Civilkurage- bra för hälsan men sämre för karriären?

I morse när jag läste tidningen fanns ett reportage om att man nu satsar på retorikövningar i skolan på vissa håll. Det är ett led i att stärka elevernas förståelse för språket och också ge dem makt. Tydligen försvann retorikutbildning när den svenska folkskolan infördes 1842. Undersåtarna skulle bara lära sig läsa - inte använda språket, det var förbehållet makteliten.

Att kunna föra sin talan- och avslöja ihåligheter i vad andra säger, det är en viktig kunskap för att kunna hävda sin rätt och sin person.Det tror jag också är ytterst hälsofrämjande, det om något handlar om att få makt över sitt eget liv, utan att det handlar om materiella ting. Bra initiativ att satsa på retorikövningar!

Språket är en viktig faktor. Men det räcker förstås inte med språket, man måste också veta vad man tror på och våga stå för sin åsikt.Det om något tror jag är hälsofrämjande. Alltför ofta har jag träffat människor som är rädda för att säga sin åsikt, utifall att den som lyssnar har en annan åsikt. Man verkar rädd för att stå för följderna av sin åsikt, kanske tittar andra snett på mig då? Kanske dom pratar illa om mig i fikarummet? Kanske får jag problem med chefen? Nej , bäst att vara tyst och möjligtvis muttra lite hemma vid köksbordet istället, tycks många tänka.

Det är ett förhållningssätt som jag tror direkt är skadligt för hälsan. Alla som någon gång känt sig klämda i en situation, på jobbet eller privat- vet hur förödande det är för magen, huvet, sömnen,livsglädjen och initiativförmågan. Sådana där situationer när man inte ser någon utväg och inte vet vad man ska göra med sina åsikter. Den dagen man äntligen tar mod till sig och sätter ner foten, hur obehagligt det än är, brukar ändå vara första steget till att man mår bättre.

Har du en åsikt: ut med den! Stå för den! Det betyder inte att man ska sluta lyssna på andra, tvärtom! Samtal blir mer givande för alla om man inte bara för fram floskler. Om man vågar ha civilkurage, då mår man bättre i själen än om man håller tyst och duckar. Det är min absoluta uppfattning. Men det finns en hake: trots att alla talar om vikten av civilkurage så är det ofta en filosofisk åsikt. I praktiken har jag sett alltför många exempel på att människor med civilkurage inte "belönats" med yttre framgång. Men jag tror ändå inte det påverkat deras hälsa negativt. Att kunna se sig själv i ögonen och inte skämmas för sina egna handlingar är nog det mest hälsofrämjande man kan tänka sig. Karriärister och anpasslingar må nå yttre framgång, men nog hastar dom förbi avslöjande speglar?

Jag tror att vi allmänt måste bli bättre på att skilja på "sak och person". Människor må ha vilka åsikter som helst (nej jag accepterar inte rasism, homofobi och dödsstraffsanhängare) - men de kan vara "bra" människor för det. En gång i tiden trodde jag att bara de som precis delade min politiska åsikt kunde bli mina vänner. Så fel jag hade! Om vi lär oss att skilja på åsikter och person, då kanske vi också vågar stå för det vi tycker, då mår vi bättre och samhället berikas.

Eget ansvar - eller skyll dig själv?

Alltfler talar nu om individens ansvar för sin egen hälsa. Men vad står det för? Är det så humant som det låter?

Forskaren Signild Vallgårda skriver i Dagens Samhälle idag ett kritiskt inlägg kring folkhälsopropositionen.Hon menar att regeringen skriver om valfrihet och om behovet av hälsoinformation, men sen säger hon: "...att målet, som alltid, är att styra människor".Hon avslutar artikeln med: "Regeringen vill ha fria individer- som gör som regeringen vill".

Alltfler rapporter talar nu om att hälsan är en viktig förutsättning för regional och ekonomisk utveckling. Sett i det ljuset blir intresset från samhällets aktörer för att individerna ska leva hälsosamt lite mer tveksamt. Är det för den ekonomiska utvecklingen/samhällsekonomin som individerna bör hålla sig friska eller är det för människors egen skull? Att det helt enkelt är trevligare att vara frisk än sjuk?

Prioriteringscentrum i Linköpings förslag till Socialstyrelsen förra året om att ändra kriterierna för prioriteringar inom vården, innehöll bl.a. att individens eget leverne skulle spela roll för om vård skulle ges eller inte.

"Vi menar att det finns goda skäl för att utreda motiven till att komplettera den etiska plattformen med en ansvarsprincip. En sådan utgår från att alla människor är ansvariga både för sin hälsa och för sin vård utifrån sina individuella förutsättningar. Att vara ansvarig för sin hälsa innebär dels att se till att ohälsa
inte uppstår och dels, om den uppstått, se till att återskapa hälsa i så stor utsträckning som möjligt"....."Principen om egenansvar för sin hälsa innebär vid
resursfördelning att behov som uppstått på grund av bristande ansvar kan ges en lägre rangordning i förhållande till andra behov när resurserna inte räcker."

Det här förslaget har Socialstyrelsen avvisat. Tack och lov!!!!!

Hälsa och ohälsa är inte bara något som individen rår över själv. Dessutom lever människor i så olika sociala situationer att det torde vara helt omöjligt att med humanismen i behåll säga att "det är ditt eget fel att du är sjuk, så du får ställa dig längst bak i kön även om du är väldigt dålig, eller också får du betala ur egen ficka".

"Skyll dig själv" kan plötsligt bli den obehagliga baksidan av framsidan: det egna ansvaret och valfriheten.

Och i dagarna har det också kommit en ny bok på SNS; "Vi vill inte bli gamla - som äldreomsorgen ser ut". Den går ut på att den som har pengar ska kunna köpa sig en bättre vård, men med samhällets pengar som grundplåt. Det låter också "rätt", men konsekvenserna? Att bara de som har pengar får tillgång till god vård och de andra får hålla tillgodo med överlevnadsminimum? Och så urartas de sämst ställdas vård ännu mer, eftersom antagligen det blir betydligt mer attraktivt att jobba på de ställen där det finns högre personaltäthet och en finare miljö. Vem ska vårda de andra då? Boken går också ut på att "vi ska ta ansvar" för vår egen ålderdom.

Jag börjar bli lite rädd.

Jag vill att alla människor ska ha rätt till en god vård, oavsett om man har pengar eller inte. Jag vill att samhället på alla sätt ska främja hälsa. Jag vill också att människor ska få styra över sina egna liv. Men jag vill inte att samhället bestraffar den som inte "skött sig" eller lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för sin vård.

Hälso-och vårdpolitiken får inte bli sin egen fiende.

Ger pengar lycka?

Blir man lycklig av pengar? Det är ju den eviga frågan. Och nästan jämt - när folk har tänkt till- så brukar dom svara: nej,det viktigaste är att jag får ha hälsan och mina anhöriga/vänner har det bra och att jag har en bra relation med mina närmaste. Sen kan det ju däremot bli lite roligare med pengar.

Men hur är det egentligen, med pengarna och hälsan?

Det finns två - i förstone- motstridande fenomen. Det första är att välbefinnandet och "lyckan" hos en befolkning inte alls följer några BNP-kurvor. Det tycks tom som om länder med hög materiell standard har en högre psykisk ohälsa. Drastiskt skulle man kunna säga att man alltså blir olycklig av pengar.

Men samtidigt visar Folkhälsoinstitutets nya rapport om Depressioner, att de ofta är en klassfråga. Det är uppenbart att de som har lite pengar eller saknar förmögenhet i betydligt högre omfattning får depressioner. På individnivå handlar det antagligen om att sårbarheten för ohälsa blir större, om man har färre skyddsfaktorer i livet.

Hur stämmer då de här fenomenen med varandra? Antagligen är det så att hög materiell standard i en befolkning per definition inte alls ökar lyckan. Däremot - och kanske är det därför depression faktiskt är en klassfråga - så påverkas vi människor av den relativa position vi har i samhället. Om "alla andra" har bra jobb, pengar, fina bostäder och verkar lyckliga- då blir vår "fattigdom" större. Det skulle kunna avfärdas som "avundsjuka", men så banalt är det nog inte. Vi människor jämför oss, vi ser upp till den som lyckats bra, den sociala positionen påverkar oss på ett mycket djupare sätt än vi tror. Eller skulle önska att det var.

Därför kan man aldrig frikoppla pengar och materiella förutsättningar från hälsa och välbefinnande. Det är inte pengarna i sig, utan mer hur de fördelas i befolkningen som avgör om de blir lyckobringande eller faktiskt en faktor som i stället skapar psykisk oro.