fredag 2 februari 2007

Förnöjsamhetens hälsokrafter


Att vara förnöjsam har varit fult. Då ser man bilden av en fattig och förtryckt människa men som ändå ler och är tacksam- och inte bryr sig om att agera mot de orättvisor som hon utsätts för. I arbetarrörelsens barndom var förnöjsamhet fult. Man skulle inte finna sig i orättvisor och då kunde man inte heller gå omkring och vara nöjd.

Min pappa berättade dock ofta om sin gamla mormor, som var utfattig och bodde i en kall liten torpstuga i Sörmland, men som var så nöjd. Hon var glad och skrattade ofta och han minns hur fint han tyckte det var i hennes stuga på lördagseftermiddagen, när hon skurat och lagt in nytt granris och ibland en ren trasmatta på golvet. Då var det helg i stugan och han trivdes.

Sedan försökte min pappa balansera det här, att inte finna sig i förtryck och engagera sig politiskt - men samtidigt som person och människa känna sig nöjd med livet, även om villkoren var orättvisa.

Har vi glömt det hälsobringande med en viss förnöjsamhet? Ja, jag vet att på samhällsnivå fungerar det inte, de som har det sämst socialt mår också sämst. Och jag menar inte att uppmana dem till att bli nöjda med sina villkor!!!
Men kan man inte på individnivå använda sig lite av min pappas mormors filosofi? Så blir vardagen lättare att leva.

Nu pratar jag om små ting, att uppskatta det man har istället för att jämt vilja ha det man inte har. I morse läste jag om en ny rocksångerska,Norah Jones som inte sjunger raspigt precis,lite mer mjukt - men hennes dröm var att ha en röst som Johnny Cash eller Tom Waits. Då tänkte jag: det är ju som förgjort att vi människor ständigt vill kunna det vi inte kan, se ut på ett sätt som vi inte gör - istället för att fokusera på det vi kan och är bra på.

Jag vet att livet är relativt. Jag har skrivit tidigare om hur sociala skillnader skapar ohälsa, att det finns något i de relativa villkoren som har stor betydelse för hur vi upplever oss själva och ser på andra.

Men på individnivå kan vi i alla fall försöka koncentrera oss på det vi är bra på och inte sukta över det vi inte kan. Jag har dåligt balanssinne och är klumpig, alltså har jag aldrig lyckats hoppa i en segelbåt eller åka slalom. Men inte drömmer jag om det heller! Istället har jag gjort det till att jag inte är intresserad av sånt, tycker illa om slalom och segelbåtar helt enkelt. Kanske ett förnöjsamhetens arv och en hälsobringande strategi från min fars mormor?

2 kommentarer:

Sven Bremberg sa...

De som forskat kring "lycka" visar, att om BNP per kapiial överstiger ca 100 000 per person, tillfredställelse med livet inte påverkas om levnadsvillkoren. Efter ett år har den som vunnit 10 milj på lotto samma lyckonivå som vid starten, likaså den person som blivit totalförlamad. Människan har en mycket stor förmåga att anpassa sig. Det går därför att dra två slutsatser. Den första är att målet med att göra samhället bättre inte är att göra människor mer tillfreds. Målet är annat, att främja rättvisa, att göra livet rikare etc. Den andra slutsatsen är att om tillfredställese med livet är målet, vägen då går över det egna förhållningssätter, det Margareta diskuterar ovan i inlägget.

Margareta Persson sa...

Ja det är knepigt det där. I mitt liv har jag träffat många som fått mycket svåra funktionshinder eller sjukdomar, men som sagt att deras liv fått ett större värde efter sjukdomen.
Samtidigt som det på samhällsnivå är väldigt viktigt hur den ekonomiska jämlikheten ser ut och hur stark den sociala sammanhållningen är för folkhälsan.
Undrar bara hur du menar med att om man ska göra livet rikare och främja rättvisá, ökar det inte människors tillfredsställse? Eller är det på det privata planet ändå ointressant? Då är det de egna förhållningssätten som blir viktigare?
Kanske två förhållningssätt där båda behövs? Kanske också ett sätt att förena ett vänsterperspektiv på tillvaron med ett mer liberalt individperspektiv?