Är folkhälsoarbetet mest ett gym för redan friska?Tankespår 5.

Jag fortsätter med femte tankespåret från min avskedsföreläsning för Gunnar Ågren.

Människor med olika funktionsnedsättningar har den sämsta hälsan jämfört med befolkningen i stort. Den rapport som FHI kom med kring den Onödiga ohälsan i år visar detta mycket klart. Det handlar om 1,5 miljoner människor, och där ohälsan är tio gånger större än hos befolkningen i övrigt – samtidigt som en tredjedel av denna ohälsa är helt onödig.

Den visar med stor tydlighet att ohälsan inte alls bara handlar om ”grundsjukdomen” eller den funktionsnedsättning man har. Att ha en funktionsnedsättning behöver inte med nödvändighet innebära att man har en sämre hälsa. Det är helt enkelt bara en riskfaktor. Idag är alla de bestämningsfaktorer som påverkan hälsan klart sämre för människor som har någon funktionsnedsättning.

Egentligen är det inget nytt, den legendariska ordföranden för handikapprörelsen på 70-talet; Richard Sterner, sa redan då: ”Man blir fattig av att bli handikappad och man blir handikappad av att vara fattig.”

I samhället i stort tycks man dock ha ”accepterat” att det blir större ohälsa, följdsjukdomar och kortare livslängd vid många funktionsnedsättningar – trots att det egentligen inte alls behöver vara så, om livsvillkoren såg annorlunda ut. Om människor med funktionsnedsättningar slapp bli diskriminerade, fick bättre ekonomi, mer sysselsättning, bättre socialt nätverk, anpassad fysisk aktivitet etc. skulle ohälsan se helt annorlunda ut.

Än så länge har folkhälsoaktörer inte sett villkoren för personer med funktionsnedsättning och deras hälsosituation som något för folkhälsoarbetet – eftersom man trott att det handlar om människor som redan är ”sjuka”. Men eftersom människor med olika funktionsnedsättningar drabbas av så mycket förebyggbar ohälsa, så måste hela folkhälsopolitiken mycket tydligare ha fokus på dem som faktiskt har den sämsta hälsan. Diskriminerings- och rehabiliteringsfrågor blir t.ex. viktiga för folkhälsoarbetet.

Tittar man med de här glasögonen, som ju FHI har gjort i sina undersökningar , så kan man undra om vår syn på folkhälsopolitiken är helt skev, eftersom en så stor del av den samlade ohälsan finns hos människor med funktionsnedsättningar.
Men vi pratar nästan aldrig om det! Om det blev fokus de närmaste åren på de som faktiskt mår sämst är jag säker på att mycket av vårt folkhälsoarbete skulle se annorlunda ut.

Hälsan för hbt-personer och för personer från vissa etniska grupper är också påfallande dålig. Det är vår skyldighet att fokusera också mer på det – än att göra medelvärden av hela befolkningen och därmed kanske missa det viktigaste. Jag tror t.ex. att diskrimineringsfrågor är en sådan fråga som vi allvarligt underskattat – det är en fråga som verkligen skapat ohälsa hos människor med funktionsnedsättningar, med annan sexuell läggning än hetereosexuell och hos vissa etniska grupper.

Ändå finns grunduppdraget från folkhälsopropositionen 2003 att ojämlikheten i hälsa ska motverkas och att "effektivitet i folkhälsoarbete betyder att man ska koncentrera sig till områden där avsaknaden av insatser leder till ohälsa." Och den nya propositionen har inte tagit avstånd från detta vad jag vet.

Så uppdraget finns! Men handen på hjärtat: nog har mycket av samhällets folkhälsoarbete handlat om att puffa på de som är friska att bli ännu friskare? Nu gäller det för FHI och alla andra att jämlikhetsperspektivet i hälsa ska genomsyra allt arbete framöver