. Om människor med funktionsnedsättningar slapp bli diskriminerade, fick bättre ekonomi, mer sysselsättning, bättre socialt nätverk, anpassad fysisk aktivitet etc. skulle ohälsan se helt annorlunda ut.

Än så länge har folkhälsoaktörer inte sett villkoren för personer med funktionsnedsättning och deras hälsosituation som något för folkhälsoarbetet – eftersom man trott att det handlar om människor som redan är ”sjuka”. Men eftersom människor med olika funktionsnedsättningar drabbas av så mycket förebyggbar ohälsa, så måste hela folkhälsopolitiken mycket tydligare ha fokus på dem som faktiskt har den sämsta hälsan. Diskriminerings- och rehabiliteringsfrågor blir t.ex. viktiga för folkhälsoarbetet.

Tittar man med de här glasögonen, som ju FHI har gjort i sina undersökningar , så kan man undra om vår syn på folkhälsopolitiken är helt skev, eftersom en så stor del av den samlade ohälsan finns hos människor med funktionsnedsättningar.
Men vi pratar nästan aldrig om det! Om det blev fokus de närmaste åren på de som faktiskt mår sämst är jag säker på att mycket av vårt folkhälsoarbete skulle se annorlunda ut.

Hälsan för hbt-personer och för personer från vissa etniska grupper är också påfallande dålig. Det är vår skyldighet att fokusera också mer på det – än att göra medelvärden av hela befolkningen och därmed kanske missa det viktigaste. Jag tror t.ex. att diskrimineringsfrågor är en sådan fråga som vi allvarligt underskattat – det är en fråga som verkligen skapat ohälsa hos människor med funktionsnedsättningar, med annan sexuell läggning än hetereosexuell och hos vissa etniska grupper.

Ändå finns grunduppdraget från folkhälsopropositionen 2003 att ojämlikheten i hälsa ska motverkas och att "effektivitet i folkhälsoarbete betyder att man ska koncentrera sig till områden där avsaknaden av insatser leder till ohälsa." Och den nya propositionen har inte tagit avstånd från detta vad jag vet.

Så uppdraget finns! Men handen på hjärtat: nog har mycket av samhällets folkhälsoarbete handlat om att puffa på de som är friska att bli ännu friskare? Nu gäller det för FHI och alla andra att jämlikhetsperspektivet i hälsa ska genomsyra allt arbete framöver

tisdag 11 november 2008

Är hälso- och livslängdsskillnader mellan könen mer en politisk fråga än en biologisk? Tankespår 4.

Här kommer fjärde tankespåret från min föreläsning när Gunnar Ågren avgick:

Skillnaderna i medellivslängd mellan män och kvinnor har länge ansetts som biologiska. Kvinnor har betydligt större ohälsa och är sjukare än män, samtidigt som män dör flera år tidigare.

Det finns inga bevis för att det handlar om biologiska skillnader, i alla fall inte så stora. Eller att skillnaderna ska vara som de ser ut just nu. Skillnaderna har kraftigt skiftat över tid, de har t.ex. varit mycket små när det varit starka alkoholrestriktioner i vårt land - då levde männen genast längre. I Danderyd är t.ex. livslängden för män betydligt högre än för kvinnor i många andra kommuner. Och i vissa kommuner ligger männen över rikets genomsnitt och kvinnorna samtidigt under riksgenomsnittet! Att livslängden alltså är både socioekonomiskt betingad och genusrelaterad är helt uppenbart.

Mäns livslängd ökar nu snabbare i Sverige än vad kvinnors livslängd ökar, vilket bl.a. beror på att den överdödlighet som män tidigare har haft i våldsam död och i hjärt-kärlsjukdomar minskar – och det handlar delvis om förändringar i vad som anses som ”manligt”. En jämställdhetsutveckling om man vill uttrycka det så.

Samtidigt ökar inte svenska kvinnors livslängd på samma sätt som kvinnornas medellivslängd ökar runt Medelhavet eller i Japan. Svenska kvinnor leder inte längre livslängdsligan, vi lever nu flera år kortare än i flera andra länder. Orsaken till att svenska kvinnor sackar efter i medellivslängd har aldrig analyserats på djupet. Tobaksbruket är en viktig orsak, men tveksamt om det är den enda.
Unga kvinnors mycket försämrade psykiska hälsa är ett varningsrop till hela samhället, som delvis måste grunda sig på att det finns så olika förväntningar på kvinnor och män.

Min slutsats är att man inte längre kan ”acceptera” att kvinnor är sjukare än män samtidigt som det anses ”naturligt” att män ska leva så mycket kortare. Sammantaget är utvecklingen av livslängden och hälsoskillnaderna mellan könen en samhällspolitisk fråga, mycket mer än en medicinsk eller genetisk fråga. Det finns mycket som talar för att både män och kvinnor skulle kunna leva både längre än idag och kanske nästan lika länge.

Hälsa och livslängd måste analyseras mycket mer ur ett genusperspektiv, för att kunna leda fram till politiska insatser. Detta om något är en viktig uppgift för folkhälsoarbetet och folkhälsoforskningen.

fredag 7 november 2008

En ökning av hälsoskillnaderna – ett resultat av minskad fördelningspolitik? Tankespår 3.

Här kommer tankespår 3 från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

I Sverige ser skillnaderna i hälsa ut att öka. Det är t.ex. mer än 5 års skillnad i medellivslängd mellan männen i Danderyd och männen i Arjeplog (skillnaden har ökat). Man räknar med att de rikaste i 80+ generationen har en bättre hälsa än de fattigaste som är 65 år. De sociala skillnaderna i hälsa och livslängd är alltså stora och skillnaderna ser ut att öka. Hälsan följer de klassiska sociala villkoren. Levnadsvanorna följer dessutom den sociala tillhörigheten. Levnadsvanorna – även när man tittar historiskt - är nästan alltid en spegel av individens placering i den sociala hierarkin.

Makten har inte bytt samhällsklass, men det har de ohälsosamma levnadsvanorna. Sammantaget ökar det klasskillnaderna i hälsa, eftersom makt och inflytande är en mycket stark positiv bestämningsfaktor för hälsa. Kombinationen makt och hälsosamma levnadsvanor ger därmed ett gott hälsoutfall och på samma sätt ger maktlöshet och ohälsosamma levnadsvanor större risk för ohälsa och för tidig död.

Ohälsosam stress- som är större hos dem i låglöneyrken eller som är arbetslösa/förtidspensionerade, att känna sig diskriminerad, att ha en låg social position – allt detta påverkar individens hälsa i mycket stor utsträckning. Och nu visas detta också med FHI:s egen undersökning om Hälsa hos människor med funktionsnedsättningar. Ohälsan hos dem är så mycket större än den behöver vara, och deras stress så mycket större än andras.

Och som Michael Marmot visat: att individens sociala position tycks ha en alldeles egen, mycket stark påverkan på hälsan. Min tolkning av detta är att ju mer hierarkiskt samhället är, ju större skillnader och status som är mellan människor – desto mer påverkas hälsan. Därmed blir samhällets fördelningspolitik också avgörande som bestämningsfaktor för hälsan. Det är inte absoluta tal som är viktiga i vårt land – utan de relativa.

Sveriges tidigare goda folkhälsa har i stor utsträckning grundat sig på relativt sett ganska jämna inkomstförhållanden, en generell välfärdspolitik, en skola för alla, en sjukvård för alla och en stark folkrörelsesektor som bidragit till ett starkt socialt kapital i civilsamhället.

Den individualisering , privatisering och valfrihetsvurm om nu sker i Sverige är i internationellt avseende mycket stark. Och därmed också en bestämningsfaktor för hälsan som kan vara negativ framöver. Allt från en uppluckring av att alla barn inte längre går i samma skola, att bostadssegregationen bara tilltar till att fördelningspolitiken har inneburit försämringar i välfärdssystem och a-kassa.
Till detta kommer också den starka individualisering vi har i övrigt - på gott och ont - vi bor ofta ensamma, vilket inte är så vanligt i andra länder. Jag minns när min 20-åriga dotter fått lägenhet i Stockholm och var jätteglad, när hon berättade det för en spanjor blev han förskräckt: Är du osams med din familj? Han tyckte synd om henne.

Det sammanlagda resultatet av dessa samhälleliga förändringar kan bli att det starka gemensamma sociala kapital som växte fram under 50-60-70-talen nu uppluckras. Vad får det för betydelse för folkhälsan om skillnaderna mellan människors livsvillkor blir större?

Inkomstskillnaderna ökar. Små skillnader skapar ett socialt kitt som håller ihop människor och samhälle, det skapar trygghet, mindre rädsla, mindre murar. Ju större skillnader, ju större rädsla, mer våld, större avstånd – allt påverkar hälsan.

Min slutsats är att de livsvillkor som människor lever under och som nu är under stark omvandling genom politiska beslut som ökar skillnaderna i samhället, i mycket hög grad påverkar folkhälsan. Och att det idag är en negativ utveckling. Den fokusering som sker på att låta individen ”ta ansvar” för sin hälsa tar bort sökarljuset från de politiska beslut som just nu i grunden kommer att påverka folkhälsan negativt.

onsdag 5 november 2008

Förskräckande kroppsideal i folkhälsans historia- tankespår 2

Jag fortsätter med tankespår 2 kring nya hot mot folkhälsan:

I folkhälsopolitikens historia finns inte bara bra saker – utan också förskräckande värderingar, som legat nära en fascistisk människosyn med rashygien i botten. ”En sund själ i en sund kropp”. ”Människomaterialet måste förädlas”. Tvångssteriliseringarna var väl i Sverige det mest brutala exemplet på att ”folkstammen” inte fick försämras av ”undermåliga individer”. Vi hade Rasbiologiska institutet. Folkhemmets aktörer var också med om mycket av detta.

Och det är inte längesedan överheten i vårt land ansåg att de fattigas livssituation var deras eget fel, att det berodde på en bristande moral hos individen att de levde under så osunda villkor.

Övervikt/fetma har t.ex. under de senaste åren setts som ett kommande folkhälsohot. Naturligtvis kan det bli ett hot mot många människors hälsa. Men idag handlar åtgärderna från samhällets sida mest om att ”upplysa” individen om rätt kostvanor, samtidigt som de kommersiella aktörerna gör allt för att skapa efterfrågan på ohälsosamma produkter och den offentliga sektorn inte ger barnen tillräckligt bra mat i förskola/ skola och inom äldreomsorgen.

