onsdag 31 januari 2007

Moderaterna citerar Marx när det gäller sjukfrånvaron!


Jag tar mig för pannan. I Sydsvenskan den 29.1 citerar socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrsson det kommunistiska manifestet. "Till var och en efter hans behov. Av var och en efter förmåga". Det är ett vackert citat. Men den moderata ministern använder det nu i sin kamp för hårdare tag mot fusket. Hon säger också att "våra politiska motståndare brukar ibland utmåla regeringen som ett hot mot den generella välfärden. Men ingenting kan vara mera felaktigt. Hoten mot välfärden kommer främst från dem som missbrukar systemen".

"Till var och en efter hans behov." När i allsindar blev det en moderat princip? Har de svinhöga direktörslönerna med deras stora behov av njutning att göra? Har arbetslösa och förtidspensionerade personer så små behov av guldkant på tillvaron att det inte gör något att deras ersättningar är mycket låga? Eller har moderaterna lämnat marknadsekonomin och gått in för en solidarisk fördelningsmodell, som inte ens den mest rättrogna vänsterpartist idag skulle våga sig på?

"Av var och en efter förmåga" är också en fin utgångspunkt. Men då måste vi få ett arbetsliv som accepterar att vi människor ser ut som vi gör, en del med bristande psykiska förmågor, andra med fysiska brister som gör arbetsinsatsen till en bråkdel av vad den högpresterande (men kanske mindre kloka) personen gör. Den heliga tron på konkurrensen är direkt motsatsen till att var och en får bidra efter förmåga.

"Hoten mot välfärden kommer från dem som missbrukar systemen." Nej det tror jag inte alls. Hoten handlar om hur vi alla, hela samhället, agerar mot missbruk och hur solidariska vi vill vara med dem som har det sämre än vi själva. Om man gör som regeringen gör nu, stramar åt systemen, bara stöd åt "riktigt sjuka" (som ministern sa i ett tal i Umeå förra veckan) - då blir en massa sjuka lidande. De som inte kvalat in under beskrivningen "riktigt sjuka". Missbruk ska beivras, fusk är kriminellt - men inte handlar våra sjuktal om så mycket fusk!!! I så fall har vi en totalt inkompetent läkarkår, de har trots allt skrivit sjukintyg.

Nej det är skillnad på missbruk/fusk och på dåligt stöd vid sjukskrivningar. Jag tror också att människor blir sjukskrivna alldeles för länge, de får fel hjälp helt enkelt. Det skadar deras hälsa i längden och blir dyrt för samhället. Men det är ju inte fusk!!!

De nya moderaterna är inte nya alls. Marx kunde inte hjälpa till i det här fallet.

tisdag 30 januari 2007

Kan överklassen sätta stopp för fetman?


Hälsan brukar vara mycket olika beroende i vilken samhällsklass man befinner sig. Stora klasskillnader i ett samhälle brukar helt enkelt inte vara hälsosamt.

Men kanske finns det undantag?
Tänk er tillbaka till 1920-talet.... hur avbildades en framgångsrik direktör? Jo med cigarren i ena handen, konjakskupan i den andra och med armen vilandes på en stor, tjock mage. En arbetare avbildades på den tiden som en stark men smal person, utan varken konjaksglas eller cigarr.
Så förändrades idealen. Man började inse att det inte var så nyttigt att röka och dricka och vara fet.

Hur avbildas dessa personer idag? Jo direktören är smal men vältränad, vita tänder utan tobaksgult och med en Ramlösa i handen. Arbetaren har blivit rund och det finns cigarettrök i bakgrunden.Tobaksbruket har helt bytt samhällsklass. Fysisk aktivitet är ett måste för en person i den övre karriären. Och fetman har blivit ett negativt klassmärke. Lite smårund och lite överviktig kan man vara, men fet- nej det anses inte riktigt fiint.Överklassens vanor- vällevnadens avigsidor- togs över av arbetarklassen, samtidigt som överklassen själv övergav dem.

