torsdag 22 februari 2007

Skam och folkhälsa


Ur skam föds ingen god psykisk hälsa, det ger ingen bra självkänsla. Skam ger krökta ryggar, människor som inte orkar slåss för sin sak med högburet huvud. I fattig-Sverige frodades skammen. Många av dem som var fattiga skämdes och drog i detta också ner varandra. En djupgående samhällsfråga gjordes till människors privata misslyckanden. Hur många av dem som idag mår dåligt psykiskt har en dålig självkänsla i bagaget? Många.

Jag tycker jag börjar känna igen tongångarna i den offentliga debatten idag; hela tiden individens eget ansvar, alltför sällan titta bakom och se hur den individen egentligen har det. Så kan skammen börja växa igen.

Just nu läser jag "Skammens boning" av Doris Dahlin,nästan jämnårig med mig men uppväxt i Härnösandstrakten. Uppväxt i en fattig familj där pappan söp upp alla pengarna. Hon lärde sig tidigt att försöka dölja, även dölja sina egna bruna tänder.

Det är inte mycket jag känner igen från hennes uppväxt. Min mamma var svårt polioskadad och min uppväxt var ganska annorlunda den också. Men skämmas för något: nej aldrig. Jag fick lära mig att aldrig ljuga, alltid göra mitt bästa och inte sno ens en ettöring från någon. Det har visserligen ställt till en del problem i mitt liv, när min ärlighetsnoja mött en verklighet som inte haft min moral.

Men skam, nej! Tvärtom försökte min far ge mig en rak rygg, hans rygg lät sig aldrig krökas, även om han kom från fattiga förhållanden. I hans familj levde traditionen "Fattig men stolt". Jag minns en gång när jag tror att det här brändes in i mig. Vi var ute och gick vid Rålambshovsparken i Stockholm. Det var en solig söndag i mitten av 50-talet och jag tyckte mamma var så fin i sin nya mockajacka, där hon satt i sin rullstol. Då kom några tanter och glodde på mamma något alldeles förskräckligt.

Jag gillade inte deras blickar på mamma, så jag började lipa åt dom med lång tunga.
Att lipa fick man inte göra, det visste jag. Och mamma sa förskräckt:
- Men så får du väl inte göra!
Det var då min pappa gav mig den starkaste injektion man kan få mot skam:
- Låt flickan lipa! De där människorna har inget vett själva!

Nöjd gick jag vidare. Det var inget fel på oss. Vi hade inget att skämmas för!
I det ögonblicket hade en annan pappa kunnat göra precis tvärtom. På den tiden kunde ett barn som lipade mot vuxna bli hårt bestraffat. Få skämmas. Vad hade det gett mig som bagage i livet, att det var vårt fel att mamma satt i rullstol och att folk fick bete sig hur som helst mot oss, men vi skulle ändå le och se tackamma ut?

Dag efter dag upprepade också min far:
- Det viktigaste är att inte skämmas för sig själv, att kunna se sig i spegeln varje morgon.
Det var visserligen ett hårt moraliskt tryck på mig som barn att alltid göra det som är "rätt". Men poängen i min pappas resonemang var att det bara var jag själv som var betygsättaren. Om hela världen var emot mig och fördömde mig- det spelade ingen roll, bara jag i mitt hjärta visste att jag gjorde det jag ansåg rätt.

Återigen; skam är en hälsorisk. Raka ryggar är hälsofrämjande. Att bekämpa skam är både en politisk fråga och ett privat förhållningssätt. Men om det bara blir en privatsak, då missar man återigen att de grundläggande levnadsförhållandena ger grogrunden för människors liv och hälsa.

Och hur är det med de nya uppfostringsmetoderna förresten, innehåller inte också dom någon sorts skamvrån? Och de nya ordningsbetygen? Historien förskräcker.

2 kommentarer:

Kang sa...

Hej Margareta!
Blev så berörd av din fina kommentar till Skymningsbarns blogg att jag var tvungen att gå in och läsa det du skriver också.

Vilken klok och vacker pappa du har/hade! Det värmer i hjärtat när jag läser. Det är en sådan skillnad man vill göra i sina barns liv. Lära dem att leva i "äkthet" över sig själva och allt det som är de. Fullt ut, med alla register av känslor och tankar.

Värme/Kang

Anonym sa...

Hej margareta...
Ville kika in till dig efter dina fina ord i min blogg. Det du skrev satte sig i hjärtat..Tack!

Skymningsbarn