torsdag 8 februari 2007

Guldstjärnor och betyg i barnuppfostran- nej tack


I morse läste jag i Dagens samhälle om de nya barnuppfostringsprinciper som börjar sprida sig i kommunerna och som jag kommenterat tidigare. Den kloka barnläkaren Lars H Gustafsson är dock mycket tveksam.

Jag har inte läst grundmaterialet själv. Men jag har läst artiklar om hur man ska belöna barnet hela tiden, fylla i en orm - och när den är ifylld så väntar en stor belöning. Det kanske måste användas sådana principer om det har gått snett i en familj, eller om det är något särskilt behov barnet har. Men som allmän uppfostringsprincip: NEJ!

Belöningar och straff- är det verkligen så man måste uppfostra barn? Jag kan då inte minnas att jag nånsin använt det med mina fyra barn och inte gjorde mina föräldrar det med mig heller. (och se så bra jag blev...) Det var alldeles tillräckligt om min pappa blev lite missnöjd med mig, utan att säga ett ord- jag kände direkt: Jag har gjort fel! Likadant tror jag mina barn har fått i sig grundläggande normer, inte har jag behövt bestraffa dem! Det har räckt med att dom har vetat: Det där gillade inte mamma.

Om barnet strular vid matbordet, visst är det OK att säga: Om du sitter stilla en stund och äter lite, så blir det efterätt också. Och gör inte barnet det, så uteblir efterätten. Det är ett straff/belöning som utdelas omedelbart och som har med saken att göra.

Men nu ska det fyllas i ormar för "gott" uppförande - är väl som ordningsbetyg i skolan kan man tänka. Och om barnet varit riktigt duktigt så blir det belöning om någon vecka eller så. Jag vill inte ha "lydiga" barn som blir duktiga på att uppföra sig, göra som de vuxna säger. Av det tror jag man skapar ögontjänare, visst uppträdande belönas- utan att barnet i sitt inre förstår VARFÖR.

Lydiga medborgare som är ögontjänare- nej tack.

Är dagens unga föräldrar så fullproppade med expertråd, mallar och råd att de tappat självförtroendet? Är de så vana att läsa manualer att de måste ha det för barnen också? Visa barnet intresse, värme, var konsekvent och ge inte efter för tjat. Och var ärlig själv! Men kanske mest av allt: visa kärlek - inte för vad de gör utan visa att ni älskar dom, alldeles oavsett deras handlingar.

Och det är just på den punkten jag blir orolig för det nya. Ska det vara väluppfostrade barn som blir belönade/älskade för sina handlingar? Och inte älskade för den de är? Hur många vuxna har inte kämpat hela sitt liv med att de hela tiden måste visa att de "duger", att de kan prestera - därför att det var så de uppmärksammades som barn. Nej tack.