Tobaksbruket går ändå tillbaka, även om det går långsamt i vissa befolkningsgrupper.
Men fetman tilltar. En del ser det som en epidemi som inte går att stoppa. Ska vi hoppas på klassamhället??! De ideal som gäller för överklassen brukar leta sig nedåt efter ett tag. Inte för att utseendefixering och vackra kroppsideal är något att sträva efter. Absolut inte. Och ändå....jag misstänker att klassamhället kommer att fungera även i det här fallet. Fetmavågen kommer att stoppas upp. Samtidigt som det kommer att innebära att det socialt sett blir ännu svårare att vara fet.

söndag 28 januari 2007

Det blir ett matriarkat


Jag tror det. Titta inte bara på formella maktpositioner och inkomster idag- se framåt. Idag är det flickor som lyckas bäst i skolan, som utbildar sig mer.Och vad är det för egenskaper man alltmer efterfrågar; jo social och emotionell intelligens och kunna ha många bollar i luften samtidigt.

Traditionellt har män uppfostrats till att kunna fokusera och skärma av resten, därför att de förmågorna antagligen behövdes i ett annat samhälle.Kvinnor har tvärtemot fostrats till att ha ögon i nacken och tänka på allt samtidigt. (Antagligen en förklaring till den ökade psykiska belastningen hos kvinnor). Förresten borde det här ge utslag även på kontorslandskap, själv kan jag inte koncentrera mig alls om jag inte får sitta ifred, min manliga sambo hör inte ett ljud även om jag står bredvid och pratar högt. Han fokuserar på det han håller på med.

Idag är det egentligen de traditionellt kvinnliga förmågorna som behövs, både i samhälle och näringsliv. På många sätt ser jag män som de stora förlorarna framöver- och att förlora maktpositioner och ekonomiska fördelar kan skapa både oro, våldsamma motreaktioner mot kvinnor och ohälsa. Att falla socialt är en av hälsans bestämningsfaktorer.

Jag läste Bo Rothsteins artikel idag (där han delvis gav stöd till Tina Rosenberg) om hur kvinnan i dag i den heterosexuella familjen nästan alltid blir den ekonomiska förloraren. Men det han redovisade var ju inget nytt. Vad han och andra däremot INTE har tagit upp är i alla andra avseenden där kvinnorna är vinnarna. Jag tänker återkomma till det temat: Ska vi bara räkna makt i pengar och positioner - eller har kvinnorna gjort, eller tvingats göra, andra val som ger helt andra livsvärden? Kvinnor lever i alla fall 4 år längre än män. Det är ingen slump. Och inte verkar det ha med våra gener att göra heller. Utan det beror på hur vi lever och har organiserat våra samhällen.

fredag 26 januari 2007

Vad är sjukt?


Jag har just varit på en konferens där man bl.a. diskuterade att nu behövs en striktare sjukförsäkring. Socialförsäkringsministern uttryckte det att vi ska ha en försäkring som går till de "som verkligen är sjuka". En stark oro smyger sig på mig, ska vi återigen "medikalisera", bara godkänna sånt som tydligt går att mäta eller röntga? Att stanna hemma pga sorg eller trötthet anses av många som inte acceptabelt.
Men, som det står i Bibeln, "att sörja tar sin tid"- om man inte får göra det blir man antagligen sjuk i kroppen också. Och vips har man då kvalificerat sig för sjukpenning. Varför inte ha ett förebyggande tänkande?

Karin Johannisson har i boken Nostalgia fint beskrivit hur man förr inte alls skiljde på kropp och själ, det är ett nytt påfund. Under 1700-1800 talens krig i Europa så var det helt acceptabelt att skicka hem soldater med diagnosen "hemlängtan"- därför att man visste att de annars dog. De slutade äta och tynade mycket snabbt bort.

Vad är friskt och vad är sjukt? Jag tror definitivt att vi gör både människor och samhället en otjänst om vi skiljer på kroppen och själen. För det är fel. Man kan inte ha försäkringar för kroppen och en annan försäkring för sorg och en tredje för trötthet. För allt påverkar varandra.

söndag 21 januari 2007

Föräldrasamtal bra- men ingen övertro på experter


Sven Brembergs inlägg, som kommentar på min förra blogg, var klargörande. Jag uppskattar om Folkhälsoinstitutet uppmuntrar till föräldrasamtal i grupp, där inte proffs behöver vara med. Och visst kan det vara bra med konkreta exempel vid samtalen. Proffs är bra i vissa situationer, men vi får inte bygga upp ett samhälle där föräldrarnas tro på sig själva undergrävs av för stor tilltro till experter. Det finns ju rätt förfärliga exempel på barnuppfostringsmetoder som varit moderna under olika epoker, men som de flesta föräldrar klokt nog avstod ifrån.

En äldre kvinna i min närhet har dock många gånger beskrivit hur hon stängde in sin förstfödde son i badrummet i början av 40-talet, när han skrek som spädbarn. Sen gick hon utanför och mådde dåligt och tittade på klockan för att det äntligen skulle ha gått 4 timmar- så hon kunde få gå in och ta upp honom, trösta honom och ge honom bröstet. Då var det 4-timmarspass som gällde enligt den pedagogiken.

Jag har nyligen mött pedagogiska metoder i några kommuner, där det varit en tuff lärare med klockan och läroboken i högsta hugg, där inga avvikelser från det upplagda schemat fick förekomma. Sånt reagerar jag på. Och jag är fortfarande lite rädd för att vi med pedagogik döljer andra problem för barn och unga, som handlar om samhällsfrågor.

Pedagogik får inte bli en hälsofrälsarlära


Nu är det senaste, sanktionerat av Folkhälsoinstitutet, att vi med nya pedagogiska metoder ska uppfostra våra barn så de slipper psykisk ohälsa.Jag känner mig lite rädd. Sant är att svenska barn och ungdomar uppger en alldels för hög psykisk ohälsa. Lika sant är att svenska barn jämfört med andra länder har en mycket god kontakt med sina föräldrar, och denna goda kontakt har förstärkts mycket kraftigt under senare decennier. Frågan är då om det är brist på på pedagogiska metoder som skapat psykisk ohälsa på befolkningsnivå.

Det tror jag inte alls. Några av de nya pedagogiska koncepten har jag mött. De har inte alls handlat om vanliga föräldragrupper, studiecirklar där vi föräldrar kan stötta varandra. Nej, här har det varit strukturerade metoder, där läraren som ska vara utbildad, strikt följer klockan, ställer frågor i rätt ögonblick och inte tillåter vanliga samtal. Order ges om vilken hemläxa som ska vara till nästa gång, t.ex. vad man ska göra med sitt barn vid läggdags. Jag vet att dessa metoder börjar användas i alltfler kommuner. Då säger jag: OK, det behövs säkert för familjer där det strulat till sig ordentligt- istället för en super-Nanny så att säga.

Annars tror jag det är mycket viktigare att satsa på vanliga folkbildarcirklar, där föräldrar läser ett material och diskuterar tillsammans.

För om de andra metoderna ska bli vår nya frälsarlära blir jag rädd, de är auktoritära och man ser inte till hur samhället ser ut - kan det finnas andra skäl till att barn mår dåligt än att föräldrarna inte uppträder rätt vid tandborstningen?
Och glöm alltså inte att barn i Sverige i det stora hela har mycket god kontakt med sina föräldrar. Pedagogik istället för kärlek och politik????

tisdag 16 januari 2007

Jo världen har nog förändrats...

Igår när jag skrivit min blogg om att det känns som "inget nytt under solen" när det gäller det mänskliga och politiska livet, så fick jag strax efter en kick. Jo! Det händer saker som verkligen är positiva när det gäller det mänskliga livet och synen på människor. Jag satte mig på tunnelbanan och såg en vanlig kille prata högt i sin mobiltelefon. Det var omöjligt att inte höra vad han sa. Han berättade för en kompis följande:

"Jo han, chefen alltså, stöter på mig. Vill ha med mig på utlandsresor och sånt. Men jag vet inte, han är ju min chef, så det känns inte så bra." Sen såg han sig själv i fönstret och utbrast flera gånger: "Men Guud vad jag ser ut, sov hos Kalle i natt, jag måste verkligen fräscha till mig". (han såg verkligen inte ofräsch ut).