Samtidigt är den sociala skiktningen när det gäller fetma mycket stor. Det är en uppenbar klassfråga. I det läget kan inte ”upplysning” vara den enda politiska åtgärden, eftersom det så tydligt handlar om vilka sociala villkor individerna lever under. Om då fokus enbart handlar om information, blir synen ”Det är deras eget fel, om de bara skärpte sig”. Alltså egentligen samma synsätt som överheten haft på de fattigas situation tidigare.

Många folkhälsoaktörer i kommuner och landsting gör nu program för fysisk aktivitet, bättre kost osv. – ofta framhåller man det sunda och det friska. Men i en del fall gör man folkhälsan en björntjänst i de program som riktas mot allmänheten och istället bidrar man till att det politiska ansvaret för folkhälsan urholkas. Man blir själv en aktör i de kommersiella kroppsidealens marknadsföring.

Ett exempel är idrottsförvaltningen inom Stockholms stad som har affischer riktade mot allmänheten under rubriken ”Folkhälsa”, med en bild på en ung, blond, smal tjej som balanserar på en stor boll, med texten ”Balans, lugn, helhet”. Varför ska fysiska övningar så ofta förknippas med ungdom och skönhet? Och varför ska begreppet folkhälsa användas på det sättet?

När Apoteket AB för några år sedan skulle lansera en hälsosatsning så hade man videobilder på unga människor med pannband som sprang – trots att hälsosatsningen egentligen handlade om att nå hela befolkningen, främst de som är gamla eller sjuka. Det är så lätt att ” trilla dit” – att fysisk aktivitet ska förknippas med ungdom och skönhet.

Skönhetsidealen, som egentligen inte har med hälsa att göra, kan istället förorsaka ohälsa. Och det finns en hel livsstilsindustri som tjänar pengar på att spela på skönhet kopplat till hälsa.

En överdriven kroppsfixering kan leda till psykisk ohälsa . Det kan i sin tur leda till en syn på hälsa som inte är möjlig att uppnå; nämligen att man alltid ska vara frisk och lycklig och harmonisk och framgångsrik. Och ett hälsoideal om inte är möjligt att nå, det sporrar inte – istället ökar upplevelsen av ohälsa, bara för att man inte är pinfrisk.

Och de kroppsideal som finns nu understryks antagligen också genom den antifetmapropaganda som finns från samhällets aktörer. Syftet från samhällets aktörer är förstås att ge människor information om kost och fysisk aktivitet, för att öka människors möjlighet att göra hälsosamma val – men tänk om metoderna motverkar syftet? Tänk om de istället underbygger just det man vill motverka?

Ytterligare ett steg i det här var för ett par år sedan när det kom ett förslag från Prioriteringscentrum att nu måste man diskutera om människors handlande, om de själva förvållat sin sjukdom eller skada, kanske borde påverka om de skulle få del av samhällets offentliga medel för sin vård. Socialstyrelsen avvisade som tur var den tanken.

Jag är alltså rädd för att synsättet ”skyll dig själv” ska breda ut sig, rädd för att det blir baksidan av det positiva utropet ”ta ansvar för din hälsa” om vi inte är vaksamma. Och det kan i sin tur skapa nya hälsoklyftor.

Sätt sökarljuset på det som är politikens ansvar och inte bara på individen.

måndag 3 november 2008

Tillväxten - ett hot mot hälsan? Första tankespåret.

Jag fortsätter att presentera min syn på folkhälsan just nu, som jag höll en föreläsning omkring i samband med Gunnar Ågrens avgång som generaldirektör.
Här kommer första tankespåret:

En god folkhälsa är inte bara medelvärdet av hälsan hos en befolkning, folkhälsa handlar också om hälsans fördelning i befolkningen. Medellivslängden är betydligt högre i många länder inom EU än i USA och spädbarnsdödligheten i USA ligger på samma nivå som i många fattiga länder. Trots att USA är ett av världens rikaste länder så är man absolut inte på topp när det gäller folkhälsan. Detta är ett viktigt exempel på att en god folkhälsa inte bara skapas av storleken på BNP i ett land.
Att satsa allt på tillväxt kan – om den inte kommer hela befolkningen tillgodo och tar hänsyn till miljön, skapar större hälsoskillnader och en försämrad folkhälsa. Även om BNP skulle stiga. Här känner jag en viss tveksamhet till de senaste årens fokusering på att använda hälsan som ett instrument för att öka den regionala tillväxten i Sverige. Måste man argumentera för hälsa bara för att det kanske ökar tillväxten? Hälsa borde vara överordnat materiell tillväxt.

Och vad händer just nu i denna världsekonomiska turbulens? Blir fokus än starkare på den ekonomiska tillväxten, så att hälsa och miljö kommer än mer i kläm? I det läget blir det internationellt än viktigare att hålla fast vid kunskapen om att vägen till ekonomisk framgång i fattiga länder är via hälsovård och utbildning för mödrar.
Men i vårt land, så anser jag inte att vi ska behöva ge legitimitet för satsningar på hälsa genom att argumentera för att det i förlängningen kanske ökar den regionala tillväxten. Hälsa har ett egenvärde och borde vara fint nog.

Jag är rädd för att för Sveriges del kan den tillväxt som i alla fall skett fram till nu, försämra folkhälsan genom ökade hälsoskillnader, eftersom tillväxtens vinster gått till ökad privat konsumtion på bekostnad av generella välfärdssystem och en uppluckring av det sociala kapitalet i samhället.

Jag vill koppla synen på vikten av ständig tillväxt till vår syn på individen. Förr var det Jante som härjade - du ska inte tro att du är något – skomakare bliv vid din läst. Inom arbetarklassen tror jag Jante hade stort inflytande långt in på 50 –talet och senare ändå. Sen kom utbildningssamhället, den materiella tillväxten och sedan den nya synen på människan, som exploderar i hälsotidningar och böcker och kurser. Massmedia som hyllar ”kändisar”, allt från mediavärlden till idrottskändisar.

"Du är en individ. Du kan bli vad du vill. Det är bara du själv som sätter stopp." Så låter det. Sett i ett befolkningsperspektiv har det alltså på bara någon generation skett en kovändning från Jante – du ska inte tro att du är något – till att bara himlen är taket. Jag har just läst den nya boken ”Duktighetsfällan” av Aleksander Perski och Joanna Rose. De visar hur prestationsångesten, som särskilt drabbar unga tjejer som inte nöjer sig med att vara bra – de ska vara bäst, bäst, bäst. Bara himlen är taket – och där finns ju inget tak.

Och jag har funderingar kring fokuseringen på idrottsprestationer, inte att spela eller hålla på med idrott för att det är kul eller bara var en i laget. Du ska bli bäst, proffs, stå högst på pallen. Annars är du misslyckad, en förlorare. Vad ger det för signaler? Bara prestation, inte lek, inte lust, inte gemenskap, inte glädje. Bara att vara bäst räknas.

Alla kan inte bli bäst. Med den filosofin så får vi många misslyckade individer. Många duktighetsprinsessor och prinsar som faller av tronen. Som till slut påverkar den psykiska hälsan, upplevelse av tillfredsställelse – och som blir en viktig folkhälsofråga.

Jag menar att den rådande synen på att ständig materiell tillväxt tycks vara viktigare än fördelning och hälsa, också har påverkat vår syn på individen - som också hela tiden måste växa och bli bäst - men kravet är att växa långt över sina förutsättningar och faktiska möjligheter.

Alltså tror jag att synen på tillväxt, tillväxtens fördelning och personlig framgång måste förändras för att inte folkhälsan ska påverkas negativt. Men det är väl vår heligaste ko. Än värre blir antagligen debattklimatet just nu när börserna rasar och tillväxten fått en allvarlig törn Ändå tror jag att där ligger mycket av dagens och framtidens utmaning för folkhälsan.

fredag 31 oktober 2008

Sju tankespår kring nya hot mot folkhälsan

Just nu finns nya hot mot folkhälsan som jag vill presentera som "Sju tankespår". Igår avgick Gunnar Ågren som generaldirektör för Folkhälsoinstitutet och jag fick möjlighet att hålla en avskedsföreläsning för honom. Det är ur den föreläsningen jag i ett antal bloggar kommer att presentera mina tankar.

>Min inledning till de sju spåren:<
Jag tänkte inte prata om allt bra som hänt de sista tio åren i folkhälsoarbetet. För visst har mycket hänt – från Nationella folkhälsokommittén, till riksdagsbeslutet, till att många kommuner och landsting jobbat mer med folkhälsoplaner och folkhälsokommittéer. Till att FHI systematiskt försöker få ihop vad som händer inom olika myndigheter inom målområdena. Och länge var jag glad åt att folkhälsoarbetet inte längre var något för eldsjälar, även grå byråkrater tvingades följa upp indikatorer och annat. Men nu är jag inte riktigt lika glad längre.

Jag vill gå framåt. Finns det nya hot mot folkhälsan som vi måste uppmärksamma? För det är ju alltid så, det fattar man på riktigt när man kommit upp i medelåldern att inga framgångar någonsin är för evigt. Plötsligt ramlar allt tillbaka och man får börja om. Eller något annat inträffar som gör att gamla sanningar inte gäller längre när det gäller angreppssätt och metoder.

Jag tycker att den nuvarande politiken i praktiken är på väg att leda till större sociala skillnader som i sin tur ökar skillnaderna i hälsa, en osund fixering vid kroppen och ett skuldbeläggande av den enskilda individen.
Den nuvarande hälsodebatten och folkhälsopolitiken skrämmer mig. Vad är det som pågår? Håller goda ambitioner på att gå för långt, så vi istället är på väg tillbaka till de delar av folkhälsans mörka historia, där hälsan skulle förbättras för nationens skull? Ja jag menar absolut inte att någon medvetet anser så idag, men det känns som den nuvarande vägen bär åt ett mörkt håll.

För är det verkligen den goda viljan att varje individ ska ha möjlighet till ett bra liv som styr? Eller är det samhället som överhet som återigen vill att medborgarna ska uppföra sig på ett sätt som gynnar ekonomin - något som inte är första gången i folkhälsohistorien?
Kan det vara moraliska/religiösa skäl; att varje människa är skyldig att leva så sunt som möjligt? Är parollen ”individens eget ansvar” ett sätt att underlåta att vidta de samhällsförändringar som i grunden skapar den ojämlika hälsa som idag finns? Börjar en inhuman inställning sprida sig; den som lever osunt får skylla sig själv?

Dessutom finns starka ekonomiska intressen, som tjänar på en stor hälso- och skönhetsindustri som växer upp parallellt med ett ökande hälsointresse. Hur styr de kapitalintressen som aktivt motverkar en god hälsa genom att försöka få människor att röka mer, supa mer, dricka mer läsk och äta onyttiga produkter? Samspelar de omedvetet med de politiska krafter som vill lägga allt ansvar för levnadsvanor hos individen själv? Hur agerar läkemedelsindustrin; har de egentligen något emot att människors livsstil gör att de efterfrågar fler läkemedel?

