torsdag 22 januari 2009

Vad ska vi med materiell standard och "frihet från sjukdom" till - om vi ändå mår dåligt?

För mig handlar hälsa mycker mer om lugn och ro i själen och känsla av välbefinnande än om frånvaro av vissa sjukdomskrämpor. Jag börjar närma mig den livsinställning som jag hört berättas att min pappas mormor hade - och som gått i arv i generationer. Hon bodde i ett litet fattigt torp i Sörmland för 100 år sedan, hon hade en katt och en ko och någon gris. På vintern var vattnet i hinken is på morgnarna, har min pappa berättat som bodde där under sina första år i livet. Hans mormor öppnade självklart sin dörr till den trånga och fattiga stugan för dottern, när hon kom hem och var gravid flera gånger.

Pappa har berättat om hur hans mormor spred lugn och ro och förnöjsamhet omkring sig. Om hur fint hon gjorde på lördagseftermiddagen, skurade golvet, la in nytt granris och satte på sig ett rent förkläde. Sen var det helg. Pappa kände den sköna helgstämningen i hela kroppen. Han kunde som vuxen inte förstå hur hon lyckades överleva där under vintrarna, utan pengar och helt ensam, sedan de flyttat.

Pappa som sedan blev aktiv i arbetarrörelsen pratade om konflikten mellan förnöjsamhet och kampen mot samhällets orättvisor. Det ansågs lite fult att vara nöjd med sitt liv, när det var så stora orättvisor. Den som var nöjd var inte tillräckligt kamplysten, ansågs det. Men nog kan man vara nöjd med livet och känna en meningsfullhet och samtidigt se orättvisor och kämpa mot dem? Det behöver inte stå i konflikt med varandra.

Vad jag vill komma till är att min pappas mormor kanske "hade hälsan", trots allt. Säkert hade hon krämpor och hon blev inte så särskilt gammal. Men hon var nöjd med livet, kände livsglädje och gav kärlek till sina barn och barnbarn. Hon var djupt religiös och fick antagligen styrka av det. Jag tror att ordspråket "var och en blir salig på sin tro" stämmer väl.

Min mamma fick polio 1953 och blev svårt förlamad. Hon fick tillbringa merparten av sitt återstående liv vid köksbordet, ensam många timmar om dagen när hon inte vågade dricka, hon fick inte bli kissnödig förrän jag kom hem från skolan. Det var långt före de personliga assistenternas tid. Många beklagade hennes situation. Själv tyckte hon att livet var bra, långt mycket bättre än hon haft tidigare när hon var frisk och visserligen kunde åka skidor och gå i fjällen, som hon älskade.

Jag vet inte hur många gånger hon sa under min barndom: ” Tänk om jag gift mig med min första fästman, då hade jag säkert haft det bättre ekonomiskt och kanske hade jag sluppit polio, för då hade jag flyttat till honom i Göteborg. Men så hemskt att vara gift med honom! Då har jag hellre polio och får bo med pappa och med dig.” Jag upplevde jämt att hon var frisk och mådde bra. Hon ”hade hälsan”. Min pappa och hon hade en stark, lugn och trygg kärleksrelation. Om hon dessutom fått bättre stöd av samhället hade hennes liv kunnat vara än bättre förstås.

Vad ska då samhället göra för att människors välbefinnande, känsla av att må bra, ska öka? För visst ligger mycket i den individuella inställningen till livet - fast även det går ju i socialt arv. Till slut handlar det ändå om att samhället måste göra vad det kan för att människor ska ha möjlighet att känna den där tillfredsställelsen i livet. Må bra.

Och en sak är säker: då handlar det inte bara om att öka BNP, öka inkomster och konsumtion. Då handlar det mycket mer om att socialt och kulturellt skapa ett jämlikt, jämställt, solidariskt, tryggt och kreativt samhälle där alla kan komma till sin rätt. Jag tror att socialdemokratin i viss mån måste ompröva sin syn på arbete och tillväxt – målet måste vara att människor mår bra och det är inte synonymt med tillväxt.

Även om min förnöjsamma pappas mormor inte var politiskt aktiv, hon hade ju inte ens rösträtt, så krävs både samhällsförändringar och att individen/familjen i sitt förhållningssätt till livet kan bli som hon. Arga, bittra och elaka kämpar i arbetarrörelsen har jag mött rätt många av. De som politiskt stridit för bättre och rättvisa villkor - men som människor har de inte spridit någon livsglädje eller solidaritet omkring sig.

Så "att ha hälsan" handlar både om de materiella förutsättningarna och att kunna känna tillfredsställelse i livet. Alla de barn som växt upp under villkor som känslomässigt inte gett någon god grund, måste få än mer stöd. Kom ihåg Astrid Lindgrens Bo Wilhelm Olssons snälla godistant i Vasastan – utan henne hade hans liv varit grymt.

Att höja den materiella standarden kan i vårt land inte vara ett mål i sig. Det handlar om hur vi fördelar det vi har och hur vi förhåller oss till livet. För vad ska vi med frihet från fysiska sjukdomar och god materiell standard till – om vi mår dåligt och inte trivs med livet?

torsdag 15 januari 2009

Att må bra - är det att ha hälsan? Och vad är politikens ansvar?

Vad är hälsa? Ju mer man funderar desto knepigare blir det. Och än knepigare blir det när man ska försöka göra politik av en sorts filosofisk inställning. Men det går! Jag ska i ett antal inlägg försöka beskriva min inställning till hälsa och vad som är samhällets roll, individens roll och inte minst partiernas roll. För det är en stor skillnad på vad som är "samhällets ansvar" och vad som kan finnas i ett partis långsiktiga vision och ideologi, som ju beskriver ett förhållningssätt människor emellan och som går vida längre än den offentliga sektorns ansvar.

Min erfarenhet är att i dagligt tal förknippas hälsobegreppet med frånvaro av sjukdom och att man lever "sunt". Folkhälsa kan man mäta i form av hur ohälsan och dödligheten ser ut. Så fort man säger att man jobbar med folkhälsa så tror de flesta att det handlar om sjukvårdspolitik och att få folk att motionera, äta rätt, inte supa och inte röka.


I andra sammanhang talar man högtravande om "hälsa som en resurs", möjligheten att förverkliga sina drömmar, ha kontroll över sitt liv. I FNS:s deklaration om mänskliga rättigheter finns hälsa med som en rättighet. WHO skrev 1946 att ”hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.

Hippokrates (ca 400 f. Kr.),läkekonstens fader, beskrev hälsa som ”ett tillstånd där kroppens och själens funktioner befinner sig iharmoni med yttervärlden”. Under 1600-talets upplysningstid delades kroppen och själen upp i två delar.

Ett vanligt och ganska bra sätt att beskriva hälsa/sjukdom är att utgå från en tvådimensionell modell med välbefinnande längs den ena och sjukdom längs den andra axeln. Enligt denna modell(Katie Eriksson) beskrivs hälsa och sjukdom som två skilda dimensioner. Den visar tydligt att två individer med samma sjukdom kan uppleva varierande grad av egenupplevd hälsa eller välbefinnande.


I de politiska partiernas värld är hälsan nästan helt frånvarande. Den finns inte med i politiska visioner, bara som en del av sjukvårdspolitiken. Partierna talar i varierande grad istället om välfärd, frihet, trygghet och materiell standard.

Hur är det med hälsan i vanligt folks liv? Jag tror den är helt central. Och då handlar det mer om att "må bra", än frånvaro av sjukdom eller att följa olika hälsoråd. Det handlar, tror jag, om att känna sig tillfreds med livet, inte ha för ont- eller lära sig hantera kroniska smärtor, känna att man orkar med och inte är helt orkeslös och trött, känna ett sorts lugn och vila i tillvaron, slippa ångest och alltför mycket oro, känna att livet är värt att leva.

Om detta tänker jag återkomma. Och jag tänker återkomma om partiernas ansvar, framför allt socialdemokratins roll.