torsdag 22 februari 2007

Skam och folkhälsa


Ur skam föds ingen god psykisk hälsa, det ger ingen bra självkänsla. Skam ger krökta ryggar, människor som inte orkar slåss för sin sak med högburet huvud. I fattig-Sverige frodades skammen. Många av dem som var fattiga skämdes och drog i detta också ner varandra. En djupgående samhällsfråga gjordes till människors privata misslyckanden. Hur många av dem som idag mår dåligt psykiskt har en dålig självkänsla i bagaget? Många.

Jag tycker jag börjar känna igen tongångarna i den offentliga debatten idag; hela tiden individens eget ansvar, alltför sällan titta bakom och se hur den individen egentligen har det. Så kan skammen börja växa igen.

Just nu läser jag "Skammens boning" av Doris Dahlin,nästan jämnårig med mig men uppväxt i Härnösandstrakten. Uppväxt i en fattig familj där pappan söp upp alla pengarna. Hon lärde sig tidigt att försöka dölja, även dölja sina egna bruna tänder.

Det är inte mycket jag känner igen från hennes uppväxt. Min mamma var svårt polioskadad och min uppväxt var ganska annorlunda den också. Men skämmas för något: nej aldrig. Jag fick lära mig att aldrig ljuga, alltid göra mitt bästa och inte sno ens en ettöring från någon. Det har visserligen ställt till en del problem i mitt liv, när min ärlighetsnoja mött en verklighet som inte haft min moral.

Men skam, nej! Tvärtom försökte min far ge mig en rak rygg, hans rygg lät sig aldrig krökas, även om han kom från fattiga förhållanden. I hans familj levde traditionen "Fattig men stolt". Jag minns en gång när jag tror att det här brändes in i mig. Vi var ute och gick vid Rålambshovsparken i Stockholm. Det var en solig söndag i mitten av 50-talet och jag tyckte mamma var så fin i sin nya mockajacka, där hon satt i sin rullstol. Då kom några tanter och glodde på mamma något alldeles förskräckligt.

Jag gillade inte deras blickar på mamma, så jag började lipa åt dom med lång tunga.
Att lipa fick man inte göra, det visste jag. Och mamma sa förskräckt:
- Men så får du väl inte göra!
Det var då min pappa gav mig den starkaste injektion man kan få mot skam:
- Låt flickan lipa! De där människorna har inget vett själva!

Nöjd gick jag vidare. Det var inget fel på oss. Vi hade inget att skämmas för!
I det ögonblicket hade en annan pappa kunnat göra precis tvärtom. På den tiden kunde ett barn som lipade mot vuxna bli hårt bestraffat. Få skämmas. Vad hade det gett mig som bagage i livet, att det var vårt fel att mamma satt i rullstol och att folk fick bete sig hur som helst mot oss, men vi skulle ändå le och se tackamma ut?

Dag efter dag upprepade också min far:
- Det viktigaste är att inte skämmas för sig själv, att kunna se sig i spegeln varje morgon.
Det var visserligen ett hårt moraliskt tryck på mig som barn att alltid göra det som är "rätt". Men poängen i min pappas resonemang var att det bara var jag själv som var betygsättaren. Om hela världen var emot mig och fördömde mig- det spelade ingen roll, bara jag i mitt hjärta visste att jag gjorde det jag ansåg rätt.

Återigen; skam är en hälsorisk. Raka ryggar är hälsofrämjande. Att bekämpa skam är både en politisk fråga och ett privat förhållningssätt. Men om det bara blir en privatsak, då missar man återigen att de grundläggande levnadsförhållandena ger grogrunden för människors liv och hälsa.

Och hur är det med de nya uppfostringsmetoderna förresten, innehåller inte också dom någon sorts skamvrån? Och de nya ordningsbetygen? Historien förskräcker.

måndag 19 februari 2007

Folkhälsan och rökande presidentkandidater


I morse läste jag att den demokratiska presidentkandidaten Barack Obama har fått problem.Tidigare har det diskuterats om USA verkligen kan rösta fram en svart president - men nu är det ännu mer diskussion om att han röker. Kan en president röka? Nej är svaret. Han måste sluta, säger man. Annars tyder det på dålig karaktär.

Först blev jag lite glad, tänk vad tiderna ändras! Tänk så bra för folkhälsan att det är så "ute" att röka! Sen började jag känna ett visst obehag i magtrakten. Efter alla mina år i samhällsdebatten har jag lärt mig att bry mig om mitt magkurr. Det brukar oftast säga något väsentligt. Det brukar protestera om jag låter mig förföras av något.

