Vad ska vi med materiell standard och "frihet från sjukdom" till - om vi ändå mår dåligt?

För mig handlar hälsa mycker mer om lugn och ro i själen och känsla av välbefinnande än om frånvaro av vissa sjukdomskrämpor. Jag börjar närma mig den livsinställning som jag hört berättas att min pappas mormor hade - och som gått i arv i generationer. Hon bodde i ett litet fattigt torp i Sörmland för 100 år sedan, hon hade en katt och en ko och någon gris. På vintern var vattnet i hinken is på morgnarna, har min pappa berättat som bodde där under sina första år i livet. Hans mormor öppnade självklart sin dörr till den trånga och fattiga stugan för dottern, när hon kom hem och var gravid flera gånger.

Pappa har berättat om hur hans mormor spred lugn och ro och förnöjsamhet omkring sig. Om hur fint hon gjorde på lördagseftermiddagen, skurade golvet, la in nytt granris och satte på sig ett rent förkläde. Sen var det helg. Pappa kände den sköna helgstämningen i hela kroppen. Han kunde som vuxen inte förstå hur hon lyckades överleva där under vintrarna, utan pengar och helt ensam, sedan de flyttat.

Pappa som sedan blev aktiv i arbetarrörelsen pratade om konflikten mellan förnöjsamhet och kampen mot samhällets orättvisor. Det ansågs lite fult att vara nöjd med sitt liv, när det var så stora orättvisor. Den som var nöjd var inte tillräckligt kamplysten, ansågs det. Men nog kan man vara nöjd med livet och känna en meningsfullhet och samtidigt se orättvisor och kämpa mot dem? Det behöver inte stå i konflikt med varandra.

Vad jag vill komma till är att min pappas mormor kanske "hade hälsan", trots allt. Säkert hade hon krämpor och hon blev inte så särskilt gammal. Men hon var nöjd med livet, kände livsglädje och gav kärlek till sina barn och barnbarn. Hon var djupt religiös och fick antagligen styrka av det. Jag tror att ordspråket "var och en blir salig på sin tro" stämmer väl.

Min mamma fick polio 1953 och blev svårt förlamad. Hon fick tillbringa merparten av sitt återstående liv vid köksbordet, ensam många timmar om dagen när hon inte vågade dricka, hon fick inte bli kissnödig förrän jag kom hem från skolan. Det var långt före de personliga assistenternas tid. Många beklagade hennes situation. Själv tyckte hon att livet var bra, långt mycket bättre än hon haft tidigare när hon var frisk och visserligen kunde åka skidor och gå i fjällen, som hon älskade.

Jag vet inte hur många gånger hon sa under min barndom: ” Tänk om jag gift mig med min första fästman, då hade jag säkert haft det bättre ekonomiskt och kanske hade jag sluppit polio, för då hade jag flyttat till honom i Göteborg. Men så hemskt att vara gift med honom! Då har jag hellre polio och får bo med pappa och med dig.” Jag upplevde jämt att hon var frisk och mådde bra. Hon ”hade hälsan”. Min pappa och hon hade en stark, lugn och trygg kärleksrelation. Om hon dessutom fått bättre stöd av samhället hade hennes liv kunnat vara än bättre förstås.

Vad ska då samhället göra för att människors välbefinnande, känsla av att må bra, ska öka? För visst ligger mycket i den individuella inställningen till livet - fast även det går ju i socialt arv. Till slut handlar det ändå om att samhället måste göra vad det kan för att människor ska ha möjlighet att känna den där tillfredsställelsen i livet. Må bra.

Och en sak är säker: då handlar det inte bara om att öka BNP, öka inkomster och konsumtion. Då handlar det mycket mer om att socialt och kulturellt skapa ett jämlikt, jämställt, solidariskt, tryggt och kreativt samhälle där alla kan komma till sin rätt. Jag tror att socialdemokratin i viss mån måste ompröva sin syn på arbete och tillväxt – målet måste vara att människor mår bra och det är inte synonymt med tillväxt.

Även om min förnöjsamma pappas mormor inte var politiskt aktiv, hon hade ju inte ens rösträtt, så krävs både samhällsförändringar och att individen/familjen i sitt förhållningssätt till livet kan bli som hon. Arga, bittra och elaka kämpar i arbetarrörelsen har jag mött rätt många av. De som politiskt stridit för bättre och rättvisa villkor - men som människor har de inte spridit någon livsglädje eller solidaritet omkring sig.

Så "att ha hälsan" handlar både om de materiella förutsättningarna och att kunna känna tillfredsställelse i livet. Alla de barn som växt upp under villkor som känslomässigt inte gett någon god grund, måste få än mer stöd. Kom ihåg Astrid Lindgrens Bo Wilhelm Olssons snälla godistant i Vasastan – utan henne hade hans liv varit grymt.

Att höja den materiella standarden kan i vårt land inte vara ett mål i sig. Det handlar om hur vi fördelar det vi har och hur vi förhåller oss till livet. För vad ska vi med frihet från fysiska sjukdomar och god materiell standard till – om vi mår dåligt och inte trivs med livet?