torsdag 1 mars 2007

Nej till välfungerande barn!


Jag läste en fantastisk artikel i DN häromdagen om en kvinna som varit svårt autistisk som barn, men nu var föreläsare i ämnet. En sak etsade sig kvar i mitt minne: Hon beskrev hur hon som barn ofta skrattade på "fel ställe" - när någon gjorde sig illa eller när någon blev ledsen. Orsaken var inte att hon skrattade "åt" dem, utan att hon såg fantastiska ljussken i luften när det blev upprörda känslor. Hon tyckte det var vackert.

Hon hade en fin pappa som intuitivt tycktes ha förstått henne.
När hon beskriver hur hon lyckats "klara sig" så bra, så lägger hon till på slutet:
"Men du ska veta att jag har inga tilläggshandikapp, jag slapp belöningar och bestraffningar i min uppfostran".

Sug på de orden i dessa dagar när belöningar och bestraffningar återingen blivit högsta mode.

I Ordfront läste jag en artikel som handlar om den danska psykologen Jesper Juul och hans nya bok "Ditt kompetenta barn". Han gillar inte Supernannys. Han uppmanar istället till att skita i metoderna och se ungen som en människa.Han konstaterar att vårt verkliga problem är att vi överhuvudtaget låter en metod forma relationen till ett barn. Han tar som exempel att den make som anlitar en supernanny för att tvinga sin bråkiga hustru att lyda blir snart ensam...Han menar att det är lika orimligt att använda metoder för att få sina barn att bete sig som man önskar som att använda metoder på vuxna. Han säger att de kanske visst ändrar beteende genom metoderna - men det är en sorts underkastelse där de i förlängningen förlorar respekten för både sig själva och sina föräldrar. Och det kan komma surt efter i tonåren och i vuxen ålder...

Han påtalar faran i att "låta" som en förälder så att man till slut börjar tala om sig själv i tredje form; "Mamma vill att du inte gör så där." Han är rädd för rollspelet. Han är rädd för lögnen. Han vill att barnet ska känna att föräldern menar det han säger eller gör. Det är bättre om en trött förälder som haft det jobbigt på arbetet lägger sig ner och skriker på hallgolvet en stund, istället för att bita ihop och låtsas vara glad fast man inte är det.

Han förordar sanningen och inte manipulation. Man behöver inte alls vara barnet till lags. Om man inte vill läsa en sagobok utan fortsätta läsa sin tidning, så ska man säga det. Då lär sig också barnet att man kan och får säga nej. Och barnet slipper skuldkänslor för att föräldern gör något som det egentligen inte vill.

Den värsta diagnos ditt barn kan få är att vara "välfungerande", säger han. För det säger ingenting om hur han eller hon mår, utvecklas eller upplever sitt liv.

3 kommentarer:

Sven Bremberg sa...

Diskussionen om "barnens sanna natur" har pågått i århundraden. I ett fattigt Europa gällde det främst att överleva. Då var det avgörande att lära barnen "hut och vett". Efterhand som vi har blivit rikare har andra förhållningssätt framträtt. Rosseau var först ut på banan med Emile. Låt barnet utvecklat naturligt, då går att åt rätt håll. I Sverige brev denna syn brett spridd i samband med efterkrigstidens ekonomiska boom. Skå Gustav är väl det mest framträande namnet. Idag uppfattar jag vi närmar oss en balanserad bild. Barn behöver i första hand värme ("lita på barnet" men också en iden om att allt inte går att göra (ramar)

Margareta Persson sa...

Det håller jag absolut med om!
Värme och ramar. Men det är alltför raffinerade METODER som jag vänder mig emot, när föräldrar börjar spela roller. Och framför allt tror jag att belöningar och straff kan locka fram till synes artiga barn, men som i sitt inre inte alls införlivat normerna.Det förutsätter förstås att den vuxne kan ge ramar UTAN att behöva en massa attribut, det kräver kanske både trygghet och framför allt att den vuxne själv vågar vara ärlig.

Margareta Persson sa...

Förresten håller jag INTE med om att det behövdes hut och vett för att överleva i en svår tid. När omständigheterna för överlevnad är uppenbara, då behövs inte hot för att barnet ska förstå. När jag var liten o ch min mamma svårt funktionshindrad, så var jag tvungen att gå hem direkt efter skolan så hon inte skulle kissa på sig. Jag var tvungen att laga middag etc. Även om det var tråkigt - men det behövdes varken hot eller belöning för det. Jag visste att det bara var så. Och förresten kunde jag känna att jag var duktig och behövd. Det var svårare med mina egna barn att få dom att hjälpa till, när jag själv fanns frisk och stark och det inte var absolut nödvändigt med deras hjälp.