Just nu tycker jag politiken har abdikerat från folkhälsofrågorna och istället predikar sunt leverne för medborgarna. Allt det som i grunden påverkar hälsan; de samhälleliga grundstrukturerna, pratar man mindre om. Alltså de faktorer som politiken faktiskt kan styra över, om man vill. Istället lägger man över ansvaret på individen trots att hälsan inte alls styrs enbart på individnivå.

Den individfixering som nu råder gör att man inte ser de stora skillnader i hälsa som finns mellan kvinnor och män och mellan olika sociala och etniska grupper. Dessa skillnader kan inte ”trollas bort” genom hälsoupplysning, de är ett utslag av socio- ekonomiska faktorer och av strukturella förhållanden som ger bättre hälsochanser till vissa och sämre hälsomöjligheter för andra.

Jag är rädd för att det hälsointresse som nu finns negativt kommer att påverka folkhälsan, vissa grupper kommer att må sämre av det som pågår, skillnaderna i hälsa mellan olika grupper kommer att förstärkas.

Jag vill peka på ett antal utvecklingstendenser som jag tror hotar folkhälsan på sikt. Eftersom en del av dessa tendenser drivs aktivt av de som vill folkhälsan väl, så blir det här extra kontroversiellt. Jag beskyller dock ingen enskild individ för att ha en dold agenda. Däremot vill jag granska den politik som förs – och analysera vad den kan leda till i förlängningen. Att även goda föresatser kan leda fel. Ibland brukar man säga att det är ”tanken som räknas”. Ja, det stämmer när det gäller enskilda individer. Men inte på politiska partiers eller myndigheters handlande- där måste man granska och analysera följderna av åtgärderna, inte bara orden som vill väl.
Om några dagar publicerar jag det första tankespåret.

måndag 13 oktober 2008

Flytta fokus till människor med funktionsnedsättningar!

Nu är det dags för en rejäl kursändring i folkhälsopolitiken. Det är belagt genom FHI:s undersökningar att det är människor med funktionsnedsättningar som står för den ojämförligt största ohälsan i Sverige.Hos människor utan funktionsnedsättning är det endast 2% som upplever sin hälsa som dålig. Klassfrågorna i hälsan slår ännu hårdare mot människor med funktionsnedsättningar.


En tredjdel av ohälsan hos människor med funktionsnedsättningar beror på hälsans vanliga bestämningsfaktorer, alltså: de är helt klart påverkbara. Om ohälsan kan minska med en tredjedel hos den grupp som har tio gånger sämre hälsa än andra - så är det mycket! Om fokus sattes på det här, så skulle mycket i folkhälsopolitiken kunna förändras - och ge tydliga resultat och hälsoskillnaderna skulle minska.

Varför sker inte denna kursändring? Är det hälsobegreppet som stökar till det för landets folkhälsoarbetare och folkhälsopolitiker? Tror man fortfarande att människor med en funktionsnedsättning per definition redan är dömda till ohälsa och alltså inget för det hälsofrämjande arbetet? Antagligen är det så man tror. Ingenting kan vara mer felaktigt!

I torsdags hade FHI en konferens om den "Onödiga ohälsan", där också Maria Larsson talade. Inbjudna var både beslutsfattare och tjänstemän som arbetar inom folkhälsoområdet och handikappområdet i hela landet. Vilka kom? Ja nästan uteslutande de som arbetar inom handikappområdet, alldeles särskilt var många från handikapprörelsen närvarande. Jag tror de fick upp ögonen för nya samarbetspartners och att FHI är en viktig instans även för dem.

MEN EN EFTERLYSNING! Var var alla som jobbar med folkhälsofrågor?????? Några få syntes, men de var undantagen.

Nu finns en bra rapport, "Onödig ohälsa", från FHI att börja med som underlag för den kursändring som behövs. Men det behövs mer, politiska initiativ kring ekonomiska försörjningsfrågor, arbetstillfällen och mycket mer till att utveckla metoder för t.ex. rökavvänjning för människor med psykiska problem, kostrådgivning för personer med utvecklingsstörning, stöd till rörelsehindrade som ofta är överviktiga att få hjälp med anpassad fysisk aktivitet m.m.

Var och en kan sätta igång just där ni befinner er!

torsdag 25 september 2008

Hälsan bortglömd i regeringsdeklarationen

I årets regeringsdeklaration finns folkhälsa eller att främja människors hälsa inte med. Inte med ett enda ord. Kanske är jag snäll om jag säger att regeringen "glömde" det - för antagligen handlar det om en medveten prioritering. Vårens folkhälsoproposition fick tydligen räcka, trots att det som verkligen påverkar folkhälsan är att ett hälsotänkande genomsyrar hela politiken och inte bara hänvisas till något hörn i bortersta korridoren som pryds med glada affischer på tränande personer.

Riksdagen beslutade också i vintras att ställa sig bakom de fyra principer som EU-kommissionen föreslagit som grund för unionens hälsostrategi 2008-2013. Två av principerna handlar om att god hälsa är mer värd än rikedom och att hälsofrågor ska integreras i all politik.

Att god hälsa ska prioriteras före rikedom är intressant, därför att det belyser ett viktigt samband som sedan länge är känt i folkhälsokretsar - men verkar okänt i många politiska kretsar; nämligen att en ökad BNP inte alls är någon garant för en bättre folkhälsa. Däremot tycks ett annat samband finnas; en god folkhälsa brukar gynna ekonomin. Alltså: här behöver man inte tvista om hönan eller ägget. Det är uppenbart att man i fattiga länder ska börja med sådant som direkt gynnar hälsan, framför allt för kvinnor och barn. Och det handlar om hälsovård men också om utbildning för kvinnor. Av det brukar också följa en bättre ekonomi.

Att EU tar fram en god hälsa före rikedom, vilket också den svenska riksdagen ställt sig bakom, borde förpliktiga! Det handlar om politiska prioriteringar och inte bara vackra ord som inte betyder något. Att den svenska regeringen i regeringsdeklarationen inte med ett enda ord nämner att en god hälsa oftast är det människor prioriterar högst, att hälsan är mycket ojämlikt fördelad även i vårt land - vilket är högst påverkbart med politiska insatser - det är intressant och samtidigt beklämmande. Säkert kan regeringen på en fråga säga att deras insatser "syftar" till en god hälsa. Men varför nämner man det inte? Jag tror inte på att det är så självklart att man inte ens behöver säga det.

Jag tror att hälsan ligger långt ner på den politiska prioriteringsskalan. Det är mer pengar för staten och mer pengar i vissa människors plånböcker som är prioritet ett. Och det behöver inte betyda att hälsan förbättras! Tvärtom, det kan t.o.m. leda till att ojämlikheten i hälsan förstärks.

Trött blir jag, trött på att man i politiska sammanhang fortfarande inte förstår att en god folkhälsa aldrig kan uppnås om man inte prioriterar det före kortsiktig materiell tillväxt.

måndag 1 september 2008

Ge barnen en röd tråd

I regeringens satsning på föräldrastöd och deras upprag till FHI, så talas mycket om "värme och ramar". Flera av de metoder jag sett, man kallar det verktyg eller "verkstan" för att hjälpa föräldrar att sätta gränser och bli bättre uppfostrare - saknar jag det viktigaste, att ge barnen en syn på livet som gör världen begriplig.

Att sätta ramar i vår tid i form av att plocka undan grejer, sätta skorna rätt i hallen m.m. tror jag helt enkelt är en rätt meningslös uppfostrargärning, jag tror inte det hjälper barnen särskilt mycket att förbereda sig för att bli vuxna som världen ser ut idag. Tids nog kommer de som vuxna att fixa det där ändå, det är rätt opraktiskt i längden att snubbla över skor.

Det är en svår uppgift att i dagens läge ge barn "riktiga" uppgifter, där de verkligen känner att de behövs, att de gör nytta. När jag var barn var jag tvungen att springa hem från skolan på direkten för att hjälpa min mamma (som ar svårt polioskadad) att gå på toaletten - det var flera årtionden före de personliga assistenternas tid. Jag fick koka potatis och värma mat så att vi skulle få någon middag. Det var inte alltid så kul, men jag kände mig BEHÖVD. När jag själv fick barn var det svårt att ge dem uppgifter där de verkligen kunde känna att deras bidrag var viktigt på riktigt. Om de inte diskade, så kunde ju jag faktiskt göra det... Jag erkänner att jag misslyckades lite med det där. Och när min pappa var liten fick han rensa rovor och plocka potatis - det var på "riktigt". Vad är på "riktigt" idag? Där behöver vi hjälpas åt!

Min poäng är: kan man ge barnen riktiga uppgifter och inte låtsasuppgfiter, då är det viktigt. Annars blir det bara en sorts auktoritär uppfostran, att man ska göra saker bara för att de vuxna tycker så.

Däremot, vilket det pratas mycket mindre om, är det viktigt att ge barnen en röd tråd - eller OK en blå tråd- som hjälp på livsvägen. Vad jag menar är att bästa sättet att förhindra psykisk ohälsa i ungdomen, förutom kärlek förstås - men det tycks inte räcka i vår förvirrade värld, det är att försöka göra världen begriplig. Att det som händer på ett ställe på jorden har att göra med hur vi beter oss, att politik och livsåskådning och orättvisor och motstridande budskap - allt hör ihop. Jag tror många barn växer upp med ett stor främlingsskap inför "samhället". Förr fanns fasta regler och auktoritärt styre, men i det samhället kunde barnen se var makten fanns - och de kunde också revoltera mot det som var fel. Makten var synlig.Kanske skapade det inte samma psykiska förvirring som idag. Men det samhället vill vi ju inte ha tillbaka!!!!!!!!!!!!!!!!!

Därför måste vi som föräldrar försöka förmedla vår tro på livet, vår syn på hur världen ser ut och fungerar. Så att de ser ett sammanhang, att deras liv hör ihop med helheten. De behöver sedan inte tycka som jag, men då kan de protestera mot min världsbild, som åtminstone hänger ihop för mig. Om föräldrarna duckar eller inte själva ser någon helhet, ja då är det kanske inte så konstigt om den psykiska förvirringen blir extra stor under tonåren. Och allra störst blir den för flickor, antagligen därför att de möts av flest motstridande budskap och ett könsförtryck som ibland är försåtligt och svårt att förstå.

