Jag har just varit på en konferens där man bl.a. diskuterade att nu behövs en striktare sjukförsäkring. Socialförsäkringsministern uttryckte det att vi ska ha en försäkring som går till de "som verkligen är sjuka". En stark oro smyger sig på mig, ska vi återigen "medikalisera", bara godkänna sånt som tydligt går att mäta eller röntga? Att stanna hemma pga sorg eller trötthet anses av många som inte acceptabelt.
Men, som det står i Bibeln, "att sörja tar sin tid"- om man inte får göra det blir man antagligen sjuk i kroppen också. Och vips har man då kvalificerat sig för sjukpenning. Varför inte ha ett förebyggande tänkande?
Karin Johannisson har i boken Nostalgia fint beskrivit hur man förr inte alls skiljde på kropp och själ, det är ett nytt påfund. Under 1700-1800 talens krig i Europa så var det helt acceptabelt att skicka hem soldater med diagnosen "hemlängtan"- därför att man visste att de annars dog. De slutade äta och tynade mycket snabbt bort.
Vad är friskt och vad är sjukt? Jag tror definitivt att vi gör både människor och samhället en otjänst om vi skiljer på kroppen och själen. För det är fel. Man kan inte ha försäkringar för kroppen och en annan försäkring för sorg och en tredje för trötthet. För allt påverkar varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar