Fast jag varit med så länge i politikens värld, så trodde jag inte att det var en sandlåda i högsta toppen. Där ville jag tro att det trots allt fanns en idésmedja, ett visionärt arkitektkontor för att skapa en politik som ger människor ett bättre liv.
Nu har jag hela hösten krupit bakom kulisserna och läst en rad böcker. Jag började med Ingvar Carlsson,sen blev det Göran Persson,Lars Danielsson, Margareta Winberg, Eva F Dahlgrens bok om Sigrid Gillner, Anette Kullenbergs bok om Marianne Höök, Pär Nuder och till sist Christer Isakssons bok om Mona Sahlin.
Det är klart att de är helt olika. En del är spännande att läsa, andra bara träiga. En del, som "Fallet Sigrid Gillner", gav mig helt nya insikter både om politiken förr och faktiskt om hur jag själv kan bete mig. Men kvar efter denna bokläsande höst om politik finns en trist och trött känsla. Var det inte mer? Är politik bara ett hantverk, där man strider om vem som ska få slå i första spiken? Eller att få frottera sig med de kändaste människorna i världen?
Ibland,när jag inte riktigt förstått dagspolitiska ställningstaganden, så har jag tröstat mig med att jag nog inte har tillgång till alla fakta. Att "dom" nog trots allt vet bättre än jag, att de grubblat och tänkt och borrat igenom alla problem. Och visst har dom tänkt, men inte tänkt på det som jag trodde. Alltför mycket har handlat om prestige, personstrider, maktbehov, egoism, revanschbehov för Gud vet vad.
Men var finns dom då, de där visionära tankesmedjorna med tillgång till de bästa artiketerna och ingenjörerna?
Eller kanske jag ska se det så här: mina tankar är lika bra som någon annans. Diskussionerna som förs vid mitt köksbord är lika högtstående eller låga som de som förs i Rosenbad. Vi är alla människor med många tillkortakommanden. Kanske jag kan vända på det till något fint: Jag lever i en demokrati där mina tankar är lika viktiga som någon annans. Vi kan inte förvänta oss att någon ska tänka ut det goda samhället åt oss, vi får allt bidra med tänkandet själva.
Så.... trots min trötthet och besvikelse, så har jag fått nytt engagemang för att min röst faktisk är viktig. Men nu tänker jag inte läsa en enda bok om politikens inre liv på mycket länge. Nu vill jag få nya insikter, nu får det bli romaner och faktaböcker och deckare.
God jul!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Margareta,
Kanske är det så att de böcker du läst lägger tyngdpunkten på det politiska spelet, intrigerna och maktkampen. Den är lättare att skildra och mer "spännande".
Det mesta av den politiska journalistiken fokuserar också spelet. Med bl.a. KG Bergström i spetsen.
Det är måhända en anpassning till den allmänna uppfattningen att politik bara är "en massa tjafs och intriger".
Hur lätt är det inte att sitta hemma vid köksbordet - denna tankesmedja i miniatyr - och veta bäst. Det har vi ju alla gjort, och det är antagligen vad författarna också gör. De vet bättre än politikerna, och med den utgångspunkten skriver de böckerna.
Det finns ju ingen grupp som det är tillåtet att tala illa om som politiker.
Naturligtvis finns saker att kritisera - men vad är alternativet till politiker?
En tankesmedja? Ett teknokratiskt samhällsarkitektkontor?
Många tycks tro att det räcker med goda idéer. Men det är bara början. Sen måste in i ormboet, in bland alla personstrider och intriger och försöka genomföra de goda idéerna. Det är väl det som är politik - inte bara att vilja, utan också att kunna.
Nyårshälsning
Bengt
Jag hoppas att vilja styr oss. Inte logiken, inte ingenjörens kalkyler. Inte ekonomin utan viljan, emaptin, medkänslan och modet.
Mina 10 år i en politisk styrd organisation så har jag sett det du skildrar. Jag beklagar alla sår, oförätter, förluster och onda ord som man fällt om varandra och varandras förslag. Ibland har personen varit viktigare att slå sönder än dennes förslag. Det har saknats mod, empati och medkänsla. Jag är besviken på mina medmänniskor - som jag har valt... / Lars
Skicka en kommentar