Så det där med ramar, ta inte så hårt på "skorna". Fundera mer på vilka livsramar, vilken världsåskådning du ger dina barn. Och den världsåskådningen kan förstås inte förmedlas av regering, riksdag eller "barnverkstäder". Det kan bara du själv. Men jag tror det vore bra om de som nu ska utveckla föräldrastödet ger föräldrar kurage att stå för sina värderingar. Det är bättre för barn att få protestera mot en värdering man inte gillar, än att växa upp på ett gungfly.

lördag 30 augusti 2008

Tappade modet några dagar

Jag har just läst Lars Danielssons "I skuggan av makten." Den gjorde mig riktigt beklämd. Vad är det för samhälle vi lever i? För några dagar tappade jag tilliten till både politiken och massmedia, en tillit som är viktig att den finns i ett demokratiskt samhälle.

Visst har jag både läst och varit med om "affärer" förr, ändå gjorde hans beskrivning av drevet mot honom kring vad "han gjorde annandagen 2004" mig riktigt illa till mods. Kanske var det för att den dåvarande politiska oppositionen gick i symbios med massmediamakten.

Tsunamin julen 2004 var en oerhörd katastrof. Men att då i flera år efteråt rikta uppmärksamhet mot vilket telefonsamtal en person i Sverige ringde eller inte ringde under annandagen - ett samtal som på intet sätt hade kunnat förhindrad katastrofen eller rädda människoliv, det är att dra uppmärksamhet från huvudsak till bisakernas bisak. Och hur kan halva Sverige ägna sig åt smutskastning av en person?

Jag känner inte Lars Danielsson, har aldrig träffat honom. Men hans bok gjorde mig osäker på om jag vågar lita på vår demokrati. De politiska partierna i riksdagen har en oerhört viktig roll att skilja på huvudsak och bisak, att inte förledas till att hitta enkla politiska poänger. Deras uppgift är att driva politik, föreslå nya lösningar, kritisera åsikter man inte gillar. Men deras uppgift är INTE att bedriva personförföljelse med riksdagens resurser.

Och massmedia ska granska makten - men inte tappa tråden. Också de har en viktig samhällsuppgift, istället för att vara hyenor.

En gång drabbades min familj av "drevet". Det var min tidigare man och far till våra fyra barn som drabbades. Han anklagades för att ha druckit för många öl på Stockholms stads bekostnad. Det är möjligt att det var så och det var inget fel att man granskade hans notor.(Inget av det han gjort ledde senare till något.) Men proportionerna i bevakningen! Att världen var galen insåg jag en kväll under värsta drevet när jag slog på Rapport. Huvudnyheten var att vår tonårsdotter ätit en portion köttbullar i Sydafrika på Stockholms stads bekostnad! Hon hade fått följa med sin far på en resa dit, vi hade betalat allt - från flyg till hotell och uppehälle. Men en kväll hade hennes köttbullar kommit på staden nota. Fel naturligtvis. Men inte så fel att det platsade som huvudnyhet i Rapport!!!!! Det finns faktiskt värre saker här i världen att granska.

Fast drevet mot Lars Danielsson tar priset. Om massmedia tappar all anständighet - men de politiska partierna håller sig till det de ska göra, då kan jag ändå känna förtroende för samhället. Likadant om ett eller flera politiska partier beter sig illa åt, men blir hårdhäntat granskade av massmedia - jag kan fortfarande känna att jag lever i ett tryggt samhälle. Men om både politiken och massmedia tappar huvudet samtidigt, då brister min tillit.

Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa Selma Lagerlöf, hoppas hennes värmländska skrönor kan ge mig tillbaka samhällshoppet.

lördag 23 augusti 2008

Intresset ljuger aldrig?

Häromdagen spärrade jag upp ögonen lite extra när jag öppnade min mejlbox. Två meddelanden som handlade om samma sak fanns där- fast med fundamentalt olika ingångar.Ett från regeringen och ett från Handikappförbundens (HSO) ordförande Ingemar Färm.

Från HSO fick jag ett meddelande om handikapprörelsens aktioner mot försämringar i socialförsäkringssystemet. Där fanns bl.a ett flygblad med, ur vilket jag citerar några rader:
"Stoppa jakten på förtidspensionärer och sjuka!".... "Regeringen Reinfeldt har lovat att minska utanförskapet. Ohälsan är fortfarande stor och utanförskapet gäller fortfarande i huvudsak oss med kroniska sjukdomar och andra funktionsnedsättningar.".... "Åtgärderna för att sänka sjuktalet har inte gett oss arbete. De har medfört att vi, utöver att vara arbetslösa, också fått sämre ekonomi. Försämringar i sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) och A-kassa skapar inga jobb för oss. Det är vi som drabbas."

De som har funktionsnedsättningar och sjukdomar, som har svårast att få jobb och rehabilitering och som ofta är beroende av socialförsäkringssystemet för sin försörjning- de upplever alltså klara försämringar och uppmanar regering och riksdag att stoppa dessa försämringar.

Från den ansvariga ministerns sida, Cristina Husmark-Pehrsson, beskrivs verkligheten dock helt annorlunda. I hennes pressmeddelande står det bl.a.:

"Ohälsan är rekordlåg"..."Två år efter regeringsskiftet har mycket hänt inom ohälsopolitiken och inom sjukförsäkringen."...
- Inte på tio år har sjukfrånvaron varit så låg. Utvecklingen visar att regeringen har slagit in på rätt väg. Ännu återstår dock hårt arbete för att återupprätta Sverige som en ledande välfärdsnation, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Jahapp!? Vad är sant och vad är falskt? Sant är att sjukfrånvaron gått ned, vilket har många komplicerade orsaker. Det är bra! Men frågan är förstås hur mycket den nuvarande regeringens politik betytt för detta, redan innan regeringsskiftet hade sjukfrånvaron sjunkit dramatiskt och olika insatser gjorts.

Men för de som nu har en funktionsnedsättning och som är beroende av ett tryggt system, de känner uppenbarligen stark oro. "Det är vi som drabbas", säger man.

"Intresset ljuger aldrig" är en gammal sanning, som man ibland skulle önska att vi människor kunde sätta oss över. Men om de som har svårast att få jobb, har svårt att få rehabilitering, är sjuka, har ont om pengar och med regeringens terminologi lever i "det svenska utanförskapet" - om de upplever att de har fått starka försämringar, ja då väljer jag att tro på dom.

Regeringens vackra ord och vänliga uppsyn när man drar ner på tryggheten gör mig upprörd, inte bara för vad de sakligt gör utan lika mycket för att de gör det med ett leende och försöker förvanska verkligheten. Men "intresset ljuger aldrig", gäller väl kanske också för dem. Man vill dra ner på välfärdssystemen men man använder nyspråk och borgerlighetens diskreta charm för att dölja det. Men den som drabbas kommer nog att märka att plånboken blir tunnare i alla fall.

Min pappa mässade alltid för mig något som han läst i Ordspråksboken i Bibeln (tror jag: "Ditt tal skall vara ja, ja eller nej, nej - vad därutöver är av ondo". Det har jag alltid tolkat som att man ska vara ärlig och tydlig med vad man vill. Och det gör också att jag har större förtroende för den som gör något jag inte gillar, men som rakryggat står för det än för den som gör samma sak men försöker kollra bort mig med ett leende. Då blir jag förvirrad, blir försatt i underläge, känner mig dum och paralyserad - vilket antagligen också var meningen.

söndag 17 augusti 2008

Äntligen - belägg för att övervikt inte är största hälsoboven!

I en mycket intressant artikel på DN-debatt häromdagen visar Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, att fetmarelaterade sjukdomar inte alls har ökat i samma takt som övervikten. siffrorna kommer från en stor WHO-studie. Tvärtom kan man nästan säga på befolkningsnivå. Andra faktorer som minskad rökning, mer medelhavskost, bättre socioekonomiska villkor har gjort att dödligheten i typiska fetmarelaterde sjukdomar minskat eller åtminstone inte ökat. Han visar också att trenden till fortsatt ökning av övervikten hos barn har brutits i Sverige. Kamnpanjer om mindre läsk och söta mellanmål har gett resultat.

Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.

Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:

Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.

Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".

Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.

Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.

Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.

Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.

Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.

tisdag 8 juli 2008

"Att göra nytta"- är det verkligen bra för hälsan?

Så här mitt i sommarledigheten har jag börjat grubbla över vårt stora behov av att vara "nyttiga". Vad är det för gammal moral som präntat i oss att det är fult att vara sysslolösa? "Man måste ha något för händerna", som många kvinnor sagt och ständigt sett till att de haft åtminstone en stickning i knäet. Att bara "vara", tänka och ha det skönt i största allmänhet - nja, det är egentligen inte riktigt "fint" i praktiken.

Jag vet en äldre kvinna i min närhet som under många år nästan varje sommarkväll suckade lite och sa: "Så gjorde vi lite nytta idag också". Fast nyttan egentligen bestod av helt självpåtaget arbete, som att anlägga en ny rabatt eller plantera en buske på sommarstället. Jag som hellre ville använda ledigheten till att bara läsa, lata mig eller promenera, kände mig varje gång jag hörde det där om nyttan som en onyttig parasit. Fast mitt fritidsnöje bestod av böcker och att slappa och hennes av att plantera blommor - inget av detta var nödvändigt för vår brödföda. Det var olika syn på hur ledighet skulle användas.Men i vår kultur var hennes val "finare"- hon gjorde trots allt nytta.

Eller- så var hon så indoktrinerad av nyttotänkandet- att hon helt enkelt inte kunde slappna av.

Själv har jag under en tid haft mindre jobb än vanligt, jag har egentligen haft det helt underbart under denna "ledighet"- men samvetet gnager; Får jag verkligen njuta? Är det moraliskt?

Den som är arbetslös mår ofta dåligt. Den som är förtidspensionerad är nu definierad av regeringen att tillhöra "utanförskapet". Är det alltså bara arbete som är något värt, alltså det som anses som nyttigt? Är det den inställningen som i själva verket "skapar" utanförskapet?

De flesta av oss i vårt land behöver inte kämpa varje dag för att hitta mat för dagen.Kanske vi alltså skulle kunna tillåta oss att "bara vara" ibland, utan dåligt samvete för att vi inte snickrar eller stickar eller bakar? Eller vad är meningen med livet, att bara "göra nytta"- för vem och varför?

Mycket av vår hälsa tror jag handlar om detta. Vi mår bättre om vi känner oss behövda - men är det verkligen samma sak som att vi hela tiden måste vara "nyttiga"?
Kanske handlar en del av vår psykiska ohälsa idag om just detta; att vi känner oss värdelösa om vi inte gör nytta i vedertagen mening? Så otroligt mycket lidande i onödan!

Samtidigt som de stora världsreligionerna syftar till olika drömmar om paradiset, det kristna paradiset har jag alltid fått för mig handlar om att DÅ ska man få njuta-inte bara jobba i sitt anletes svett och i buddhismen ska man till slut uppgå i Nirvana, ett sorts tillstånd av ständig frid.