Då blev jag GLAD (och lite fnissig eftersom hans utseendefixering var en kopia av hur tonårstjejer brukar prata). Tänk er en ung homosexuell kille på tunnelbanan som för 20-30 år sen öppet pratat på det sättet. Nej, det går inte ens att tänka.
Diskriminering är en viktig orsak till ohälsa, det framkommer alltmer. Det har tidigare varit gravt underskattat. Så i vissa avseenden behöver inte molnen genast komma när det blivit soluppgång, kanske vissa framgångar är kvar för att stanna?

måndag 15 januari 2007

Soluppgång som gick i moln

I morse såg jag en fantastisk soluppgång från mina fönster, men sen tog gråvädret över. Samtidigt satt jag och läste intervjun med Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin, där hon beskrev hur hon höll på att stressa sönder av att vara perfekt ledare och mamma till tre barn, samtidigt som hon sörjde sin mor som gått bort.

Är det så med oss människor? Solen går upp - och sen går den i moln, för vi lär oss tydligen aldrig av andras misstag. Vi tror alltid att just jag ska nog klara allt, vi vill inte känna i tid när vi tagit på oss för mycket. Som tur är brukar vår kropp vara klokare än vårt intellekt, den bråkar och säger ifrån innan psyket helt är förstört.

Ibland känns det så här med hela mänskligheten, solen går upp och sen går den i moln, dag efter dag- för vi lär oss aldrig av varandras misstag. Kanske är det bara teknikerna i världen som tar vid där den andra har slutat? Om man gjort en uppfinning så kan man haka på där, inte trassla sig igenom och göra alla uppfinningar som någonsin gjorts på egen hand först. Men i det mänskliga livet i övrigt och i politiskt liv lär vi visst aldrig. Krigen fortsätter, övergreppen fortsätter, vi bråkar och förtalar varandra och demokratin måste ständigt återvinnas. Kanske är det så här det känns när man börjar bli gammal, att allting upprepas- intet nytt under solen.

onsdag 10 januari 2007

Varför blev vi inte poliser?

Jag fick en kommentar av en läsare till min mejl om Agneta Starks utredning av polisutbildningen. Det tycks vara en viktig utredning, som jag hoppas ger resultat. I dagens DN säger hon att personer med olämplig inställning till andra människor får jobb som poliser. Den kommentar jag fick från Stockholmspolisen om hur civilpoliser ska agera säger egentligen samma sak: regelverket är en sak - uppträdandet ett annat.

Men HUR får enskilda människor, alldeles särskilt ungdomar, rätt mot polisen?
Igår gick jag med min sons trasiga digitalkamera, som polisen slagit sönder, till en fotoaffär och fick veta att det skulle kosta ungefär 2000 kronor att reparera. Sånt kan man uppskatta i pengar. Men vad kostar tappat förtroende och respekt för samhället? Till slut kommer det även att synas i ohälsostatistiken, fast då under diagnoser som t.ex. psykisk ohälsa och missbruk.

När jag var ung i början av 70-talet var vi också kritiska till polisen. Ingen jag kände sökte till Polishögskolan, då var det Socialhögskolan som hade status bland socialt inriktade ungdomar. Tänk om några av oss sökt till Polishögskolan istället! Ibland känner jag mig medskyldig till att uppenbarligen generation efter generation av poliselever skolas in i en felaktig syn på sina medmänniskor, kanske inte av lärarna men av varandra. Det som sitter i väggarna på vissa ställen kan vara viktigare än vad som formellt förmedlas. Så därför uppmanar jag alla ungdomar med ett socialt intresse och human människosyn att söka till Polishögskolan. Ibland kan man göra mest nytta som samhällsförändrare från insidan.

måndag 8 januari 2007

Fetma i glesbygden

I dagens tidningar står det att kvinnor och män i den svenska glesbygden oftare är feta, rökare eller snusare och de äter mindre frukt och grönsaker än män och kvinnor i resten av Sverige. Män i glesbygd har också riskablare alkoholvanor och högre självmordsfrekvens. Man refererar till Folkhälsoinstitutets folkhälsoenkät, där det också står att sämre hälsa än genomsnittet också finns i storstädernas förortsområden.

Jag vet inte om Gunnar Ågren blivit felciterad i DN,men där säger han:
"Glesbygden avviker påtagligt från riksgenomsnittet. Man har där höga ohälsotal- som att många är sjukskrivna. Då har man sagt att det beror på att sysselsättningen är dålig. Men det finns mycket som tyder på att det är sämre hälsa som ligger bakom, och det som framför allt ger utslag är kost och motion."

Det är både sant och falskt. Eller problemet med hönan och ägget..

De starkaste utslagen för hälsa utgör social position och utbildning. Ju högre upp på statusstegen du kommer, desto bättre blir hälsan. Sambanden med levnadsvanor är förstås också påtagliga, du ändrar till mer hälsosamma levnadsvanor i takt med högre utbildning, mer pengar, bättre status. MEN!!!! Det handlar inte bara om det, högre status ger också bättre hälsa, även om levnadsvanorna är lika.

Att glesbygdens människor (och i vissa förorter) mår sämre och har mer ohälsosamma levnadsvanor är uppenbart. Men är orsaken att de äter fel och rör sig för lite, eller är orsaken att de har sämre möjligheter till jobb och lägre utbildning?
Ja svaret är förstås både och.
Utan ägg ingen höna, utan höna inga ägg.
Det gäller att hålla både maten och klassfrågorna i luften samtidigt!

söndag 7 januari 2007

Civilpolisen och ungdomars hälsa

Inlägget från B-M som beskriver hur hennes dotter blev anfallen av civilpolisen på Centralen är ytterligare ett bevis för hur farligt man agerar. Det är naturligtvis farligt för tilltron till rättsväsendet, men det är också ett hot mot ungdomars hälsa. En grundläggande faktor för hälsa är tillit och trygghet, både på det personliga planet men också i samhället i stort. Alltmer forskning visar att ju starkare socialt kapital som finns i ett samhälle, desto bättre blir folkhälsan. Och socialt kapital skapas både av social tillhörighet, föreningsliv, kulturliv och att samhället är demokratiskt och begripligt.

Ungdomars psykiska hälsa blir allt sämre, vilket det finns många förklaringar och orsaker till. En sak är säker: Den blir inte bättre av att de tappar tilltron till att de lever i en demokratisk och rättvis stat.Samhället blir obegripligt om man inte vet vem som är polis, om man inte vet vad man gjort för fel, om polisen får utöva våld och trakassera utan anledning på ett sätt som andra människor skulle bli åtalade för.

Två av mina döttrar var med i Göteborg under EUmötet 2001- också de blev utsatta för brutalt polisöverfall, trots att de inte gjort någonting. Till slut fick de skadestånd. Men också de skakades i sina grundvalar, allt vad de trott på, om att vi lever i ett demokratiskt och rättvist samhälle, försvann i ett ögonblick.
Jag tror det behövs en kulturrevolution i poliskåren.

fredag 5 januari 2007

Kärlek och folkhälsa

Läste i Aftonbladet att krönikören Marie Hagberg vill att kärleken ska vara avdragsgill, eftersom det är hälsosamt att vara förälskad. Just förälskad vet jag inte om det är hälsosamt.... många dårskaper har väl skett då?! Men att kärlek är positivt för hälsan är nog självklart. Hon tycks dock ha fått en dålig kontakt med Folkhälsoinstitutet, hon ironiserar över att de inte tycks förstått de här sambanden utan hänvisar henne till att diskutera alkohol och narkotika istället.

Det är lätt att människor uppfattar hälsofrågor som just "tobak, alkohol, mat, droger,fysisk aktivitet, säker sex" och missar hur mycket de grundläggande villkoren betyder för människors hälsa. Och då handlar det om både sådant som klasskillnader och kärlek på det privata planet. Poängen med den nya folkhälsopolitiken har ju just varit att sätta fokus på de grundläggande villkoren, bestämningsfaktorerna, för hälsan och INTE bara prata om levnadsvanor. Nu kan man dock bli lite orolig över den nya regeringens signaler. Risken är att man tar bort intresset för det grundläggande och återigen låter folkhälsofrågor bli levnadsvaneupplysning. Och då når man aldrig framgång!

Om individens kärlek kan man inte besluta, men stor betydelse för hälsan har det. Inte tycker jag precis att det ska vara avdragsgillt att jaga en partner, men bra för hälsan är det! Mitt nya liv startade på en kontaktsajt, precis som flera av mina bästa vänner hittat nya livspartners på det sättet.

torsdag 4 januari 2007

Polisens svar

När min son blev överfallen på nyårsafton av två personer, som efter överfallet påstod sig vara poliser, skrev jag en protest till Stockholmspolisen. Så här ser svaret ut från kommissarie Per- Erik Bergnér:

"Svaret på din fråga om vilken rätt en civilklädd polis har att ingripa utan att legitimera sig är att han/hon då har samma rätt som alla andra i samhället, att ingripa för att förhindra brott, att gripa en person som misstänks för ett brott som det kan följa fängelse på, t ex skadegörelse. Man får använda det våld som är försvarligt i förhållande till till man ingriper mot. En civil person skall omedelbart eller så snart som möjligt överlämna en gripen till polis. Nu var eventuellt de som gav sig på din son poliser och har då inte kravet på att lämna till polis, utan det finns andra regler. Varför de avbröt ingripandet kan jag inte svara på. Självklart skall poliser legitimera sig som poliser, om inte annat då ingripandet har kommit i ett skede då de kan låta sig ske.

Normalt ingriper inte poliser mot människor utan anledning. Civilklädda poliser ska inte heller ägna sig åt ordningshållning i tarditionell mening just därför att de inte har skydd av sin uniform eller därmed inte heller blir igenkända som poliser. I vissa oroliga områden, som på tunnelbanan eller vid speciella tillfällen finns det civilklädda poliser ute i övervakningstjänst, ofta då med målinriktad verksamhet och ordningshållning.
Jag hoppas att du är nöjd med det svaret"


Jaha, vad ska man svara på det? Jag är nämligen fullständigt säker på att om två ungdomar hoppat på och misshandlat en äldre kvinna på gatan, för att hon i deras tycke gjorde något olämpligt - så skulle ungdomarna bli polisanmälda och dömda för misshandel. Om vanliga civilpersoner ingriper mot brottslighet så ska det mycket till innan man godtar att de misshandlar folk. I det här fallet uppträdde polisen just som civilpersoner och kan därför inte använda mer våld än andra människor, enligt kommissariens brev.

Vad gör man nu? Att vinna mot polisen tycks hopplöst. Men jag känner en stark oro för vad som händer med tilltron till demokratin, om polisen uppträder så här utan att legitimera sig.




___________________________________

onsdag 3 januari 2007

Nyårsafton

Ungdomars psykiska hälsa är ett allt större problem. Och bättre blir det ju inte av att vi tydligen har en polis som hoppar på ungdomar, gör dem illa och provocerar. Min son kan idag inte röra sin arm, efter att ha blivit påhoppad av två civila poliser när han skulle elda upp sin gamla hatt- det var hans symbolhandling för att bli av med sitt gamla liv och starta ett nytt när det nya året inleddes. De sa inte att de var poliser när de ville stoppa honom, först när de nästan brutit hans arm väser de att de är poliser. Tyvärr har jag fått höra flera sådana berättelser om hur civila poliser agerar. Det skapar inget förtroende för samhället hos unga människor. Och utan förtroende – utan ett starkt socialt kapital – påverkas folkhälsan negativt.