Precis som jag skrev för några veckor sedan kanske överklassens smalhetsideal kommer att hjälpa mot fetman. Eftersom vi människor oftast vill likna de som har makt och pengar, så brukar idealen leta sig nedåt i samhällshierarkierna. Och nu tycks det vara uppenbart att tobaken blivit en sådan fråga.

Ska jag inte bara vara glad alltså? Nja, magkurret tilltar. Vad säger egentligen debatten om Barack Obama? Den signalerar att tobak är ett ohälsosamt gift - men det är DU som person som är omoralisk och utan självdisciplin om du inte kan sluta ditt beroende. Det är ur min aspekt en helt annan sak att införa tobaksfria krogar. Det är en strukturell åtgärd som signalerar att tobak är ohälsosamt. Ingen ska behöva arbeta i en sådan miljö. Och gäster ska inte behöva utsättas för rök. Men det lägger ingen skuld på individen!

När det gäller USA så kan man vara extra rädd om man fokuserar på den egna moralen i folkhälsodebatten. Och se på debatten om aborter, en stark opinion anser ju att det är ett brott mot Gud och hela skapelsen att inte föda allt liv som befruktats. Alldeles oavsett betingelserna för detta liv.

Livslängden i USA ligger långt under Sveriges medellivslängd. Och bland de svarta är den inte högre än i många fattiga länder. Folkhälsosituationen beror på hur samhället i stort ser ut, hur livsvillkoren ser ut för olika grupper. Om nu en presidentkandidat inte duger därför att han är rökare, då signalerar det med full kraft: Det är ditt eget fel om du drabbas av ohälsa! Du kan alltid välja!
Man säger alltså att folkhälsofrågor handlar om individens moral. Min mage säger att ett sådant förhållningssätt är farligt. Då döljer man klassamhällets skapande av ohälsa bakom individuella rökridåer.

onsdag 14 februari 2007

Är det svenska utanförskapet nyspråk för att dölja klasskillnader?


Den nya regeringen pratar om "det svenska utanförskapet". Om man gogglar på ordet så är det första exemplet som kommer upp att Sverige står utanför Nato, det andra exemplet är vi inte är med i EMU. Och om jag inte får vara med och leka, då är jag utanför just den kretsen.Vad betyder alltså orden?

Utsatta grupper är däremot ett begrepp som använts tidigare. Det har jag uppfattat betyder att vissa människor har det socioekonomiskt svårare än andra - men där orsaken ligger i hur samhället ser ut, att vissa får bära bördorna av de orättvisor som finns eller att samhället inte är anpassat efter de behov människor kan ha. Ett svårt funktionshinder medför därmed inte automatiskt att man är utanför om man får det stöd som behövs.

Är diskussionen om att bryta det svenska utanförskapet synonymt med att bryta socioekonomiska skillnader? Jag tror inte det. Det är nyspråk för att dölja klassamhället.

För hur kan man bli mindre "utanför" om man blir ännu fattigare, genom att snabbare få lägre arbetslöshetsförsäkring? Eller kraven på att omedelbart söka jobb vid arbetslöshet även utanför sitt eget yrke? Folkhälsoforskningen säger att social status och inkomstskillnader har en enorm betydelse för hälsan. Att falla- och att falla rejält- det är ett kraftigt hot mot hälsan.

Jamen allt syftar till att få folk i jobb... Jovisst, men då måste de jobben komma från det som inte finns idag; nämligen en riktig låglönemarknad. Vad betyder det för folkhälsan på sikt om vi skapar större klassklyftor? Ja egentligen vet vi svaret om vi ser internationellt - det skapar mer ohälsa.

Och vi vet sambandet mellan ojämlikhet och ohälsa och kronisk stress. Den som befinner sig långt ner i samhällets statushierarki och har låga inkomster och lite inflytande, utsätts för mycket mer stress och sämre möjligheter att handskas med det än den som har pengar, inflytande och god utbildning. Kronisk stress leder i sin tur till ökad känslighet för infektioner, ökad risk för psykisk ohälsa, ökad benägenhet att använda droger, ohälsosamma levnadsvanor i stort, ökad risk för hjärtsjukdom och diabetes. Detta VET man.

