Soluppgång som gick i moln

I morse såg jag en fantastisk soluppgång från mina fönster, men sen tog gråvädret över. Samtidigt satt jag och läste intervjun med Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin, där hon beskrev hur hon höll på att stressa sönder av att vara perfekt ledare och mamma till tre barn, samtidigt som hon sörjde sin mor som gått bort.

Är det så med oss människor? Solen går upp - och sen går den i moln, för vi lär oss tydligen aldrig av andras misstag. Vi tror alltid att just jag ska nog klara allt, vi vill inte känna i tid när vi tagit på oss för mycket. Som tur är brukar vår kropp vara klokare än vårt intellekt, den bråkar och säger ifrån innan psyket helt är förstört.

Ibland känns det så här med hela mänskligheten, solen går upp och sen går den i moln, dag efter dag- för vi lär oss aldrig av varandras misstag. Kanske är det bara teknikerna i världen som tar vid där den andra har slutat? Om man gjort en uppfinning så kan man haka på där, inte trassla sig igenom och göra alla uppfinningar som någonsin gjorts på egen hand först. Men i det mänskliga livet i övrigt och i politiskt liv lär vi visst aldrig. Krigen fortsätter, övergreppen fortsätter, vi bråkar och förtalar varandra och demokratin måste ständigt återvinnas. Kanske är det så här det känns när man börjar bli gammal, att allting upprepas- intet nytt under solen.