Om vi inte trodde att alla var lika....

.... då tror jag vi skulle må bättre! Mantrat "vi är alla lika" tror jag har försvårat väldigt mycket. Självklart har alla samma människovärde och alla har behov av mat, sömn och viss kärlek. Men sen...??

Eftersom vi tror att alla är lika, så tror vi att alla är precis som vi själva. Redan där blir det problem, inte minst med relationer. "Hur kan han göra så..."? Då tror vi att han tänker som jag själv och avsiktligt sårar mig. Men om han inte tänker som jag? Redan här har vi en källa till oändliga och onödiga relationsproblem.

Eller värre: måste alla ha lika många kromosomer? Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet av professor Svante Linusson, som anser att landstinget i Stockholm närmar sig nyfascism när man nu tar beslut om att införa nya tester under graviditeten för att upptäcka Downs syndrom. Han varnar - med rätta anser jag!- att det börjar ringa varningsklockor från Europas mörka historia om utresningar av icke önskvärda. Och hans poäng är ju att alla olika sorters människor behövs.

Man kan alltså fråga sig om vår normalitetssyn gör oss förblindade, att bara de som "är som vi" har rätt att leva eller har möjlighet till ett gott liv.

Jag vet inte själv hur många gånger jag blivit utskrattad, retad eller missförstådd genom att jag har några "problem" - där jag inte är "normal". Att sätta en karta framför mig eller en bruksanvisning är fullständigt meningslöst. Jag blir svettig, fär hjärtklappning och känner mig som en idiot- för jag klarar inte av det. Och jag klarar absolut inte av att montera ihop något.

Hur många gånger har jag inte kommit för sent till något genom att jag gått vilse? (inte i djupa skogen utan på gator).Ja, det är oräkneligt många.Min orienteringsförmåga handlar bara om att jag kan hitta på redan kända gator. Att jag aldrig trivts i skogen handlar antagligen om det, fast jag har fått för mig att skogsluffning är trist.

Eller hur många har jag sårat genom att jag har väldigt svårt för att känna igen ansikten? Många gånger har jag underhållt bekantskapskretsen med mina historier när jag gjort bort mig, men egentligen är det ett dagligt problem som jag måste stå ut med (och helst också omgivningen).

Hur många filmer har jag sett där jag inte fattar ett dugg, därför att jag blandar ihop alla ansikten och får ingen handling? Jag har trott att jag är okoncentrerad, därför att jag inte är "intresserad" av sådana filmer. Det är ju inte sant - grunden är att jag inte känner igen dem och då blir det ju tråkigt.

Det är först de sista åren jag insett att min bristande orienteringsförmåga, min spatiala oförmåga och mina svårigheter att känna igen ansikten inte är mitt FEL, jag är sån. Men om normalitetsbegreppet är att "alla" ska vara likadana, då bemöts jag med misstro och då är jag "fel".

Nya barnuppfostringsmetoder av amerikanskt/brittiskt snitt går också ut på att få barn att uppträda "normalt". Kanske är det dags att förbjuda Pippi Långstrump igen? Hon refuserades ju först, undrar om hon inte skulle anses opassande idag också av de främsta förespråkarna för lydiga och normala barn?

Det är samma sak med sexualiteten. Om vi utgår ifrån att alla är hetereosexuella, då blir allt annat "onormalt". Så här kan man fortsätta uppräkningen.

Och i hälsosammanhang räknar man Dalys ... hur många årsförluster av liv man anser att olika funktionsnedsättningar innebär. Allt utgår från en normalitet som inte finns.

Tänk om vi vände på det! Vi är alla olika! Då skulle ingen bli upprörd över att jag inte känner igen dom. Då skulle inte många vilja "utrensa" barn med Downs syndrom. Så spännande livet skulle bli om varje människa verkligen fick vara unik och vi fick möta henne så - utan förutfattade meningar.