Ändå börjar man nu jaga arbetslösa och ge dem sämre villkor, man ifrågasätter sjuka -
inte är det något svenskt utanförskap man vill bryta! Det är tvärtom! Klassklyftorna ökar och med dem kommer ökad ohälsa.

torsdag 8 februari 2007

Guldstjärnor och betyg i barnuppfostran- nej tack


I morse läste jag i Dagens samhälle om de nya barnuppfostringsprinciper som börjar sprida sig i kommunerna och som jag kommenterat tidigare. Den kloka barnläkaren Lars H Gustafsson är dock mycket tveksam.

Jag har inte läst grundmaterialet själv. Men jag har läst artiklar om hur man ska belöna barnet hela tiden, fylla i en orm - och när den är ifylld så väntar en stor belöning. Det kanske måste användas sådana principer om det har gått snett i en familj, eller om det är något särskilt behov barnet har. Men som allmän uppfostringsprincip: NEJ!

Belöningar och straff- är det verkligen så man måste uppfostra barn? Jag kan då inte minnas att jag nånsin använt det med mina fyra barn och inte gjorde mina föräldrar det med mig heller. (och se så bra jag blev...) Det var alldeles tillräckligt om min pappa blev lite missnöjd med mig, utan att säga ett ord- jag kände direkt: Jag har gjort fel! Likadant tror jag mina barn har fått i sig grundläggande normer, inte har jag behövt bestraffa dem! Det har räckt med att dom har vetat: Det där gillade inte mamma.

Om barnet strular vid matbordet, visst är det OK att säga: Om du sitter stilla en stund och äter lite, så blir det efterätt också. Och gör inte barnet det, så uteblir efterätten. Det är ett straff/belöning som utdelas omedelbart och som har med saken att göra.

Men nu ska det fyllas i ormar för "gott" uppförande - är väl som ordningsbetyg i skolan kan man tänka. Och om barnet varit riktigt duktigt så blir det belöning om någon vecka eller så. Jag vill inte ha "lydiga" barn som blir duktiga på att uppföra sig, göra som de vuxna säger. Av det tror jag man skapar ögontjänare, visst uppträdande belönas- utan att barnet i sitt inre förstår VARFÖR.

Lydiga medborgare som är ögontjänare- nej tack.

Är dagens unga föräldrar så fullproppade med expertråd, mallar och råd att de tappat självförtroendet? Är de så vana att läsa manualer att de måste ha det för barnen också? Visa barnet intresse, värme, var konsekvent och ge inte efter för tjat. Och var ärlig själv! Men kanske mest av allt: visa kärlek - inte för vad de gör utan visa att ni älskar dom, alldeles oavsett deras handlingar.

Och det är just på den punkten jag blir orolig för det nya. Ska det vara väluppfostrade barn som blir belönade/älskade för sina handlingar? Och inte älskade för den de är? Hur många vuxna har inte kämpat hela sitt liv med att de hela tiden måste visa att de "duger", att de kan prestera - därför att det var så de uppmärksammades som barn. Nej tack.

tisdag 6 februari 2007

Kroppochsjäl


Ja ni ser rätt, rubriken ska stavas så. Det var när vi skilde på kropp OCH själ som det gick snett med vår syn på hälsan. Människan är en snillrik manick, blir det fel på ett ställe så kanske det inte syns, utan felet pinnar iväg och ger kanske ett allergiskt utslag där vi minst anar det. Och då är det för mig som ickemedicinare meningslöst att ständigt försöka bevisa vilka hormoner eller biologiska faktorer som är själens transportörer. Självklart tycker jag ändå det är bra med fortsatt forskning, så att vi kan bli bättre på att behandla eller ge den hjälp som behövs. Så att vi inte hela tiden ordinerar fel medicin. För så tycker jag det är i alltför stor utsträckning idag, vi söker med våra tekniska instrument efter biologiska fel, hittar något, ger medicin för det. Men VARFÖR "felet" uppstått kanske vi missar.

En gång i tiden hade jag fruktansvärt ont i magen, den drog ihop sig i rena kramper gång på gång. Till slut fick jag tag i en läkare, som var mycket klok. Han började inte med att skicka iväg mig på röntgen, han tittade på mig länge, frågade sedan om min livssituation. Jag beskrev kort att jag hade TRE barn under 4 år ...och min man reste mycket och var aldrig hemma på kvällarna ....och själv försökte jag dessutom sköta mina politiska uppdrag med spädbarnen i släptåg....och ja, sen hade vi ju flyttat också, jag hade packat allt och gjort i ordning det nya hemmet...

Jo jag fick akut kramplösande piller, men han skickade med mig något viktigare: "Sådär kan du inte ha det, då hjälper inga piller i världen."

ATT hela människan alltså hör ihop och inte består av miljoner smådelar - "bevisen" räcker redan för ett sådant konstaterande. Och om man väl konstaterat det, t.ex. "att hon dog av hjärtesorg", "hon dog av ensamhet", "han jobbade ihjäl sig" - så får man bli lite aktsam när man ska försöka ändra i våra försäkringssystem.

Den nya regeringens jakt - påhejad av Socialförsäkringsutredningen under ledning av Anna Hedborg- på att rensa ut alla människor ur systemen som inte är "riktigt" sjuka, den jakten bygger på en total felsyn på människan. Då har man glömt att själochkropp är samma sak. Dessutom kan den jakten visa sig bli mycket dyrbar för samhället.

Eller också finner människan alltid råd.... det kanske blir så att det återigen kommer att bli en massa diagnoser för ryggont eller magont, som nu mer ärligt rubricerats med olika psykiska benämningar. Tänk er någon som stod i affären för 30 år sedan och sa: "JA, jag är sjukskriven för jag har gått in i väggen".
Vicken vägg? hade man då frågat sig. Nej, då hade man ryggont eller fel på magen.

Som jag dock sagt tidigare: jag är mycket kritisk till de sjukskrivningar som idag pågår passivt, alltför många människor blir sjuka av den behandlingen. Det finns mycket att göra för att förbättra för individen och spara pengar åt samhället. Samtidigt tål att påpekas att antalet sjukskrivna minskat drastigt de senaste tre åren och att antalet kortidssjuka nu är nere på historiskt låga nivåer.

Kanske jakten på de "oriktigt sjuka" borde vända sig åt ett annat håll, till att ge bättre behandling och stöd helt enkelt. Statskassan har slutat blöda av de stigande sjukskrivningskostnaderna, så man borde ha råd.

fredag 2 februari 2007

Förnöjsamhetens hälsokrafter


Att vara förnöjsam har varit fult. Då ser man bilden av en fattig och förtryckt människa men som ändå ler och är tacksam- och inte bryr sig om att agera mot de orättvisor som hon utsätts för. I arbetarrörelsens barndom var förnöjsamhet fult. Man skulle inte finna sig i orättvisor och då kunde man inte heller gå omkring och vara nöjd.

Min pappa berättade dock ofta om sin gamla mormor, som var utfattig och bodde i en kall liten torpstuga i Sörmland, men som var så nöjd. Hon var glad och skrattade ofta och han minns hur fint han tyckte det var i hennes stuga på lördagseftermiddagen, när hon skurat och lagt in nytt granris och ibland en ren trasmatta på golvet. Då var det helg i stugan och han trivdes.

Sedan försökte min pappa balansera det här, att inte finna sig i förtryck och engagera sig politiskt - men samtidigt som person och människa känna sig nöjd med livet, även om villkoren var orättvisa.

Har vi glömt det hälsobringande med en viss förnöjsamhet? Ja, jag vet att på samhällsnivå fungerar det inte, de som har det sämst socialt mår också sämst. Och jag menar inte att uppmana dem till att bli nöjda med sina villkor!!!
Men kan man inte på individnivå använda sig lite av min pappas mormors filosofi? Så blir vardagen lättare att leva.

Nu pratar jag om små ting, att uppskatta det man har istället för att jämt vilja ha det man inte har. I morse läste jag om en ny rocksångerska,Norah Jones som inte sjunger raspigt precis,lite mer mjukt - men hennes dröm var att ha en röst som Johnny Cash eller Tom Waits. Då tänkte jag: det är ju som förgjort att vi människor ständigt vill kunna det vi inte kan, se ut på ett sätt som vi inte gör - istället för att fokusera på det vi kan och är bra på.

Jag vet att livet är relativt. Jag har skrivit tidigare om hur sociala skillnader skapar ohälsa, att det finns något i de relativa villkoren som har stor betydelse för hur vi upplever oss själva och ser på andra.

Men på individnivå kan vi i alla fall försöka koncentrera oss på det vi är bra på och inte sukta över det vi inte kan. Jag har dåligt balanssinne och är klumpig, alltså har jag aldrig lyckats hoppa i en segelbåt eller åka slalom. Men inte drömmer jag om det heller! Istället har jag gjort det till att jag inte är intresserad av sånt, tycker illa om slalom och segelbåtar helt enkelt. Kanske ett förnöjsamhetens arv och en hälsobringande strategi från min fars mormor?