Jämlikhet i hälsa - det går!

Det skriver dagens gästskribent Margareta Persson, idag verksam som folkhälsokonsult efter många års erfarenhet av folkhälsofrågor. Tidigare ordförande för Handikappförbundens samarbetsorgan och Nationella folkhälsokommittén. (inlägg på Ilija Batljans vårdforum: www.ilija.se 10 07 01)



Den svenska folkhälsan är mycket god. Men hälsan är ojämlikt fördelad. Klass- och könsskillnaderna i hälsa är mycket stora. Och i huvudsak är det ojämlika samhällsförhållanden som skapar detta. Gener och otur och virus har inte lika stor betydelse när man ser det på befolkningsnivå. Det individen styr över helt själv är också begränsat, eftersom t.o.m. levnadsvanor är starkt kulturellt betingade. Internationellt brukar man tala om ”orsakernas orsaker” till att t.ex. låginkomsttagare röker mest. Det går att skapa en jämlik folkhälsa – men det kräver medvetna politiska insatser på alla nivåer.

Även om hälso- och sjukvården inte kan lastas för att människor lever under skilda livsvillkor (jo att ge den lågavlönade personalen bättre villkor är ett led i det) – så är hälso- och sjukvården en mycket viktig samhällsaktör för att förbättra hälsan för de som mår sämst. Idag är det inte riktigt så. I rapport efter rapport under senare år har vi istället kunnat se att hälso – och sjukvården ger den bästa servicen till de som i övrigt mår bäst. Naturligtvis är det inte medvetet det sker. Men om man skapar ekonomiska incitament som premierar korta besök för lätta åkommor, då medverkar politiken till att öka skillnaderna i hälsa i befolkningen. Istället måste man ha system som premierar att hälso- och sjukvården verkligen når dem med störst behov, även om det tar mer tid och är ”jobbigare”.

”Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso” ”

De som har de största behoven söker mer sällan vård än de som har lätt att ta för sig. Och de som ofta upplever den största ohälsan – människor med funktionsnedsättningar – de har också sämre tilltro till hälso – och sjukvården än andra. Människor med psykiska funktionsnedsättningar har t.ex. också mycket dålig fysisk hälsa.

Det bemötande man får av hälso- och sjukvårdspersonalen är extremt viktigt. Jag känner flera personer med omfattande funktionsnedsättningar som är livrädda för att behöva läggas in på sjukhus. Deras tidigare erfarenheter har visat att personalen ofta är mycket okunniga om ”helheten”, man förstår inte hur man ska behandla en person som inte bara är en patient som är ” frisk/normal” på alla ställen utom i just den kroppsdel som man är expert på att behandla.

Hälso -och sjukvården är inte heller jämställd, män och kvinnor bemöts på olika sätt och ges olika behandlingar. Inte på grund av medveten diskriminering, men på grund av förutfattade meningar om hur män och kvinnor ”brukar” vara. En man som har ont i magen skickas t.ex. oftare på röntgen, medan en kvinna oftare bedöms ha psykiska orsaker till smärtorna. Fast det objektivt inte finns någon skillnad i symptomen.

Idag missar hälso- och sjukvården ofta att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. ”Har inte tid”, säger en del. Men i själva verket kan politiken styra även det, om man ersätter för den typen av samtal och insatser. Resultatet blir att man ständigt får nya patienter, som kräver vård och behandling, fast man skulle ha kunnat minska på vårdbehovet om man ”stämt i bäcken”. Man agerar som om man bara räddar de som håller på att drunkna, samtidigt som man inte hinner med simundervisning, vilket förstås leder till att alltfler kommer att dratta i och inte kunna ta sig upp själva.

Att stödja människor att lägga om levnadsvanor istället för att bara skriva ut ett recept är en mycket viktig uppgift för hälso– och sjukvården, men som man ofta försummar idag. Därför att systemet inte premierar det. Alltför ofta nonchalerar man att ens ta upp frågan om tobaksbruk, alkoholvanor, om man rör på sig och hur man äter, trots att det är tämligen uppenbart att personen ifråga har behov av att ändra en och annan levnadsvana. Eftersom levnadsvanorna är så kulturella, så är det inte så lätt att ”bara” ändra på dem. Det räcker oftast inte med enbart information om man i övrigt lever i en miljö där ingen annan lever hälsosamt. Då behövs mer stöd. Men hälso- och sjukvården har en unik möjlighet eftersom man träffar den enskilda människan och det inte handlar om ”allmän” information, utan om ett möte mellan fyra ögon. Därför har hälso- och sjukvården ett mycket stort ansvar för att arbeta mer hälsofrämjande än idag.

Hälso- och sjukvården måste ta sig an den första delen i sitt ord; ” Hälso”. Men då måste man våga se att man idag inte behandlar människor lika, fast man tror det. Och det politiska systemet ska premiera insatser för dem som behöver mest, både av hälsofrämjande insatser och av vårdinsatser. Det går! Men då får man inte vara förblindad av ”efterfrågan” och ”köer” och ”valfrihet”. Eftersom de med störst behov kanske inte ens finns i kön.