Fetman eller fattigdomen?

I morse läste jag ännu en artikel om fetmabomben i USA, att den kan bli ett hot mot deras tillväxt. Eftersom diabetes och hjärt-kärlsjukdomar kommer i spåren på fetman. Kanske kommer också medellivslängden att sjunka. I en liten bisats fanns en annan fundamental sanning med: det är de fattigaste grupperna som blir mest överviktiga. Den onyttiga maten är också billigare.

Återigen är vi där: det är klass och social tillhörighet som är de viktigate faktorerna för vår hälsa. Men det är mycket lättare att glömma det, hänvisa till individens eget ansvar som borgerliga politiker älskar att göra - och blunda för de sociala sammanhang människor lever under. Därmed kan man fokusera på övervikt och fetma - symptomen istället för orsaken. Precis som vi brukar göra: vi fokuserar på sjukvården istället för det som är hälsofrämjande. Vi lagar och plåstrar om och den som opererar blir hjälte.

Den som pratar klassfrågor blir knappast hjälte. Politiska förändringar,som utjämning av våra levnadsvillkor, är knappast något som står i fokus idag. Tänk att de fattigaste inte förstår sitt eget bästa! Tänk att de inte kan äta nyttigare och motionera mer! Så låter det idag. En liten grundkurs i t.ex. sociologi kanske inte skulle skada om regeringen fick gå???

Ska mitt barnbarn Agnes få se sina barnbarn växa upp?

Investera i hälsa! Tänk långsiktigt! Så brukar det heta i folkhälsosammanhang. Och det kan gälla allt som påverkar vår hälsa.

När det gäller levnadsvanor på individnivå kan det t.ex. handla om vad jag äter och dricker. Olivolja, omega 3, fibrer och frukter och inte smör och socker...eller 30 min promenad... eller inte mer än ett glas vin om dagen, vid två blir det riskabelt....

Men vad spelar det egentligen för roll? Om vi ska tänka långsiktigt, så handlar det just nu om vår jord ska överleva så många generationer till. Då blir ökningen av medellivslängden plötsligt rätt ointressant, om vi inte har något liv alls under helt öveskådlig tid.

Jag är ingen religiös grubblare. Och jag tror inte att människan eller vår civilisation kommer att bestå särskilt länge - om man ser det ur universums perspektiv. Himlakroppar kommer och går, stjärnor tänds och släcks- vi är en liten flugskit i sammanhanget. Och vår egen jord har förändrats under tidernas gång, istider och klimatförändringar har ständigt växlat - djurarter fötts och försvunnit.
Så det finns inget "evigt" som kan bevaras.

Skillnaden nu är bara att människan så dramatiskt, sedan mitt födelseår 1950, förändrat betingelserna för våra egna generationers existens. Vi skyndar nu på de förändringsprocesser som annars kanske skulle ta tiotusentals eller hundratusentals år på sig.Ur ett mänskligt perspektiv är det så långa tidsrymder att förändringarna knappast skulle "märkas" av enskilda generationer, det skulle ske successivt.

Om vi inte snabbt lägger om vår livsföring och stoppar de miljöförstöringar som hotar att förändra jordens klimat - så kan förändringarna gå fort, mycket fort.
Mitt barnbarn Agnes som nu är fyra år, när hon är runt 80 år, så kanske hon inte kan se att hennes barnbarn har en någorlunda trygg framtid. Kanske har de ingen framtid alls? Kanske även Agnes har fått lägga om sin livsföring på ett så dramatiskt sätt att hennes egen barndom känns som ett förlorat paradis?

Vi som jobbar med hälsofrågor kanske ska lägga om vårt perspektiv lite. Livsmedelsverket har t.ex. nu fått i uppdrag att också titta på vad vi äter hur ett miljöperspektiv. Bra!!!! Den typen av insatser kan bli oändligt viktigare för våra generationers hälsa långsiktigt, än att vi är för fixerade av våra egna levnadsvanor om de bara har min personliga hälsa för ögonen. Vi kanske får flytta perspektivet till att tänka långsiktigt; vad är bäst för våra barnbarn och deras efterkommande?

Klassamhället lever- barn får olika ersättningar

Samma problem - fast åren går. Jag tror jag deltog i min första försäkringsdebatt för 30 år sen. Barn till välutbildade föräldrar får mer pengar om de skadas i en trafikolycka. Fortfarande!!!!

I DN-debatt igår beskrev Caterina Franceshi ett antal trafikförsäkringsfall. Barn från arbetarhem som skadas i trafiken kan få upp till 100 000 kr lägre årligt skadestånd än barn från akademikerhem. Trots att det finns en statlig Trafikskadenämnd som ska vara normgivande och där det i förarbetena till lagen sagts att man inte ska ta hänsyn till den sociala närmiljön när ersättning beslutas.

Men tydligen följer man traditionella försäkringsmässiga regler. Försäkringar är aldrig jämlika, man måste alltid kvala in för att passa, om du har större risk att bli sjuk så får du inte vara med. Eller att kvinnor har fått lägre ersättning vid livräntor eftersom de förväntas leva längre än män. Försäkringar finansieras av dem som betalar dem och har kvalificerat sig - de är bara solidariska inom den kretsen. Endast offentligt finansierade system kan göra riktiga utjämningar mellan människor.

Att trafikförsäkringarna inte följer vad regeringen uttalat är förstås skandalöst.Här finns lag att följa.

Men samtidigt sätter det fingret på något väldigt väsentligt: De sociala skillnaderna mellan människor är stora och det VET försäkringsbolagen. I politiska debatter kan det ibland vara svårt att få gehör för att klassamhället fortfarande finns, "men alla är lika värda i vårt land" kan man få till svar av aningslösa borgerliga debattörer.

Fast när det kommer till pengar så är försäkringsbolagen en bra mätare. De VET att barn till arbetarbarn oftare blir arbetare än barn till högutbildade föräldrar. De kan alltså på strikt ekonomisk grund göra den bedömningen när de betalar ut ersättningar.

Så mitt i denna bedrövelse ska man kanske använda de orättvisa bedömningarna av barn som ett exempel på att klassamhället FINNS, inte bara i försäkringsvärlden utan i hela samhället. Annars skulle de inte kunna göra sådana bedömningar. Ibland pratar pengar mer klarspråk än politisk retorik.