Eftersom jag tror att jag kommer att vara död när jag är död, så vill jag gärna få tillåta mig att känna den där friden och njutningen nu. DET tror jag dessutom är nyttigt för hälsan.

torsdag 26 juni 2008

Hälsa är inget partierna prioriterar

Jag roade mig med att gå in på samtliga riksdagspartiers hemsidor för att se vad de skrev om sin inställning till hälso/folkhälsofrågor. Dystert! Att dessa frågor inte tillhör något partis viktigaste fråga - ja, det visste jag väl. Men en liten, liten rubrik kan väl ändå frågorna vara värda? De flesta hemsidor har "A-Ö", vad partiet tycker i olika frågor. Nej då, inte ens där! Djuromsorg fick plats hos flera partier, men inte folkhälsa. Ett undantag fanns: Centerpartiet hade en liten rubrik och en liten skrivning, även om det inte var mycket och jag vet att de kan mer - så fanns i alla fall hälsa/folkhälsa på deras politiska dagordning.

På flera av de andra partierna kunde man få fram något om hälsa om man själv fyllde i hälsa/folkhälsa. Men då var det spridda skurar och en del ganska gammalt material. Inte ens kristdemokraterna, som innehar folkhälsoministerposten, hade den aktuella folkhälsopropositionen inlagd. Aktuellast material vid denna ifyllningsövning hade miljöpartiet.

Skärpning partier! Riksdagen har just behandlat den nya folkhälsopropositionen och där oppositionspartierna hade ganska många synpunkter. Men hur ska dessa frågor bli viktiga i landsting och kommuner om inte partierna på sina hemsidor ens orkar lägga in dem som en liten rubrik bland alla andra frågor?

Vad är viktigast i livet? Ja inte är det materiell välfärd - människor svarar nästan alltid: "Att jag och min familj får behålla hälsan". Mycket få svarar: "Tillväxt så jag får mer i plånboken och kan handla mer." Hälsa kan man definiera på olika sätt, det behöver inte nödvändigtvis innebära att man är pinfrisk. Man kan ha en kronisk sjukdom men ändå uppleva att man "har hälsan", eftersom hälsa ofta handlar om att "må bra" och ha kontroll på sitt liv.

Hur hälsan ser ut och hur den är fördelad i befolkningen är däremot grundläggande politiska frågor. Hälsa är bara till viss del ett resultat av individens eget val. Alltså: hur vårt samhälle ser ut avgör folkhälsan. Och hälsan är det människor värderar högst.HALLÅ PARTIERNA! Ni verkar ha missat något!

tisdag 17 juni 2008

WHO sätter fokus på samhällsförhållandena

Hälsoskillnader är inget naturligt tillstånd. De är påverkbara och det handlar om hur vi ordnar våra samhällen, sa Sir Michael Marmot på den Nordiska folkhälsokonferensen i Östersund förra veckan. Han är ledare för WHO:s Commission on Social Determinates of Health och professor vid University College i London. I höst ska de lägga fram sin rapport om hur man kan minska de sociala skillnaderna, men ännu ville han inte säga något om förslagen. Hans mardröm är att rapporten och arbetet blir en dammsamlare på bokhyllan efter allt hårt arbete.

Marmot visade flera exempel på stora hälsoskillnader. I Ryssland kan som exempel nästan hälften av befolkningen inte räkna med att uppleva sin 60-årsdag. Marmot betonade vikten av generella program för förbättrad hälsa som träffar alla samhällsgrupper. Vi kan inte bara fokusera på de fattigaste, utan hela samhället måste involveras. Det behöver inte heller alltid finnas ett samband mellan ökad BNP och mindre hälsoklyftor sa han. Förbättrad ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till en ökad livslängd och bättre hälsa.

Ofta när vi pratar om folkhälsofrågor så har vi den stora blandningen av stort och smått, från världspolitik till individens sovvanor. Därför är det lätt att folkhälsoarbetet upplevs som flummigt- det är allt och därmed blir det inte fokus på något. Och ibland sitter en ensam folkhälsoplanerare i en kommun som ska "fixa" folkhälsan. Det går ju inte.

Det Michael Marmot och WHO-kommissionen nu visar är att ett lands grundläggande fördelnings- och utbildningspolitik har en avgörande betydelse för folkhälsan. Det är politik på högsta nivå. Kanske folkhälsoabetets roll i dessa frågor blir just att visa sambanden - sedan måste politikerna ta ställning till vad man vill. Det är inte alls självklart att politiker vill prioritera sådant som gangnar hälsan om det eventuellt skulle stå i motsats till högre materiellt välstånd. Folkhälsopolitikens första fem målområden handlar mycket om just valet av övergripande insatser.

Övriga målområden handlar mer om våra levnadsvanor, även om där också finns starka kopplingar till t.ex. alkohol-,tobaks- och livsmedelsindustrin. När det gäller att förändra levnadsvanor så kan traditionella folkhälsoarbetare jobba mer praktiskt, med metoder som visat sig fungera.

Jag tror det finns en enorm spänning mellan det stora och det lilla. Folkhälsoforskarna och epidemiologerna måste hela tiden visa politikerna hälsans samband med de stora bestämningsfaktorna. Folkhälsoplanerna i kommunerna kan hjälpa till att "översätta" forskningens resultat till kommunpolitikerna.Sedan får politikerna dra slutsatserna. Men i det praktiska arbetet med levnadsvanor är det "lättare", där behöver inte politiken alltid lägga sig i själva metoderna.

Hoppas nu att WHO-kommissionen leder fram till en riktig politisk debatt i Sverige. Att politiker på alla nivåer får upp ögonen för att den "vanliga" politiken har en alldeles enorm betydelse för hur hälsan ser ut. Och att där finns stora åsiktsskillnader. En sådan debatt skulle behövas ovanpå den folkhälsopolitiska propositon som nu antagits av riksdagen. Den propositionen lägger mer tonvikten vid det som individen kan göra själv och hur samhället kan stödja det. Det är både det stora, det som ligger utanför folkhälsopolitikens traditionella domäner, som avgör hälsoutvecklingen och det lilla, det som sker på individnivå. Och den grundläggande synen finns i vår folkhälsopolitik med de olika målområdena, men låt Marmot-kommissionen ge bränsle till en intensiv politisk debatt. Det är bara när frågor står på dagordningen som något händer- även om åsikterna går isär.

måndag 26 maj 2008

Civilkurage- bra för hälsan men sämre för karriären?

I morse när jag läste tidningen fanns ett reportage om att man nu satsar på retorikövningar i skolan på vissa håll. Det är ett led i att stärka elevernas förståelse för språket och också ge dem makt. Tydligen försvann retorikutbildning när den svenska folkskolan infördes 1842. Undersåtarna skulle bara lära sig läsa - inte använda språket, det var förbehållet makteliten.

Att kunna föra sin talan- och avslöja ihåligheter i vad andra säger, det är en viktig kunskap för att kunna hävda sin rätt och sin person.Det tror jag också är ytterst hälsofrämjande, det om något handlar om att få makt över sitt eget liv, utan att det handlar om materiella ting. Bra initiativ att satsa på retorikövningar!

Språket är en viktig faktor. Men det räcker förstås inte med språket, man måste också veta vad man tror på och våga stå för sin åsikt.Det om något tror jag är hälsofrämjande. Alltför ofta har jag träffat människor som är rädda för att säga sin åsikt, utifall att den som lyssnar har en annan åsikt. Man verkar rädd för att stå för följderna av sin åsikt, kanske tittar andra snett på mig då? Kanske dom pratar illa om mig i fikarummet? Kanske får jag problem med chefen? Nej , bäst att vara tyst och möjligtvis muttra lite hemma vid köksbordet istället, tycks många tänka.

Det är ett förhållningssätt som jag tror direkt är skadligt för hälsan. Alla som någon gång känt sig klämda i en situation, på jobbet eller privat- vet hur förödande det är för magen, huvet, sömnen,livsglädjen och initiativförmågan. Sådana där situationer när man inte ser någon utväg och inte vet vad man ska göra med sina åsikter. Den dagen man äntligen tar mod till sig och sätter ner foten, hur obehagligt det än är, brukar ändå vara första steget till att man mår bättre.

Har du en åsikt: ut med den! Stå för den! Det betyder inte att man ska sluta lyssna på andra, tvärtom! Samtal blir mer givande för alla om man inte bara för fram floskler. Om man vågar ha civilkurage, då mår man bättre i själen än om man håller tyst och duckar. Det är min absoluta uppfattning. Men det finns en hake: trots att alla talar om vikten av civilkurage så är det ofta en filosofisk åsikt. I praktiken har jag sett alltför många exempel på att människor med civilkurage inte "belönats" med yttre framgång. Men jag tror ändå inte det påverkat deras hälsa negativt. Att kunna se sig själv i ögonen och inte skämmas för sina egna handlingar är nog det mest hälsofrämjande man kan tänka sig. Karriärister och anpasslingar må nå yttre framgång, men nog hastar dom förbi avslöjande speglar?

Jag tror att vi allmänt måste bli bättre på att skilja på "sak och person". Människor må ha vilka åsikter som helst (nej jag accepterar inte rasism, homofobi och dödsstraffsanhängare) - men de kan vara "bra" människor för det. En gång i tiden trodde jag att bara de som precis delade min politiska åsikt kunde bli mina vänner. Så fel jag hade! Om vi lär oss att skilja på åsikter och person, då kanske vi också vågar stå för det vi tycker, då mår vi bättre och samhället berikas.

torsdag 15 maj 2008

Eget ansvar - eller skyll dig själv?

Alltfler talar nu om individens ansvar för sin egen hälsa. Men vad står det för? Är det så humant som det låter?

Forskaren Signild Vallgårda skriver i Dagens Samhälle idag ett kritiskt inlägg kring folkhälsopropositionen.Hon menar att regeringen skriver om valfrihet och om behovet av hälsoinformation, men sen säger hon: "...att målet, som alltid, är att styra människor".Hon avslutar artikeln med: "Regeringen vill ha fria individer- som gör som regeringen vill".

Alltfler rapporter talar nu om att hälsan är en viktig förutsättning för regional och ekonomisk utveckling. Sett i det ljuset blir intresset från samhällets aktörer för att individerna ska leva hälsosamt lite mer tveksamt. Är det för den ekonomiska utvecklingen/samhällsekonomin som individerna bör hålla sig friska eller är det för människors egen skull? Att det helt enkelt är trevligare att vara frisk än sjuk?

