söndag 17 augusti 2008

Äntligen - belägg för att övervikt inte är största hälsoboven!

I en mycket intressant artikel på DN-debatt häromdagen visar Kjell Asplund, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, att fetmarelaterade sjukdomar inte alls har ökat i samma takt som övervikten. siffrorna kommer från en stor WHO-studie. Tvärtom kan man nästan säga på befolkningsnivå. Andra faktorer som minskad rökning, mer medelhavskost, bättre socioekonomiska villkor har gjort att dödligheten i typiska fetmarelaterde sjukdomar minskat eller åtminstone inte ökat. Han visar också att trenden till fortsatt ökning av övervikten hos barn har brutits i Sverige. Kamnpanjer om mindre läsk och söta mellanmål har gett resultat.

Gunnar Ågren, avgående generaldirektör på FHI, är i sin blogg som ligger på FHI:s hemsida försiktigt kritisk mot Kjell Asplund. Antingen vågar han inte ta ut svängarna - eller också känner han behov av att försvara regeringens politik som är ganska överviktsinriktad och där man minskat intresset för de socioekonomiska faktorerna. Han har dock en viktig poäng; ur global aspekt är det helt absurt att över 1 miljard människor är överviktiga samtidigt som 800 miljoner människor svälter. Den globala fetmaepidemin har ett starkt samband med en överproduktion av energirika livsmedel, skriver han, som stimuleras med ett gigantiskt jordbruksstöd och bedrivs med metoder som inte är acceptabla i ett globalt hållbarhetsperspektiv.

Jag vill ändå starkt understryka vad Kjell Asplund skrivit - med några egna funderingar som tillägg:

Självklart är det inte bra att vara kraftigt överviktig. Men frågan är om det verkligen är så ohälsosamt att vara lite överviktig, dvs överskrida de 25 BMI som nu är gränsen något? Om fokus sitter på kilona och inte på hur man lever och har det i övrigt, så kan det gå helt snett. Jag minns för ett antal år sedan när jag var alldeles för smal - att jag tänkte att jag kan ju vräka i mig vilken mat som helst och inte behöver jag motionera heller, "det behövs inte". Därför att kroppen var smal ändå- därför tyckte jag inte att motion behövdes. Ur hälsosynpunkt hade det säkert varit bättre om jag tänkt något på hur jag åt och att jag rörde mig lite mer.

Med detta privata minne i bagaget så tror jag att den kroppsfixering som blir följden av att allt koncentreras kring vikten är en mycket farlig biverkning. Denna biverkning kan åstadkomma ätstörningar hos unga flickor, minskad självkänsla hos överviktiga personer och ett sorts förakt för den som inte "håller måttet".

Att må bra i själen, trivas med livet och röra på sig någorlunda och äta varierat - ja det måste vara det allra viktigaste även för den privata hälsan, utan att man behöver ställa sig på vågen varje dag. Och då är man tillbaka till de socioekonomiska villkor som formar våra liv och vår hälsa.

Självklart ska kunskapen om vad kraftig övervikt på sikt kan medföra för folkhälsan användas; precis som Kjell Asplund visar att Sverige redan har gjort när det gäller barn. Denna framgång bör visas upp! Vi kan ändra beteende på befolkningsnivå - det är inga galna epidemier som vi står handfallna inför.

Och det kan ju vara så att överviktssjukdomar och fetmarelaterad dödlighet skulle ha minskat ännu mycket mer om vi på befolkningsnvå inte blivit allt tyngre.

Den debatt som varit senaste året om GI-kost och annat, som uppenbarligen gör att människor går ner i vikt- är ju å andra sidan helt förödande för jordens klimat. Den kosten i stor skala skulle innebära ännu sämre miljö, större sociala skillnader mellan människor i olika länder och definitivt inte vara något som gagnar ett hållbart samhälle.

Slutsats: Det är inte bra att bli fet, men ett par kilo för mycket är bättre än att man blir kroppsfixerad och tappar en helhetssyn på själ och kropp. Samhället kan använda sig av överviktskunskapen för att främja bra matvanor i förskolor och skolor och andra offentliga institutioner. Men framför allt: folkhälsopolitiken får inte "smalna av" så att den bara ser feta kroppar som individen ska åtgärda. Samhällets folkhälsouppdrag måste vara att se helheten, att det är livsvillkoren som är avgörande.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Välkomme till www.bantaidag.se den mest kompletta webshoppen för dig som vill ta kontroll över din vikt och ha de absolut bästa produkterna till för din träning.

Anonym sa...

Jag är fet, enligt BMI. Jag ligger på BMI 31.

Jag springer en halvmil två-tre gånger i veckan, jag tränar karate 2-3 ggr veckan (90 minuterspass) och jag kör ett styrkepass då och då.

Jag promenerar till eller från jobbet varje dag (4,5 km) ibland båda sträckorna.

Mina kolesterolvärden är perfekta. Jag röker inte, jag dricker aldrig alkohol.

Jag frossar i glass, för övrigt äter jag rätt sunt.

Jag mår skitbra och jag tror inte att jag ligger i någon som helst riskzon, trots BMI 31.