WHO sätter fokus på samhällsförhållandena

Hälsoskillnader är inget naturligt tillstånd. De är påverkbara och det handlar om hur vi ordnar våra samhällen, sa Sir Michael Marmot på den Nordiska folkhälsokonferensen i Östersund förra veckan. Han är ledare för WHO:s Commission on Social Determinates of Health och professor vid University College i London. I höst ska de lägga fram sin rapport om hur man kan minska de sociala skillnaderna, men ännu ville han inte säga något om förslagen. Hans mardröm är att rapporten och arbetet blir en dammsamlare på bokhyllan efter allt hårt arbete.

Marmot visade flera exempel på stora hälsoskillnader. I Ryssland kan som exempel nästan hälften av befolkningen inte räkna med att uppleva sin 60-årsdag. Marmot betonade vikten av generella program för förbättrad hälsa som träffar alla samhällsgrupper. Vi kan inte bara fokusera på de fattigaste, utan hela samhället måste involveras. Det behöver inte heller alltid finnas ett samband mellan ökad BNP och mindre hälsoklyftor sa han. Förbättrad ekonomisk tillväxt leder inte automatiskt till en ökad livslängd och bättre hälsa.

Ofta när vi pratar om folkhälsofrågor så har vi den stora blandningen av stort och smått, från världspolitik till individens sovvanor. Därför är det lätt att folkhälsoarbetet upplevs som flummigt- det är allt och därmed blir det inte fokus på något. Och ibland sitter en ensam folkhälsoplanerare i en kommun som ska "fixa" folkhälsan. Det går ju inte.

Det Michael Marmot och WHO-kommissionen nu visar är att ett lands grundläggande fördelnings- och utbildningspolitik har en avgörande betydelse för folkhälsan. Det är politik på högsta nivå. Kanske folkhälsoabetets roll i dessa frågor blir just att visa sambanden - sedan måste politikerna ta ställning till vad man vill. Det är inte alls självklart att politiker vill prioritera sådant som gangnar hälsan om det eventuellt skulle stå i motsats till högre materiellt välstånd. Folkhälsopolitikens första fem målområden handlar mycket om just valet av övergripande insatser.

Övriga målområden handlar mer om våra levnadsvanor, även om där också finns starka kopplingar till t.ex. alkohol-,tobaks- och livsmedelsindustrin. När det gäller att förändra levnadsvanor så kan traditionella folkhälsoarbetare jobba mer praktiskt, med metoder som visat sig fungera.

Jag tror det finns en enorm spänning mellan det stora och det lilla. Folkhälsoforskarna och epidemiologerna måste hela tiden visa politikerna hälsans samband med de stora bestämningsfaktorna. Folkhälsoplanerna i kommunerna kan hjälpa till att "översätta" forskningens resultat till kommunpolitikerna.Sedan får politikerna dra slutsatserna. Men i det praktiska arbetet med levnadsvanor är det "lättare", där behöver inte politiken alltid lägga sig i själva metoderna.

Hoppas nu att WHO-kommissionen leder fram till en riktig politisk debatt i Sverige. Att politiker på alla nivåer får upp ögonen för att den "vanliga" politiken har en alldeles enorm betydelse för hur hälsan ser ut. Och att där finns stora åsiktsskillnader. En sådan debatt skulle behövas ovanpå den folkhälsopolitiska propositon som nu antagits av riksdagen. Den propositionen lägger mer tonvikten vid det som individen kan göra själv och hur samhället kan stödja det. Det är både det stora, det som ligger utanför folkhälsopolitikens traditionella domäner, som avgör hälsoutvecklingen och det lilla, det som sker på individnivå. Och den grundläggande synen finns i vår folkhälsopolitik med de olika målområdena, men låt Marmot-kommissionen ge bränsle till en intensiv politisk debatt. Det är bara när frågor står på dagordningen som något händer- även om åsikterna går isär.