Prioriteringscentrum i Linköpings förslag till Socialstyrelsen förra året om att ändra kriterierna för prioriteringar inom vården, innehöll bl.a. att individens eget leverne skulle spela roll för om vård skulle ges eller inte.

"Vi menar att det finns goda skäl för att utreda motiven till att komplettera den etiska plattformen med en ansvarsprincip. En sådan utgår från att alla människor är ansvariga både för sin hälsa och för sin vård utifrån sina individuella förutsättningar. Att vara ansvarig för sin hälsa innebär dels att se till att ohälsa
inte uppstår och dels, om den uppstått, se till att återskapa hälsa i så stor utsträckning som möjligt"....."Principen om egenansvar för sin hälsa innebär vid
resursfördelning att behov som uppstått på grund av bristande ansvar kan ges en lägre rangordning i förhållande till andra behov när resurserna inte räcker."

Det här förslaget har Socialstyrelsen avvisat. Tack och lov!!!!!

Hälsa och ohälsa är inte bara något som individen rår över själv. Dessutom lever människor i så olika sociala situationer att det torde vara helt omöjligt att med humanismen i behåll säga att "det är ditt eget fel att du är sjuk, så du får ställa dig längst bak i kön även om du är väldigt dålig, eller också får du betala ur egen ficka".

"Skyll dig själv" kan plötsligt bli den obehagliga baksidan av framsidan: det egna ansvaret och valfriheten.

Och i dagarna har det också kommit en ny bok på SNS; "Vi vill inte bli gamla - som äldreomsorgen ser ut". Den går ut på att den som har pengar ska kunna köpa sig en bättre vård, men med samhällets pengar som grundplåt. Det låter också "rätt", men konsekvenserna? Att bara de som har pengar får tillgång till god vård och de andra får hålla tillgodo med överlevnadsminimum? Och så urartas de sämst ställdas vård ännu mer, eftersom antagligen det blir betydligt mer attraktivt att jobba på de ställen där det finns högre personaltäthet och en finare miljö. Vem ska vårda de andra då? Boken går också ut på att "vi ska ta ansvar" för vår egen ålderdom.

Jag börjar bli lite rädd.

Jag vill att alla människor ska ha rätt till en god vård, oavsett om man har pengar eller inte. Jag vill att samhället på alla sätt ska främja hälsa. Jag vill också att människor ska få styra över sina egna liv. Men jag vill inte att samhället bestraffar den som inte "skött sig" eller lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för sin vård.

Hälso-och vårdpolitiken får inte bli sin egen fiende.

tisdag 13 maj 2008

Ger pengar lycka?

Blir man lycklig av pengar? Det är ju den eviga frågan. Och nästan jämt - när folk har tänkt till- så brukar dom svara: nej,det viktigaste är att jag får ha hälsan och mina anhöriga/vänner har det bra och att jag har en bra relation med mina närmaste. Sen kan det ju däremot bli lite roligare med pengar.

Men hur är det egentligen, med pengarna och hälsan?

Det finns två - i förstone- motstridande fenomen. Det första är att välbefinnandet och "lyckan" hos en befolkning inte alls följer några BNP-kurvor. Det tycks tom som om länder med hög materiell standard har en högre psykisk ohälsa. Drastiskt skulle man kunna säga att man alltså blir olycklig av pengar.

Men samtidigt visar Folkhälsoinstitutets nya rapport om Depressioner, att de ofta är en klassfråga. Det är uppenbart att de som har lite pengar eller saknar förmögenhet i betydligt högre omfattning får depressioner. På individnivå handlar det antagligen om att sårbarheten för ohälsa blir större, om man har färre skyddsfaktorer i livet.

Hur stämmer då de här fenomenen med varandra? Antagligen är det så att hög materiell standard i en befolkning per definition inte alls ökar lyckan. Däremot - och kanske är det därför depression faktiskt är en klassfråga - så påverkas vi människor av den relativa position vi har i samhället. Om "alla andra" har bra jobb, pengar, fina bostäder och verkar lyckliga- då blir vår "fattigdom" större. Det skulle kunna avfärdas som "avundsjuka", men så banalt är det nog inte. Vi människor jämför oss, vi ser upp till den som lyckats bra, den sociala positionen påverkar oss på ett mycket djupare sätt än vi tror. Eller skulle önska att det var.

Därför kan man aldrig frikoppla pengar och materiella förutsättningar från hälsa och välbefinnande. Det är inte pengarna i sig, utan mer hur de fördelas i befolkningen som avgör om de blir lyckobringande eller faktiskt en faktor som i stället skapar psykisk oro.

måndag 28 april 2008

Makten och hälsan

I regeringens nya folkhälsoproposition framhålls att man vill främja den enskilda människans intresse, ansvar och möjligheter att ta hand om den egna hälsan.Man lyfter fram begreppet "empowerment" som ofta används i hälsofrämjande sammanhang.

Men vad menas egentligen? Jag råkade nyligen läsa en uppsats från Lunds universitet av Joel Hedegaard, som analyserat empowermentbegreppet från "Freire till folkhälsa." Den satte lite ord på mina egna tankar och allmänna olust inför empowermentbegreppet i folkhälsosammanhang. Jag har aldrig någonsin använt begreppet,därför att jag uppfattat att man avpolitiserat och förenklat maktfrågorna när folkhälsoarbetare bara pratat om "empowerment" som ett led i att främja individens val av hälsosammare levnadsvanor.

Den som har kontroll över sitt liv i vid mening mår bättre än den som lever under livsvillkor som han/hon har svårt att styra över själv. Nu senast har det visat sig i forskningen kring depressioner, de som har tillgång till pengar är mer sällan deprimerade än andra. Att vem som har makten över mitt liv - jag själv eller sociala livsomständigheter som jag inte så lätt kan påverka- har en alldeles enorm påverkan på min hälsa, det är uppenbart.

Men jag har en smygande känsla av att den som använder empowermentbegreppet inte ser de samhälleliga maktstrukturer, som i de närmaste omöjliggör för många individer att i verklig mening styra sitt liv.

I Freires "Pedagogik för förtryckta" så handlade det om att möjliggöra en frigörelse från överhetens förtryck, så att individen inte skulle bli ett offer för de rådande värderingar som gällde. Men att man också tillsammans skulle kunna omvandla samhället så att bättre villkor kunde ges.

I det empowermentbegrepp som nu används är det nästan det motsatta: stärk individen så att hon kan leva hälsosamt. Målet för samhället är att folkhälsan blir bättre, då måste individerna ta mer ansvar för sina levnadsvanor och börja leva sundare. Och då är ett stärkande av individens makt ett led i detta.
Alltså: det är samhället som vill att individerna ska ändra sina levnadsvanor och för att möjliggöra detta vill man på marginalen stärka individen.

Men då glömmer man att så många andra saker påverkar hälsan, sådant som har med "stora" maktfrågor att göra; inkomstfördelning, arbetsliv, bostadspolitik m.m. Min erfarenhet är att de stora hälsoskillnader vi ser i befolkningen handlar om just att vi lever under så olika sociala villkor. De levnadsvanor individen till synes "väljer själv" är ett utslag av den sociala tillhörighet man har, men det är också viktigt att veta att den sociala positionen i sig påverkar hälsan mer än en och annan riskabel levnadsvana. (professor Michael Marmot, som leder den stora WHO-kommissionen om de sociala villkorens inflytande på hälsan)

När man då talar om "empowerment" för att individen ska leva mer hälsosamt, bortser man från de grundläggande förhållanden som skapar individens livssituation. Man blundar för de stora maktfrågorna och pekar på de små, men bara av ett syfte: att det är bra för samhället om folk lever sundare.

Då har man missat både att det är andra saker som i grunden påverkar människors hälsa - och man har också missat att det finns en gräns för när samhällets påverkan på levnadsvanor är sund och när den blir högst osund. Delar av folkhälsohistorien förskräcker, ta lärdom av 30-40-talens sundhetsideal och tvångssteriliseringar- då handlade folkhälsa om att "människomaterialet skulle förädlas" och andra idag högst inhumana värderingar.

Jag tycker inte det är konstigt att regeringen använder empowermentbegreppet, det har använts länge i hälsofrämjande sammanhang. Men när en regering använder begreppet vill jag veta vad man lägger i orden. Och vilken makt individen egentigen ska ges? Ska den vara så stor att den undergräver andra människors frihet - vilket kan bli effekten om den offentliga sektorn rustas ner t.ex.? Maktbegrepp är aldrig oskyldiga. Och folkhälsofrågor är inga ofarliga, snälla frågor som är "behjärtansvärda" och som gärna "besjälade" kvinnor får ägna sig åt, som jag tycker det låter ibland på en del aktörer. Det handlar om människosyn, makt och politik.

onsdag 16 april 2008

Regeringen mörkar anledningen till homosexuellas ohälsa

I regeringens nya folkhälsoproposition är hälsofrågorna för homo-bi- och transsexuella kraftigt nedtonade. Ja i princip osynliga. I målområdet om sexualitet finns inte ens orden med....

Det enda som står är att för att förhindra hälsorisker förknippade med sexuella relationer så ska man i preventivt arbete beakta att ungdomar är en heterogen grupp. "Kön, ålder,funktionsnedsättning, kulturell bakgrund och sexuell erfarenhet och läggning bör särskilt uppmärksammas". Alltså kan man ana sig till sexuell läggning där, men enbart ur aspekten att förhindra hälsorisker vid sexuella relationer.

Det stod mer om de här frågorna i den gamla propositionen för fem år sedan - trots att man då visste betydligt mindre om den onödiga ohälsa som drabbar människor m ed en annan sexuell läggning än hetereosexuell. I den gamla propositionen stod det t.ex."En trygg sexualitet, fri från fördomar, diskriminering, tvång och våld, är hälsosam. Synen på sexualiteten i samhället och dess helhet är därför viktig. Den bestämmer t.ex. om människor som är homo- och bisexuella utsätts för fördomar och diskriminering - och med ohälsa som följd".

Dessutom stod det: "Vidare skall undervisningen förmedla en öppen syn på människors sexuella läggning... Allas sexualitet skall speglas i undervisningen".

Sedan dess har Folkhälsoinstitutet gjort en stor undersökning som visar att hälsan hos människor med homo-bi- och transsexuell läggning är betydligt sämre än för befolkningen i övrigt - samt att självmordsfrekvensen är högre. Detta är ju inte ett resultat av människors sexuella läggning utan ett resultat av det bemötande de får. Och att samhället, från dagis, skola, arbetsliv och umgängesliv, utgår från att alla är hetereosexuella. Därmed skapas diskriminering och "utanförskap", ibland omedvetet och ibland medvetet. Denna undersökning förbigås nästan med tystnad, man måste ha först jätteglasögon och sedan förstoringsglas av Gröna Lundformat för att se den.

Att det är kristdemokraterna som styr i folhälsopolitiken syns tydligt. Men vart tog t.ex. folkpartisterna i regeringen vägen i de här frågorna? Och varför finns inga motioner från de borgerliga partierna i folkhälsopropositionen? Vad ska vi med en riksdag till om det är motionsförbud för fyra partier????

tisdag 8 april 2008

Amningshysteri farligt för barns och kvinnors hälsa

Amningsförespråkarna har blivit fartblinda. I syfte att värna barns hälsa har man utvecklat en amningspolicy som strider mot barns psykiska hälsa och som motverkar barns rätt till en god kontakt med båda sina föräldrar. Dessutom har det urspårade amningsfrämjandet blivit ett hinder för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag skriver det här delvis som ett svar på min dotters kommentar till min blogg om bitterfittor, men också som ett inlägg i folkhälsodebatten. Det är nog så att även jag under ett antal år hemfallit till att plädera så mycket för amning att jag också blivit en fiende till mina egna ideal. Därför återvänder jag nu till den åsikt jag hade i mitten på 70-talet.

Föräldraförsäkringen hade just införts, med möjlighet för kvinnor och män att dela lika. Eftersom den då bara var 7 månader, så började jag jobba efter 4 månader. Jag ansåg att det var bättre att barnets far var hemma än att jag ammade. På BVC frågade jag om råd när dottern var 3,5 månader, hur trappar jag nu bäst ner amningen så att jag kan behålla den morgon och kväll? Jag minns den gamla barnsköterskans blick: Du är inte klok. Amning är viktigare än allt annat, så sa blicken.
Men jag brydde mig inte om hennes blick och hennes bistra kommentarer sen, jag var så övertygad om att barnets rätt till sin far- och min rätt till jobb, var viktigare.

Sen har jag delvis gått på amningsförespråkarnas linje. Och de har haft skäl: modersmjölksersättningsindustrin försökte med bokstavligt mördande reklam (spädbarn dog i fattiga länder genom deras marknadsföring) få kvinnor att sluta amma.
Så motattacken behövdes. Men nu har det gått för långt! Både i boken Bitterfittan och genom en av mina döttrars erfarenhet från BB framkommer samma sak: mödrar ska amma till varje pris, oavsett om de är dödströtta, aldrig får sova, får mjölkstockning eller blir helt bundna till barnet och pappan därmed aldrig får en riktig chans att vara med sitt spädbarn.

Det måste vara en missuppfattning av biologi och barns behov. Visst är bröstmjölk bra. Men lugna och utvilade mödrar har antagligen lättare att positivt knyta an till sitt barn- och trygg anknytning anses som en mycket viktig faktor för framtida psykisk hälsa. Och jämställda föräldrar är en mycket viktig hälsofrämjande faktor i dagens samhälle. I familjer där kvinnan får ta det största ansvaret blir alla parter förlorare. Barnen får inte tillräckligt bra kontakt med sin pappa, mannen och kvinnan riskerar att fastna i förlegade könsroller som inverkar negativt på bådas hälsa. Kvinnor är sjukare och män lever kortare, något som jag är helt övertygad om inte är genetiskt.

Jag minns när min ena dotter och hennes sambo kom hem med sitt barn från BB. Inte en blund hade de fått sova under de tre dygn de varit på BB. Deras flicka hade varit vrålhungrig och gallskrikit oavbrutet. ”Här tänker vi på barnen och därför får de ingen flaska alls, amningen ska stimuleras.” Hela den lilla familjen var helt slut och glädjen över att få komma hem med sitt barn var starkt grumlad. Då tog jag fram en vinflaska och hällde upp ett halvt glas till min dotter. En annan dotter tog hand om det skrikande barnet och gick in i ett annat rum. Vi köpte god mat och ställde fram på bordet. ”Men vin får man ju inte dricka!” ”Jo, sa jag, drick nu….. hälsan för ditt barn påverkas av ditt psykiska tillstånd – och nu behöver du slappna av och fira.” Sen vände det mesta ganska snabbt.

Är det alltså biologister som styr mödra- och barnhälsovårdens amningsåsikter idag? Som tappat sambanden mellan kropp och själ och att barnets psykiska hälsa är minst lika viktig som den strikt fysiska. Och förresten hänger ju det där ihop. Det är en viktig folkhälsofråga, i nu gällande folkhälsopolitik är amningsfrekvens en viktig indikator och man arbetar fortfarande för att alla sjukhus ska bli ordentligt amningsvänliga. Som det BB min ena dotter hamnade på kanske? Det vore nog bättre med barnvänliga BB-avdelningar.

måndag 17 mars 2008

Bitterfittorna måste bli kampglada

Jag har just läst "Bitterfittan" och dessutom "Gösta och genusordningen", här på min långsemester i Thailand. Lite sorgsen blir jag över 30 årsgenerationen som redan börjat bli bittra. Jag brukar diskutera det här med mina tre döttrar som är i den åldern också.

Har min generation jobbat så hårt för jämställdhet att våra döttrar (nej inte mina!)trodde att "allt var klart"? Att den unga generationen kvinnor trott sig jämställda och sen blir chockade när de får barn? De som är medvetna feminister och är ihop med killar som också är medvetna, blir ändå så chockerade över hur allt blir när de får barn. Då börjar jag undra: De som tillhör något sorts avantgarde, både tjejerna och killarna, har de svårt att acceptera biologin? De biologiska skillnaderna gör ju utan tvekan att mäns och kvinnors situation är helt olikartad inför en graviditet.

Jag börjar undra om de historiska oken nu faller över dagens unga på ett faktiskt felaktigt sätt. Tjejerna känner sig tyngda och låsta kring graviditet, förlossning och amning. Inte så konstigt - med tanke på hur det varit tidigare. Men idag finns det ju faktiskt möjligheter att inom familjen åtminstone leva ett ganska hyfsat jämställt liv - om båda parter är medvetna.

MEN! Och här kommer min nya tanke: Är det så att de "fördelar" som det biologiska moderskapet tidigare gav kvinnor, dvs att man åtminstone fick bättre kontakt med barnen som lite plåster på såren för att mannen tog hand om det andra, nu faktiskt försvinner? Om kvinnor och män delar föräldraskapet lika - vilket jag verkligen tycker att de ska- då "upphör" ju kvinnans företräde till barnen. Är det i det läget graviditet, förlossning, hormonsvängningar etc bara ses som en börda? Den ger ju inget särskilt utbyte som inte mannen får ändå, utan denna kroppsliga ansträngning!

Är det så att ju mer jämställd dagens unga generation blir (jag vet- de flesta är det inte alls, men några!) - desto knepigare kommer tjejerna att få det med det biologiska moderskapet? Och desto "bittrare" kanske de blir på sina killar? OM det är så, så vill jag ändå prata mig varm för att graviditet, förlossning och amning ändå är en så stor upplevelse att det positiva överväger det negativa. (för de flesta i alla fall). Tjejers liv behöver inte gå på en tråkig räls, de biologiska förutsättningarna ger faktiskt möjlighet till upplevelser som män aldrig kan få. Nu är jag ingen livmoderfeminist, jag bara konstaterar att de skillnader som finns är både positiva och negativa - både för män och kvinnor. Dessutom är det ju inget att göra något åt, därför är det bättre om man kan göra något positivt av det istället för att bli bitter över att karln/pappan slipper ifrån en massa kroppsliga problem.

Och personligen har jag alltid tyckt synd om män som inte fått vara gravida.

Jag hoppas dagens unga som vill leva jämställt kan fortsätta en politisk jämställdhetskamp - utan att behöva bli bittra i sina egna liv. Och att de inte riktar ilskan åt fel håll, dvs blir alltför privata i sin kamp och tror att "allt" är deras killes fel. Jämställdhetsarbete måste bedrivas både politiskt och privat. Och att man kan tycka om de biologiska skillnader som finns (men bara där de är oundvikliga - det har inte med vällingkok och disk och jobb att göra).

fredag 22 februari 2008

Fixera dig inte vid levnadsvanor!

Naturligtvis är det inte bra för hälsan att röka, att inte röra på sig, dricka för mycket alkohol eller bli för fet. Men! Det tål att upprepas att ohälsosamma levnadsvanor påverkar olika, dvs. om människan i övrigt mår bra är vissa levnadsvanor inte lika "farliga" som om man mår dåligt i största allmänhet. Visserligen är det djupt orättvist att den som är lycklig kan leva mer ohälsosamt än den som är olycklig, om man ska se på effekterna för hälsan. Men så är det. Eller som docent Margareta Kristensson uttryckte det på en konferens nyligen: "Om man nu måste röka så måste man se till att man är lycklig också."!

Ett bra "bevis" på de här sambanden är när professor Lars Weinehall, Umeå universitet, visar hur risken för hjärtinfarkt ser ut beroende på ett antal riskfaktorer och egenupplevd hälsa. Om man har två av riskfaktorerna rökning, högt blodtryck eller högt kolesterol så ökar risken för hjärtinfarkt med 2,7% om man upplever sin hälsa som god, om den inte är god ökar risken till 8,4%. Och har man tre riskfaktorer ökar risken till 4,3% om man upplever sin hälsa som god, men om man upplever hälsan som dålig ökar risken till 23,7%. Den egenupplevda hälsan är en viktig mätare på hälsan och kommande sjukdom.

Och bakom den egenupplevda hälsan finns förstås också sociala faktorer, om man känner sig behövd och kan påverka sitt liv, om man slipper oroa sig för ekonomin, om man har jobb, utbildning, vänner osv.

Det stämmer till eftertanke! När hälso- och sjukvården börjar prata alltmer om levnadsvanor, så gäller det att de använder sig av rätt förhållningssätt, utan minsta pekpinne. Om en persons huvudproblem ligger på den "sociala" arenan, så kan t.ex. beskäftiga kostråd bli ett slag i ansiktet.

Hela tiden, hela tiden måste man vara uppmärksam på de sociala bakgrundsvillkoren. Varje gång man glömmer det och förfaller till moralpropaganda kring levnadsvanor, så missar man grunden för en god och jämlik folkhälsa.

lördag 9 februari 2008

Att främja sjukdom - är det moderaternas budskap?

Nej, naturligtvis säger man inte så. Valfrihet och makt åt patienten är budskapet. "Vi politiker ska ta ett par steg tillbaka", som det moderata landstingsrådet Filippa Reinfeldt sa på en stor konferens om hälsa och vård häromdagen.
Det här att politikerna ska träda tillbaka, samtidigt som man fördelar skattebetalarnas pengar - det är ju inte sant! Man träder inte alls tillbaka, man bara omfördelar dem på ett mer orättvist och sjukdomsframkallande sätt. Filippa Reinfeldt presenterade de vackra poängerna med Vårdval Stockholm. Men hon undvek nogsamt att svara på följande problem:

1. Finns det inte risker att systemet gynnar friska 40-åringar på bekostnad av människor med större behov? Att det alltså gynnar människor som har valfrihet i praktiken och kan röra sig fritt över länet. Ekonomiskt har ju redan vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden fått dra ner kraftigt på sin verksamhet.

2. Kan vården verkligen arbeta hälsofrämjande om man får mer betalt ju oftare de listade patienterna kommer på snabba besök? Om man istället har ett par längre samtal som leder till att personen tar itu med vissa saker som kanske framkallat ohälsan - och därmed behöver hon/han inte komma tillbaka till doktorn - då missgynnas den vårdenheten ekonomiskt av landstinget! Det ska löna sig för doktorn att patienten fortsätter att vara sjuk?!

3. Vad händer med områdesansvaret när allt hänger på den enskilda att välja en doktor fritt över länet? En av grundbultarna för en hälsofrämjande hälso - och sjukvård är ett gott samarbete med det omkringliggande samhället. Nu blir det bara "doktorn och jag" som gäller - men doktorn kan ju inte lösa alla problem!

4. Vad händer med alla andra aktörer inom vården; sjuksköterskor, undersköterskor, psykologer, kuratorer, dietister osv osv när teamansvaret försvinner? Hur kan hälsan främjas bara av en doktor???

Politikerna måste våga prioritera, man måste våga prioritera bort den snuviga resursstarka 40-åringens tillgänglighetsproblem till förmån för de som har större behov. Man måste våga göra ett ersättningssystem som gynnar teamarbete, som inte gynnar att patienten kommer tillbaka ofta - utan som gynnar att patienten håller sig frisk. Hur ska annars våra gemensamma pengar räcka till det som är viktigast?
I takt med att den medicinska forskningen kan göra alltmer, kommer efterfrågan på sjukvård att öka. Samtidigt som häloskillnaderna i befolkningen ökar. De stora sociala skillnaderna i hälsa och medellivslängd är egentligen den stora markören på att vi fortfarande har ett klassamhälle

Moderaterna är fega - men låtsas att man genomför en reform som stärker individens valfrihet. Man vågar inte säga att man omfördelar allas våra skattepengar på ett djupt orättfärdigt sätt.

torsdag 31 januari 2008

Äntligen ifrågasätts den nya barnuppfostran!

Lägg super- Nanny och hennes "evidensbaserade" systrar till handlingarna och stämpla dem med att "Bäst före datum" passerades för 50 år sedan! Nu har i alla fall debatten om de nya stöden till föräldrar nått de stora tidningsdrakarna. Äntligen!

Snart kommer regeringens proposition om folkhälsa där jag misstänker att de kommer att plädera för de gammaldags barnuppfostringsprinciperna, fast de kallas nya, bara för att de fått nya etiketter och har lanserats som "evidensbaserade". Kanske hinner regeringen ändra lite i proppen? Och Folkhälsoinstitutet verkar vara på väg att nyansera sin gamla lite aningslösa bild av de här metoderna. De kommer i morgon med sin egen version, som ska kunna användas av studieförbunden.

Jag ryste av obehag när jag läste DN i tisdags. Där säger en förälder: "Vi jobbar och är borta så mycket, så vi hinner inte alltid med gemensamma aktiviteter. Då blir det en grej som belöning, en tidning eller en trisslott". Alltså: det blir en belöning för barnet att få göra något tillsammans med föräldrarna, som annars aldrig har tid. Men denna belöning utges endast om barnet har uppfört sig ordentligt och samlat på sig tillräckligt många guldstjärnor. Det är ju inte riktigt klokt!!!!

Då ligger ju problemet hos föräldrarna: de ger inte sina barn tillräckligt med tid. Kanske är det därför barnen är stökiga? Och tillgång till mamma och pappa får man bara om man är lydig....

Att man någon gång ibland kan bryta ett dåligt mönster genom en särskild belöning är väl bra, men här handlar det alltså om något helt annat. "Mamma och pappa vill bara vara med mig om jag uppfört mig ordentligt." Kanske borde det vara nästan tvärtom? Att man behöver lägga ner mer tid på det barn som verkar behöva det?

Jag minns när ett av mina barn i fyraårsåldern var väldigt stökig, skrikig och allmänt jobbig. Hon kom säkert i kläm mellan syskonen. Då bestämde jag att hon och jag skulle åka bort några dagar, vi flög till Umeå och hälsade på några vänner. Det var varken en belöning eller en bestraffning! Jag bara sa att hon och jag skulle åka bort, alldeles själva, utan syskonen. De dagarna gjorde under! Och hon minns dem än.

Orsaken till hennes stökighet var ju mitt, att jag inte gett henne tillräckligt med tid tidigare. Hennes sätt att få min uppmärksamhet hade till sist blivit att vara besvärlig. Tänk om jag sagt åt henne: OM du är snäll och inte skriker, då ska vi åka bort....men om du inte är snäll ignorerar jag dig... Då hade jag lagt felet hos henne.

Det är med förfäran jag ser hur särskilt yngre generationer "gått på" de "nya" metoderna, fast de är urgamla. Skam, skuld, uppförande, belöning, bestraffning .... hur nytt är det på en skala???? Däremot behöver vi föräldrar stöd i att utan bestraffning/belöning få barn att fungera, må bra både kortsiktigt och långsiktigt och få en bra relation med föräldrarna.

söndag 20 januari 2008

Ska vetenskapen ersätta klokskapen och bildningen?

Dagens debatt om GI-metoden gör att jag undrar: är människor numera rädda för klokskap? Är man i alla väder tvungen att ha en vetenskapligt belagd metod att luta sig emot, även när det handlar om vardagliga ting som middagsmat eller hur jag får mina barn att somna?

Vi lever uppenbarligen i en tid där expertkunskaper efterfrågas inom alla områden och där kunskapen blir djupare, men smalare. Ju mer kunskap som produceras, desto dummare tycks människan bli - eftersom vi inte längre vågar tänka själva utan måste luta oss mot alltfler experter. Ibland känns det som om tillvaron består av en skog av smala stuprör, men där ingen förmår se till helheten och ha överblick över alla stuprör som sinsemellan strider mot varandra.

Den senaste veckan har GI-metoden tydliggjort just det här. Jag betvivlar inte alls att den metoden är klart effektiv för den som behöver gå ned mycket i vikt, uppenbarligen har också insulinberoendet minskat hos överviktiga diabetiker som med den här metoden lyckats gå ned åtskilliga kilon. Jaha, men vad säger det om vad människan behöver på sikt? Vi ska ju inte bara hålla oss smala, det är ju kul om vi slipper hjärtinfarkt och cancer i för tidiga åldrar också. Det kan ju finnas andra risker med att vräka på med smör och inte äta kolhydrater och frukt.

I olika kulturer har människor utvecklat olika matvanor, beroende på vad man kan hitta för mat just där. På vissa håll är man friskare än på andra håll, i vissa kulturer har man mindre magcancer men mer hjärtinfarkter osv. Om nu forskarna ska försöka hitta den optimala kosten, den bästa mixen av allt som människan i olika kulturer skapat matvanor omkring - ja, då är jag övertygad om att man kommer att missa något väsentligt. En liten pusselbit som inte låter sig infångas i laboratorierna, just därför att människan inte enbart är en maskin. Och kanske just den pusselbiten är förklaringen till att människan kan leva bra av olika dieter.

Om det fanns några kloka gummor kvar, så är jag övertygad om att den gumman skulle säga: "Barn lilla, tro inte på allt du hör, se till att äta dig mätt och se till att äta allt möjligt och inte för ensidigt. Det är aldrig klokt att bara tro på en profet".

Kosten ska evidensbaseras, metoder för barnuppfostran likaså, varje dag får jag nya pressmeddelanden om forskningsresultat som visar att vi bör göra si eller så. Eller nya briljanta mötesmetoder, som är processinriktade och skapande. Fast vid närmare studium är de bara en utveckling av det som funnits inom folkrörelserna i 100 år. Men nu lanseras det som helt nytt, sensationellt, som om hjulet just uppfunnits.

Lita till ditt omdöme! Var lagom tveksam och skeptisk. Ju mer komplicerat vårt samhälle blir, desto fler experter som finns inom alltfler områden - desto smalare blir helhetskunskapen. Och desto större behov av äkta folkbildning, där människor lär sig fundera och se till helheten. För vad skulle t.ex. hända med vår miljö, förutom förmodade hälsokonsekvenser på sikt för människor, om alla i den rika världen plötsligt gick över till GI-kost??? Djuruppfödning och utfiskning skulle öka dramatiskt. Det är bara ett av många exempel på behovet av folkbildning och helhetssyn i en värld där stuprörskunskapen hotar att göra oss allt dummare.

onsdag 16 januari 2008

När kommunala aktörer bidrar till osund kroppsfixering

Varför ska Stockholms stads idrottsförvaltning sätta upp affischer på en ung,vacker, blond och smal tjej som ligger på en balansboll? Texten lyder; FOLKHÄLSA: Balans, lugn, helhet.

Det är faktiskt farligt för folkhälsan om kommunala aktörer spär på den sjuka kroppsfixering som kommersiella aktörer tjänar pengar på. De som får betala, både bokstavligt och med psykisk ohälsa, med ätstörningar, anabola steroider m.m. är framför allt unga människor.

Folkhälsa får inte förknippas med unga, vackra kroppar!!!! Det är dock inget nytt i historien, på 30-talet var det just den sunda, blonda och vackra kroppen som premierades, det var den tid då "människomaterialet skulle förädlas", "undermåliga individer" tvångssteriliserades. Det finns otäcka kopplingar till synen på sundhet och kropp och rashygien. De som idag använder sig av sådana här bilder gör det förstås fullständigt omedvetet. Så jag anklagar ingen för sådana skumma avsikter! Men resultatet kan bli att man spär på ideal som i förlängningen varken gagnar folkhälsan eller alla människors lika värde.

Kopplingen av fysisk aktivitet till skönhet är förkastligt! En undersökning visar ju nu att missbruk av olika droger t.ex. är högre hos killar som tränar på gym än hos andra. De är alltså ute efter en vacker och muskelstinn kropp- nån hälsa och "sunt liv" handlar det definitivt inte om.

Sen tycker jag inte man ska använda ordet "Folkhälsa" så slarvigt på en reklamaffisch. Då har man helt missuppfattat kommunens folkhälsoansvar.